Försök att utplåna Bibeln

DEN samling skrifter som vi i dag kallar Bibeln skrevs under en period på mer än 1 600 år. Den tidigaste delen skrevs av Mose, och den sista skrevs av en lärjunge till Jesus omkring 100 år efter hans födelse.

Försöken att hindra Bibeln från att bli läst har pågått i tusentals år. De började långt före Jesu tid och fortsatte genom medeltiden fram till nutid. Ett sådant försök inträffade då profeten Jeremia levde, över 600 år före Kristus.

Försök att tysta ett impopulärt budskap

Gud uppmanade profeten Jeremia att ta en skriftrulle och skriva ner ett domsbudskap över de syndfulla invånarna i det forntida Juda och att varna dem för att deras huvudstad, Jerusalem, skulle förstöras om de inte ändrade sig. Jeremias sekreterare, Baruk, läste upp budskapet offentligt i Jerusalems tempel. Sedan läste han upp det för Judas furstar, som tog skriftrullen till kung Jehojakim. Kungen uppskattade inte det han fick höra när man läste Guds ord för honom. Så han skar rullen i stycken och brände upp den. (Jeremia 36:1–23)

Då befallde Gud Jeremia: ”Ta dig åter en rulle, en annan, och skriv i den alla de första orden, de som stod i den första rullen, som Jehojakim, Judas kung, brände upp.” (Jeremia 36:28) Omkring 17 år senare förstördes Jerusalem, precis som Gud hade förutsagt genom Jeremia. Många av styresmännen dödades, och invånarna fördes i landsflykt till Babylon. Budskapet i skriftrullen – och berättelsen om försöket att utplåna det – har överlevt ända till vår tid i bibelboken Jeremia.

Fortsatt bibelbränning

Jehojakim var inte den ende under århundradena före Kristus som försökte bränna Guds ord. När det grekiska väldet hade delats kom Israel under den seleukidiska dynastins herravälde. Den seleukidiske kungen Antiochos Epifanes, som härskade från 175 till 164 f.v.t., ville att den grekiska, eller hellenistiska, kulturen skulle förena folken i hans rike. För att uppnå det försökte han påtvinga judarna grekiska seder och bruk och den grekiska religionen.

Omkring 168 f.v.t. plundrade Antiochos templet i Jerusalem. Ovanpå altaret åt Jehova byggde han ett annat altare som han helgade åt den grekiske guden Zeus. Antiochos förbjöd också sabbatsfirandet och befallde att ingen jude fick omskära sin son. Straffet om man bröt mot dessa påbud var döden.

Som en del i den här utrensningskampanjen försökte Antiochos utplåna alla skriftrullar som innehöll de delar av Bibeln som då fanns. Men trots att man energiskt sökte igenom Israel, lyckades man inte förstöra alla exemplar. Några väl gömda skriftrullar kan mycket väl ha klarat sig undan bokbålen. Man vet också att det fanns exemplar av Skrifterna i judiska kolonier i andra länder.

Diocletianus edikt

En annan framträdande härskare som försökte utplåna Skrifterna var den romerske kejsaren Diocletianus. År 303 v.t. utfärdade han en serie allt hårdare edikt mot de kristna. Det ledde till det som vissa historiker kallat ”den stora förföljelsen”. I det första ediktet gavs en order om att de kristnas skrifter skulle brännas och att deras mötesplatser skulle förstöras. Harry Y. Gamble, professor i religionsstudier vid University of Virginia, skriver: ”Diocletianus utgick ifrån att varje kristen församling, oavsett var den fanns, hade en samling böcker, och han visste att de var nödvändiga för de kristnas överlevnad.” Kyrkohistorikern Eusebios från Caesarea i Palestina levde under den här perioden. Han skrev: ”Med egna ögon såg jag, hur bönehusen jämnades med marken, hur de gudomliga och heliga skrifterna kastades på elden mitt på torgen.” (Eusebios Kyrkohistoria, i översättning av Olof Andrén)

Tre månader efter Diocletianus edikt uppges borgmästaren i den nordafrikanska staden Cirta, numera känd som Constantine, ha beordrat de kristna att lämna över alla sina ”lagskrifter” och ”heliga skrifter”. Skildringar från samma period berättar om kristna som hellre genomled tortyr och martyrdöd än att låta någon förstöra deras biblar.

Det bakomliggande syftet

Jehojakim, Antiochos och Diocletianus hade ett gemensamt mål – att utplåna Guds ord. Men Bibeln överlevde alla angrepp. De romerska härskare som efterträdde Diocletianus började bekänna sig till kristendomen. Men angreppen mot Bibeln fortsatte. Varför det?

Härskare och kyrkoledare hävdade att syftet med bibelbålen inte var att utplåna Bibeln. De försökte bara hålla Bibeln borta från vanligt folk. Men varför skulle kyrkoledare vilja göra det? Och hur långt gick kyrkorna i sina försök att förhindra bibelläsning? Vi ska se närmare på det.