Stjärnorna och människan — Finns det något samband?

STJÄRNSKÅDNING är inte något nytt. The World Book Encyclopedia förklarar att jordbrukare för tusentals år sedan ”studerade stjärnorna för att veta hur de skulle beså sina åkrar” och att ”resenärer lärde sig att använda stjärnorna som vägvisare”. Även vid våra dagars rymdfärder används stjärnorna som riktmärken. Forntida folk diktade också upp berättelser om människor och djur som de menade fanns avbildade på himlavalvet genom olika stjärnbilder. Så småningom började människor tro att stjärnorna kunde påverka deras liv.

En ofantlig mängd stjärnor

Stjärnornas antal och storlek är minst sagt imponerande. Man beräknar att det finns omkring 100 miljarder galaxer, jättelika stjärnhopar, i universum! The International Encyclopedia of Astronomy förklarar: ”Denna siffra motsvarar det antal riskorn som ryms i en medelstor katedral.” Vintergatan, den galax som vårt solsystem ingår i, beräknas ha minst lika många stjärnor. Vår närmaste granne bland stjärnorna (näst solen), en som tillhör gruppen Alfa Centauri, ligger omkring 4,3 ljusår från jorden. Ett ljusår är den sträcka som ljuset tillryggalägger på ett år. Det innebär att det ljus som når vårt öga när vi betraktar den stjärnan lämnade den för 4,3 år sedan och sedan dess har färdats genom rymden med en hastighet av 299.792 kilometer i sekunden. Ett sådant avstånd överstiger vår fattningsförmåga. Ändå är det den stjärna som ligger närmast jorden. Vissa stjärnor befinner sig miljarder ljusår från vår galax. Det är därför inte så underligt att Guds profet en gång utropade: ”Se! Nationerna är som en droppe ur ett ämbar; och som ett tunt lager stoft på vågskålarna har de räknats. Se! Öarna lyfter han som blott och bart fint stoft.” (Jesaja 40:15) Vem bryr sig om ett litet stoftkorn?

Den himlakropp som är allra närmast jorden är månen, som utövar ett definitivt inflytande på vår planet — dess dragningskraft ger till och med upphov till en tidvattenshöjd på över 15 meter på somliga platser. Enligt tre franska forskare anses numera månens dragningskraft vara förklaringen till att jordaxeln lutar 23 grader, vilket i sin tur förorsakar årstidsväxlingarna. (Nature, 18 februari 1993) Eftersom månen utövar ett så påtagligt inflytande på vår planet, är det rimligt att fråga sig: Hur är det då med de miljarder stjärnor som finns i universum? Men först skall vi se vad forntida källor, till exempel Bibeln, har att säga om stjärnorna.

Stjärnor i Bibeln

Den Heliga skrift talar mycket om stjärnor, såväl i bokstavlig som i bildlig bemärkelse. En av Bibelns psalmister säger till exempel att Skaparen gjorde ”månen och stjärnorna till att råda över natten”, så att stjärnorna skulle fungera som ljuskällor för jorden. (Psalm 136:9, 1982) När Gud längre fram slöt ett förbund med den trogne Abraham, sade han: ”’Jag ber dig, titta upp mot himlarna och räkna stjärnorna, om du möjligtvis är i stånd att räkna dem.’ Och han sade vidare till honom: ’Så kommer din säd att bli.’” (1 Moseboken 15:5) Aposteln Paulus påpekade att stjärnorna skiljer sig från varandra till utseendet och sade: ”Solens glans är en, och månens glans är en annan, och stjärnornas glans är en annan; ja, stjärna skiljer sig från stjärna i glans.”a (1 Korinthierna 15:41) Bibeln framhåller också att Skaparen har denna väldiga mängd lysande stjärnor under fullständig kontroll. Vi läser: ”Han räknar stjärnornas antal; han kallar dem alla vid deras namn.” — Psalm 147:4.

Å andra sidan finner vi ofta i Bibeln att människor, härskare och änglar omtalas som stjärnor. Jakobs son Josef hade en dröm, i vilken hans föräldrar symboliserades av ”solen och månen” och hans bröder av ”stjärnor”. Änglar omtalas som ”morgonstjärnor”. Babylons kung sägs försöka upphöja sig över ”Guds stjärnor”, dvs. de davidiska kungarna i Israels nation. Vankelmodiga personer i den första kristna församlingen liknas vid ”stjärnor utan någon bestämd bana”, medan trogna församlingsäldste omtalas som ”stjärnor” i Kristi högra hand. — 1 Moseboken 37:9, 10; Job 38:7; Jesaja 14:13; Judas, vers 13; Uppenbarelseboken 1:16.

I en annan biblisk skildring sägs det att stjärnorna stred mot Sisera, den kananeiske kungen Jabins härförare, som hade förtryckt Israels nation i 20 år. Jehova gav domaren Barak i uppdrag att rädda Israel ur förtryckarens hand och gav honom en storslagen seger över Sisera, trots att denne hade nio hundra stridsvagnar med järnliar fastsatta vid hjulen. Efteråt sjöng israeliterna i sin segersång: ”Från himlen stred stjärnorna, från sina banor stred de mot Sisera.” Det sägs inte på vilket sätt stjärnorna stred. I stället för att dra den förhastade slutsatsen att stjärnorna utövade ett direkt inflytande i striden är det förnuftigare att tro att uttrycket syftar på någon form av gudomligt ingripande till förmån för Israel. — Domarna 5:20.

”Stjärnan” i Betlehem

Den mest kända av de stjärnor som nämns i Bibeln är förmodligen den ”stjärna” som vägledde några astrologer från ”östliga trakter” till det hus i Betlehem dit Jesus och hans föräldrar hade flyttat efter hans födelse i ett stall. Vad var det för en stjärna? Det kan knappast ha varit någon vanlig stjärna, eftersom den stod så lågt att astrologerna kunde följa den i omkring 160 mil. ”Stjärnan” ledde dem först till Jerusalem. När kung Herodes fick höra talas om detta, frågade han ut astrologerna och beslöt sedan att döda barnet Jesus. Därefter ledde ”stjärnan” astrologerna till just det hus där Jesus bodde. En vanlig stjärna kan naturligtvis inte göra något sådant. Hade detta stjärnliknande föremål sitt ursprung hos Gud? Eftersom astrologernas besök indirekt ledde till att Herodes ”lät göra av med alla pojkar i Betlehem och i alla dess omgivningar”, är det då inte rimligt att dra slutsatsen att ”stjärnan” var något som Guds motståndare, Satan, Djävulen, använde sig av för att tillintetgöra Guds Son? — Matteus 2:1—11, 16.

Vi bör också hålla i minnet att astrologerna kom från Österlandet, kanske från Babylon, som i forna tider var ett centrum för magi, trolldom och astrologi. Många himlakroppar är uppkallade efter babyloniska gudar. Kung Nebukadnessar använde sig av spådom för att bestämma vilken väg han skulle ta i samband med sitt fälttåg. — Hesekiel 21:20—22.

Profeten Jesaja utmanade Babylons rådgivare och sade: ”Du [Babylon] har arbetat dig trött med dina många rådslag. Må de nu träda fram, må de frälsa dig, dessa som mäter upp himmelen och spanar i stjärnorna och var nymånad kungör varifrån ditt öde skall komma över dig. Men se, de är att likna vid strå som bränns upp i eld, de kan inte rädda sitt liv ... , och ingen finns, som frälser dig.” Helt i överensstämmelse med Jesajas profetia föll det mäktiga Babylon för Cyrus den store år 539 f.v.t. Den vägledning som de babyloniska astrologerna menade sig kunna ge med stjärnornas hjälp visade sig bli till olycka för alla inblandade. — Jesaja 47:13—15, 1982.

Betyder då detta att stjärnorna inte har något att säga oss?

[Fotnot]

[Ruta på sidan 5]

Vad somliga har sagt

ASTROLOGI: ”ett komplement och en hjälpvetenskap till astronomin”. — Den tyske astronomen Johannes Kepler (1571—1630).

”Astrologin är ett otyg, inte en vetenskap. ... Den är ett träd under vars skugga allsköns vidskepelse frodas.” — Den judiske medeltidsfilosofen Moses Maimonides (1135—1204).

”En kvasivetenskap som gör anspråk på att kunna utvärdera en individs personlighet och beteende och förutsäga framtida skeenden och händelser med ledning av himlakropparnas inbördes positioner. ... Troligtvis var det kaldéerna i södra Irak som omkring 500-talet f.Kr. introducerade personliga horoskop. Dessa baserades på de inflytanden som vid tiden för födelsen utövades av fixstjärnorna samt av solen, månen och fem planeter. ... Astrologiska procedurer och uttolkningar av horoskop bygger på idéer som astronomer och de flesta andra vetenskapsmän anser vara subjektiva och oacceptabla.” — C. A. Ronan, projektledare vid East Asian History of Science Trust i Cambridge i England och medförfattare till The International Encyclopedia of Astronomy, varifrån citatet är hämtat.

Som ett exempel på denna subjektivitet framhåller Ronan att man i Västerlandet förknippar den röda planeten Mars med krig och stridslystnad, medan kineserna anser att rött är en vacker färg och därför menar att Mars har ett välgörande inflytande. I den västerländska mytologin förknippas å andra sidan Venus med färgen vitt och skönhet. Kineserna, däremot, förbinder färgen vitt med ”död, förruttnelse och fördärv”, och Venus betraktas därför som en ”dyster och krigisk planet”.

Ronan fortsätter: ”Trots astrologins kvasivetenskapliga natur spelade den i forna tider en viktig roll genom att den befrämjade astronomiska observationer och tillhandahöll medel för att genomföra dessa.”

År 1975 utfärdade 19 nobelpristagare och andra vetenskapsmän ett upprop med rubriken: ”Invändningar mot astrologin — ett uttalande av 192 ledande vetenskapsmän”. Vi läser där:

”I äldre tider ... hade [människor] ingen uppfattning om de väldiga avstånd som skilde jorden från planeterna och stjärnorna. Nu när dessa avstånd kunnat mätas och beräknas, kan vi se hur oändligt litet det inflytande är, som utövas av de avlägsna planeterna och de än mer avlägsna stjärnorna. Det är ett misstag att tro att stjärnor och planeter skulle ha kraft att i födelseögonblicket påverka vår framtid på något som helst sätt.”b

[Fotnot]