Pygméerna — folket i den djupa skogen

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

KOM, så skall du få träffa babingerna, pygméerna i Centralafrikanska republiken, där vi bor. Du har säkert hört talas om pygméerna och läst en del om dem, men du har kanske aldrig träffat någon. När du besöker Bangui, huvudstaden, tar det inte ens två timmar med bil innan du befinner dig mitt i deras territorium.

Jehovas vittnen har ett viktigt budskap för alla nationer, stammar, raser och etniska grupper. I vår kristna verksamhet predikar vi för alla sorters människor, också pygméerna. — Uppenbarelseboken 14:6.

Följ därför med oss och se hur de lever och hur de reagerar för de goda nyheterna om Guds kungarike, som skall göra jorden till ett paradis. Det kommer att bli en spännande och angenäm dag för dig.

Vi gör efterforskningar

Innan vi ger oss av är det lämpligt att vi gör vissa efterforskningar angående de människor som vi skall besöka. Det finns böcker som har skrivits av människor som har levt i månader tillsammans med pygméerna och som har studerat deras kultur, religion och levnadsvanor.

Att man läser om dessa fridsamma och vänliga människor och sedan besöker dem kommer att besvara ett antal frågor, sådana som: Varifrån kom pygméerna? Vad kan vi lära av dem? Var lever de? Vad skiljer dem från andra afrikanska grupper? Hurdant är deras förhållande till befolkningen i övrigt?

I Webster’s Third New International Dictionary sägs det att pygméerna är ”ett kortvuxet folkslag i ekvatoriala Afrika som inte blir längre än 1,5 meter ... [och som] använder sig av sina närmaste grannars språk”. Man tror att de afrikanska pygméerna inte har samma ursprung som negriterna (som betyder ”liten neger”), vilka finns i Oceanien och sydöstra Asien.

Uttrycket ”pygmé” kommer från ett grekiskt ord som betyder bland annat ”avståndet från armbågens spets ända till knytnäven”. Pygméer är kända för att vara jägare och insamlare. Det totala antalet pygméer i världen uppskattas till lite mer än 200.000.

Serge Bahuchet och Guy Philippart de Foy ger oss ytterligare några intressanta detaljer i sin bok Pygmées — peuple de la forêt (Pygméerna — folket i skogen). Enligt dem bor pygméerna i de djupa skogarna i Republiken Kongo, Demokratiska republiken Kongo, Gabon, Kamerun och Centralafrikanska republiken och kan även träffas på så långt österut som i Rwanda och Burundi.

Ingen vet exakt varifrån pygméerna kom eller när de anlände. De använder aldrig uttrycket pygméer om sig själva. I Centralafrikanska republiken kallas de i allmänhet babinga, men i andra länder är de kända som bakola, babongo, baaka, bambènzèlè, batwa och bambuti.

Första besöket

Vi lämnar Bangui på morgonen, omkring klockan sju, i en fyrhjulsdriven Land Cruiser och åker söderut mot M’Baiki/Mongoumba. Vägen är asfalterad bara de första tio milen. Det är förståndigt att ha en bil med fyrhjulsdrift, eftersom det är halt på vägen efter nattens regn.

Vi kör genom ett frodigt och grönskande landskap med enorma skogar och genom små byar där människor säljer bananer, mjölbananer, ananas, maniok (kassava), majs, squash och jordnötter på små bord längs vägkanten. Här vet man inte vad hungersnöd är för något. Den goda jorden och det fuktiga klimatet frambringar en variation av födoämnen i överflöd. Rätt som det är har vi kommit fram till den första av babingernas ”byar” eller kanske snarare läger.

De bor i förvånansvärt små kupolformade hyddor med endast en öppning, och den är så liten att man måste krypa genom den. Kvinnorna bygger hyddorna av pinnar och blad från skogen. De 10 till 15 hyddorna ligger i en cirkel. De tjänar endast som nattlogi eller skydd mot häftiga regn. På dagen lever pygméerna utomhus.

Vi kliver ur bilen för att hälsa på några kvinnor, vilka var och en bär ett barn på höften. Några män, som har hört bilen, kommer springande för att se vilka vi är och vad vi vill. De åtföljs av flera hundar med var sin liten klocka hängande runt halsen.

Vi kommer ihåg från våra efterforskningar att de enda husdjur som pygméerna har är hundar. De är pygméernas följeslagare under jakten. Och det finns mycket att jaga från marken ända upp till trädtopparna. Alldeles som boken Pygmées — peuple de la forêt förklarar innefattar det fåglar, apor, elefanter, bufflar, råttor, antiloper, vildsvin, ekorrar och många andra djur. En trogen hund är ett måste för varje jägare.

När vi talar med de här människorna använder vi boken Min bok med bibliska berättelser och broschyren Du kan få leva på jorden för evigt!a Dessa publikationer visar på att jorden snart skall bli ett paradis med vackra skogar, där det inte kommer att finnas någon sjukdom eller död. (Uppenbarelseboken 21:4, 5) Båda publikationerna är tryckta på sango, det språk som talas av mer än 90 procent av befolkningen, däribland pygméerna. Dessa fridsamma människor använder, varhelst de bor, det språk som deras afrikanska grannar talar. Detta är nödvändigt, eftersom de utbyter varor.

Snart står flera män och kvinnor runt omkring oss och tittar begeistrade på den ena bilden efter den andra medan de lyssnar till förklaringen som ges. De känner igen oss som Jehovas vittnen från tidigare besök. De skaffar gärna exemplar av publikationerna. Men problemet är att de inte kan läsa. Under årens gång har regeringen och andra institutioner gjort ansträngningar för att lära dem att läsa och skriva, men utan framgång. Man ordnade skolor för deras barn. Skolorna fungerade en tid, men förr eller senare hoppade de flesta barnen av. En lärare som har arbetat med pygméer sade att när de var i klassen visade de prov på utomordentlig inlärningsförmåga, men efter att ha gått flera månader i skolan försvann de bara. De lokala myndigheterna och andra fortsätter dock ansträngningarna att ge dem skolutbildning.

Jehovas vittnen är kända för att komma tillbaka till människor som har visat intresse för Guds ord. Men vi förväntar oss inte att träffa samma babinger nästa gång vi kommer hit, eftersom de ständigt är på rörlig fot. De försvinner in i den djupa skogen, deras hem, i månader i taget. Ansträngningar att få dem att bli bofasta har inte varit lyckade. De är verkligen folket i den djupa skogen. Att flytta omkring och jaga är deras liv, och ingenting kan få dem att ändra på det.

Vardagsliv, äktenskap och familj

I huvudsak är det männen som jagar och kvinnorna som sköter insamlandet, och de samlar nästan allt som skogen ger: svamp, rötter, bär, blad, nötter, insekter, termiter, vildhonung och, inte att förglömma, deras favoritlarver. Allt det här behövs till föda och till handeln. Pygméernas afrikanska grannar, ofta kallade les grands noirs (de långa svarta), är i stor utsträckning beroende av pygméerna för att få dessa varor. I utbyte får pygméerna krukor, pannor, macheter, sådana verktyg som yxor och knivar, salt, palmolja, maniok, mjölbananer och tyvärr även tobak, alkohol och cannabis. De tre sista produkterna är ett oerhört problem för dessa ödmjuka människor. De sätter sig ofta i skuld för att skaffa sig dem, och sakta men säkert dras de ner i fördärvet.

Männen är oftast monogama. Men de kan lätt skilja sig för att leva tillsammans med en annan partner. Den äldste mannen i lägret är den mest respekterade. Han ger aldrig några befallningar, men man följer oftast hans råd. Du kommer att se att pygméerna älskar sina barn. Föräldrarna bär ofta sitt barn. De små har hela tiden kontakt med någon av föräldrarna vart de än går och vad de än gör, till exempel när de arbetar, jagar eller dansar.

På natten sover barnet mellan föräldrarna. På dagen ser föräldrar, bröder, systrar, far- och morföräldrar och andra släktingar efter barnen, och förutom dessa är det ett helt läger som vakar över dem. Besök hos föräldrar och släktingar är mycket vanliga. Allt detta bevarar nära familjeband. I västvärlden är familjebanden ofta lösa eller brustna, men här är situationen helt annorlunda.

Även om pygméerna lever åtskilt från sina afrikanska grannar, har de ekonomiska förbindelser med dem. Dessutom har de regelbunden kontakt genom handelsutbyte, och de blir ofta tillfrågade om de vill arbeta som jordbruksarbetare på kaffe- och kakaoplantager. De arbetar kanske i några veckor, får betalt och försvinner sedan för lång tid in i den djupa skogen. Vem vet — kanske har kaffet som du drack i morse passerat genom de centralafrikanska pygméernas händer.

Religion

Babingerna är ett religiöst folk, men vidskepelse och tradition styr deras religiösa liv. De utför sina ritualer till ackompanjemang av musik, sång (joddling) och dans. I boken Ethnies — droits de l’homme et peuples autochtones (Etniska grupper — mänskliga rättigheter och ursprungsbefolkning) ges följande förklaring: ”För folket i den djupa skogen skapade Gud världen, dvs. skogen. Sedan han hade skapat de första människoparen ... återvände han till himlen och förlorade intresset för människors angelägenheter. I hans ställe verkar nu ett högsta andeväsen, skogens gud.” Naturligtvis skiljer sig detta mycket från Bibelns förklaring av Gud och hans uppsåt. — 1 Moseboken, kapitel 1, 2; Psalm 37:10, 11, 29.

Ett intelligent folk

Det är inte ovanligt att en del människor förlöjligar eller till och med ser ner på pygméerna, att de betraktar dem som underlägsna och mindre intelligenta. Men Patrick Meredith, professor i psykofysik vid Leeds University i England, sade en gång: ”Om man ser pygméer i sin naturliga miljö bygga broar av fibrer och framgångsrikt klara sig i denna miljö, då kan man fråga sig vad man egentligen menar med intelligens.”

Vi vet att alla människor är avkomlingar av det första människoparet, Adam och Eva. I Apostlagärningarna 17:26 sägs det: ”[Gud] har från en enda människa [Adam] gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta.” Och i Apostlagärningarna 10:34, 35 sägs det att ”Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom”. Därför önskar vi föra Bibelns sanningar till dessa människor, så att de också kan ha hoppet att få leva under den tid som snart är här, då hela jorden kommer att förvandlas till ett vackert paradis med många djupa skogar.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 23]

1. Vi delar med oss av Bibelns budskap åt pygméerna; 2. pygmeisk träsnidare; 3. typisk pygmébostad