Slaget vid Plataiai — En ”björn” tvingas till underkastelse

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I GREKLAND

NÅGRA tysta tempelruiner. Övergivna huggna stenar och grusgångar. En öde slätt vid floden Assopos stränder i det kuperade landskapet fem mil nordväst om Athen.

Ingenting röjer att vi står på den plats där en av de sista akterna i den väpnade konflikten mellan Persien och Grekland utspelades för cirka 2.500 år sedan. Det här var skådeplatsen för det största fältslaget i perserkrigen — slaget vid Plataiai.

Antydningar om konfrontation

Bibelns profetior har, som om de vore ett välskrivet manuskript, förutsagt världsväldens uppgång och fall flera hundra år i förväg. I överensstämmelse med profetiorna erövrade det medo-persiska världsväldet, som framställdes i bild genom en björn och en bagge, nya landområden i en offensiv som huvudsakligen riktade sig västerut. (Daniel 7:5; 8:4) Men i sitt fälttåg mot Grekland led de persiska styrkorna under kung Darius I ett förkrossande nederlag vid Marathon år 490 f.v.t. Fyra år senare dog Darius.

I Daniels profetia talades det också om ”tre kungar som står upp för Persien” och sedan om en fjärde persisk kung, som skulle ”sätta allt i rörelse mot Greklands kungarike”. Den kungen var tydligtvis Darius son Xerxes. (Daniel 11:2) I ett försök att hämnas det persiska nederlaget vid Marathon sände Xerxes väldiga styrkor mot det grekiska fastlandet år 480 f.v.t. Men efter en dyrköpt seger vid Thermopyle led hans styrkor slutligen ett bittert nederlag vid Salamis.a

Mardonios — en ovillig stridsman?

En förödmjukad Xerxes skyndade sig till Lydien och lämnade kvar 300.000 av sina män under den garvade veteranen Mardonios, som hade i uppdrag att övervaka de erövrade grekiska landområdena. Från sitt vinterläger i Thessalien skickade Mardonios ett sändebud till Athen med ett förslag där han erbjöd sig att skona Athen. De nerbrända templen skulle återuppbyggas, landområden återlämnas, och en allians mellan jämbördiga parter skulle ingås med Athen som en autonom fri stad. Men athenarna avvisade förslaget och bad Sparta om militär hjälp.

Grekiska dissidenter som sympatiserade med Mardonios gav honom rådet att muta de grekiska ledarna för att få de motsträviga grekerna över på sin sida. Men Mardonios ville inte nedlåta sig till att använda sådana metoder. Han sökte alltjämt undvika en direkt konfrontation med grekerna och föreslog än en gång att athenarna skulle överlämna sig genom att godta de gynnsamma villkoren. Men de avslog hårdnackat hans förslag.

Slutakten

Slutakten i konfrontationen mellan perserna och grekerna utspelades vid Plataiai i augusti år 479 f.v.t. Under befäl av fältherren Pausanias från Sparta mötte omkring 40.000 grekiska fotsoldater — däribland athenare, spartaner och trupper från andra grekiska städer — Mardonios 100.000 soldater.

De två huvudstyrkorna fruktade en direkt sammandrabbning. I tre veckor angrep de varandra tvärs över floden Assopos utan att komma till någon avgörande drabbning. Enligt sägnen hade båda härarna av sina respektive spåmän utlovats seger, om de höll sig på defensiven. Men det persiska kavalleriet ansatte oavbrutet grekerna, tog en välbehövlig proviantkaravan som byte och förgiftade vattnet i de brunnar som grekerna var beroende av.

Mardonios trodde att kriget var nära sitt slut. Men denne persiske härförare hade underskattat motståndarens stridsduglighet. Han lät sig luras av hoppet om en omedelbar och imponerande seger. Följaktligen förflyttade han snabbt sin här över floden och anföll fienden.

Perserna satte upp en mur av flätade sköldar, och med den som skydd avfyrade de en skur av pilar mot motståndarna. De 8.000 athenarna angreps av de grekiska dissidenter som hade allierat sig med perserna, medan huvuddelen av Mardonios styrkor anföll de 11.500 spartanerna. För att skydda sig mot skuren av pilar kröp spartanerna ihop bakom sina sköldar. Men sedan gick de till disciplinerat motanfall formerade som en falang. Med sina längre spjut och tyngre rustningar närmade de sig perserna.

Perserna överraskades av detta och drog sig tillbaka. Under tiden hade athenarna övermannat de grekiska förrädarna. Mardonios här flydde tillbaka över floden i skydd av kavalleriet. Mardonios kastades av hästryggen och dödades. Den persiska hären, som hade blivit berövad sin ledare, slog till reträtt och flydde.

Samtidigt vann den grekiska flottan en betydelsefull seger på andra sidan havet, vid Mykale på Joniens kust, där den besegrade den persiska flottan, som med nöd och näppe hade lyckats överleva efter nederlaget vid Salamis ett år tidigare. Den mäktiga persiska härens förenade styrkor hade tillfogats ett avgörande nederlag.

En oskadliggjord ”björn”

Persiens militärstyrkor skulle aldrig mer strida på europeisk mark. Den persiska hären var fullständigt tillintetgjord som organiserad krigsmakt. Enligt boken A Soaring Spirit ”drog sig Xerxes tillbaka till sina huvudstäder och det njutningsfyllda livet i sitt harem. Tid efter annan eggade han sig själv till att fortsätta de byggnadsprojekt som hans far hade påbörjat i Persiens ceremoniella huvudstad, Persepolis. Han byggde palats och monumentala hallar. Men han uträttade inte mycket annat av betydelse.”

I skydd av det trygga livet vid hovet begränsade den en gång ärelystne erövraren sin intressesfär till en liten krets som ägnade sig åt politiska intriger och hovskvaller. Även denna krets svek honom. År 465 f.v.t. blev han mördad i sin egen säng av en grupp konspiratörer.

I boken A Soaring Spirit sägs det: ”I raden av persiska kungar — åtminstone enligt de grekiska skribenter som skulle bli den huvudsakliga källan till upplysningar om väldet under den här perioden — var det ingen som visade prov på sådan handlingskraft eller begåvning som Cyrus och Darius. Under Xerxes sons, Artaxerxes I:s, regering blev pengar, inte trupper, det viktigaste redskapet i politiken i perserriket. Han använde det persiska myntet för att blanda sig i grekiska angelägenheter genom att muta den ena [stadsstaten] efter den andra i avsikt att skapa oroligheter. ... På mynten, gulddarikerna, fanns en bild av Darius hållande en båge och ett pilkoger. Grekerna kallade dem hånfullt för ’persiska bågskyttar’.”

Sammansvärjningar och mord fortsatte att fläcka perserrikets kungahus med blod tills det slutligen utplånades. Perserriket fortsatte att förfalla, och den persiska dynastin började förlora sitt grepp om makten och sin förmåga att styra.

Trots desperata försök att stärka regimen stod dynastin inför sitt fall vid den tid då Alexander den store — en man med samma imperialistiska visioner och ambitioner som Cyrus — började dra fram genom det vidsträckta perserriket på 300-talet f.v.t. Än en gång skulle Bibelns profetior gå i uppfyllelse in i minsta detalj.

[Fotnoter]

[Ruta/Bilder på sidan 26]

Medo-Persien och Grekland — Två hundra år av kraftmätning

539 f.v.t. Medo-Persien blir det fjärde världsväldet. Det erövrar landområden huvudsakligen i tre riktningar: norrut (Assyrien), västerut (Jonien) och söderut (Egypten) (Daniel 7:5; 8:1–4, 20)

500 f.v.t. Grekerna i Jonien (Mindre Asien) gör uppror mot de persiska härskarna

490 f.v.t. Athenarna driver tillbaka perserna vid Marathon

482 f.v.t. Xerxes sätter ”allt i rörelse mot Greklands kungarike” (Daniel 11:2)

480 f.v.t. Dyrköpt seger för perserna vid Thermopyle; perserna lider ett förkrossande nederlag vid Salamis

479 f.v.t. Athenarna och spartanerna besegrar perserna vid Plataiai

336 f.v.t. Alexander blir kung i Makedonien

331 f.v.t. Den persiska hären krossas av Alexander den store vid Gaugamela; Grekland blir det femte världsväldet (Daniel 8:3–8, 20–22)

[Bild]

Persisk bågskytt

Grekiska kavallerister

[Bild]

Musée du Louvre, Paris

Foto taget genom tillmötesgående från British Museum

[Ruta på sidan 26]

Det slutliga resultatet av all mänsklig maktkamp:

”I de kungarnas dagar kommer himlens Gud att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas. Och kungariket självt kommer inte att överlåtas till något annat folk. Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider.” — Daniel 2:44.

[Bild på sidan 25]

Slagfältet vid Plataiai, där den persiska hären tillintetgjordes