Hårda ord bryter ner

”Din dumma slöfock!”a En kvinna i Japan minns bara alltför väl dessa ord — hon fick ofta höra dem när hon var barn. Av vem? Av sina skolkamrater? Av sina syskon? Nej, av sina föräldrar. Hon berättar: ”Jag kände mig så missmodig, för deras hårda ord sårade mig verkligen.”

En man i USA minns att han som barn alltid kände sig rädd och nervös när hans far kom hem. ”Jag kan fortfarande höra ljudet av bildäcken när han svängde upp på grusgången”, säger han, ”och det går kalla kårar efter ryggen när jag tänker på det. Min lillasyster brukade springa och gömma sig. Min far var perfektionist och skällde alltid på oss för att vi inte utförde våra många sysslor till hans belåtenhet.”

Mannens syster tillägger: ”Jag kan inte minnas att våra föräldrar någonsin kramade oss, kysste oss eller sade ’Jag älskar dig’, ’Jag är stolt över dig’ eller något liknande. Och att aldrig få höra ’Jag älskar dig’ är för ett barn detsamma som att få höra ’Jag hatar dig’ — dag ut och dag in.”

NÅGON kanske invänder att de problem som de här personerna fick utstå som barn var ganska bagatellartade. Att barn får höra hårda och ovänliga ord eller blir utsatta för kärlekslös behandling är ju inte precis något ovanligt. Det är inte något som ger upphov till braskande tidningsrubriker och sensationella TV-reportage. Skadorna syns inte utanpå. Men om föräldrar dagligen behandlar sina barn på det här sättet, kan det få förödande verkningar, verkningar som består livet ut.

År 1951 gjorde man en undersökning för att utröna hur föräldrarnas fostran påverkade en grupp femåriga barn. År 1990 gjordes en uppföljning av den här undersökningen. En grupp forskare lyckades spåra upp en hel del av dessa barn, som nu var i medelåldern, för att studera de långsiktiga verkningarna av deras uppfostran. Den nya undersökningen visade att de som hade fått det svårast i livet, som mådde dåligt psykiskt och som hade problem med äktenskapet, vänskapsförhållanden och till och med sitt arbete, inte nödvändigtvis var barn till fattiga föräldrar eller rika föräldrar eller ens problemtyngda föräldrar. De som hade det sämst var barn till föräldrar som var reserverade och kyliga och knappast visade dem någon tillgivenhet alls.

Dessa rön är bara en upprepning av en sanning som tecknades ner för nära två tusen år sedan: ”Ni fäder, håll inte på med att reta upp era barn, för att de inte skall bli modfällda.” (Kolosserna 3:21) Verbal och psykisk misshandel från föräldrarnas sida retar verkligen upp barnen och kan definitivt göra dem modfällda.

Enligt boken Growing Up Sad är det inte länge sedan läkare trodde att depressioner inte förekom bland barn. Men tiden och erfarenheten har bevisat motsatsen. I dag är barndepressioner ett erkänt begrepp och är ingalunda någon sällsynt företeelse, hävdar författarna. En av orsakerna är en avvisande eller kränkande behandling från föräldrarnas sida. Författarna förklarar: ”I vissa fall har en förälder utsatt barnet för en ständig spärreld av kritik och förödmjukelser. I andra fall existerar det helt enkelt inte några band mellan föräldrar och barn: föräldrarna låter aldrig sin kärlek till barnet komma till uttryck. ... Konsekvenserna är särskilt tragiska för barnen, eftersom barn — och vuxna med, för den delen — är lika beroende av kärlek som växter är av solljus och vatten.”

Om föräldrarna ger uttryck åt sin kärlek på ett öppet och oförbehållsamt sätt, lär sig barnen en viktig sanning: De är omtyckta, de har ett egenvärde. Många förväxlar denna självkänsla med en form av arrogans, egenkärlek. Men det är inte alls det som avses i det här sammanhanget. Som en författare uttrycker det: ”Dina barns jagkänsla påverkar deras val av vänner, deras relationer till andra människor, deras val av äktenskapspartner och deras möjligheter att växa upp till produktiva vuxna.” Bibeln visar också hur viktigt det är att ha en balanserad och osjälvisk syn på sig själv, när den säger att det näst största budet för oss människor är: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” — Matteus 22:38, 39.

Det är svårt att tänka sig att en normal förälder skulle vilja förstöra något så viktigt och bräckligt som ett barns självkänsla. Varför händer det då så ofta? Och hur kan det förhindras?

[Fotnot]