Australiens urinnevånare — ett unikt folk
Från Vakna!:s korrespondent i Australien
VISST kan man säga att Australien är ett unikt land — tänk bara på pungdjuren, till exempel den ståtliga kängurun eller den gulliga koalan som så hemvant huserar högt uppe i de otaliga eukalyptusträden. Men ännu sällsammare än landet som sådant är urinnevånarna, aboriginerna.
De engelska orden ”Aboriginal” och ”Aborigine” (på svenska ”aborigin”) används inte som någon nedsättande benämning. Orden kommer från de båda latinska orden ab origine, som betyder ”från början”. Ordet aborigin används särskilt om Australiens ursprungliga befolkning.
Man uppskattar att denna urbefolkning uppgick till 300.000 när de första europeiska nybyggarna anlände i slutet av 1700-talet. En folkräkning som gjordes två hundra år senare, år 1991, upptar färre än 230.000 aboriginer av en totalbefolkning på nästan 17 miljoner.
Vilka är dessa urinnevånare i Australien? Var kom de ifrån? Varför kan man säga att de är unika? Och vilket hopp för framtiden hyser många av dem nu?
De första människorna i Australien
De flesta antropologer håller med om att aboriginerna ursprungligen kom från Asien. Slutetappen av deras invandring skedde antagligen med flotte eller båt från Sydostasien, och så landsteg de på Australiens nordkust. ”De var inte helt och hållet nomader”, påpekar Malcolm D. Prentis i sin bok A Study in Black and White, ”utan snarare halvnomadiska: det innebär att de slog läger på olika tillfälliga lägerställen inom sitt eget identifierbara område.”
Aboriginerna var utomordentliga naturvårdare som noga värnade om miljön. En aboriginska förklarade: ”Vi odlade vår jord, men inte på samma sätt som den vite mannen. Vi försökte leva med naturen; de tycktes leva av den. Jag fick lära mig att bevara, aldrig förstöra.”
I överensstämmelse med detta skrev Prentis: ”Aboriginsamhällets välfärd hängde ihop med växternas och djurens välbefinnande: välmåga för den ene betydde välmåga för den andre. Det var praktiskt: en livskraftig kängurustam garanterade en bättre livsmedelsförsörjning för aboriginerna, men att döda alltför många kängurur var i det långa loppet till nackdel för dem.”
Aboriginerna utmärkte sig också på andra sätt. Språkforskaren R. M. W. Dixon påpekar i sin bok The Languages of Australia: ”När det gäller samhällsorganisation är det européerna som tycks vara primitiva i jämförelse med de australiska urinnevånarna; alla australiska stammar hade väl genomtänkta och komplicerade släktbandssystem med exakta regler för äktenskaps ingående och uttryckliga regler för alla slags sociala tilldragelser.”
Musik och jakt
Unikt för aboriginerna är ett musikinstrument som kallas ”didjeridu”. Ordet betyder bokstavligen ”brumpipa”, som träffande beskriver det ljud som frambringas. Didjeridun förmedlar inte melodin, utan snarare ett ackompanjemang av bas och rytm vid de högtidliga sammankomster och nattliga dansfester som kallas corroboree. Instrumentet frambringar vanligen ett brummande ackompanjemang till sångaren som klappar takten med sina käppar.
En didjeridu tillverkas av en omsorgsfullt utvald ihålig trädstam. Den vanligaste längden är 1—1,5 meter, men somliga instrument är upp till 4,5 meter långa. Ena änden av instrumentet vilar vanligen på marken, medan den sittande musikern blåser i den andra änden som han håller till munnen med båda händerna.
Eftersom det inte får bli något avbrott i instrumentets djupa och klangfulla ton, måste musikern andas in luft genom näsborrarna samtidigt som han utan paus blåser i änden med munstycket. Det är en färdighet som påminner om den som en musiker som spelar tuba måste behärska. De som spelar blåsinstrument känner den under benämningen cirkulationsandningsteknik, och den är en konst som inte är lätt att bemästra.
I sin jaktutövning gjorde aboriginerna gott bruk av en annan sak som är unik — bumerangen. Den utvecklades som ett jaktredskap och som ett krigsvapen bland aboriginerna. Men för många turister i våra dagar har den blivit ytterligare en välkänd symbol för Australien. De mest kända bumerangerna är bågformiga vapen som återvänder till kastaren om de kastas på rätt sätt. Men det finns somliga varianter som inte är avsedda att vända tillbaka. De kallas mera korrekt kylier, vilket betyder dödande trä.
Aboriginernas konst
Till en början hade aboriginkulturen ingen skriftlig kommunikationsform. Kevin Gilbert, en aborigin som är skald och konstnär, förklarade sålunda: ”Konsten var det effektivaste meddelelsemedlet för aboriginerna och det mest allmänt förstådda.” Han påstod också: ”Konsten vidarebefordrar tankar effektivare och är uttrycksfullare än det skrivna ordet.”
Bildkonst och teater kom därför att höra samman med aboriginernas levnadssätt. Detta innebär att deras konst tjänade två syften: Den utgjorde ett förstärkningsmedel för språklig kommunikation, och den tjänade också som en hjälp för minnet till att komma ihåg berättelser om stammens historia och traditionella religiösa angelägenheter.
Eftersom aboriginerna inte hade tillgång till målarduk, papper eller liknande, målade de sin konst på klippor, i grottor och på bark. De vanligaste färgerna som marken uppvisar överväger och gör sig gällande i all deras konst. De använde färger som dominerade i den trakt där målningarna skapades. Färgerna tillverkades av material från marken.
Det ovanligaste särdraget i deras konst är förmodligen att nästan alla målningar består av punkter och streck. Också bakgrunder, som vid första påseendet kan förefalla vara en enda färg, visar sig vid närmare granskning bestå av ett invecklat mönster av prickar i varierande färger.
I en presentation som gjorts av en studiegrupp, Marketing Aboriginal Art in the 1990s, sägs det att på 1980-talet ”tog aboriginkonsten ett stort kliv från ’etnografisk konst’ till ’kommersiell skön konst’”. Andra talar om den efterfrågan som detta akrylmåleri i punktutförande röner och gör stor affär av dess popularitetsuppsving.
Aboriginernas språk
Den vita befolkningen i Australien hyser vanligtvis missuppfattningar om aboriginernas språk. Somliga tror till exempel att det bara har funnits ett enda aboriginspråk och att det var mycket primitivt och bara bestod av några få grymtningar och stön. Men ingenting kan vara längre från sanningen!
Man uppskattar att det en gång faktiskt fanns 200—250 aboriginspråk. Mer än hälften av dessa har emellertid dött ut. I dag talas endast omkring 50 sådana språk av grupper på 100 eller fler aboriginer. Och antalet aboriginspråk som talas av 500 eller fler är nu mindre än 20.
Aboriginernas talspråk är långt ifrån primitivt. Det är högt utvecklat i grammatiskt avseende. Professor Dixon skrev i sin bok The Languages of Australia: ”Bland de omkring 5.000 språk som talas runt om i världen i våra dagar finns det inget som kan beskrivas som ’primitivt’. Varje känt språk har en invecklad uppbyggnad, så när man skall beskriva de viktigaste dragen i dess grammatik krävs det flera hundra sidor; varje språk har tusentals lexikaliska ord i dagligt tal.”
Barry J. Blake skrev något liknande om aboriginspråken: ”De är högt utvecklade kommunikationsinstrument. Vart och ett är precis lika tillräckligt för att beskriva aboriginernas erfarenhet som engelska eller franska är för att beskriva européernas erfarenhet.” Aboriginjournalisten Galarrwuy Yunupingu uttalar sig till stöd för denna slutsats när han säger: ”Mycket få vita människor har någonsin försökt lära sig vårt språk, och engelskan saknar resurser för att beskriva vårt förhållande till våra förfäders land.”
På 1800-talet översatte man delar av Bibeln till två aboriginspråk. Lukas’ evangelium översattes till awabakal, och delar av Första och Andra Moseboken och Matteus’ evangelium översattes till narrinyeri. Det är intressant att lägga märke till att dessa översättningar återgav den allsmäktige Gudens namn med ”Yehóa” och ”Jehovah”, med variationer av namnet i enlighet med vad språkets syntax krävde.
I dag lägger man stor vikt vid att återställa aboriginernas språk och att göra den icke-aboriginska befolkningen i Australien mer medveten om dessa språks värde, rikedom och skönhet. Det var därför många som blev glada när de fick veta att den australiske ministern för aboriginernas angelägenheter hade gett klartecken till att framställa ordböcker till 40 aboriginspråk. Det gäller inte bara dem som talas nu för tiden, utan inbegriper också många som inte längre används men som man kan leta fram ur arkiv och andra historiska källor.
Ett underbart hopp finner gensvar
När de vita kom till Australien i slutet av 1700-talet, utplånade de nästan helt den inhemska befolkningen. Men i dag finns det flera mindre städer där invånarna till stor del består av aboriginer. Det finns också fortfarande några bosättningar med enbart aboriginer, företrädesvis i vildmarksområdena. Livet är ofta trist för dessa människor. ”Vi tillhör inte längre det förflutna”, skrev en aboriginska, ”och vi har inte heller någon tillfredsställande plats i nuet.” Men hon tillade: ”För framtiden finns det ett hopp för många av oss.”
Orsaken till detta är att många av Australiens urinnevånare nu gläder sig över att få läsa i Bibeln — kanske på sitt eget språk — att den ondskefulle snart inte skall vara till längre och att jorden skall ges tillbaka till dem av människosläktet som kommer att ta god vård om den. (Psalm 37:9—11, 29—34; Ordspråken 2:21, 22) Guds kungarike skall åstadkomma detta. Detta kungarike, som Jesus Kristus lärde oss att be om, är en verklig himmelsk regering. (Matteus 6:9, 10) Många aboriginer, män och kvinnor, är nu flitigt upptagna med att tala med andra om de storslagna välsignelser som Guds kungarike skall medföra för människosläktet. — Uppenbarelseboken 21:3, 4.
En aboriginska förklarade beträffande många av sina medaustralier: ”De inser det felaktiga i en uppfattning som delas av vita, aboriginer och de flesta andra människor på jorden. Det är att Australien tillhör människor, antingen aboriginerna, på grund av att de upptäckte landet först, eller de vita, på grund av att de erövrade det. Ingetdera är rätt. Landet tillhör Jehova, på grund av att han skapade det.” — Uppenbarelseboken 4:11.
Ja, vår Skapare, Jehova Gud, är sannerligen den som äger Australien och allt det övriga av jorden. Och i uppfyllelse av den bön Jesus lärde oss att be skall Guds kungarike komma och hela jorden förvandlas till ett världsomfattande paradis som bebos av människor av alla raser och nationaliteter som älskar och tjänar den sanne Guden.
[Bild på sidan 17]
Didjeridun är ett musikinstrument som är unikt för aboriginerna
[Bild på sidan 17]
En utställning av aboriginkonst
[Bildkälla]
Med benäget tillstånd av Australian Overseas Information Service
[Bild på sidan 18]
Många aboriginer delar nu med sig av de goda nyheterna om Guds kungarike till andra