Malis första Rikets sal

MIN man tjänar som resande tillsyningsman för Jehovas vittnen i Mali, ett glest befolkat land i västra Afrika. Saharaöknen breder ut sig över norra delen, och sedan utgörs det mesta av böljande grässlätter. Mali är större än England, Frankrike och Spanien tillsammans. Dessa länder har dock en befolkning på över 140 miljoner, medan Mali har bara omkring tio miljoner invånare, och av dem är 150 Jehovas vittnen.

Vår fasta punkt är Ziguinchor, en liten stad i grannlandet Senegal. I november 1994 flög vi därifrån till Dakar, och sedan vidare till Malis huvudstad, Bamako, en stor stad på gott och väl en halv miljon invånare. Från Bamako färdades vi antingen med bushtaxi, buss eller tåg till sådana mindre städer som Ségou, San eller den urgamla staden Mopti. Vi stannade ungefär en vecka på var och en av de här platserna för att delta i den kristna förkunnartjänsten tillsammans med de få vittnena där.

Vi återvände till Bamako i december för att vara med om områdessammankomsten, där högsta antalet närvarande var 273. Något som verkligen gladde oss var att få se 14 nya bli döpta! Dagen efter sammankomsten for vi med buss till den lilla staden Sikasso, där det var planerat att den första Rikets sal som byggts av Jehovas vittnen skulle överlämnas följande veckoslut.

En verklig utmaning

Församlingen i Sikasso består av endast 13 vittnen, av vilka 5 är pionjärer, dvs. heltidsförkunnare. När vi anländer på måndagen är vi ivriga att få veta hur de har tänkt att överlämnandet skall försiggå. De säger att de räknar med att min man, Mike, skall ordna med den saken! Så vi packar upp, och sedan ger vi oss i väg för att titta på Rikets sal. När vi får se den, förundras vi över att en sådan byggnad har kunnat uppföras av bara denna handfull vittnen. Men det återstår ännu mycket att göra. Det finns inga gardiner, ytterväggarna är inte målade, och det finns ingen skylt med texten ”Jehovas vittnen Rikets sal”.

Situationen står klar för oss. Om några dagar kommer minst 50 besökare till överlämnandet från Bamako. Folk från trakten har också blivit inbjudna. Församlingen har bara en äldste, Pierre Sadio. Vi frågar honom hur han har tänkt sig att salen skall bli färdig före lördag, då överlämnandet skall äga rum. Vännerna kommer närmare för att höra vad han skall säga. ”Jag tror att Jehova hjälper oss att få den färdig i tid”, svarar han.

Så mycket som måste göras på så kort tid! Jag frågar lite tvekande om jag kanske kan hjälpa till med gardinerna. Breda leenden av lättnad drar över ansiktena runt omkring mig. Sedan föreslår Mike att vi får gjort en skylt till salens framsida. Snart talar vi alla i munnen på varandra. Alla är så entusiastiska. Det blir en verklig utmaning att få salen färdig i tid!

En febril aktivitet

Vi kristna systrar rusar i väg till marknaden för att välja ut tyg. Sedan hittar vi en skräddare som kan sy gardinerna. ”Du har fyra dagar på dig att få dem färdiga”, säger vi till honom. För att bidra till utsmyckningen erbjuder Mike sig att knyta en tjusig makraméampel till en krukväxt som skall pryda framsidan av Rikets sal. Så vi ger oss i väg igen, den här gången för att hitta det slags snöre som behövs till ampeln och för att få tag i en blomkruka.

Man ordnar också med att någon ansvarar för att skylten kommer på plats. Det råder en febril aktivitet både inne i salen och utanför. En grupp grannar samlas för att titta på. Här är så mycket att göra! Hur skall vi kunna ordna med mat till 50 besökare? Var skall de sova? Hela veckan jagar vi på med förberedelserna, men ingenting tycks gå friktionsfritt.

Vi stiger upp tidigt på fredagen, dagen före överlämnandet. Det ligger spänning i luften, eftersom besökarna från Bamako skall anlända. Vid middagstid kommer skylten. När Mike tar upp och visar den, hörs ett beundrande sus från bröderna. Också de nyfikna åskådarna tittar uppskattande. Vi väntar otåligt medan den blir uppsatt på fasaden. Nu framgår det tydligt att den här byggnaden inte är vilket hus som helst. Den är Jehovas vittnens Rikets sal.

Systrarna är fullt upptagna med att laga mat hemma hos en av pionjärerna som bor i närheten. En stor, svart gryta full med mat står och puttrar på spisen. Vi är just färdiga med att röja undan borstarna och pytsarna med målarfärg från ena sidan av salen, när höga rop far genom luften: ”De är här nu! De är här nu!” Vännerna kommer rusande från salen, andra från huset. Grannarna faller i förundran över alltsammans. Bröderna dansar av förtjusning. Vilket mottagande vännerna får när de kliver av bussen! Jag känner mig så väldigt stolt över att vara ett av Jehovas vittnen!

Jag ser mig omkring bland besökarna — vänner från olika stammar i Mali men också från Burkina Faso och Togo. Amerikaner, kanadensare, fransmän och tyskar har också kommit. Den kvällen har vi en stor fest. Vi gör upp en väldig brasa för att lysa upp trädgården. Det känns som om jag ville nypa mig i skinnet för att förvissa mig om att jag verkligen har privilegiet att vara med om det som händer. Men kvällen rusar i väg, och vi beger oss motvilligt till våra respektive nattkvarter.

Ett logi hyser ända upp till 20 personer. Jag försäkrar att detta kan vara kämpigt för somliga. Jag ser en syster från orten hjälpa en fransk besökare ut till avträdet. Besökaren är släkt med en av missionärerna men är inte själv ett vittne. När de går tillbaka säger hon: ”Ni är så fattiga, men ni är verkligen kärleksfulla och omtänksamma.” Jag är frestad att säga: ”Nej, de är inte fattiga. Alla som tillhör Jehovas folk är rika!” Kan man verkligen någon annanstans se en så mångskiftande grupp människor leva i frid och harmoni med varandra?

Ett gripande överlämnande

Natten är kort, och dagen för överlämnandet närmar sig med hast. Efter ett möte för tjänst i Rikets sal går vittnena ut och bjuder in människorna i staden till överlämnandet. Jag stannar kvar för att ordna med blommor och växter. Systrarna på platsen är ivrigt upptagna med att förbereda maten till kvällen.

Tiden för överlämnandet är äntligen inne. Klockan är fyra på eftermiddagen. Sammanlagt 92 är närvarande, men det är ändå inte överfullt. Jag är så begeistrad att det är svårt att sitta stilla. Pierre Sadio ger en historisk redogörelse över arbetet i Sikasso. När han fick i uppdrag att arbeta här, fanns det bara han, hans hustru och deras båda barn. Det var ett mycket hårt liv, men i sinom tid välsignade Jehova deras tjänst. Den förste från Sikasso som blev ett vittne är nu pionjär med särskilt uppdrag. Sedan förklarar Pierre hur det blev möjligt för de fåtaliga vittnena att bygga. De lejde en murare, och varje söndag arbetade hela församlingen på bygget från morgon till kväll.

Nu intervjuar Mike vännerna som arbetade med salen. Han ställer de här frågorna till var och en: ”Trodde du egentligen att den här dagen någonsin skulle komma? När du nu ser Rikets sal full av folk, hur känner du dig då?” Hos de flesta fastnar orden i halsen, så de får svårt att få fram vad de vill ha sagt. Inget öga är torrt på någon av de närvarande vittnena.

Sedan följer talet för själva överlämnandet. Det är Ted Petras från Jehovas vittnens avdelningskontor i Senegal som håller det. Bönen vid överlämnandet frambärs, och applåderna som följer efteråt håller aldrig på att ta slut. Efteråt inbjuder Mike alla som hjälpt till att bygga på salen att komma fram. Ansiktena strålar, glädjetårar rullar nerför kinderna. När vi sjunger den avslutande sången, känner jag en obeskrivlig lycka. När man är missionär får man vara med om de mest fantastiska erfarenheter. Hur mycket skulle vi inte ha gått miste om, ifall vi hade stannat kvar hemma i Förenta staterna!

Mer trevlig samvaro

Efter överlämnandet bjuds det på förfriskningar. En efter en kommer systrarna in med stora fat med vattenmeloner på huvudet. Två bröder, dagen till ära iförda kockmössor, följer efter. De bär på stora uppläggningsfat med kakor. De platta kakorna är färgrikt dekorerade med apelsin- och citronskivor. Det råder en verklig feststämning.

Sedan besökarna förplägats reser de hem. Vittnena går sedan till ett hus i närheten för att äta kvällsmat. Vi sitter alla under fullmånen ute i det fria. En sprakande brasa lyser upp trädgården. Spänningen och dagens bestyr har tagit så på krafterna att jag inte kan äta upp min måltid. Jag ger ett halvätet kycklinglår åt en liten flicka. Pionjärerna på platsen bevakar våra tallrikar, och om någonting blir över äter de upp det. Inget lämnas kvar på tallriken. Vi är så bortskämda i Förenta staterna.

När vi bryter upp påminner en broder dem som har kommit från Bamako om att bussen skall hämta dem klockan 9.15 på förmiddagen. Nästa morgon sitter bröderna utplacerade över hela trädgården och väntar på att bussen skall komma. Vi sjunger då en sista sång, ”Vi tackar dig, Jehova”. Tårarna börjar rinna, och just som vi är färdiga kommer bussen i sikte. Alla bröderna och systrarna omfamnar varandra.

Vi står där och vinkar medan bussen sakta svänger ut och kör i väg. Alla i bussen vinkar tills den försvinner ur sikte. Efteråt tittar vi på varandra, vi som är kvar. Det var sannerligen ett underbart överlämnande och en underbar vecka. — Från en av våra läsare.

[Bild på sidan 15]

Den första Rikets sal som byggts av Jehovas vittnen i Mali

[Bild på sidan 16]

Den här glada gruppen reste med buss