Mode — forntida grekisk stil

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I GREKLAND

VARFÖR behövde de kristna skribenterna Paulus och Petrus ge särskilda råd om kvinnokläder under det första århundradet? Paulus skrev till exempel: ”[Jag] vill ... att kvinnorna smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne, inte med hårflätningar och guld eller pärlor eller mycket dyrbar dräkt.” (1 Timoteus 2:9) Petrus fann det likaledes nödvändigt att tala om det ”utvändiga, att fläta hår”, ”att hänga på guldsmycken” och ”att bära ytterklädnader”. — 1 Petrus 3:3.

De skrev till kristna som levde under inflytande av den hellenistiska kulturen, vilken härstammade direkt från den forntida, klassiska grekiska civilisationen. Fanns begreppet mode i det forntida Grekland? Många som tänker sig en typisk forntida grek föreställer sig troligen att han eller hon bar det mycket vanligt förekommande klädesplagget khi·tọn, det vill säga en tunika eller långskjorta, oberoende av vilken tidsperiod det var fråga om eller bärarens kön eller födelseplats.a Är den föreställningen riktig? Nej!

Hur innerklädnaden var gjord och hur den bars

En närmare granskning av statyer, keramikmålningar och klassiska skrifter visar att den forntida grekiska klädedräkten var mer än bara långa vita klädnader. Såväl stilar, tyger, färger och mönster som tillbehör var varierande och skiftande. Särskilt kvinnorna utnyttjade en mångfald olika tillbehör för att förhöja sitt utseende.

De som har läst den forntida grekiske skalden Homeros’ epos Odysséen, som beskriver den uppdiktade hjälten Odysseus’ tioåriga irrfärder, påminner sig kanske att hjältens hustru, Penelope, medan hon väntade på hans hemkomst, i flera år fortsatte med att väva och att riva upp samma stycke tyg. Homeros gör några ytterligare hänvisningar till kläder, som antyder att tygframställning var en av kvinnans huvudsakliga uppgifter i hemmet alltifrån äldsta tid.

Sedan tyget hade vävts, klippte man till det för att sy en khi·tọn, ett skjortliknande plagg, som först gjordes av linne och senare ibland av ylle och som utgjorde grunden till både mäns och kvinnors kläder. I arkaisk tid (omkring 630 till 480 f.v.t.) bestod kvinnans khi·tọn (som då kallades e·sthẹs) av ett enkelt tygstycke som var ungefär lika brett som kvinnans längd och dubbelt så långt som hon kunde nå med utsträckta armar. (Jämför Johannes 19:23; Apostlagärningarna 10:30, Kingdom Interlinear.) En khi·tọn fästes med broscher, som ursprungligen gjordes av ben från små djur och senare av metall. Den var öppen i båda sidorna, hölls ihop av en gördel runt mellangärdet och såg således ut som två åtskilda klädesplagg.

I början av 1500-talet f.v.t. tedde sig en jonisk khi·tọn mera som en dräkt än som en tunika, eftersom den syddes ihop i sidorna och inte veks upptill, och den var följaktligen mer ekonomisk i fråga om materialåtgången. Tyget var inte alltid enfärgat vitt, utan kunde ibland vara randigt och ha långa, smala olikfärgade bårder, och plagget kunde även förses med fransar. Saffransgult och rött var bland de favoritfärger som användes. Under den hellenistiska perioden förde asiatiskt inflytande med sig nya, strålande färger, till exempel rosa, blått, violett och klargult. Andra material, prydda med guldtråd eller med broderade blommor, var ursprungligen förbehållna gudastatyerna eller skådespelare som gestaltade gudarna.

Vad mera kunde en athensk dam sätta på sig?

Ingen athensk dam med självaktning skulle gå hemifrån utan att ta på sig sin hi·mạ·ti·on, dvs. sin mantel. Detta rektangulära tygstycke kunde bäras på olika sätt — det kunde läggas över axlarna som en sjal, draperas över höger axel och under vänster arm eller dras upp över huvudet till skydd mot solen. Det fanns också mantlar i olika storlekar — de större som var avsedda för kallt väder påminde om slängkappor. En hi·mạ·ti·on var ofta försedd med vackra bårder, och det måste ha krävt stor skicklighet att vika den, så att den kunde läggas över axlarna i jämna, prydliga veck.

En kỵ·pas·sis, ett slags kort jacka som knäpptes framtill, bars ibland i stället för en hi·mạ·ti·on. Kvinnor bar inte några hattar, sådana som vi har i våra dagar, även om de en särskilt het dag kunde skydda sig med en ski·ạ·dei·on, ett parasoll. Rika grekiska damer bar ofta en pẹ·plos, ett ylleplagg. I de grekiska skrifterna nämns också ”huvudbonad” (grekiska: pe·ri·bọ·lai·on) i ett av Paulus’ brev. — 1 Korinthierna 11:15.

De forntida grekerna använde vanligtvis inte skor inomhus, och ibland inte heller utomhus. Enligt skalden Hesiodos använde lantbefolkningen oxhudssandaler fodrade med filt. Korta kvinnor använde ibland platåsulor av kork för att verka längre.

”Att hänga på guldsmycken”

Prydnader gjorda av guldplåtar dekorerade med reliefer, företrädesvis av djur och växter, var mycket vanliga. En annan omtyckt prydnad var skarabén, vanligtvis infattad i svivelringar. Armband, ibland kallade ọ·fis (orm) eller drạ·kon (drake), var omtyckta smycken.

Vid utgrävningar har man hittat diadem, medaljonger, halsband, hängsmycken, ringar och andra prydnader. Sådana personliga prydnadsartiklar gjordes vanligtvis av guld, järn och koppar och mindre ofta av silver, under det att pärlor var av glas eller halvädelstenar.

Örringar var också omtyckta. Ibland var de yttre värdighetsinsignier, tecken på makt, eller ett pråligt skryt med materiellt välstånd. Hål i flickornas öron gjordes vanligtvis vid tidig ålder.

Håruppsättningar

Frisyrerna var många och varierande i det forntida Grekland. En av de populäraste hade mittbena, och håret hölls samman i nacken med ett kulört band. Somliga kvinnor samlade håret i en virad knut uppe på huvudet. Andra hade en kort, rak lugg. Ibland knöts några band om pannan och pryddes med en liten metallknapp mitt fram. Locktänger av järn användes för att skapa konstgjorda lockar. Det är också uppenbart att många kvinnor i det forntida Athen färgade håret. Vältalaren Lukianos kritiserade lättsinnet hos kvinnor som använde ”maskiner” för att locka håret och som förslösade sina mäns förmögenhet på arabiska hårfärger.

De håruppsättningar som var omtyckta av det antika Greklands rika kvinnor var ytterst raffinerade och mycket tidskrävande. Den som önskade sig någon sådan frisyr måste till stora kostnader tillbringa många långa timmar hos en skönhetsexpert, och resultatet blev en prålig håruppsättning som drog uppmärksamheten till sin bärare.

Kvinnor som smyckar sig

Bruket av makeup var en annan österländsk vana som fördes till Grekland av handelsmän och resenärer. På 400-talet f.v.t. använde athenska kvinnor bly för att göra ansiktet ljusare. Läpparna målades röda, och rött smink, tillverkat antingen av tång eller av växtrötter, användes. Ögonbrynen framhävdes med sot, och ögonlocken skuggades med kajal (exempelvis pulvriserad antimonsulfid), medan mascara gjordes av kodynga eller av en blandning av äggvita och gummi arabicum.

Arkeologisk forskning i forntida grekiska palats, på begravningsplatser och i byar har bragt i dagen en stor mängd föremål som hörde samman med kvinnors försköning. Den stora variationen instrument och redskap inbegriper speglar, kammar, krokformiga nålar, eleganta små knivar, hårnålar, rakknivar och miniatyrvaser för parfymer, krämer och färgämnen.

Den sanna skönheten

Trots gliringarna från grekiska satiriker var, allmänt talat, stilfullhet en mycket beundrad egenskap hos en kvinna och något som de forntida grekiska damerna ägnade mycken tid, ansträngning, omsorg och uppmärksamhet åt.

För den kristna kvinnan kunde detta lätt ha överskuggat det eftertryck som skulle ha lagts vid andliga egenskaper. Det är därför aposteln Petrus med rätta betonar att de vackraste och viktigaste kläder en kvinna kan ta på sig är ”hjärtats fördolda människa i den oförgängliga klädnaden från den stilla och milda anden, som är av stort värde i Guds ögon”. (1 Petrus 3:3, 4) Vilken som helst kvinna som iför sig den stilen av personlig inre prydnad, tillsammans med rena, blygsamma kläder, kommer alltid att vara vackert klädd i ett felfritt och tidlöst mode. Paulus skrev till Timoteus: ”[Jag] vill ... att kvinnorna smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne, inte med hårflätningar och guld eller pärlor eller mycket dyrbar dräkt, utan på det sätt som anstår kvinnor vilka bekänner sig vörda Gud, nämligen genom goda gärningar.” — 1 Timoteus 2:9, 10.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 24]

Prydnader och religion

De bilder som förekommer på forntida grekiska prydnader är mycket ofta av religiös art. Somliga var medaljonger där olika gudar och gudinnor avbildades, till exempel Artemis, och halvgudar, till exempel Herkules. Mycket vanliga gåvor ägnade åt helgedomar i hela Grekland var prydnader med religiösa, ritualistiska scener. Som en återspegling av den hedniska tron att människosjälen överlever kroppens död lade man många dekorativa prydnader i gravarna tillsammans med den döda personen.

[Bilder på sidan 23]

Vänster: Parthenon, ett tempel helgat åt gudinnan Athena

Ovan: Guldmedaljong med byst av Artemis

Till höger: En flicka klädd i en ”hi·mạ·ti·on”

Nedan till höger: Gulddiadem

Längst till vänster: En gudinna klädd i en ”khi·tọn” och en ”hi·mạ·ti·on”

Vänster: Guldarmband som slutar i ormhuvuden

[Bildkällor]

Upptill till höger: Acropolis Museum, Grekland

Alla andra foton: National Archaeological Museum, Athen

[Bildkälla på sidan 22]

Akropolis, Athen