Rusningstid vid högvatten
Från Vakna!:s korrespondent i Storbritannien
OMKRING tio miljoner fåglar övervintrar varje år i nordvästra Europa. De kommer inte bara från arktiska häckningsplatser, utan även från så avlägsna områden som Canada och centrala Sibirien. På vägen till Afrika sammanstrålar de med många andra på den ostatlantiska flyttvägen, en rutt över de brittiska öarna.
Mat och tillflyktsorter där fåglarna kan vila finns i en rad av mer än 30 estuarier utmed den brittiska kusten. Vart och ett av dem förser mer än 20.000 fåglar med mat, men det viktigaste av dem är The Wash på Englands ostkust där det kan finnas mer än en kvarts miljon fåglar — däribland kustsnäppor, kärrsnäppor, myrspovar, pipare, roskarlar, rödbenor, rödspovar, storspovar och strandskator. Vad slags föda finns det i estuarier, och varför är de så viktiga?
Vikten av estuarier
Estuarier är speciella kustområden där havsvatten blandas med sötvatten. Dessa vatten, som är rika på både mineralämnen och organiska näringsämnen, försörjer hälften av alla arter som lever i världshaven. Räkor, sandloppor och andra livsformer finns i sanden, men dyn i estuarier innehåller ett större överflöd av livsformer.
Typen av dy varierar beroende på grovleken på det material som är upphov till den. Varje slag av dy innehåller sina egna speciella marina djur — den föda som vadare äter. Inom exempelvis en kvadratmeter av ett slag av dy kan det finnas miljontals små sniglar som är mindre än tre millimeter långa! Dessutom ger dyn näring åt blötdjur, sandmaskar och havsborstmaskar, tillsammans med andra ryggradslösa djur.
Springflod
Även om det kan finnas tusentals vadare i ett estuarium, kan det vara svårt att lokalisera dem, eftersom de vanligtvis är utspridda över stora områden. När springfloden kommer, förändras emellertid situationen dramatiskt. Högvattnet gör att de långgrunda bottnarna av sand och dy blir översvämmade, vilket tvingar i väg vadarna till strandängarnaa och andra platser högre upp. Då är det mycket lättare att iaktta dem när de samlas och slår sig ner i stora blandade flockar.
I dag, en klar, solig aprilmorgon, skall det bli springflod. Det blåser en kall nordostlig vind då vi kör till ett litet livfullt estuarium där floden Alde slingrar sig fram genom det engelska grevskapet Suffolk ut till Nordsjön. De övervintrande vadarna når här ett antal på lite mer än 11.000 som mest, och vi märker att det är lätt att iaktta deras verksamhet, eftersom estuariet är bara åtta hundra meter brett.
Ett komplex av förfallna skyddsvallar mot havet följer flodens lopp. En del sandbankar är täckta med vass och andra med sandrör. Den resterande delen av flodfåran består av kala svarta träkonstruktioner och sten. Strax uppströms, mitt ibland en imponerande samling viktorianska byggnader, ligger Snape Maltings Concert Hall, där musikfestivalen i Aldeburgh hålls. Men vi vandrar nedströms och söker oss fram till en skyddad plats. Vinden är nu kraftig och bitande, och snart svider det i ögonen.
Så snart vi kommer fram till vattenbrynet (se bild, punkt A), välkomnas vi av det klara, mjuka lätet från ett par skärfläckor. De är inte längre bort än 40 meter, på vår sida av estuariet, och för tillfället upptagna med att stå parvis och putsa fjädrarna. Var och en av fåglarna putsar sidorna av bröstets övre del med spetsen av sin smala, uppåtböjda näbb. Det är trevligt att se, men vi måste fortsätta vår vandring, eftersom det finns mycket mer att se.
Det stigande tidvattnet
Tidvattnet stiger nu hastigt, och vi förflyttar oss snabbt till den observationsplats vi har valt. (Se bild, punkt B.) På vägen dit lyfter en rödbena — som lever upp till sitt rykte som estuariets vaktpost — och flyger bort från strandängarna med sitt gälla: ”tju-hu-hu, tju-hu-hu”. De röda benen står i skarp kontrast till de lysande vita vingbakkanterna som blänker i solljuset. När vi kommer fram till vårt mål, spanar vi ut över den snabbt krympande långgrunda stranden av sand och dy.
Ett stycke bort äter alltjämt ett tjugotal rödbenor genom att försiktigt söka i dyn, medan andra söker efter föda i mer skyddade vikar. Kärrsnäppor, med en karakteristiskt nedåtböjd näbb, står närmare tillsammans i små grupper. I spridda rader går de snabbt och pickar i dyn, och de håller sig gärna nära vattenbrynet. Utspridda i närheten går några storspovar i sakta mak och utforskar försiktigt den mjuka, slemmiga dyn. Längre uppströms letar ett par roskarlar efter föda genom att använda sin korta, något uppåtböjda näbb till att vända på små stenar i tidvattenlinjen på den gamla havsstranden.
Plötsligt fylls luften av den skygga, sorgsna, trestaviga visslingen ”tli-y-ii” från kustpiparen. När den flyger över våra huvuden, syns de svarta armhålorna tydligt mot den ljusa undersidan. Cirka fyra hundra ljungpipare har trängt ihop sig i en oval formation och vilar med huvudet under vingen, alla vända mot vinden. Då och då blir det en kamp mellan ett par fåglar för att få rangordningen bekräftad. Flertalet av dem har fortfarande sin spräckliga vinterdräkt — med gulbeige och mörk ovansida; ljus färg runt ögonen, ansiktet och undertill och svart näbb. Då vi spanar med kikarna, ser vi också större strandpipare.
Plötsligt anländer en vidsträckt flock av omkring 1.000 tofsvipor. Fåglarna närmar sig med till synes glad nonchalans, flaxande genom luften på sitt karakteristiska sätt. Tofsviporna och ljungpiparna har varit på åkrarna västerut, det mer eftertraktade området för födosök. De kommer till estuariet inte bara för att söka föda, utan också för att bada och putsa fjädrarna.
Bakgrundsljudet utgörs i huvudsak av storspovens porlande drill, rödbenans musikaliskt sett mer innehållsrika drillande och skrattmåsens skränande. Två myrspovar söker igenom dyn på djupet. Med den kraftiga orangeröda näbben plockar ett par strandskator upp sandmaskar. En kustpipare tar ett par ståtliga steg, stannar, skakar höger fot och går sedan efter sitt byte och sväljer det. Men det stigande tidvattnet hinner snabbt ifatt dem alla!
Rusningen börjar
Plötsligt lyfter fåglarna och formerar sig i flockar, huvudsakligen med individer av den egna arten. Det är en imponerande syn, för vadarna flyger i tätt sammanhållen formation. När flockarna flyger från den ena sidan till den andra och lutar i svängarna, ändrar de färg när solens strålar lyser på dem — från mörkbrunt till lysande silvervitt — i ena stunden är de klart synliga, och i nästa stund smälter de nästan samman med bakgrunden, det dyiga stigande tidvattnet. Mörkt till silver, silver till mörkt, i perfekt rytm och på samma gång i ständigt förändrat flygmönster — från ungefär oval formation till rund, sedan till en spiral och slutligen till en vertikal linje. De flesta landar på strandremsor av dy som ännu inte nåtts av tidvattnet.
Snart kommer de långgrunda stränderna av sand och dy runt om oss att bli översvämmade, så vi skyndar oss uppströms åtföljda av en jämn ström av vadare. De första att hinna ifatt oss är mindre flockar av små kärrsnäppor med sina snabba vingslag, och de håller kontakten genom att de då och då låter höra sin korta, gälla vissling. Sedan passerar de större rödbenorna, och deras flock är mer utdragen och imponerande. Storspovar, stora som trutar, flyger förbi, flöjtande sin vackra mjuka porlande drill medan de flyger. Skärfläckor följer efter i en stor flock, och vitt och svart kontrasterar mot den blå himlen. De slår sig ner i den övre delen av estuariet, och de blågrå benen syns alldeles ovanför vattenytan.
Vilostället
Vi skyndar på våra steg för att nå en plats som ligger högre upp där estuariet smalnar av. (Se bild, punkt C.) Arterna verkar samlas var för sig, även om detta definitivt inte är någon regel. Efter hand som tidvattnet snabbt fortsätter att stiga strömmar fler fåglar till i stora skaror. Detta gör att fåglarna hela tiden byter plats, allteftersom det blir svårare att finna fria ytor på sandbanken att stå på, vilket medför en ständigt växande efterfrågan på plats för dem som kommer sent.
Högvattnet har nu kommit in. Tofsviporna och ljungpiparna har flugit tillbaka till åkrarna. Alla de återstående fåglarna har tvingats upp från dyn för att vila på de gamla flodstränderna. Det oavbrutna pipandet av strandskator står inte i relation till deras antal. Rödbenorna och storspovarna fyller ut bakgrundslarmet, vilket nu överträffas av en sånglärka som sjunger ovanför oss — sannerligen en underbar atmosfär.
Vi avlägsnar oss, medan vadarna njuter av sin välförtjänta eftermiddagsvila och väntar ut den höga springfloden. Trots att en del av dem befinner sig bakom skyddsmuren mot havet och inte kan se vattnet, vet de när de kan återvända till sina dyiga, långgrunda stränder eller sandstränder. Som perfekta tidmätare, instinktivt visa, vet de hur tidvattnet fungerar.
Ja, rusningstiden vid högvatten är spännande att beskåda, särskilt om det är första gången!
[Fotnoter]
a Marker som regelbundet översvämmas av tidvatten.
[Ruta/Bild på sidan 26]
Upplev rusningstiden
För att uppleva en rusningstid vid högvatten måste man först hitta ett passande estuarium. Sedan behöver man lite information om området, till exempel var vadarna finns och var man kan stå för att titta på dem. Se i tidvattentabeller efter högvatten som inträffar strax efter full- och nymåne. Förutom restiden bör man ha tre timmar på sig för att kunna studera fåglarna bra, och man bör komma dit åtminstone två timmar före högvattnet.
Vilken utrustning behöver du? Om du är obekant med vadare, är det bra att du har en bok som hjälp vid identifiering. En kikare kan också vara till stor nytta. Du kommer snart att märka att varje art av vadare har sina egna särdrag, och de samlar föda i enlighet med hur deras näbb är skapad. En tubkikare är inte nödvändig — men det är varma och vattentäta kläder! Var uppmärksam på faror. Ge dig inte ut på de dyiga, långgrunda stränderna, om du inte känner till dem väl. Det är lätt att bli fångad av snabbt stigande tidvatten. Dessutom behövs det bara att dimman plötsligt kommer in från havet för att du skall gå vilse. Tänk också på vinden. Stormvindar kan ge upphov till framrusande vågor som kan bli mycket farliga i ett estuarium.
Kustsnäppa
[Ruta/Bild på sidan 27]
De viktigaste estuarierna på jorden
Vadehavet i Nederländerna är det viktigaste tidvattenområdet i Europa, och ibland finns där troligen över fyra miljoner vadare. Det sträcker sig norrut till sydvästra Jylland. Tre bra platser att besöka inom detta vidsträckta område är vägbanken till Rømø i Danmark; estuariet vid floden Weser, en stor viloplats vid högvatten i Tyskland, och Lauwers Zee i närheten av Groningen i Nederländerna. Det mest betydelsefulla estuariet på Iberiska halvön bildas av floden Tejo i Portugal.
Estuarier utmed Nord- och Sydamerikas kuster vid Stilla havet tillhandahåller föda för omkring sex till åtta miljoner flyttande vadare. Bland de viktigaste platserna är San Francisco Bay och Humboldt Bay i Kalifornien; de 200 kvadratkilometerna i Canada från Boundary Bay vid Vancouver till Iona Island i British Columbia och Stikine Rivers estuarium och Copper Rivers delta, båda i Alaska.
Utmärkta platser för vadare finns också vid Bolivar Flat och Galveston i Texas; vid Tai-Po i Hongkong; vid Cairns i nordöstra Australien och nära Mombasa i Kenya.
[Bild på sidan 24]
Fem strandskator
[Bild på sidan 25]
Kustsnäppor som flyger upp från sina viloplatser
[Bild på sidan 25]
ESTUARIET VID ALDE I SUFFOLK
Observationsplats B
Utsiktspunkt C
Den första observationsplatsen A
Snape Maltings Concert Hall
[Bildkälla]
Snape Maltings Riverside Centre
[Bild på sidan 26]
Rödbena
[Bild på sidan 26]
Storspov
[Bild på sidan 27]
Ovan: Storspovar