Ungdomar frågar:

Har jag begått oförlåtlig synd?

”JAG hade aldrig tidigare känt mig så nedstämd. Min självaktning var borta, och jag trodde att Gud aldrig skulle förlåta mig.” — Marco.a

”Jag var mycket modfälld. Skuldkänslorna tyngde ner mitt hjärta. Jag trodde att jag hade begått oförlåtliga misstag.” — Alberto.

”Det finns ju ingen människa som inte syndar”, säger Bibeln. (1 Kungaboken 8:46) Men ibland kan en ung människa känna det som om hon har gått längre än att göra ett oskyldigt misstag. I likhet med Marco och Alberto kan hon känna sig nertyngd av en obeveklig skuldkänsla. Hon kan känna det som om det hon gjorde är så uselt, så hemskt, att Gud aldrig kan förlåta henne.

Hur är det om du plågas av sådana här känslor? Fatta mod. Din situation är långt ifrån hopplös.

Varför vårt samvete plågar oss

Det är bara naturligt att känna sig illa till mods, när man har begått ett dumt misstag. Vi föds alla med den förmåga Bibeln kallar ”samvete”. Samvetet är en inre känsla för rätt och orätt, en inre larmklocka som vanligen ljuder när vi gör något som är fel. (Romarna 2:14, 15) Tänk till exempel på kung David. Han begick äktenskapsbrott med en annan mans hustru. Senare lät han sända kvinnans man, Uria, till en säker död. (2 Samuelsboken 11:2—17) Hur påverkade detta David?

”Dag och natt var ... [Guds] hand tung över mig”, medgav David. Ja, han kände tyngden av Guds misshag. David sade också: ”Det finns ingen frid i benen i min kropp på grund av min synd. Ty mina egna missgärningar har gått över mitt huvud; som en tung börda är de för tunga för mig. ... Hela dagen har jag gått omkring sorgsen.” (Psalm 32:4; 38:3—6) Davids samvete fortsatte att plåga honom, tills han beslutsamt gjorde något åt saken och ångrade sitt felsteg.

Det är på liknande sätt med dig. Om du har blivit uppfostrad av kristna föräldrar och viker av från Bibelns normer, kommer du att må dåligt. Den här ångerkänslan är normal och hälsosam. Den kan få en människa att ändra sig eller söka hjälp innan en felaktig handling blir en inrotad vana. En människa som å andra sidan framhärdar i synd skadar sitt samvete. Med tiden blir det okänsligt, likt hud som är bränd och förhårdnad. (1 Timoteus 4:2) Det leder oundvikligen till moraliskt fördärv. — Galaterna 6:7, 8.

Gudaktig bedrövelse

Det är därför inte förvånande att Bibeln talar om ”en synd som drar med sig död”. (1 Johannes 5:16; jämför Matteus 12:31.) Sådan synd är inte bara en svaghet i köttet. Det är en avsiktlig, enveten och hårdnackad synd. Det är inte så mycket synden i sig själv som syndarens hjärtetillstånd som gör en sådan synd oförlåtlig.

Att ditt orätta uppförande plågar och oroar dig tyder emellertid på att du inte har begått oförlåtlig synd. Bibeln säger att ”bedrövelse på ett sätt som Gud vill främjar ... sinnesändring till räddning”. (2 Korinthierna 7:10) Ja, lägg märke till uppmaningen i Jakob 4:8—10: ”Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni obeslutsamma. Känn ert elände och sörj och gråt. Låt ert skratt förvandlas till sorg och er glädje till missmod. Ödmjuka er i Jehovas ögon, så skall han upphöja er.”

Det är sant att det kan röra sig om ett mycket allvarligt felsteg. En ung flicka vid namn Julie ägnade sig till exempel åt petting och hångel med en pojkvän. ”Först hade jag mycket dåligt samvete”, erkänner hon, ”men med tiden blev jag van vid det. Det besvärade inte mitt samvete så mycket.” Med tiden trappades de orena handlingarna upp tills de hade sexuellt umgänge med varandra. ”Jag kände mig usel”, säger Julie. ”Mitt samvete blev så försvagat att det hände flera gånger.”

Är en sådan situation hopplös? Inte nödvändigtvis. Hur var det till exempel med Manasse, en av kungarna i Juda? Han begick ytterst allvarliga synder, som inbegrep spiritism och barnoffer. Ändå förlät Gud honom på grund av hans uppriktiga ånger. (2 Krönikeboken 33:10—13) Och hur var det med kung David? När han hade ångrat sina onda handlingar, fann han att Jehova är en Gud som är ”god och redo att förlåta”. — Psalm 86:5.

De kristna i våra dagar har följande försäkran: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Johannes 1:9) För vem bör vi bekänna våra synder? I första hand för Jehova Gud. ”Utgjut inför honom ert hjärta.” (Psalm 32:5; 62:8) Det kan vara till stor hjälp för dig att läsa Davids ångerfulla bekännelse i Psalm 51.

Bibeln uppmanar dessutom kristna som har begått allvarlig synd att tala med församlingens äldste. (Jakob 5:14, 15) Deras uppriktiga råd och böner kan hjälpa dig att återupprätta ditt förhållande till Gud och återfå ett rent samvete. De kan urskilja skillnaden mellan svaghet och ondskefullhet. De ser säkert också till att du får den hjälp du behöver för att kunna undvika att upprepa ditt felsteg. Julie, som själv tog detta modiga steg, rekommenderar: ”Jag försökte ’tillrättavisa mig själv’ och tyckte också att det fungerade i viss utsträckning. Men efter ett år visste jag hur fel jag hade. Man kan inte reda ut allvarliga problem utan hjälp från de äldste.”

Skuldkänslor över mindre synder

Men ibland händer det att en ung människa ”innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg”. (Galaterna 6:1) Eller så kanske hon låter en köttslig drift ta överhanden. En ung människa i den här situationen kan drabbas av svåra skuldkänslor — kanske svårare än felsteget egentligen ger anledning till. Följden blir onödig ångest. Sådana djupa skuldkänslor kan vara resultatet av ett sunt men alltför känsligt samvete. (Romarna 14:1, 2) Kom ihåg att när vi syndar ”har vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig”. — 1 Johannes 2:1, 2.

Tänk till exempel återigen på den unge Marco som citerades i inledningen. Denne unge kristne man var övertygad om att han hade begått oförlåtlig synd. Han brukade säga till sig själv: ”Jag känner så väl till Bibelns principer, och ändå kan jag inte sluta synda!” Vad var hans synd? Hans problem var onani. ”Hur kan Gud förlåta mig om jag inte kan bryta den här vanan?” brukade Marco tänka. Alberto, som kämpade med liknande problem, sade: ”Jag kände mig starkt skuldmedveten, eftersom jag inte kunde frigöra mig från den här synden.”

Onani är en oren vana. (2 Korinthierna 7:1) Bibeln jämställer den emellertid inte med sådana allvarliga synder som otukt. Den säger faktiskt ingenting alls om onani. Om en person som tidigare utövade onani fick ett tillfälligt återfall, skulle det knappast vara något oförlåtligt. Att se det som om det var bortom all förlåtelse skulle faktiskt kunna vara farligt. En ung människa skulle nämligen kunna resonera som så att det tjänar ingenting till att försöka komma över problemet. Men Bibelns principer visar att en kristen bör anstränga sig kraftigt för att kämpa emot den här vanan.b (Kolosserna 3:5) Jehova vet att ”vi felar alla många gånger”. (Jakob 3:2) En ung människa som råkar ut för ett återfall behöver inte känna sig fördömd.

Samma sak gäller också andra misstag och felsteg. Jehova kräver inte att vi plågar oss själva med överdrivna skuldkänslor. I stället behagar det honom när vi gör något för att komma till rätta med problemet. — 2 Korinthierna 7:11; 1 Johannes 3:19, 20.

Källor till hjälp och tröst

Du kommer troligen att behöva personlig hjälp för att göra detta. Gudfruktiga föräldrar kan ofta göra mycket för att hjälpa och stödja sina barn. Den kristna församlingen erbjuder också hjälp. Marco säger: ”Det som verkligen hjälpte mig var ett samtal med en äldstebroder. Jag behövde mod att öppna mig för honom och berätta om mina innersta tankar. Men han ingav förtroende, så jag bad honom om råd.” Alberto sökte också hjälp av en äldstebroder. Han säger: ”Jag kan aldrig glömma hans uppmuntrande råd. Han berättade för mig att när han var ung hade han också liknande problem. Det hade jag aldrig kunnat tro. Jag lyssnade på honom och uppskattade mycket hans uppriktighet.” Med det slaget av hjälp och stöd kunde Marco och Alberto komma över sitt problem. Båda tjänar för närvarande i ansvarsställning i sina respektive församlingar.

Innerlig bön är en annan källa till hjälp. I likhet med David kan du be om ”ett rent hjärta” och ”en ny, en fast ande”. (Psalm 51:10) Att läsa Guds ord är en annan källa till tröst. Du kan till exempel bli uppmuntrad av att få veta att aposteln Paulus också hade en inre kamp att utkämpa. Han medgav: ”När jag gärna vill göra det rätta, då finns det onda hos mig.” (Romarna 7:21) Paulus lyckades tygla sina orätta böjelser. Det kan du också göra. Du kanske finner det särskilt trösterikt att läsa Bibelns psalmer, speciellt Psalmerna 25, 86 och 103, som handlar om Guds förlåtelse.

Undvik i alla händelser att isolera dig och låta dig behärskas av negativa känslor. (Ordspråken 18:1) Dra full nytta av Jehovas barmhärtighet. Kom ihåg att han förlåter ”i rikt mått” på grundval av Jesu lösenoffer. (Jesaja 55:7; Matteus 20:28) Förringa inte dina misstag, men dra inte heller slutsatsen att Gud inte kan förlåta dig. Stärk din tro och din beslutsamhet att tjäna honom. (Filipperna 4:13) Med tiden kommer du att få den sinnesfrid och djupa inre glädje som kommer av att du vet att du har blivit förlåten. — Jämför Psalm 32:1.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 19]

Att du talar igenom det hela med en kvalificerad kristen kan ge dig en ny syn på saker och ting