Min hund hör åt mig!

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN

”JAG vet inte vad jag skulle göra utan min lilla hund!” sade Dorothy och såg tillgivet på en ung vit och brun hund av blandras, jack russell terrier, som belåten låg under hennes stol. ”Jag har haft Twinkie i bara några månader, men hon har redan gett mig ett nytt liv!”

När jag tittade närmare, såg jag att Twinkie hade ett gult hundtäcke, och på det stod det med feta, svarta bokstäver ”HUND SOM HÖR FÖR DÖVA”. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv: ”Vilken hund! Vad kan den utföra?”

Vi träffades av en tillfällighet bland 44.000 människor som i juli förra året var samlade i London till Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds väg — ett levnadssätt”. Varför behövde Dorothy, som genom att sitta nära en högtalare kunde höra programmet, en hund som hörselhjälp? När vi satt och samtalade under en lunchpaus, berättade Dorothy för mig om sig själv.

Twinkies uppgift

Dorothy är gravt hörselskadad på grund av att hon fick reumatisk feber när hon var tre år. Hon har bott ensam sedan hennes man dog för 23 år sedan, men nu när hon blivit äldre behövde hon, som hon förklarade, någonting som gav henne mer än sällskap. ”De som är döva kan känna stor otrygghet vid min ålder”, sade hon. ”Jag är 74 år och bor i en servicelägenhet, men när den som skall hjälpa mig ringer på dörren hör jag aldrig det. Eftersom han då trott att jag kanske var dålig, har han ibland tagit sig in själv och skrämt mig rejält. Men nu hör Twinkie ringklockan, och hon kommer och rör med tassen vid mina ben och leder mig till ytterdörren. Det är likadant när Twinkie hör tiduret till min ugn ringa. Hon rusar fram till mig, och jag följer efter henne. Om brandlarmet ljuder är Twinkie tränad att fånga min uppmärksamhet och sedan lägga sig ner och visa att det är fara på färde. Varje gång hon hjälper mig får hon som belöning en välsmakande godbit.”

Dresserad med skicklighet

Jag blev nyfiken. ”Hur fick du din hund, och vem dresserade henne?” frågade jag. Det gav Dorothy en vink om att hon skulle berätta om Hearing Dogs for Deaf People, en välgörenhetsorganisation som arbetar för att hjälpa döva i Storbritannien att bli mer självständiga och på det sättet förbättra sin livskvalitet. Sedan 1982 har denna organisation lämnat hundratals hundar hos döva i Storbritannien. När en hund väl är färdigdresserad, lämnas den utan kostnad till sin nya ägare.

De hundar som väljs ut är ofta herrelösa och kommer många gånger från inrättningar landet runt som tar hand om sådana djur, men det finns också några som skänkts av uppfödare. Det tar upp till 12 månader att dressera en hund. Kostnaderna betalas antingen av ett företag eller genom de samlade små bidragen från en grupp människor. Dorothy berättade att en bantningsklubb hade visat omtanke och betalat kostnaderna för Twinkie.

När hundarna, som är i åldern från sju veckor till tre år, har valts ut, blir de dresserade till att reagera för vissa ljud. Men till att börja med får någon frivillig ta hand om hunden i sitt hem två till åtta månader beroende på hundens ålder och vad den varit med om. Arbetet kan inbegripa att göra den rumsren, men det man främst önskar uppnå är att hunden skall bli bekant med offentliga platser och allmänna kommunikationer och få stor erfarenhet av människor i olika ålder, inbegripet både stora och små barn. Syftet är att lära hunden hur den skall bete sig, oberoende av var den blir placerad.

Jag fick dessutom veta att det finns fler organisationer som låter hundar hjälpa människor som har speciella behov. Förutom att de här hundarna dresseras för att lyda kommandon, övas de att möta olika situationer och utsätts för olika lukter. En hund av rasen retriever, som är till hjälp för en kvinna som är rullstolsburen, har blivit lärd att lyfta telefonluren, ta hand om hennes brev och slicka frimärken så att breven kan postas. En annan hund lystrar till 120 kommandon och hämtar till och med burkar och olika förpackningar från snabbköpets hyllor. Den handikappade hundägaren använder en laserpekare för att visa vilka varor han bestämt sig för, och hunden hämtar dem sedan åt honom.

Ett samarbete som medför lycka

”Inser alla hur värdefull Twinkie är?” frågade jag. ”En butiksägare vägrade att låta min hund komma in i affären”, svarade Dorothy. ”Jag tror att det berodde på att han hade en del livsmedel framme, men hans inställning är ett undantag, eftersom han inte förstod varför jag behöver Twinkie.”

Nu förstod jag till vilken hjälp för hörseln en sådan hund är i hemmet, men det var en sak till som jag undrade över. Vilken nytta hade Dorothy av Twinkie nu, när hon hade glädjen att vara tillsammans med så många medkristna? ”Det går bra för mig att läsa på läpparna, och min hörapparat gör att jag kan föra ett samtal”, förklarade Dorothy. ”När människor ser Twinkies gula täcke, förstår de med detsamma vad som är mitt problem. De riktar sig därför direkt mot mig och talar i de flesta fall så tydligt de kan. På det sättet behöver jag inte förklara mitt handikapp, och det gör livet enklare för mig.”

Sammankomsten skulle snart fortsätta, och Twinkie behövde rastas innan det var dags att sätta sig till rätta inför eftermiddagens program. Innan jag gick min väg böjde jag mig ner och klappade henne. Twinkie öppnade sina klara ögon och tittade sedan upp på Dorothy och viftade på svansen. Verkligen en lydig liten vän som är till nytta — och mellan dem båda råder ett perfekt kamratskap!

[Bild på sidan 20]

Twinkies hjälp är ovärderlig vid sammankomster