Everglades i Florida — ett desperat skri från vildmarken

VARJE år söker sig närmare en miljon besökare till detta fascinerande tropiska paradis för att betrakta de häpnadsväckande under som frambringats av den store Skaparens hand. Här finns inga kilometerdjupa raviner eller himmelshöga bergväggar att andäktigt beundra, inga mäktiga vattenfall att ta bilder av, inga älgar som vandrar omkring eller lufsande grizzlybjörnar att beundra på tryggt avstånd. Everglades’ nationalpark är i själva verket den första nationalparken i världen som upprättats på grund av sin biologiska mångfald snarare än på grund av sin betagande skönhet.

Eftersom området delvis består av gräsmarker och delvis av tropiska våtmarker, har det omtalats som en ”gräsflod”. Livet går sin gilla gång för dess invånare på samma sätt som det gjort i århundraden. Alligatorer — en del tre meter långa — gonar sig i solen och den ångande hettan med ena ögat öppet i väntan på nästa stora byte. Nattetid fylls våtmarkerna av deras läten, och marken skälver när de utför sina parningsritualer. Sköldpaddor stora som tvättbaljor plöjer fram genom gräset på jakt efter föda. Snabba, lekfulla floduttrar bor där också. I den mjuka leran kan man se färska spår av pumor som stryker omkring. Vitsvanshjortar måste alltid vara på alerten, för de här smygande jägarna kommer inte att försitta ett tillfälle att få äta hjort till middag. Tvättbjörnar, som ofta fotograferas när de tvättar sin mat i bäckar i närheten, känner sig hemma i Everglades — här finns ett överflöd av mat direkt från Everglades’ matsedel.

Det finns också ett vimmel av liv som nästan inte syns för Everglades’ besökare. Grodor av många olika arter sitter kamouflerade bland löv ovan marken, på näckrosblad och på vackra vattenhyacinter längs anlagda kanaler. Äppelsnäckor är golfbollsstora mollusker som kryper omkring bland vattenväxterna i snigelfart, bokstavligt talat. Att de har både gälar och en lunga av enklare slag gör att de kan andas både i vatten och på torra land. De grunda vattnen myllrar av kräftdjur, krabbor och många sorters fiskar. Ormar finns i mängder och insekter och kryp i överflöd — allesammans i väntan på att äta eller att ätas.

Bland de fjäderklädda skapelserna kan de vackra arterna rosa skedstork, vit ibis och snövit ägretthäger ses flyga omkring i skyn, medan honorna avstår från att flyga för att kunna ruva äggen. Synen av de exotiska herodiashägrarna, som flyger alltför snabbt för att man skall kunna räkna dem, dröjer sig länge kvar i minnet. Fiskmåsar, pelikaner och amerikanska sultanhöns delar luftrum med den majestätiska vithövdade havsörnen, Amerikas nationalsymbol.

Därtill har vi den långhalsade, blänkande nordamerikanska skarven och den amerikanska ormhalsfågeln, som fått sitt namn på grund av att den liknar en orm mer än en fågel, när den långa, s-formade halsen sticker upp ur vattnet. Båda arterna är glupska fåglar som söker sin föda i Everglades’ grunda vatten. När fåglarna är våta sträcker de ut sina vingar och spärrar ut sina stjärtfjädrar så att det ser ut som om de poserade för en fotograf. Först när deras fjädrar blivit helt torra kan de flyga vidare.

Med skrämmande gälla läten förvissar sig ralltranan om att besökarna lägger märke till den. Denna spräckliga, brun-vita fågel har kallats den gråtande fågeln, eftersom dess läte påminner om en människa som gråter i förtvivlan. Fågelskådare kan få en minnesvärd syn av den sällsynta och utrotningshotade snäckgladan, en rovfågel av en kråkas storlek vars själva överlevnad är beroende av tillgången på äppelsnäckor. Om besökare tittar uppåt kan de förundra sig över stora fågelflockar som häckar i majestätiska virginiaekar, som är nertyngda av blanka gröna löv och smyckade med girlander av spansk mossa. Gröna och röda blommor hänger ner från utsökta klängväxter som omsluter träden, och deras färger blandar sig med fåglarnas färger. Man kan nästan glömma bort vilket land och vilken kontinent man besöker. Det är som en alldeles egen värld. Ett verkligt paradis — primitivt och vackert.

Slutligen har vi de grunda vattnen och deras gyllenfärgade såggräs — Everglades’ ojämförliga kännemärke. Så långt ögat kan se verkar denna skimrande och glimmande tysta flod av gräs ligga plan som ett golv — lutningen mot söder ger en nivåskillnad på mindre än fyra centimeter per kilometer. Omärkligt, utan synbar strömning, flyter vattnet ändå ständigt sakta mot havet. Vattnet är Everglades’ själva livsblod — utan det skulle området dö.

I början av det här århundradet, innan mänskliga ingrepp så allvarligt skadade och misshandlade Everglades, var detta en sjö av gräs som mätte 8 mil från öster till väster och sträckte sig 50 mil från Kissimmee River till Floridabukten. En man av medellängd skulle kunna vada över området utan att bli blöt om axlarna. Hydrokoptrar far fram över de grunda vattnen och genom det höga, gyllengula såggräset i farter som får magen att vända sig ut och in, och vindrufsiga turister som färdas med dem får på så sätt en upplevelse för livet. Fiskare kommer för att fiska abborre och andra sötvattens- och saltvattensfiskar, precis som de har gjort i generationer.

Ett desperat rop på hjälp

Politiker och entreprenörer i Florida betraktade i början av det här århundradet Everglades som ett träsk fyllt av icke önskvärda livsformer som borde tas bort och lämna rum för markexploatering, utvidgning av städerna och utveckling av jordbruket. ”Däm, dika, dränera och dirigera om” blev deras slogan. År 1905, strax innan N. B. Broward valdes till Floridas guvernör, avgav han löftet att han skulle vrida den sista droppen vatten ur den där ”pesthärjade sumpmarken”.

Detta var inga tomma löften. Snart togs monstruösa schaktningsmaskiner och mudderverk dit. Under ledning av den amerikanska arméns ingenjörstrupper grävde man 90 kilometer kanaler med 9 meters djup, vilket ödelade stora arealer våtmark. Väldiga vallar, diken och pumpstationer uppfördes, och fler kanaler och vägar drogs kors och tvärs genom Everglades. I syfte att stödja stora, nyligen upprättade jordbruksområden ledde man bort värdefullt, livsuppehållande vatten från denna trakt som var så fylld av liv. Kuststäderna utvidgades också åt väster, och väldiga bostadsområden, motorvägar, köpcentra och golfbanor slukade glupskt ytterligare mark från Everglades.

Trots att delar av Everglades år 1947 klassificerades som nationalpark, fortsatte dräneringen och avvattningen i förödande takt. Miljövårdare är överens om att torrläggningen av Everglades — och det faktum att det kostade miljonbelopp — var ett stort misstag. Få insåg att ingrepp i vattenflödet skulle få ödesdigra följder för livet i Everglades. Det skulle ta årtionden innan skadorna blev uppenbara.

Under mitten av 1980-talet varnade emellertid miljövårdare och biologer för att Everglades höll på att dö. Det tycktes som om varenda livsform som fanns där klagade och skrek högt på hjälp. Vattenhålen där alligatorerna höll till började torka ut under torrperioderna. När regnen kom och områden svämmades över, spolades alligatorernas bon och ägg bort. Alligatorerna minskar nu drastiskt i antal. Rapporter gör gällande att de äter upp sina egna ungar. Exotiska vadarfåglar som det en gång fanns mer än en miljon exemplar av i området har minskat så att de nu räknas i tusental — en nedgång med 90 procent. De vackra rosa skedstorkarna, som en gång förmörkade himlen när de återvände till sina kolonier, har stadigt minskat i antal så att det i jämförelse med tidigare nu endast finns några få. Sedan 1960-talet har antalet exemplar av den amerikanska ibisstorken sjunkit från 6.000 häckande fåglar till i dag bara 500, vilket gör den utrotningshotad. Dessutom hotas de många lekplatser för fisk och skaldjur som finns vid Floridas sydspets och som Floridas skaldjursindustri är så beroende av. Alla övriga ryggradsdjur — från hjortar till sköldpaddor — har minskat i antal med mellan 75 och 95 procent, uppger en källa.

Intrånget från jordbruket och andra av människans verksamheter förde med sig nedsmutsning till följd av avrinning från mark där konstgödning och bekämpningsmedel använts och sakta hade förorenat marken och vattnet. Höga halter av kvicksilver har uppmätts i hela näringskedjan, från fisken i våtmarkerna till tvättbjörnar, alligatorer och duvor. Fiskare får rådet att inte äta abborre och kattfisk som fångats i vissa vatten som är alltför bemängda med kvicksilver som lakats ur marken. Pumorna har också blivit offer för människans invasion i området. De dör inte enbart på grund av kvicksilverförgiftning, utan dödas också av tjuvskyttar. Arten är nu så utrotningshotad att man tror att det finns färre än 30 exemplar i hela Florida, och mindre än 10 i nationalparken. Flera växtarter i Everglades’ flora befinner sig också på gränsen till utrotning.

En del bedömare och miljövårdare tror att Everglades redan har nått en punkt från vilken det inte finns någon återvändo. Men representanter för myndigheterna och parkförvaltningen och flera miljövårdare tror att Everglades kan räddas, om staten och de olika federala myndigheterna ställer medel till förfogande och vidtar snabba åtgärder. ”Det finns ingen som verkligen kan avgöra när något som är så här stort och komplicerat når den punkt då det inte går att göra något längre”, sade en representant för myndigheterna. ”Det kanske redan har hänt.” Biologen John Ogden medger att utsikterna att återställa Everglades inte är alltigenom lovande, men han är ändå optimistisk. ”Det måste jag vara”, säger han. ”Alternativet är en biologisk öken med en liten parkrest med några alligatorer här, några fågelbon där och ett litet fint museum med en uppstoppad puma som dragplåster.”

Klagoropen från myndighetspersoner i Florida och från biologer och miljövårdare över hela USA har inte undgått de federala myndigheterna och politikerna i Washington D.C., presidenten och vicepresidenten inräknade. Nu har frågan om Everglades på nytt hamnat på ritbordet hos den amerikanska arméns ingenjörstrupper, vars föregångare ställde till det så, när de arbetade med det för årtionden sedan. Deras helt nya tanke är att rädda Everglades och livet i det, snarare än att dränera, dämma och dirigera om vattnet från Everglades.

Själva huvudfrågan gäller uppenbarligen vatten. ”Den grundläggande förutsättningen för framgång är renare vatten — och mängder av det”, skrevs det i tidskriften U.S.News & World Report, och ”detta kan genomföras endast på jordbrukets eller städernas bekostnad. Sockerrörsplantagerna och grönsaksodlingarna i södra Florida är de troligaste måltavlorna.” Överuppsyningsmannen för nationalparken i Everglades, Robert Chandler, sade: ”Det kommer inte att bli lätt att dela på kakan när det gäller vatten, men vi har redan gett tillräckligt ifrån oss och kan inte ge mer. ... Det är nödvändigt också för andra att ägna sig åt noggrann miljövård.” Förespråkarna för förslaget att återställa Everglades fruktar att deras värsta kamp för förslaget måste föras mot sockerrörsodlare och farmare med stora ägor i Everglades. Stora mängder vatten pumpas upp för att de skall få det vatten de behöver — på bekostnad av livet i Everglades’ nationalpark.

Att återställa och rädda Everglades skulle bli det största, djärvaste och mest kostsamma restaureringsarbete som utförts i historien. ”Vi talar om stora penningsummor, vi talar om stora landområden, och vi talar om restaurering av ekosystem i en skala som man aldrig har sett maken till någonstans i världen”, sade den tjänsteman vid Världsnaturfonden som har ansvaret för Evergladesprojektet. Tidskriften Science förklarade: ”Till en kostnad av omkring två miljarder dollar planerar arméns ingenjörstrupper och statliga och federala myndigheter att under de närmaste 15 till 20 åren dra om vattenförsörjningen till hela ekosystemet i Floridas Everglades, vilket omfattar 14.000 kvadratkilometer våtmarker och anlagda vattenvägar.”

Dessutom kräver planen att omkring 40.000 hektar jordbruksmark i närheten av Okeechobeesjön köps upp för att omvandlas till våtmarker som kan filtrera bort föroreningar från de jordbruksområden som fortfarande finns kvar. Från sockerrörsodlare kommer högljudda protester mot ett förslag om en sänkning av de statliga subventionerna med omkring 15 öre per kilo för att få in mer pengar till att sanera Everglades. I en ledarartikel skrev tidningen USA Today: ”Arbetet med att återställa ... [Everglades] bör betalas av dem som har tjänat mest på att förstöra området — Floridas sockerrörsodlare och sockerindustrin.” Man beräknar att avgiften på 15 öre per kilo socker som kommer från Florida kommer att inbringa 240 miljoner kronor per år.

Precis som i andra delar av USA där motsättningar har uppstått när dessa grupper hetsas mot varandra kan man förvänta att kampen mellan jordbrukare och sockerrörsodlare på den ena sidan och biologer, miljövårdare och naturälskare på den andra sidan kommer att gå vidare. Den amerikanske vicepresidenten, Al Gore, vädjade om samarbete. ”Genom att samarbeta”, sade han, ”kan vi överbrygga de här motsättningarna och försäkra oss om en sund miljö och en livskraftig ekonomi. Men nu är det tid att handla. Det finns bara ett Everglades på jorden.”

[Bild på sidan 13]

Alligator

[Bildkälla]

USDA Forest Service

[Bild på sidan 14]

Vithövdad havsörn

[Bild på sidan 15]

Vit ibis

[Bild på sidan 15]

Ett häckande par av ormhalsfågel

[Bild på sidan 16]

En trio vadande tvättbjörnar

[Bild på sidan 16]

Snövit ägretthäger

[Bild på sidorna 16, 17]

Herodiashäger

[Bild på sidan 17]

Ralltrana, som också kallas den gråtande fågeln

[Bild på sidan 17]

Ungar av nordamerikansk skarv