Mina tankar som krigshistoriker

Det var den 25 augusti 1944. Platsen var Paris i Frankrike. Medan vi åkte i vår jeep längs den breda Champs Élysées, måste vi flera gånger försöka rädda oss och ta skydd i portgångar, när kulorna från nazisternas krypskyttar ven tvärs över gatan.

BEFRIELSEN av Paris från Hitlers trupper under andra världskriget inleddes den dagen, och jag var bland de första amerikaner som kom till staden. Ett myller av översvallande glada fransmän strömmade nerför gatorna för att välkomna oss som befriare. Vi tillbringade natten på ett lyxhotell som höga tyska officerare brådstörtat hade lämnat samma morgon.

Jag var i Europa som medlem av den grupp av krigshistoriker som bevakade Förenta staternas tredje armés operationer under general George S. Patton, j:r.

Frågor som kriget väckte

Några få dagar innan vi kom till Paris körde vi längs smala vägar där man nyligen röjt undan utbrända vrak av tyska pansarfordon. Vi gjorde ett uppehåll på en befäst plats i skogen som nyligen invaderats av amerikanska trupper. Tyska soldaters förvridna och sargade kroppar låg runt omkring. Deras skärpspännen bar inskriften ”Gud med oss”. Likväl hade en tysk soldat klottrat appellen ”Führer, hjälp oss!” på en närbelägen stenmur.

De här båda uttrycken gjorde ett outplånligt intryck i mitt sinne. Å ena sidan hävdade nazistregimen att Gud var med dem, medan en soldat å andra sidan vädjade till führern, Hitler, om räddning. Jag insåg att denna paradox inte var karakteristisk bara för tyskar. Den var betecknande för båda sidor i denna fasansfulla konflikt. Så jag undrade: ”Tar Gud parti i krig? På vems sida står Gud?”

Krig och föraningar om krig

Jag föddes i Butte i Montana år 1917, det år då Amerika gick med i första världskriget. Efter att ha utexaminerats från en privat högskola år 1936 började jag vid Stanford University i Kalifornien. Men jag tyckte att de obligatoriska kurserna under första året var långtråkiga i jämförelse med de spännande händelser som pågick jorden runt. Japan hade invaderat Kina, Mussolini hade erövrat Etiopien, och spanska inbördeskriget rasade. I det kriget prövade nazisterna, fascisterna och kommunisterna sina vapen och strategier som övning inför andra världskriget, inför ett maktlöst Nationernas förbund.

Efter två terminer hoppade jag av skolan och valde, med min fars medgivande, att i stället använda återstoden av de pengar som lagts undan till min utbildning till att resa till Europa och Afrika. Hösten år 1938 for jag över Atlanten på ett tyskt fartyg, Deutschland, och hade långa diskussioner med de unga tyska officerarna ombord om det förhållandevis starka Hitlertyskland kontra de brittiska och franska imperierna. I Paris talade man om Hitlers senaste hotelser, skrävel och löften, men livet fortsatte ändå som vanligt. När jag var i Tanger i Afrika kunde jag då och då höra ljudet från striderna i det av inbördeskrig sargade Spanien, på andra sidan av Gibraltar sund.

När jag återvände till Förenta staterna år 1939, hade jag föraningar om vad som skulle hända. Efter japanernas angrepp på Pearl Harbor i december 1941, vilket drog in Förenta staterna i andra världskriget, gick jag in i arméns transportförband som civil. År 1942, medan jag var i Alaska, fick jag en inkallelseorder.

Till de brittiska öarna

Efter ett besök hemma blev jag inkallad i armén och första året stationerad i Förenta staterna. Sedan skickades jag till England, och vår konvoj lämnade Förenta staternas östkust på våren år 1944. Min första krigsupplevelse hade jag på Nordatlanten, då en tysk ubåt sänkte fartyget näst intill vårt. Vår konvoj splittrades, och varje fartyg fick på egen hand ta sig därifrån till Liverpool.

Medan trupperna väntade på uppdrag i en depå i England, samlade man dem till ett anförande av en fältpräst. Det oroade mig att präster uppmanade människor att strida mot medlemmar av deras egna religiösa organisationer på motsatta sidan, och likväl göra gällande att Gud stod på deras sida i striden. Gud kunde uppenbarligen inte stödja båda sidor.

På våren år 1944 var det fullt av amerikanska och brittiska soldater och materiel i Storbritannien. General Patton (nedan), berömd för sina djärva metoder i manövrerna på Sicilien och i Nordafrika, höll stridshetsande tal som inte lämnade trupperna i tvivelsmål om varför de var där — att döda så många som möjligt bland fienden med alla tillgängliga vapen tills segern var vunnen. Patton såg ut som en nutida gladiator: reslig, beväpnad och hjälmprydd och oklanderligt uniformerad — hans uniformsjacka glänste av stjärnor och dekorationer. Han var även hårdför, hade ett vulgärt språk och var religiös — han brukade be före striden.

I sin ”soldatbön” den 1 januari 1944 anhöll Patton: ”Våra fäders Gud, som alltid lett oss till seger till lands och till sjöss, fortsätt att ge oss inspirerande vägledning i denna vår största strid. ... Herre, ge oss segern.”

Invasion av Europa

Den 6 juni 1944 korsade de allierades invasionstrupper Engelska kanalen i den största armada som världen någonsin skådat, och de gick i land på Normandies stränder under häftig tysk beskjutning. När vår tredje armé landsteg 30 dagar senare var brohuvudet fortfarande trångt. Vi tillbringade natten i skyttevärn, medan tyska plan bombade området kraftigt.

Den 25 juli ryckte de allierade trupperna fram från brohuvudet, och en vecka senare lät man vår tredje armé välla in över halvön Bretagne. Sedan bildade vi förtrupp och gick österut genom retirerande tyska styrkor till floden Seine nära Paris. Efter ett av vår tids märkligaste fälttåg var Pattons stridsvagnar och trupper långt inne i östra Frankrike i september. Vi triumferade, för det kändes som om kriget närmade sig sitt slut.

Men varje sådan möjlighet förbleknade när större delen av krigsförråden och trupperna dirigerades över till den brittiske fältmarskalken Montgomerys styrkor vid den norra fronten. Där sattes ett massivt angrepp i gång mot tyska förband i Holland. Men en katastrof inträffade då ett av våra luftburna förband oavsiktligt landade mitt i en tungt rustad tysk pansardivision och besegrades. Återstoden av de allierade förbanden körde fast, och offensiven misslyckades.

Ardenneroffensiven

Hitler och hans generaler grep tillfället att omgruppera och kalla in nya reservtrupper och att i hemlighet dra samman en väldig pansarstyrka i närheten av där de amerikanska trupperna var som svagast. Nazisterna inledde sin offensiv, som kallas Ardenneroffensiven, natten den 16 december då molntäcket var tjockt. De hade för avsikt att driva in en kilformering av tyskt pansar ända fram till Nordsjön och därigenom splittra de allierade styrkorna mitt itu och inta deras viktigaste hamn.

Tyskt pansar vällde in genom bräckan, och det dröjde inte länge förrän de hade belägrat de amerikanska trupperna i Bastogne. Tredje armén under general Patton vände snabbt om i annan riktning, och efter en lång marsch kom vi till slut fram och satte in ett kraftigt angrepp mot pansarkolonnerna. Men på grund av de tjocka molnen och det kraftiga regnet som varade i närmare en vecka kunde inte flyget sättas in.

Pattons bön

Den 22 december hände något som rörde mig djupt in i själen i mitt andliga dilemma. General Patton hade under veckorna före låtit sin chefspräst utarbeta en bön i form av ett flygblad som senare skulle användas vid den tyska Siegfriedlinjen (Västvallen) som löpte utmed Rhenflodens västra sida. Men nu delade Patton ut omkring 350.000 exemplar inom några timmar, ett till var och en av soldaterna i tredje armén. Där bönföll man Fadern om att ”hålla tillbaka dessa omåttliga regnskurar” och ”ge oss fint väder för striden”, så att den amerikanska armén kunde ”krossa våra fienders förtryck och ondska och upprätta Din rättvisa bland människor och nationer”.

Det märkliga var att det plötsligt klarnade upp den natten och förblev så under de fem följande dagarna. Detta gjorde att de allierades jaktplan och bombplan kunde flyga längs de nazistiska kolonnerna och vålla förödelse bland dem och förinta dem. Detta betydde slutet på Hitlers slutliga blixtkrig, och hans splittrade trupper började dra sig tillbaka.

Patton var hänförd. ”Jag tror att jag skall låta trycka ytterligare 100.000 av de här bönerna”, sade han. ”Vi har Herren på vår sida, och vi måste hålla honom informerad om vad vi behöver.” Men jag undrade: ”Skulle det inte ha klarnat upp den 23 december vare sig den bönen frambars eller inte?” Skiftningen i vädret kunde förklaras av att en kallfront från den ryska stäppen hade dragit in och skingrat molntäcket.

Tysk kapitulation och Tyskland under efterkrigstiden

De allierades offensiver under våren ledde till slutet på Hitlers imperium, som kapitulerade den 7 maj 1945. Den dagen befann jag mig i Rhenlandet, där jag träffade min älskade blivande hustru, Lilly, som var flykting från Belgien. Jag blev hemförlovad från armén i november år 1945 och gick med i historiegruppen i den amerikanska armén som ockuperade Tyskland. I december vigdes Lilly och jag av borgmästaren i Frankfurt.

Historiegruppen hade uppdraget att rent historiskt skildra ockupationen. Hundratals tillfångatagna tyska generaler utnyttjades för att skriva ner krigshistorien från tysk synvinkel. Jag blev kvar fem år i Tyskland som chefsarkivarie. Sedan flyttade vi med våra två barn, Gary och Lizette, till Förenta staterna.

Sedan vi besökt mina föräldrar skrev jag in mig vid University of Montana. Jag hade tagit för givet att min kontakt med det militära var slut. Men på våren 1954, när jag stod i begrepp att avlägga magisterexamen i antropologi, underrättade två av mina tidigare kolleger mig om att en plats som förste intendent vid U.S. Army Artillery and Missile Center Museum i Oklahoma var ledig. Jag ansökte och blev antagen, och då flyttade vi.

Arbete vid ett militärmuseum

Återigen sysslade jag med krigshistoria. Jag blev djupt engagerad i forskning, förvärvande av artefakter, utställningar, resor, föreläsningar, arkeologiska utgrävningar och militära och historiska ceremonier. Jag organiserade en gammal fin ryttarenhet att användas vid högtidligare tillfällen, vilken paraderade i samband med presidentinvigningen i Washington år 1973. Jag upprättade en utställningshall för flaggor, som skildrade historien och traditionerna bakom nationens flagga och militärförbandens flaggor och traditioner. Artillerimuseet har med tiden vuxit från en enda byggnad till att bli det största militärmuseet i landet.

Under tiden växte våra barn. När vår son, Gary, gick ut gymnasiet, kände han sig som om han seglade omkring utan roder. Han gick in i marinkåren och tjänstgjorde i Vietnamkriget. Vi var tacksamma över att han lyckligt och väl kom hem igen efter två års utlandsvistelse. Det är tydligt att krig inte förmår bevara freden. Vi har i stället fått se FN:s medlemsnationer oupphörligt bekämpa varandra, medan deras folk hemsöks av svält och sjukdomar.

Pensionering och besvikelse

Efter 33 års anknytning till det militära bestämde jag mig till sist för att det var dags att gå i pension. Den befälhavande generalen och personalen höll en särskild fest för mig då jag skulle pensioneras, och guvernören i staten Oklahoma påbjöd att en dag, den 20 juli 1979, skulle uppkallas efter mig. Jag erhöll rekommendationsbrev för mina insatser på krigshistoriens och krigsmuseernas område.

Min bägare borde ha flödat över. Men när jag såg mig tillbaka var jag ändå inte nöjd. I stället för att avslöja krigets realiteter hade min karriär gått ut på att förhärliga kriget och framhålla traditionerna, uniformerna och medaljerna, vapnen och taktiken, ritualerna och ceremonierna och dess pomp och ståt. Till och med general Dwight D. Eisenhower, som senare blev Förenta staternas 34:e president, sade: ”Krig består till sin natur av bränder, hungersnöd och farsoter. ... Jag har kommit att hata krig. Man åstadkommer ingenting med krig.”

Med tiden fick jag veta att Eisenhowers mor hade varit ett Jehovas vittne — en tro som redan hade börjat påverka mig genom att min hustru studerade Bibeln med vittnena. Hon blev döpt som ett Jehovas vittne år 1979, sex månader före min pensionering. Hon tycktes bli helt förvandlad. Hennes glädje och upprymdhet och hennes önskan att dela med sig av det hon hade lärt sig fick vår son och hans hustru, Karin, att börja studera Bibeln, och inom ett år blev även de döpta vittnen.

Men jag var skeptisk. Det tycktes långsökt att Gud verkligen skulle ingripa i människans angelägenheter och göra slut på den här världen och införa en ny värld, fri från krig. Trots det började även jag studera med vittnena, i första hand för att ta reda på om deras religiösa övertygelse var välgrundad. Med min bakgrund och skolade förmåga att undersöka antog jag att jag snart skulle upptäcka felaktigheter och motsägelser i deras läror.

En ny levnadsväg

Men studiet fortskred, och jag fann snart hur fel jag hade. Mina tvivel förbleknade när fjällen av religiös okunnighet började falla från mina ögon. Jag kunde se att det verkligen var välgrundat att sätta tillit till Guds löfte om en ny, rättfärdig värld. (2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Och vilken lättnad var det inte att få veta att ondskan och orättvisorna som nu grasserar bland människorna finns för att Satan, inte den allsmäktige Guden, är denna tingens ordnings härskare! (Johannes 14:30; 2 Korinthierna 4:4) Jehova Gud står således inte på någondera sidan i nationernas krig, men han bryr sig ändå om människor. — Johannes 3:16.

År 1983 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova och blev döpt vid en av Jehovas vittnens sammankomster i Billings i Montana. Min son, Gary, och jag tjänar som äldste i våra respektive församlingar. Lilly och jag är djupt tacksamma över att Jehova, genom sitt ord och sina vittnen, har öppnat våra hjärtan för Bibelns sanningar, så att vi kan förstå innebörden i de omvälvande händelser som kännetecknar denna generation. (Matteus 24:3—14; 1 Johannes 2:17) — Berättat av Gillett Griswold.

[Bildkälla på sidan 9]

Parisare rusar åt olika håll då tyska krypskyttar öppnar eld i augusti 1944 (Foto: U.S. National Archives)

[Bildkälla på sidan 10]

Foto: U.S. National Archives

[Bild på sidan 11]

Ramponerade och utbrända vrak av tyska pansarvagnar i Frankrike år 1944

[Bildkälla]

Förenta staternas försvarsdepartement

[Bild på sidan 12]

Jag och min hustru och dotter år 1947