Religionens roll i nationernas krig

”DET har aldrig funnits ett folk som inte haft någon form av religion”, konstaterar The World Book Encyclopedia (1970 års upplaga). Ändå skriver historikerna Will och Ariel Durant: ”Krig är ett bestående inslag i historien.” Har då dessa bestående inslag, krig och religion, något med varandra att göra?

Ja, verkligen. Historien igenom har krig och religion varit oskiljaktigt förbundna med varandra. Beträffande Egypten, ett av historiens första världsvälden, skrev Lionel Casson i sin bok Ancient Egypt: ”Gudarna fick äran för alla militära segrar; och prästerna, som traktade efter allt större rikedom, blev så småningom lika angelägna som faraonerna om fortsatta erövringar utomlands.”

Prästen W. B. Wright skriver likaså om Assyrien, ett annat forntida världsvälde: ”Att strida var nationens angelägenhet, och prästerna var ständiga tillskyndare till krig. De fick i huvudsak sitt uppehälle från krigsbyten vid erövringar.”

Gerald Simons skriver också beträffande förhållanden i det han kallar ”det barbariska Europa”: ”Deras samhälle var enkelt, organiserat uteslutande för en enda verksamhet — krigföring.” Och religionen var verkligen involverad. ”Många legender berättar om svärd som var behärskade av demoner eller som fungerade som gudarnas redskap”, förklarar Simons.

Situationen var emellertid likartad i det romerska imperiet, som betraktades som i hög grad civiliserat. ”Romarna fostrades till krigare”, förklarar Moses Hadas i sin bok Imperial Rome. När de romerska soldaterna drog i fält förde de med sig standar, försedda med emblem som representerade deras gudar. I ett uppslagsverk heter det: ”Det var inte ovanligt att en befälhavare gav order om att kasta in ett standar i fiendens led för att därmed öka kraften i sina soldaters anfall genom att egga dem till att återta vad som för dem kanske var det heligaste på jorden.”

Krig och till bekännelsen kristna

Att kristenheten framträdde på världsscenen förändrade inte förhållandena. Anne Fremantle skriver i sin bok Age of Faith: ”Av alla de krig som människor har utkämpat har inga förts med större nit än de som utkämpats för trons skull. Och av dessa ’heliga krig’ har inga varit blodigare och mer långdragna än de kristna korstågen under medeltiden.”

Och än i dag är det förvånansvärt nog mycket lite som har förändrats. ”Att folk kämpar och dör under religiös flagg är något som pågår med våldsam ihärdighet”, rapporterade tidskriften Time. ”Protestanter och katoliker i Nordirland turas om att döda varandra i ett slags meningslöshetens perpetuum mobile. Araber och israeler står hela tiden på gränsen till konflikt i territoriella, kulturella och religiösa frågor.” Dessutom har etniska och religiösa meningsskiljaktigheter lett till fruktansvärda massakrer i det forna Jugoslavien och även i asiatiska länder.

Hur otroligt det än kan låta tar till bekännelsen kristna ofta till vapen mot medlemmar av sin egen religion. Katoliker dödar således katoliker på slagfälten. Den katolske historikern E. I. Watkin erkänner: ”Trots att detta medgivande oundvikligen är smärtsamt kan vi inte till förmån för en falsk uppbyggelse eller en oärlig lojalitet förneka eller ignorera det historiska faktum att biskopar alltid har stött alla krig som förts av deras nations regering. Jag känner faktiskt inte till ett enda tillfälle då en nations prästerskap har fördömt ett krig såsom orättfärdigt. ... Vilket teoretiskt handlingssätt de katolska biskoparna än förespråkat, har det tänkespråk de i praktiken följt under krigstid varit ’mitt land har alltid rätt’.”

Men det är inte bara katoliker som har hyllat detta tänkespråk. En ledarartikel i den kanadensiska tidningen The Sun framhöll: ”Protestantismen kan på intet sätt göra anspråk på att ha sluppit undan dessa splittrande nationalistiska krafter. Det är en svaghet hos kanske all organiserad religion att kyrkan följer fanan. ... Vilket krig har någonsin utkämpats där man inte hävdat att Gud stått på vardera sidan?”

Tydligtvis inte ett enda! Den protestantiske prästmannen Harry Emerson Fosdick erkände: ”Till och med i våra kyrkor har vi satt upp fälttecken och fanor. ... I samma andetag som vi lovsjungit Fridsfursten har vi förhärligat kriget.” Och kolumnisten Mike Royko sade att kristna aldrig har hyst ”några starkare samvetsbetänkligheter mot att föra krig mot andra kristna”. Han konstaterade: ”Om de hade gjort det, skulle de flesta av de våldsammaste krigen i Europa aldrig ha inträffat.” Trettioåriga kriget i Tyskland mellan protestanter och katoliker är ett tydligt exempel på ett sådant krig.

Fakta talar för sig själva. Religionen har understött och ibland även anstiftat krig. Många har därför ställt sig frågan: Favoriserar Gud verkligen en nation framför en annan i tider av krig? Tar han parti när olika nationer strider mot varandra? Kan vi någonsin få uppleva en tid då det inte längre finns några krig?

[Infälld text på sidan 3]

Romerska soldater kastade standar med emblem som representerade deras gudar in i fiendens led