Kapitel 2

Hans eget folk fick förnimma vem han är

1. Vad fick den egyptiska nationen och den israelitiska nationen förnimma, då egyptierna led nederlag och deras forna slavar triumferade?

EGYPTEN måste sannerligen ha fallit djupt från sin ställning som den ledande militärmakten på den tiden. När nyheterna om detta nederlag nådde de hemmavarande egyptierna, borde de till sist ha insett att deras forna slavars Gud var Jehova, den ende levande och sanne Guden. Vad de befriade israeliterna beträffar, så kunde de i denna segerrika stund helt och fullt förstå innebörden i de ord som deras Gud hade uttalat till Mose och som gällde dem: ”Jag skall sannerligen ta er till mig såsom ett folk, och jag skall i sanning bevisa att jag är Gud för er, och ni skall sannerligen veta att jag är Jehova, er Gud, som för er ut, bort från Egyptens bördor.” (2 Moseboken 6:7, NW) Nu kunde de fatta och förstå vad Guds namn innebar, på ett sätt som deras förfäder aldrig hade kunnat göra, alldeles som Gud också hade sagt till Mose: ”Jag är HERREN. Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob såsom Gud Allsmäktig. Men jag lät mig inte bli känd för dem under mitt namn JEHOVA.” — 2 Moseboken 6:2, 3, New English Bible (1970).

2. Inför vilka var de befriade israeliterna nu förpliktade att vara vittnen, och om vad?

² Nu var det dessa befriade israeliters ansvar att tjäna som vittnen inför sina avkomlingar. De var förpliktade att verka som Jehovas vittnen för kommande släkten, alldeles som Jehova hade sagt till Mose innan han lät den åttonde plågan, gräshoppsplågan, drabba Egypten: ”Gå till Farao; ty jag har tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle göra dessa mina tecken mitt ibland dem och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din sonson, vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen, att jag är HERREN [Jehova].” (2 Moseboken 10:1, 2) Genom sin profet Jesaja kunde Jehova därför med rätta säga följande till den nationen åtta hundra år senare:

3. Vad hade Jehova all anledning att säga till den befriade nationen, enligt orden i Jesaja 43:1—12?

³ ”Och nu är detta vad Jehova har sagt, din skapare, o Jakob, och din formare, o Israel: ’Var inte rädd, ty jag har återköpt dig. Jag har kallat dig vid ditt namn. Du är min. Ifall du måste gå genom vattnen, skall jag vara med dig; och genom floderna, skall de inte dränka dig. Ifall du måste gå genom elden, skall du inte få brännsår, inte heller skall lågan själv sveda dig. Ty jag är Jehova, din Gud, Israels Helige, din frälsare. ... Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare, som jag har utvalt, på det att ni må känna och ha tro på mig och för att ni må förstå att jag är densamme. Före mig fanns det ingen Gud danad [av de avgudadyrkande nationerna], och efter mig fanns det fortfarande ingen. Jag — jag är Jehova, och förutom mig finns ingen frälsare. Jag själv har kungjort och har frälsat och har låtit det höras, när det bland er inte fanns någon främmande gud. Alltså är ni mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” — Jesaja 43:1—12, NW.

4. Vem var det som sörjde för israeliternas behov under den långa vandringen genom den brännheta öknen, och på vilket sätt fick de erfara detta?

⁴ Det visade sig att Israels befriade nation måste vandra genom den brännheta öknen på sin väg till det utlovade landet. Eftersom öknen inte var ett land som flöt av ”mjölk och honung”, som det utlovade landet sades göra, måste denna nation av Jehovas vittnen få erfara att Jehova var den som kunde ge dem allt de behövde under hela deras vandring. Vilken uppgift! Att skaffa fram tillräckligt med mat och vatten åt flera millioner människor och deras boskap ute i öknen på Sinaihalvön! Omkring en månad efter det att de hade dragit ut ur Egypten, då man knorrade över maten, gav Jehova till känna att han inte ville låta sitt namn bli smädat och vanärat på detta sätt. Han sade till Mose: ”Jag har hört Israels barns knorrande. Tala till dem och säg: Mellan de två aftonstunder skolen I äta kött, och i morgon skolen I mättas med bröd; och I skolen förnimma, att jag är Jehová, eder Gud.” (Åk) Således fick de lära känna honom såsom den som drog försorg om dem och uppehöll dem, när han sände en väldig mängd vaktlar om aftonen och det mirakulösa mannat om morgonen. (2 Moseboken 16:1—18) Under hela deras fyrtioåriga vandring mot det utlovade landet, som flöt av mjölk och honung, sörjde Jehova regelbundet för att de fick det livsuppehållande mannat. Det var inte något vanligt bröd.

5, 6. Vad borde israeliterna ha lärt sig beträffande Gud, då han drog försorg om dem i öknen, och vad sades det likväl, mot slutet av deras vandring, om deras hjärtan, ögon och öron?

⁵ Om vi som lever i denna tid hade en fyrtioårig personlig erfarenhet av Gud, vår Skapare, bakom oss, liksom israeliterna hade den gången där borta i öknen i Mellersta Östern, hur skulle vi då reagera? Skulle våra hjärtan värmas av tillgivenhet på grund av den kunskap Gud gav? Skulle våra ögon kunna urskilja och uppskatta vad Gud gjorde, och skulle våra öron lyssna till vad Gud sade med en benägenhet att lyda? Skulle vi tycka att vi nu hade lärt känna Gud, vår Skapare? Vi borde känna det så. Och likväl, mot slutet av den fyrtioåriga ökenvandringen måste profeten Mose säga följande till israeliterna, då han sammanfattade vad Gud hade gjort för dem och vilken verkan detta hade fått:

⁶ ”Men HERREN [Jehova] har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att förstå med, ögon att se med och öron att höra med. Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din fot. Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att dricka, på det att I skullen veta, att jag är HERREN [Jehova], eder Gud.” — 5 Moseboken 29:1—6.

7, 8. Hur fick israeliterna erfara vem som var deras beskyddare, då de befann sig vid Refidim i öknen, och hur bekräftas detta av namnet på det altare som då byggdes?

⁷ Redan tidigt under dessa fyrtio år av förtrolig erfarenhet av Gud borde de ha lärt känna honom såsom deras beskyddare, som stred för dem mot våldsverkande fiender. I den andra månaden av deras ökenvandring, som företogs i etapper, kom de till Refidim. Där kunde de ha gjort den iakttagelsen att det var deras Gud som gav dem seger över fienderna, även om de själva måste strida i självförsvar. Hur så? Vad hände där? Låt oss läsa skildringen:

⁸ ”Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim. Då sade Mose till Josua: ’Välj ut manskap åt oss och drag så åstad till strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i min hand.’ Och Josua gjorde, såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på höjden. Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han lät sin hand sjunka, rådde Amalek. Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på vardera sidan. Så höllos hans händer stadiga, till dess solen gick ned. Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg. Och HERREN [Jehova] sade till Mose: ’Teckna upp detta till en åminnelse i en bok och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under himmelen.’ Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner [Jehova-nissi, NE; NW]. Och han sade: ’Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och betygar, att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till släkte.’” — 2 Moseboken 17:8—16. (Namnet ”Jehova-nissi” betyder ”Jehova är min signalmast”.)

9. Hur framgår det av amalekiternas senare historia vem vi bör fylkas kring såsom kring en signalmast?

⁹ Historien visar att det tog generationer, ja, många hundra år, att utplåna amalekiterna, som sedan gammalt var Guds folks fiender. Jehovas beslut beträffande dem blev inte omintetgjort. Historien visar således att vi inte bör sluta oss till dem som är fiender till Jehova och hans folk för att få hjälp, utan att det är långt bättre att vi fylkar oss kring Jehova såsom vårt baner, vår signalmast. Vi kommer att göra det, om vi känner honom.

VILKET SLAGS GUD HAN ÄR

10. Hur visades det att situationen var kritisk, då israeliterna hade brutit mot det första och det andra budet vid Sinai berg?

¹⁰ Alla dessa historiska händelser hjälper oss att inse vilket slags Gud denne Jehova är. Vid ett kritiskt tillfälle gav han Mose en beskrivning av vilket slags Gud han är. Detta inträffade sannolikt i den fjärde månaden efter det att israeliterna hade dragit ut ur träldomen i Egypten. Medan de fortfarande var kvar vid berget Sinai, bröt tusentals av dem mot de båda första av de tio budorden genom att tillbedja en guldkalv, vilket var avgudadyrkan. Såsom medlare för nationen måste Mose lägga sig ut för dem för att försäkra sig om att Gud skulle gå med dem under deras fortsatta vandring genom öknen. När Mose sedan var uppe på berget med Guds ängel, framställde han en begäran, och Gud visade sin ynnest mot Mose och lät honom få en särskild uppenbarelse beträffande det gudomliga namnet. Vi läser:

11. Vilket tillkännagivande angående Guds namn gjordes som svar på Mose begäran uppe på berget?

¹¹ ”Då sade han [Mose]: ’Låt mig alltså se din härlighet.’ Han svarade: ’Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig, där du står, och jag skall utropa namnet ”HERREN [Jehova]” inför dig; jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.’ ... Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära intill honom och åkallade HERRENS namn. Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade: ’HERREN! HERREN! — en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.’” — 2 Moseboken 33:18—34:7. (I 1917 års svenska bibelöversättning återges ”Jehova”, Guds namn på hebreiska, med ”HERRE” eller ”HERREN”.) Se också Apostlagärningarna 7:37, 38, 53; Galaterna 3:19.

12. Vad kan en sådan Gud med full rätt kräva att alla hans skapelser skall göra med avseende på honom, och vilka anordningar för detta gjordes bland israeliterna i öknen?

¹² Genom att Jehova äger de egenskaper som nämndes här skiljer han sig från alla så kallade gudar som människor och nationer har dyrkat. Mose kände sig starkt manad att dyrka en sådan Gud som Jehova. Vilken förnuftig människa med den rätta uppskattningen skulle inte vilja dyrka en sådan Gud som Jehova är? Han förtjänar att bli dyrkad. Han ensam har den hela och fulla rätten att påbjuda att alla hans skapelser i himmel och på jord skall dyrka honom. Han krävde att israeliterna, som han hade befriat ur det förtryckande Egypten, skulle dyrka honom. Han hade låtit uppföra ett heligt sammankomsttält, i vilket hans utvalda folk kunde tillbedja honom ute i öknen. Han sörjde för att de fick ett prästerskap inom Arons, Mose broders, familj. Han gav dem föreskrifter om olika slags offer som de skulle frambära till honom vid speciella tillfällen och av vissa orsaker. Dessa offer hade en speciell innebörd och pekade framåt mot det stora offer som Jehova skulle föranstalta om när tiden var inne, det offer varigenom hela människovärldens synd skulle utplånas. Beträffande detta heliga sammankomsttält och dess prästerskap sade Gud till Mose:

13. Vad skulle israeliterna förnimma genom att Gud helgade uppenbarelsetältet, altaret och prästerna?

¹³ ”Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet skall bliva helgat av min härlighet. Och jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret; och Aron och hans söner skall jag helga till att bliva präster åt mig. Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud. Och de skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova], deras Gud, som förde dem ut ur Egyptens land, för att jag skulle bo mitt ibland dem. Jag är HERREN, deras Gud.” — 2 Moseboken 29:43—46.

14. Av vad ersattes sammankomsttältet flera hundra år senare, och vad bad kung Salomo om?

¹⁴ Flera hundra år senare blev detta flyttbara sammankomsttält ersatt av ett stationärt tempel, som uppfördes på Moria berg i staden Jerusalem. Kung Salomo, son till David från Betlehem, byggde det under åren 1034—1027 före den vanliga tideräkningens början. Jehova helgade detta tempel såsom en plats för tillbedjan, liksom han hade gjort med sammankomsttältet, som uppförts av Mose. (1 Konungaboken 6:1—38) Kung Salomo bad att Jehova måtte helga templet, och beträffande det gudomliga svaret på denna hans bön läser vi i 1 Konungaboken 9:1—3:

15. Hur löd Jehovas svar på Salomos bön angående templet?

¹⁵ ”Då ... uppenbarade sig HERREN [Jehova] för andra gången för Salomo, likasom han förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon. Och HERREN sade till honom: ’Jag har hört den bön och åkallan, som du har uppsänt till mig; detta hus, som du har byggt, har jag helgat till att där fästa mitt namn för evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta skola vara där alltid.’”

16. Vem var med rätta intresserad av vad som försiggick i templet? Förklara.

¹⁶ Av den orsaken blev Jehovas namn förbundet med detta tempel i Jerusalem, och även avlägset liggande nationer fick kännedom om detta. Jehova var naturligtvis ytterst intresserad av vad som försiggick i detta tempel, eftersom det kunde kasta en skugga på hans heliga namn. Att besudla hans tempel var ingen obetydlig förseelse.

ISRAEL OCH SYRIEN FICK FÖRNIMMA VEM HAN ÄR

17. Vilket nytt rike upprättades till följd av Salomos trolöshet, och hur gav Jehova invånarna tillfälle att fortfarande förnimma vem han är?

¹⁷ Men kung Salomo, som hade byggt templet, avföll på sin ålderdom från Jehova, och därför ryckte Gud tio av Israels tolv stammar ifrån Rehabeam, Salomos son och efterträdare. Jehova tillät alltså att tiostammarsriket Israel upprättades och fick en egen kunglig huvudstad. Detta nya rike vände sig snart bort från att dyrka Jehova i hans tempel i Jerusalem och började tillbedja guldkalvar, som ställts upp i städerna Dan och Betel. Detta hände år 997 f.v.t., och femtiosju år senare blev Ahab, son till den onde kung Omri, kung över dessa tio stammar i Israel. Han gick ännu längre i att utöva avgudadyrkan. Han gifte sig med dottern till en utländsk präst åt den falske guden Baal och införde Baalsdyrkan i sin huvudstad, Samaria. (1 Konungaboken 16:29—32) Jehova önskade inte att detta tiostammarsrike skulle glömma honom fullständigt. Han sände sina profeter till dem som bodde i detta avgudadyrkande rike och gav dem fortfarande orsak att förnimma att han är Jehova, deras förfäders Gud.

18, 19. Vilket budskap frambar Jehovas profet till kung Ahab, då Ben-Hadad, kungen i Aram, och hans allierade kom för att angripa Samaria?

¹⁸ I kung Ahabs dagar hade man möjlighet att förnimma detta. Ben-Hadad, kung i Aram (Syrien), och trettiotvå kungar, som stod i förbund med honom, kom med en väldig krigshär och belägrade huvudstaden Samaria. Efter en del otillfredsställande underhandlingar med kung Ahab gjorde sig araméerna och deras allierade redo att angripa Samaria med full kraft. Vad hände då?

¹⁹ ”Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade: ’Så säger HERREN [Jehova]: Ser du hela denna stora hop? Se, jag vill i dag giva den i din hand, på det att du må förnimma, att jag är HERREN [Jehova].’” — 1 Konungaboken 20:1—13.

20. Vilken Gud är det som ger seger, vilket israeliterna fick erfara, men vilken förhandsunderrättelse fick kung Ahab nu?

²⁰ De belägrade israeliterna drog ut till angrepp under den befälhavare som Jehova hade utsett, kung Ahab, och tillfogade araméerna ett stort nederlag. Ben-Hadad, kungen i Aram, lyckades komma undan till häst tillsammans med sina ryttare. Vilket tillfälle för tiostammarsriket Israel att förnimma att Jehova är den Gud som ger seger! Men Jehova visste att araméerna inte hade tagit lärdom av det som hänt. Han visste att de skulle missförstå orsaken till att de lidit ett så förkrossande nederlag och att kung Ben-Hadad därför skulle båda upp en ny krigshär och angripa Samaria på nytt nästa år. Genom en profet varskodde Jehova barmhärtigt kung Ahab om detta och uppmanade honom att förbereda sig för detta angrepp. — 1 Konungaboken 20:22—25.

21. Varför skulle Gud, enligt vad han själv sade, ingripa till gagn för israeliterna, när kung Ben-Hadad kom tillbaka med en stor här?

²¹ Jehovas profetia slog inte fel. Följande år kom kung Ben-Hadad tillbaka med en till synes oslagbar krigshär för att strida mot Israels Gud, denna gång på slätten. ”Och”, säger den historiska redogörelsen, ”Israels barn lägrade sig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det att araméerna uppfyllde landet. Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: ’Så säger HERREN [Jehova]: Därför att araméerna hava sagt: ”HERREN [Jehova] är en bergsgud och icke en dalgud”, därför giver jag hela denna stora hop i din hand, på det att I mån förnimma, att jag är HERREN [Jehova].’” — 1 Konungaboken 20:26—28.

22. Hur utföll striden den här gången, och varför var kung Ahab missmodig, då han återvände till Samaria?

²² En vecka senare drabbade man samman, och det visade sig att araméerna hade gjort sig en felaktig föreställning om Jehova. På en enda dag slog israeliterna med Jehovas hjälp ett hundra tusen man fotfolk av araméerna, och det var inte bara en ren olyckshändelse att muren i staden Afek, som de överlevande araméerna hade flytt till, föll ned över tjugosju tusen av dem och dödade dem. Den besegrade kung Ben-Hadad fann för gott att ge sig åt segrarna och lita till deras barmhärtighet. Eftersom kung Ahab inte drev denna gudagivna seger till ett slutligt avgörande genom att handla som Jehovas skarprättare och döda kung Ben-Hadad, som hade trotsat Gud, uttryckte Jehova sitt ogillande över honom. Jehovas profet sade att kung Ahab skulle bli straffad för sin uraktlåtenhet, och eftersom kung Ahab nu hade all orsak att tro att det skulle bli så, återvände han till Samaria, inte upprymd över segern, utan missmodig. — 1 Konungaboken 20:29—43.

23, 24. Vilken olycka drabbade till sist tiostammarsriket Israel, och varför hände detta, enligt orden i 2 Konungaboken 18:11, 12?

²³ Det som hände tiostammarsriket Israel såsom nation utgör i sanning ett varnande exempel för kristenhetens nationer i våra dagar. Israeliterna hade fått lära känna att frälsningens Gud är Jehova, men eftersom de i religiöst avseende underlät att dra nytta av denna lärdom, drabbades hela nationen av en svår olycka år 740 f.v.t. Det året förstördes huvudstaden Samaria, inte av araméerna, utan av Assyrien, som då var det andra världsväldet, och därmed var Israels rikes undergång såsom oberoende nation ett faktum. Denna olycka kom över dem, därför att de hade framhärdat i att tillbedja falska gudar och bryta mot Jehovas bud. De överlevande israeliterna fördes bort i landsförvisning till avlägsna provinser i Assyrien, där Jehovas profeter inte kunde besöka dem. Således bestod Israels rike, som hade förkastat Jehova, i endast 257 år. Kristenhetens nationer i våra dagar behöver inte missta sig i fråga om orsaken till att denna nationella olycka drabbade tiostammarsriket Israel, eftersom den inspirerade profeten och bibelskribenten (Jeremia) omtalar det, då han säger:

²⁴ ”Detta därför att de icke hörde HERRENS [Jehovas], sin Guds, röst, utan överträdde hans förbund, allt vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit; de ville varken höra eller göra det.” — 2 Konungaboken 18:11, 12.

BABYLON OCH ANDRA NATIONER FICK LÄRA KÄNNA HONOM

25. Vad förutsade profeten Jesaja beträffande landsförvisningen av Juda rikes invånare och deras återvändande till hemlandet?

²⁵ Systerriket, som bestod av de två återstående stammarna, Juda och Benjamin, med Jerusalem som huvudstad, existerade i ytterligare 133 år. I detta Juda rike uppreste Jehova sin profet Jesaja mer än trettiofem år innan Samaria förstördes av Assyrien, det andra världsväldet. Under inspiration av Jehovas ande förutsade profeten Jesaja att med tiden skulle också Jerusalem bli tillintetgjort av nästa världsvälde i ordningen, Babylon, och att Juda land skulle läggas öde genom att de överlevande invånarna fördes bort i landsförvisning till Babylonien. Men då Jehovas bestämda tid var inne skulle Babylon självt omstörtas såsom det tredje världsväldet, och Babylons erövrare, kung Cyrus eller Kores, som Jesaja förutsagt vid namn, skulle låta de landsförvista judarna återvända till sitt hemland och återuppodla det, så att det skulle bli likt ett paradis. De återvändande landsförvista skulle också återuppbygga den heliga staden Jerusalem och dess tempel för tillbedjan av Jehova. (Jesaja 44:24—45:7; 35:1—10) Jesaja lät de landsförvista judarnas återvändande utgöra en profetisk bild av någonting långt större som skulle inträffa nu på 1900-talet, då han vidare sade:

26. Vem skulle resa sitt baner till tecken för de landsförvista att återvända? Hur skulle de återvända, och vad skulle de förstå?

²⁶ ”Så säger Herren, Jehová: Jag skall lyfta min hand till folkslagen och resa mitt baner för folken, och de skola bära dina söner i skötet, och dina döttrar skola lyftas på skuldran. Och konungar skola vara dina fostrare, och deras furstinnor dina ammor, med ansiktet till jorden skola de böja sig ned för dig och slicka dina fötters stoft. Då skall du förstå, att jag är Jehová och att de, som hoppas på mig, icke komma på skam.” — Jesaja 49:22, 23, Åk.

27, 28. I vilken utsträckning skulle det bli känt att de landsförvista judarna hade återvänt, och vilka skulle därigenom förnimma att han är Jehova?

²⁷ Genom att de landsförvista återvände, vilket skedde år 537 f.v.t., skulle den jordiska organisationen av Hans vittnen förstå att han är Jehova. Men de hedniska nationerna skulle också förnimma detta. Att alla folk skulle få kännedom om detta betydelsefulla förhållande förutsades av profeten Hesekiel efter det att Jerusalem och Juda land hade lagts öde, vilket inträffade år 607 f.v.t., och medan de tvångsförflyttade judarna fortfarande var i landsförvisning i Babylon. Såsom Jehovas språkrör blev profeten Hesekiel inspirerad att tala till de förödda ”Israels berg” och säga:

²⁸ ”Ty se, jag vill komma till eder och vända mig till eder, och I skolen bliva odlade och besådda. Och det skall vara talrikt med människor på eder, hela Israels hus, allesammans; och städerna skola bebos och ödeläggelser bliva uppbyggda. Och jag vill på eder församla människor och djur, och de skola bliva många och fruktsamma. Och jag skall låta eder bliva bebodda såsom under edra forna tider, och jag vill göra eder mera gott än vid eder begynnelse; och I skolen erfara, att jag är Jehová.” (Åk) ”Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Jehova: Jag gör inte detta för er skull, o Israels hus, utan för mitt heliga namn, som ni har vanhelgat bland nationerna, dit ni gick. Och jag skall helga mitt stora namn, som har blivit vanhelgat bland nationerna, som ni har vanhelgat mitt ibland dem; och nationerna skall förnimma att jag är Jehova, säger Herren Jehova, när jag skall bli helgad i er inför deras ögon.” (AS) — Hesekiel 36:8—11, 22, 23.

29. Hur framhävs det, enbart i Hesekiels profetiska bok, att det är betydelsefullt att man förnimmer eller lär känna vem Gud är?

²⁹ Är det betydelsefullt att denna kunskap om att han är Jehova skall bli så allmänt utbredd? Åtminstone anser Jehova det! I Hesekiels profetia anger den suveräne Herren Gud hur viktigt det är att detta förhållande blir känt. Han gör det genom att gång på gång ge till känna att nationer och folk och individer skall ”förnimma att jag är Jehova”, och enbart i denna profetia förekommer detta tillkännagivande sextiotvå gånger. Sista gången detta viktiga uttalande förekommer i Hesekiels profetia är i Hesekiel 39:6, 7 (AS), där vi finner dessa allvarsmättade ord från den suveräne Herren Gud:

30. Vilka är det som ”skall förnimma att jag är Jehova”, då detta uttryck används sista gången i Hesekiels profetia?

³⁰ ”Och jag skall sända eld över Magog och över dem som bor i trygghet på öarna, och de skall förnimma att jag är Jehova. Och mitt heliga namn skall jag göra känt mitt ibland mitt folk Israel; inte heller skall jag mer tillåta att mitt heliga namn vanhelgas, och nationerna skall förnimma att jag är Jehova, den Helige i Israel.” — Se också Hesekiel 29:17, 21.

31. Är Joels profetia tillämplig på de militariserade nationernas handlingssätt i våra dagar, och vad skall de som befinner sig på den segrande sidan i sanning förnimma?

³¹ I dessa kritiska dagar i det tjugonde århundradet, då de militariserade nationerna har försett sig med de mest dödsbringande krigsvapen, tycks profeten Joels ord vara mer tillämpliga än någonsin, fastän dessa ord uttalades och skrevs ned på 800-talet före den vanliga tideräkningens början och således innan Hesekiel fick sin profetia. Joel skrev: ”Ropen ut detta bland hednafolken, båden upp dem till helig strid. Manen på hjältarna, må alla stridsmännen komma och draga framåt. Smiden edra plogbillar till svärd och edra vingårdsknivar till spjut.” En sammandrabbning som gäller världsherraväldet är nära förestående. Vad kommer de människor som befinner sig på den segrande sidan att lära av stridens utgång? Jo, detta: ”I skolen förnimma, att jag är HERREN [Jehova], eder Gud, som bor på Sion, mitt heliga berg. Och Jerusalem skall vara en helgad plats, och främlingar [världsliga nationer] skola icke mer draga ditin.” — Joel 3:9, 10, 17.

32. I vilken utsträckning riktar Hesekiel uppmärksamheten på Guds namn?

³² Vad profeten Hesekiel beträffar, som alltså levde senare än profeten Joel, så riktar han från början till slut uppmärksamheten på Guds namn. I de första verserna Hes. 1:1—3 i sin profetiska bok visar han att hans profetia hade kommit till genom inspiration från Jehova. Allra sist i den profetiska boken, i de båda sista hebreiska orden i den, återger han namnet på den suveräne Herren Gud. Enligt det sätt varpå The New English Bible (1970) återger denna sista vers, som i profetiska ordalag talar om en märklig stad på jorden, säger han: ”Stadens omkrets skall vara arton tusen alnar, och stadens namn skall allt framgent vara Jehova-schamma.” Detta namn betyder ”Jehova själv är där”. — Hesekiel 48:35; NE; NW.

33. Måste Gud, också efter det att judarna hade återvänt år 537 f.v.t., komma alla nationer och folk att känna honom vid namn?

³³ Profeten Hesekiel fullbordade den bok som innehåller hans profetia år 591 f.v.t., femtiofyra år innan de landsförvista judarna fick återvända till sitt hemland, vilket inträffade år 537 f.v.t. (Hesekiel 29:17) Denna märkliga händelse gjorde intryck på de hedniska nationerna på den tiden. Vad hände sedan? Ansåg den suveräne Herren Gud att det inte längre var så viktigt eller nödvändigt att nationerna och folken skulle tvingas förnimma att han är Jehova? Har han inte större orsak än någonsin att i denna tid, som saknar motstycke i historien, komma alla jordens nationer att förnimma att han är Jehova? Helt visst är det i vår tid som den ende levande och sanne Guden skall träda fram och komma alla nationer och folk att känna honom vid namn. Han måste göra detta för att bevisa att han existerar och för att hävda och rättfärdiga sin ställning såsom Gud och Skapare, sin sannfärdighet och sin universella suveränitet. Ja, uttrycket ”den suveräne Herren Jehova” (NW) förekommer faktiskt 215 gånger i Hesekiels profetia.

34. Var på tidens ström borde vi snart befinna oss, enligt Hesekiel 38:8, 16, och vad skall alla nationer slutligen få lära känna?

³⁴ I denna tid, under den sista tredjedelen av det tjugonde århundradet, är det en sak som vi måste ge akt på i samband med detta sista tillkännagivande beträffande Guds uppsåt, som återfinns i Hesekiel 39:7 och lyder: ”Nationerna skall förnimma att jag är Jehova.” (AS) Vad är det? Jo, detta: profetian måste gå i uppfyllelse ”i de yttersta åren”, ”i dagarnas slutskede”. (Hesekiel 38:8, 16, AS, NW) När vi tänker på allt som har inträffat sedan första världskriget bröt ut år 1914 v.t., dvs. för mer än femtioåtta år sedan, borde de förutsagda yttersta åren och dagarna, årens och dagarnas slutskede, snart vara här! Alla nationer i våra dagar skall inom kort få lära känna den ende levande och sanne Guden, Jehova, på ett sätt som de aldrig förut har lärt känna honom. Ingen enda av oss kan undkomma detta. Vi hör alla med till dessa nationer. Har vi utsikt att vinna eller förlora, när vi får lära känna eller förnimma vem Jehova är — en kännedom som är av allra största betydelse?

35. Vilken profetisk bok bör vi nu noggrant undersöka, eftersom Gud så ofta kungör sitt uppsåt i den, och på vilket sätt är det bäst att lära känna Jehova?

³⁵ Eftersom Gud har förklarat vad nationer och folk måste lära känna eller förnimma och har kungjort detta sitt beslut så många gånger, tillkommer det oss, vare sig vi nu tycker om Jehova och hans namn eller inte, att noggrant undersöka Hesekiels profetiska bok. På så sätt kan vi lägga märke till hur framträdande delar av den har fått en nutida uppfyllelse. Många uppriktiga människor i våra dagar har fortfarande en mycket förvirrad uppfattning om det högsta Väsendet, den allsmäktige Guden. Det bästa de kan göra är att undersöka hans visa och aktuella råd för oss som lever nu. Varför tvingas förnimma att han är Jehova på samma sätt som Farao, Egyptens forntida härskare, tvingades göra det? Om vi älskar livet och vill leva i lycka, är det långt bättre för oss att vi tar emot hans barmhärtiga inbjudan att nu lära känna honom på ett fridsamt, vänskapligt sätt.