Matrjosjka — en sådan docka!

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I RYSSLAND

SÅ SNART som besökande turister får se en skymt av mig verkar de flesta bestämma sig för att ta med mig hem till sig, villiga att spendera en hel del pengar för att kunna göra det. Jag vet verkligen inte vad det är hos mig som attraherar dem — egentligen vet de ju ganska lite om mig. Kanske är det bara så att jag är populär. Men låt mig presentera mig själv. Mitt namn är Matrjosjka, och jag kommer från ... men låt oss i så fall börja från början.

Egentligen är det ingen som riktigt vet varifrån jag kommer eller vilka som var mina föräldrar. Det finns två versioner om mitt ursprung. Somliga påstår att jag kom till på den japanska ön Honshu som en unik leksak bestående av flera delar som var gjorda så att de passade inuti varandra. De säger att hustrun till en rysk finansman vid namn Savva I. Mamontov tog med mig till Ryssland från Honshu i slutet av 1800-talet. Å andra sidan menar vissa japaner att det var en rysk munk som först förde den idén till Japan att man skulle göra mig till en mycket speciell docka. Hur det än förhåller sig gillade emellertid ryska hantverkare idén, och Matrjosjka kom till.

I slutet av 1880-talet gick den ekonomiska och kulturella utvecklingen i Ryssland framåt. Samtidigt visade ryssarna allt större intresse för att bevara sina folkliga traditioner. Helt inriktade på att blåsa nytt liv i rysk kultur började den intellektuella eliten samlas kring Mamontov, däribland sådana berömda ryska konstnärer som Ilja Repin, Viktor Vasnetsov och Mikhail Vrubel. För att bevara minnet av den ryska bondebefolkningen byggdes konstateljéer nära Moskva. Där samlade man allmogeföremål, leksaker och dockor från alla delar av landet.

En yrkesverksam konstnär vid namn Sergej Maljutin gjorde de första utkasten till mig, men jag såg något annorlunda ut då. Det var meningen att jag skulle föreställa en glad flicka med runt ansikte och tindrande ögon. Jag var klädd i en sarafan (en hellång livkjol), och jag hade omsorgsfullt friserat slätt och glansigt hår som till stor del var gömt under en färggrann stor snusnäsduk. Andra figurer, var och en mindre än den föregående, placerades inuti mig. De var klädda i en kosovorotka (rysk blus med halsknäppning på ena sidan), skjorta, poddjovka (långrock) och förkläde. Av Maljutins utkast framgår det att jag såg ut så när jag gjordes i Moskva omkring år 1891.

Jag har ofta funderat över mitt namn. Jag fick veta att i slutet av 1800-talet var Matrjona (diminutivformen är Matrjosjka) ett av de populäraste kvinnonamnen i Ryssland. Det härleds från det latinska rotordet matrona som betyder ”husmor”, ”förnäm dam” eller ”fru av familj”. Att placera en figur inuti en annan var också en passande symbol för fruktsamhet och fortbestånd.

Inte lätt att tillverka

I sina försök att tillverka mig har människor förstört en hel del material, och de har till slut gett upp därför att de har misslyckats. Det är inte att undra på, för det har varit en hemlighet tills helt nyligen hur man tillverkar mig. Därför var det endast några få som kunde äga mig. Men nu skall jag avslöja hemligheten för dig.

Arbetet med att tillverka mig är en verklig konst. För det första är det viktigt att välja rätt träslag. I allmänhet väljer man lind på grund av dess mjukhet; mindre ofta väljer man al eller björk. Sedan träden är fällda, vanligtvis tidigt på våren, skalar man bort det mesta av barken och lämnar bara kvar så mycket att det skyddar träet mot att spricka medan det torkar. Stockarna lämnas sedan för att ligga staplade i flera års tid, så att luften kan cirkulera kring dem när de torkar.

Träet måste snidas vid rätt tidpunkt, när det varken är för torrt eller för fuktigt. Bara en fackman kan avgöra när den rätta tiden är inne. Varje trästycke går igenom så många som 15 särskilda utvecklingsstadier. Den minsta dockan i serien — den som man inte kan ta isär — görs först. Ibland är den så liten att du måste skärpa blicken eller till och med använda ett förstoringsglas för att se den tydligt.

När den minsta dockan väl är gjord börjar hantverkaren arbeta på nästa figur, i vilken den första dockan kommer att passa in. Ett trästycke bearbetas till erforderlig storlek och skärs itu till en överdel och en underdel. Dockans underdel formas först. Sedan skär man bort trä från insidan på båda delarna av dockan, så att den mindre dockan precis får plats inuti. En skicklig hantverkare bryr sig för övrigt inte om att ta mått, utan litar uteslutande på sin erfarenhet. Efteråt upprepar han proceduren och gör en något större docka i vilken de två föregående passar in.

De antal dockor som ryms i varandra varierar från 2 till 60. Den största dockan kan vara lika stor som dess tillverkare! När var och en av dockorna är färdig bestryker man den med ett stärkelsehaltigt lim som fyller alla håligheter på ytan. Den slutliga torkningen börjar, och dockans yta poleras slät för att konstnären skall kunna lägga ett jämnt lager färg över den. Sedan ges dockan det karakteristiska utseendet.

Tiden har fört med sig förändringar

Människor förändras när de blir äldre, och detsamma kan sägas om mig. Konsten att tillverka Matrjosjka spred sig så småningom från Moskva till andra städer och samhällen, däribland Semenov, Polkhovskij Maidan, Vjatka och Tver.a Varje ställe utvecklade sin egen design och sina egna dekorationer. Att jag förlorade min verkliga identitet var förvirrande, men jag klagade inte. Under hundraårsminnet av 1812 års krig beställde någon en uppsättning dockor, vilka skulle föreställa den ryske generalen Mikhail Kutuzov och den franske kejsaren Napoleon Bonaparte. Dessa två härförare var de största dockorna, och generaler på vardera sidan i kriget gjordes mindre för att passa inuti sina respektive befälhavare.

Under en lång tid stod tillverkning och försäljning av dockor av det här slaget under sträng kontroll. Politiska förändringar mot slutet av 1980-talet gav emellertid konstnärer nya möjligheter och ny frihet. De kunde nu tillverka och sälja sina produkter utan fruktan.

En konstnär vid namn Sikorskij var en av de första vars dockor blev efterfrågade bland allmänheten. Hans dockor betingar de högsta priserna — enskilda uppsättningar kostar så mycket som 23.000 kronor. Hans framgång sporrade andra konstnärer, och under de sex senaste åren har tillverkningen av Matrjosjka fått ett kraftigt uppsving.

Mitt namn Matrjosjka har nu kommit att användas om alla dockor som är gjorda för att passa inuti varandra. Olika motiv framhävs: blommor, kyrkor, ikoner, folksagor, familjemotiv och till och med religiösa och politiska ledare. Det stora urval som nu finns hjälper till att hålla priset på mig rimligt.

Medan jag som vanligt stod i en monter i en affär i Moskva under sommaren 1993 hörde jag plötsligt ljud från en grupp utländska turister som kom närmare. Jag råkade höra dem säga något om Jehovas vittnens sammankomst som de hade varit med vid och att var och en av dem som ett minne av denna underbara tilldragelse ville ta mig med sig hem. Med vidöppna ögon stirrade jag på dem och undrade varför. Som för att ge ett svar sade en av dem: ”Hon är mera än bara en souvenir. Jag vill att mina vänner skall se hennes ögon. Jag ser samma uttryck i dem som jag såg i ögonen på de ryssar som jag talade med om Guds kungarike och om Guds namn som finns i Bibeln.”

Jehovas vittnen? Guds kungarike? Guds namn? Bibeln? Mina ögon växte sig större medan jag lyssnade, och mitt hjärta slog något fortare över utsikten att föras till avlägsna platser med några av dessa människor som såg så trevliga ut. Kanske skulle jag kunna få veta mer om vad det var som egentligen hade fört dem till Ryssland. Jag är säker på att det måste ha varit något mer än att bara träffa mig, en docka vid namn Matrjosjka.

[Fotnot]