Kapitel 6
En värld som förintades
1. a) Har mänskligheten någonsin tidigare ställts inför världsförintelse? b) Varför bör vi vara tacksamma över att Noa inte hånskrattade åt varningen om den?
VÄRLDSFÖRINTELSE har en gång tidigare varit nära förestående. Människor av alla nationer kan vara tacksamma över att det bland deras förfäder fanns en man som inte hånskrattade åt Guds varning om en världsomfattande flod. Därför att Noa lyssnade och lydde, överlevde han och hans hustru och hans tre söner och deras hustrur. Vi härstammar alla från dem. — 1 Moseboken 10:1, 32.
2. Varför förintade Gud den världen?
2 Gud förintade den världen därför att han såg att jorden var uppfylld av våld. ”Människornas ondska var stor på jorden.” (1 Moseboken 6:3, 5, 13) Förhållandena liknade mycket dem som råder nu på 1900-talet.
3. Vad hade fått situationen att bli så allvarlig?
3 Vad var det då som hade gjort att situationen på Noas tid hade blivit så allvarlig? En framträdande orsak avslöjas i 1 Moseboken 6:2 (NW), där vi läser: ”Den sanne Gudens söner [började] lägga märke till människornas döttrar att de var fagra; och de gav sig till att ta sig hustrur, nämligen alla som de valde ut.” Men vad var det för fel med detta? Jo, detta var inte bara mänskliga män som bestämde sig för att gifta sig. Dessa ”den sanne Gudens söner” var änglar, andevarelser, som iakttog de vackra kvinnorna på jorden och äktenskapets fröjder, och de lade sig till med människogestalt. (Jämför Job 1:6.) Att de materialiserade mänskliga kroppar och gifte sig var olydnadshandlingar mot Gud. Bibeln förklarar att de ”övergav sin egen tillbörliga boningsort” och att deras förbindelser med kvinnor var ”onaturliga”, en perversitet. (Judas, vers 6, 7; 1 Petrus 3:19, 20) Deras bastardavkomma blev onormalt storvuxen. Dessa avkomlingar kallades för nefilim eller ”fällare”, eftersom de var tyranner. — 1 Moseboken 6:4, NW.
4. a) Varför visade Gud Noa ynnest? b) Vilken förberedelse gjordes för att bevara liv?
4 Trots att Noa levde mitt i denna fördärvade värld fann han nåd i Jehovas ögon. Varför det? Därför att ”Noa var en rättfärdig man”. Han var insatt i de stridsfrågor som väckts i Eden, och han visade sig vara felfri, en ”ostrafflig” man. (1 Moseboken 6:8, 9) För att bevara Noa och hans familj tillsammans med exemplar av varje art av landdjur och flygande skapelser gav Jehova honom anvisningar om att bygga en ark, en stor lådliknande byggnad. Som Gud förklarade: ”Jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under himmelen. Allt som finns på jorden skall förgås.” (1 Moseboken 6:13—17) Förståndigt nog lyssnade Noa på Gud och lydde.
5. Hur omfattande var floden?
5 Som bibelns utförliga kronologi visar, kom floden år 2370 f.v.t. Det är den största katastrofen i mänsklighetens historia ända fram till nuvarande tid. Den var så väldig att ”alla höga berg överallt under himmelen täcktes helt”. (1 Moseboken 7:19) Genom floden ”drabbades världen på den tiden av förintelse”. (2 Petrus 3:6) Men någon kanske frågar: ”Om till och med de högsta bergen täcktes av vatten, var finns då allt det vattnet nu?” Det måste finnas just här på jorden.
6. Vart tog allt vattnet vägen efter floden?
6 Man bör ha klart för sig att bibeln inte säger att det på Noas tid fanns berg som var lika höga som Mount Everest. Vetenskapsmän har sagt att många berg tidigare har varit mycket lägre än vad de är nu och att några till och med har skjutit upp ur haven. Vidare tror man att det fanns en tid då själva oceanerna var mindre och kontinenterna var större än de är nu, vilket bekräftas av att vissa flodfåror sträcker sig långt ut under oceanerna. Men angående den nuvarande situationen rapporterade tidskriften National Geographic i sitt nummer för januari 1945: ”Vattnets volym i oceanen är tio gånger större än det land som finns ovan havsytan. Tippa allt detta land jämnt i havet, och vatten till ett djup av från en och en halv till två kilometer skulle täcka hela jorden.” Efter det att flodens vatten föll ner, men innan resningen av bergen och sänkandet av havsbottnarna fick vattnet att rinna bort från landytan och innan iskalotterna vid polerna bildats, fanns det alltså gott om vatten för att täcka ”alla höga berg”, precis som bibeln säger. — 1 Moseboken 7:17—20; 8:1—3; jämför Psalm 104:8, 9.
7, 8. Vilket vittnesbörd om floden finns det förutom bibeln?
7 En sådan väldig global flod måste helt visst ha gjort ett oförglömligt intryck på dem som genomlevde den. Man skulle komma att berätta om den för kommande generationer. Eftersom bibelns redogörelse förklarar att alla nationer härstammar från samma grupp av överlevande efter floden, är det rimligt att förvänta att det i alla delar av jorden skulle finnas sådant som vittnar om vissa tidiga minnen från denna stora katastrof. Är detta fallet? Ja, det är det faktiskt!
8 När avkomlingarna av de överlevande från floden drog bort till avlägsna platser, förvanskades detaljerna så småningom, och berättelsen kom att anpassas efter de lokala religiösa uppfattningarna. Men det kan knappast vara någon tillfällighet att det i de allra äldsta legenderna runt jorden finns ett minne av en stor flod som förintade hela mänskligheten med undantag av några få som bevarades tillsammans. Minnen av detta finner man i Mesopotamien och Asien, i Australien och på öarna i Stilla havet, bland massor av indianstammar i Nord- och Sydamerika, i sagor som berättades bland de forntida grekerna och romarna, i Skandinavien och bland afrikanska stammar. Många av dessa berättelser nämner djur som bevarades i en båt tillsammans med människor. Precis som den bibliska redogörelsen, så berättar vissa av dessa legender att fåglar skickades ut för att avgöra när vattnet hade vikit bort. (Jämför 1 Moseboken 7:7—10; 8:6—12.) Ingen annan forntida händelse är så allmänt ihågkommen.
9. Vilka seder och bruk återspeglar ett minne av händelserna i den ”andra månaden” enligt Noas kalender?
9 Historiska detaljer förbundna med floden har påverkat seder och bruk ända fram till vår tid. Hur då? Jo, bibeln berättar att floden började ”i andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden”. Den ”andra månaden” motsvarar senare delen av oktober och första delen av november i vår almanacka. (1 Moseboken 7:11) Det är därför anmärkningsvärt att många människor runt jorden firar en de dödas dag eller förfädersfest vid denna tid på året. Varför just då? Därför att dessa seder återspeglar ett minne av den förintelse som floden åstadkom.a
10. Varför är bibelns berättelse om floden i högsta grad tillförlitlig och av största personliga värde?
10 Men det är bibeln själv som innehåller ett ofördärvat vittnesbörd om vad som hände. Det Noa såg och upplevde införlivades senare med bibeln. När Gud själv flera hundra år senare talade genom profeten Jesaja, hänvisade han till ”Noas vattenmassor”. (Jesaja 54:9, NW) Jesus Kristus iakttog också händelserna på Noas tid. När denne Son, Jesus Kristus, senare var på jorden, talade han om floden som ett historiskt faktum, och han förklarade också varför så många dog i detta verkställande av Guds dom.
”DE TOG INGEN NOTIS”
11. Varför förintades så många människor i floden?
11 Jesus sade inte att alla utom Noas familj var sådana som begick våldsbrott. Han förklarade i stället: ”Såsom de var i de dagarna före syndafloden, då man åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de tog ingen notis förrän syndafloden kom och ryckte dem alla bort, så kommer Människosonens [Jesu Kristi] närvaro att vara.” — Matteus 24:37—39.
12. Varför var det så allvarligt att de inte tog någon notis?
12 Det var inte orätt av dem att äta och dricka med måtta eller att gifta sig hederligt. Men när de fortsatte att låta livet kretsa kring sådana personliga strävanden, sedan de hade varnats för en global katastrof, visade de att de inte riktigt trodde på vare sig Noa eller Jehova Gud, vars varningsbudskap Noa förkunnade. Om de hade trott, så skulle de ivrigt ha tagit reda på hur man kunde få överleva och sedan skyndat sig att handla för att uppfylla kraven. Somliga människor kanske höll med om att någonting borde göras för att sätta stopp för det vitt utbredda våldet på den tiden, men en global flod verkade säkert mycket osannolik för dem. De tog alltså, som Jesus sade, ”ingen notis [om Guds budskap genom Noa] förrän syndafloden kom och ryckte dem alla bort”. Detta nedtecknades som ett varnande exempel för oss.
13. a) Hur reagerar många människor nu för tiden, precis som det blivit förutsagt, när de får veta att Kristus är osynligen närvarande? Varför reagerar de så? b) Vilka förhållanden säger Petrus att de ignorerar?
13 Den inspirerade aposteln Petrus lät också en varning ljuda, när han skrev: ”I de yttersta dagarna [där vi befinner oss nu] skall det komma hånfulla människor med sitt hån och löje, vilka vandrar efter sina egna begär och säger: ’Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden förblir ju allt precis som det var från skapelsens början.’” Sådana människor vill inte känna att de är skyldiga att stå till svars inför någon. Därför skjuter de bort tanken på Kristi närvaro, och vad den kan komma att innebära för dem som fortsätter med en ogudaktig livsstil, ur sina sinnen. Men Petrus fortsätter: ”I överensstämmelse med deras önskan undgår detta ... deras uppmärksamhet, att himlar fanns till sedan gammalt och en jord, stående kompakt ur vatten och mitt i vatten genom Guds ord; och genom dessa ting drabbades världen på den tiden av förintelse då den översvämmades av vatten. Men genom samma ord är de himlar och den jord som nu finns sparade åt eld och förvaras till de ogudaktiga människornas doms och förintelses dag.” — 2 Petrus 3:3—7.
14. Varför bör uppfyllelsen av ”Guds ord” vid tiden för skapelsen och på Noas tid få oss att nu tänka allvarligt?
14 Dessa som gör narr bortser från det förhållandet att ”Guds ord” inte förblir ouppfyllt. För att vederlägga deras uppfattning hänvisar aposteln Petrus till tiden för skapelsen. Då sade Gud: ”Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.” När Gud hade uttalat detta började han göra ”fästet och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet”. ”Guds ord”, hans uttalande av uppsåt, uppfylldes alltså. (1 Moseboken 1:6, 7) Hans ord uppfylldes också, när han påbjöd en global flod på Noas tid och använde dessa vattenmassor till att förinta ”världen på den tiden”. Och det kommer att bli genom just detta oemotståndliga Guds ord som förintelse skall komma att drabba den nuvarande ogudaktiga tingens ordning.
15. a) Varför förutsäger 2 Petrus 3:7 inte att planeten jorden skall brännas upp? b) Vilka är då ”de himlar” och ”den jord” som är ”sparade åt eld”?
15 Det som hände vid tiden för floden var en mönsterbild av ting som skall komma. Det var inte jorden som förintades då, utan ogudaktiga människor. Vad betyder det då när det sägs att ”de himlar och den jord som nu finns [är] sparade åt eld”? (2 Petrus 3:7; 2:5) Ja, vilken verkan skulle en bokstavlig eld ha på den redan intensivt heta solen och de intensivt heta stjärnorna i de fysiska himlarna? Och hur skulle det stämma med Guds uppsåt att göra den bokstavliga jorden till ett paradis, om han brände upp den? Det är uppenbart att ”de himlar och den jord som nu finns”, som här omnämns, måste vara symboliska. (Jämför 1 Moseboken 11:1; 1 Kungaboken 2:1, 2, NW; 1 Krönikeboken 16:31.) ”Himlarna” symboliserar regeringsmakterna som är upphöjda över mänskligheten i allmänhet, och ”jorden” är det ogudaktiga mänskliga samhället. På Jehovas stora dag kommer de att förintas lika fullständigt som om de hade bränts upp i eld. De som fortsätter att hånskratta åt den gudomliga varningen om detta sätter sitt liv i allvarlig fara.
RÄDDNING FÖR GUDHÄNGIVNA MÄNNISKOR
16. Vad är, enligt vad 2 Petrus 2:9 visar, nyckeln till räddning?
16 Berättelsen om floden åskådliggör på ett dramatiskt sätt en sak som vi nu måste ta till hjärtat. Vad är det? Efter det att aposteln Paulus har hänvisat till vad Gud gjorde på Noas tid drar han slutsatsen: ”Så vet Jehova att rädda de gudhängivna ur prövning, men att förvara de orättfärdiga för domens dag till att avskäras.” (2 Petrus 2:9) Nyckeln till räddning är alltså att vara en gudhängiven människa.
17. Hur bevisade Noa att han var gudhängiven?
17 Vad betyder detta? Det är uppenbart att Noa var en gudhängiven man. Noa ”vandrade i gemenskap med Gud [den sanne Guden, NW]”. (1 Moseboken 6:9) Han följde en livskurs som var i överensstämmelse med Jehovas uppenbarade vilja. Han hade ett nära personligt förhållande till Gud. Det var ett jättearbete att bygga arken och att samla in exemplar av alla fåglar och djur. Noa intog inte en ”vi skall vänta och se”-hållning. Han hade tro. Noa ”grep sig an med att göra i överensstämmelse med allt det som Gud hade befallt honom. Han gjorde just så.” (1 Moseboken 6:22, NW; Hebréerna 11:7) Människor behövde bli påminda om Jehovas rättfärdiga vägar och varnade för den kommande förintelsen av de ogudaktiga. Noa gjorde också detta som en ”rättfärdighetens predikare”. — 2 Petrus 2:5.
18. Varför måste alla som överlevde floden ha haft sådan hängivenhet?
18 Hur var det då med Noas hustru, hans söner och deras hustrur — vad krävdes det av dem? Den bibliska berättelsen koncentrerar uppmärksamheten särskilt på Noa, eftersom han var familjeöverhuvudet, men de andra måste också ha varit gudhängivna människor. Varför det? För sin profet Hesekiel hänvisade Jehova senare till fallet med Noas barn för att visa att om Noa hade levt i Israel på den tiden, så skulle hans barn inte kunna förvänta räddning på grundval av sin fars rättfärdighet. De var gamla nog att lyda eller att inte lyda, och de måste därför själva bevisa sin hängivenhet för Jehova och hans rättfärdiga vägar. — Hesekiel 14:19, 20.
19. Vad bör vi därför göra, och hur?
19 Med tanke på att den nära förestående världsförintelsen med säkerhet skall komma uppmanar bibeln oss att ständigt ha den i tankarna och att visa att vi också är gudhängivna människor. (2 Petrus 3:11—13) Det finns nu avkomlingar av Noa i alla delar av världen som bryr sig om detta visa råd och som kommer att få överleva in på den ”nya jorden”.
[Fotnoter]
a Överste J. Garnier: The Worship of the Dead (London; 1904), sid. 3—8; professor C. Piazzi Smyth: Life and Work at the Great Pyramid (Edinburgh; 1867), band II, sid. 371—424.