Kapitel 5

Förkunnandet av Herrens återkomst (1870—1914)

”Följande berättelse utsänder jag ej blott därför, att jag blifvit enträget uppmanad att meddela en öfversikt öfver Guds ledning på ljusets stig, utan i synnerhet därför, att jag tror det vara nödvändigt, att sanningen säges i all anspråkslöshet, på det missuppfattningar och i fördom gjorda oriktiga framställningar må blifva oskadliggjorda, och på det våra läsare må kunna se, hur Herren hittills hjälpt och ledt.”a

EFTER dessa ord fortsatte Charles Taze Russell med att redogöra för händelseutvecklingen som ledde fram till att han gav ut Millennial Dawn (Millennii Dagning), som senare kallades Studies in the Scriptures (Studier i Skriften), och Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Zions Vakt-Torn och förkunnare af Kristi närvaro), numera med namnet The Watchtower Announcing Jehovah’s Kingdom (Vakttornet förkunnar Jehovas kungarike). Denna historik är av särskilt intresse för Jehovas vittnen. Varför det? Därför att deras nuvarande förståelse av Bibelns sanningar och deras verksamhet kan spåras tillbaka till 1870-talet och C. T. Russells och hans medförbundnas arbete, och därifrån till Bibeln och urkristendomen.

Vem var Charles Taze Russell? Vittnar den historiska redogörelsen över hans arbete om Herrens hjälp och ledning?

Ett sökande efter sanningen

C. T. Russell föddes i Förenta staterna, i Allegheny (nu en del av Pittsburgh) i Pennsylvania, den 16 februari 1852. Han var den andre sonen till Joseph L. och Ann Eliza Russell (född Birney), vilka var presbyterianer av skotsk-irländsk härkomst. Charles’ mor dog när han var bara nio år gammal, men från tidig ålder påverkades Charles av båda sina religiöst sinnade föräldrar. Som en av C. T. Russells medarbetare längre fram uttryckte det: ”De fostrade den späda telningen, och den växte i riktning mot Herren.” Fastän Charles uppfostrades som presbyterian, gick han så småningom med i den kongregationalistiska kyrkan, eftersom han tyckte bättre om dess uppfattningar.

Den unge Charles var av allt att döma en god affärsman. Vid bara 11 års ålder blev han kompanjon till sin far i en framgångsrik herrekiperingsbutik. Charles utvidgade verksamheten och drev med tiden ett antal olika butiker på egen hand. Trots att det gick bra för honom med affärsverksamheten, var han andligen mycket oroad. Hur kom det sig?

Charles’ föräldrar trodde i all uppriktighet på de läror som framfördes av kristenhetens kyrkor och uppfostrade honom att också omfatta dem. Den unge Charles fick således lära sig att Gud är kärlek men att han hade skapat människan med inneboende odödlighet och hade berett en plats med eld och svavel, där han för evigt skulle plåga alla utom dem som hade blivit förutbestämda till att bli frälsta eller räddade. En sådan tanke var motbjudande för den tonårige Charles, som hade ett ärligt hjärta. Han resonerade: ”En Gud, som kunde begagna sin makt till att skapa mänskliga varelser, om vilka han förut visste och bestämde, att de skulle bliva pinade i evighet, kan icke vara varken vis, rättvis eller kärleksfull; hans moraliska måttstock måste vara lägre än många människors.” — Studier i Skriften, band I, utgåva med ”Pastor Russells biografi”, sid. 5.

Men den unge Russell var ingen ateist; det enda var att han inte kunde acceptera kyrkornas allmänt erkända läror. Han förklarade: ”Steg för steg leddes jag till att se, att, ehuru enhvar af trosbekännelserna innehölle något sanning, de likväl som ett helt betraktade voro vilseledande och stridande mot Guds ord.” Ja, i kyrkornas trosbekännelser hade ”något sanning” begravts under ett virrvarr av hedniska läror som hade infiltrerat den besmittade kristendomen under det avfall som pågått många hundra år. Russell, som vände sig bort från kyrkornas trosbekännelser och sökte efter sanningen, undersökte några av de större orientaliska religionerna, men han kom fram till att ingen av dem tillfredsställde honom.

Åter befäst i tron

”Telningen” hade emellertid uppfostrats av gudfruktiga föräldrar; den hade böjts ”i riktning mot Herren”. En kväll år 1869, medan Charles fortfarande sökte efter sanningen, hände något som åter befäste hans vacklande tro. Under en promenad i närheten av familjens butik på Federal Street hörde han religiös sång som kom från en källarlokal. Så här berättar han själv om vad som hände (ur Zions Vakt-Torn för juni—juli 1907, sidan 100):

”Af, som det kunde synas, en händelse kom jag att gå in i en dammig, mörk lokal, där jag hade hört att religiösa möten brukade hållas. Jag ville se, om de få, som samlades där, hade något mer förnuftigt att bjuda på än de stora kyrkosamfundens trosbekännelser. Där hörde jag för första gången något af adventisternas [Advent Christian Church] uppfattningar. Predikanten var hr Jonas Wendell. ... Jag bekänner sålunda, att jag står i skuld till adventister såväl som till andra denominationer [sekter]. Ehuru hans skrifttolkning ej var alldeles klar, ... var den dock under Guds ledning tillräcklig för att åter befästa min vacklande tro på Bibelns gudomliga inspiration och för att visa, att apostlarnas och profeternas utsagor äro oupplösligt sammanlänkade. Det, som jag fick höra, föranledde mig att ifrigare och omsorgsfullare än någonsin förr studera min Bibel, och jag skall alltid tacka Herren för att han ledde mig dit; ty fastän adventismen icke ledde mig in i en enda sanning, var den mig dock storligen behjälplig med att förkasta villfarelser och beredde mig sålunda för sanningen.”

Detta möte gjorde den unge Russell på nytt besluten att söka efter Bibelns sanning. Det ledde honom tillbaka till Bibeln med större iver än någonsin tidigare. Russell kom snart fram till tron att tiden var nära för dem som tjänade Herren att komma till klar insikt om hans uppsåt. Fyllda av entusiasm gick därför han och några av hans bekanta i Pittsburgh och det närbelägna Allegheny samman år 1870 och bildade en bibelstudiegrupp. Enligt en av Russells medarbetare senare i livet gick den lilla bibelstudiegruppen till väga på följande sätt: ”Någon ställde en fråga. De diskuterade den. Därefter slog de upp alla ... [skriftställen] som hade förbindelse med frågan, och när de var nöjda med texternas samstämmighet, drog de sina slutsatser och skrev en redogörelse därom.” Som Russell längre fram förklarade: ”Tiden från 1870 till 1875 var en tid af ständig tillväxt i nåd, i kunskap och i kärlek till Gud och hans ord.”

Medan dessa uppriktiga sanningssökare forskade i Skrifterna, fick de en klarare förståelse av många ting. De såg Bibelns sanningar om att människosjälen dör och att odödlighet var en gåva som de som skulle bli Kristi medarvingar i hans himmelska kungarike skulle få del av. (Hes. 18:20; Rom. 2:6, 7) De började förstå läran om Jesu Kristi lösenoffer och de möjligheter som denna föranstaltning öppnade för mänskligheten. (Matt. 20:28) De kom att inse att Jesus, även om han först kom till jorden som människa i köttet, vid sin återkomst skulle vara osynligen närvarande som andevarelse. (Joh. 14:19) Vidare fick de veta att syftet med Jesu återkomst inte var att tillintetgöra alla, utan att välsigna de lydiga familjerna på jorden. (Gal. 3:8) Russell skrev: ”Vi kände oss storligen bedröfvade öfver adventisternas villfarelse, hvilka väntade Kristus i köttet och lärde, att världen och allt hvad däri är [förutom adventisterna] skulle uppbrännas.”

De bibliska sanningar som denna lilla bibelstudiegrupp började se allt tydligare var helt visst ett avsteg från de hedniska läror som hade trängt in i kristendomen under det avfall som hade pågått under många hundra år. Men kunde Russell och hans andligt sinnade medförbundna få tag i dessa sanningar från Bibeln utan hjälp av andra?

Andras inflytande

Russell nämnde helt öppet om den hjälp i bibelstudierna han hade fått av andra. Han erkände inte bara att han stod i skuld till adventisten Jonas Wendell, utan han talade också med värme om två andra personer som hade bistått honom i bibelstudierna. Russell sade om dessa två män: ”Studerandet af Guds ord samman med dessa kära bröder förde steg för steg ut på mer grönskande ängar.” En av dem, George W. Stetson, var en som ivrigt forskade i Bibeln. Han var pastor i Advent Christian Church i Edinboro i Pennsylvania.

Den andre, George Storrs, var redaktör för tidskriften Bible Examiner (Bibelgranskaren), som kom ut i Brooklyn i New York. Storrs var född den 13 december 1796. Hans intresse för att undersöka vad Bibeln säger om de dödas tillstånd väcktes då han läste något som hade publicerats (då visserligen anonymt) av Henry Grew från Philadelphia i Pennsylvania, en man som hade studerat Bibeln grundligt. Storrs blev en ivrig förespråkare för det som kallades villkorlig odödlighet — läran att själen kan dö och att odödlighet är en gåva som trogna kristna får del av. Han drog också slutsatsen att eftersom de onda inte har odödlighet, så finns det ingen evig pina. Storrs reste vida omkring och höll föreläsningar om att de onda inte har odödlighet. Bland hans utgivna verk fanns Six Sermons (Sex predikningar), som med tiden spreds i 200.000 exemplar. Storrs’ välgrundade bibliska uppfattningar om att själen kan dö och om försoningen och återställelsen (att det som hade gått förlorat till följd av Adams synd skulle återställas; Apg. 3:21) hade utan tvivel ett starkt, positivt inflytande på den unge Charles T. Russell.

Men det fanns en annan man som djupt påverkade Russells liv och gjorde att hans lojalitet mot Bibelns sanning sattes på prov.

Tidsprofetior och Herrens närvaro

En morgon i januari 1876 fick den 23-årige Russell ett exemplar av en religiös tidskrift som hette Herald of the Morning (Morgonens härold). Av omslagsbilden kunde han se att den var knuten till adventismen. Redaktören, Nelson H. Barbour från Rochester i staten New York, trodde att syftet med Jesu återkomst inte var att tillintetgöra jordens familjer, utan att välsigna dem, och att hans återkomst inte skulle vara i köttet, utan att han skulle komma som en ande. Detta stämde överens med det som Russell och hans medförbundna i Allegheny hade trott någon tid.b Märkligt nog trodde Barbour med ledning av bibliska tidsprofetior att Kristus redan var närvarande (osynligen) och att det redan var dags för skördearbetet, insamlandet av ”vetet” (den klass av sanna kristna som ärver Guds kungarike). — Matt., kap. 13.

Russell hade undvikit bibliska tidsprofetior. Nu undrade han emellertid: ”Kunde det möjligen förhålla sig så, att tidsprofetiorna, som jag på grund af adventisternas missbruk af desamma så länge hade ringaktat, verkligen vore gifna för det ändamålet, att de skulle utvisa, när Herren skulle vara osynligt närvarande för att upprätta sitt rike?” Med sin osläckliga törst efter biblisk sanning kände Russell att han var tvungen att lära sig mer. Han avtalade därför om ett möte med Barbour i Philadelphia. Detta möte blev en bekräftelse på deras enighet om ett antal bibliska läror och gav dem tillfälle att utbyta åsikter. ”När vi först sammanträffade”, skrev Russell längre fram, ”hade han mycket att lära af mig beträffande fullheten af återställelsen, grundad på det för alla erlagda lösensprisets fullgiltighet, liksom jag hade mycket att lära af honom beträffande tid.” Barbour lyckades övertyga Russell om att Kristi osynliga närvaro hade börjat år 1874.c

”Ett kraftigt fälttåg för sanningen”

C. T. Russell var en man med fast övertygelse. Övertygad om att Kristi osynliga närvaro hade börjat var han besluten att förkunna det för andra. Han sade längre fram: ”Medvetandet om, att vi redan befunno oss i skördetiden, [blef för mig] en mäktig sporre till att utbreda sanningen — en kraftigare tillskyndelse än jag någonsin förut hade erfarit. Jag beslöt mig därför strax för ett kraftigt fälttåg för sanningen.” Russell beslöt nu att skära ner på sin affärsverksamhet för att kunna ägna sig åt predikandet.

För att kunna bekämpa felaktiga uppfattningar om Herrens återkomst skrev Russell broschyren The Object and Manner of Our Lord’s Return (Ändamålet med och sättet för vår Herres återkomst). Den publicerades år 1877. Samma år publicerade Barbour och Russell gemensamt Three Worlds, and the Harvest of This World (De tre världarna och denna världens skördetid). Den här 196-sidiga boken tog upp ämnen som återställelsen och bibliska tidsprofetior. Även om vart och ett av ämnena hade behandlats av andra tidigare, var den här boken, enligt Russells uppfattning, ”den första som förenade åskådningen om återställelsen med tidsprofetior”. Den framförde uppfattningen att Jesu Kristi osynliga närvaro började på hösten 1874.

Medan Russell reste och predikade, blev det uppenbart för honom att det behövdes något mer för att hålla liv i och vattna den sanningens säd som han sådde. Vad var lösningen? ”En månadsskrift”, sade Russell. Därför beslöt han och Barbour att på nytt börja ge ut tidskriften Herald of the Morning, som hade lagts ner på grund av avbeställda prenumerationer och brist på penningmedel. Russell bidrog med egna medel för att börja ge ut tidskriften igen och blev en av dess medredaktörer.

Allt gick bra en tid — fram till år 1878.

Russell bryter med Barbour

I augustinumret 1878 av Herald of the Morning inflöt en artikel av Barbour, i vilken han förnekade det återlösande värdet i Kristi död. Russell, som var närmare 30 år yngre än Barbour, kunde se att detta i själva verket var detsamma som att förneka det väsentliga i läran om lösen. Så redan i nästföljande nummer (september 1878) försvarade han i en artikel med titeln ”Försoningen” läran om lösen och bestred Barbours påståenden. Debatten fortsatte på tidskriftens sidor under några månader framåt. Till slut beslöt Russell att dra sig ur kompanjonskapet med Barbour och upphörde med att ge ytterligare ekonomiskt stöd åt tidskriften.

C. T. Russell ansåg emellertid att det inte räckte med att bara lämna Herald of the Morning; läran om lösen måste ju försvaras och Kristi närvaro förkunnas. Därför började Russell i juli 1879 ge ut Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Zions Vakt-Torn och förkunnare af Kristi närvaro [på svenska från och med år 1904]).d Russell var redaktör och ansvarig utgivare, och från början var fem andra registrerade som medarbetare som regelbundet skulle skriva artiklar för tidskriften. Första numret trycktes i 6.000 exemplar. År 1914 trycktes varje nummer i omkring 50.000 exemplar.

”Ej såsom nya, ej såsom våra egna, utan såsom Herrens”

C. T. Russell använde Zion’s Watch Tower och andra publikationer för att försvara bibliska sanningar och för att vederlägga falska religiösa läror och mänskliga filosofier som stred mot Bibeln. Han påstod däremot inte att han upptäckte nya sanningar.

Från och med senare delen av 1700-talet hade många predikanter och bibelkännare avslöjat de falska lärorna om själens odödlighet och evigt straff för de onda. Detta avslöjande hade grundligt redovisats i boken Bible Vs. Tradition (Bibeln kontra traditionen), skriven av Aaron Ellis. Boken hade först kommit ut i England, och senare, år 1853, utgavs den i Förenta staterna av George Storrs. Men ingen annan på den tiden gjorde mer än C. T. Russell och hans medförbundna för att bekantgöra denna sanning.

Hur var det med andra bibliska läror som togs upp i Zion’s Watch Tower och andra publikationer? Tog Russell åt sig hela äran för att ha funnit dessa sanningens ädelstenar? Russell förklarade: ”Vi fann att åtskilliga sekter och grupper i århundraden hade delat upp Bibelns läror sinsemellan och sammansmält dem med mer eller mindre mänsklig spekulation och villfarelse. ... Vi fann att den viktiga läran om rättfärdiggörelse genom tro och inte genom gärningar klart och tydligt hade formulerats av Luther och på senare tid av många kristna; att Guds rättvisa och makt och vishet nogsamt omhuldades men inte klart urskildes av presbyterianerna; att metodisterna uppskattade och prisade Guds kärlek och medkänsla; att adventisterna höll fast vid den dyrbara läran om Herrens återkomst; att baptisterna bland andra punkter hade en riktig uppfattning om dopet som en symbol, även om de hade förlorat innebörden i det verkliga dopet ur sikte; att somliga universalister under en längre tid hade haft vissa vaga uppfattningar om ’återställelsen’. Och så vittnade nästan alla samfund om att deras grundare hade trevat efter sanningen: men helt uppenbart hade den store vedersakaren stridit mot dem och felaktigt delat sanningens ord, som han inte fullständigt kunde omintetgöra.”

Beträffande kronologin, som Russell ofta lade fram, sade han: ”När vi säga ’vår’ kronologi, mena vi blott och bart den ena, vi bruka, nämligen bibelkronologien, som tillhör alla Guds barn, som godkänna den. Faktiskt är, att den användes i just den form, såsom vi framställa den, långt före vår tid, alldeles såsom olika profetior, som vi begagna oss af, användas af adventisterna för ett helt annat ändamål, och alldeles som olika läror, hvilka vi framhålla, och hvilka synas så nya, friska och olika, framställdes i någon form för länge sedan, t. ex. utkorelse, fri nåd, återställelse, rättfärdiggörelse, helgelse, förhärligande och uppståndelse.”

Hur uppfattade då Russell den roll han och hans medförbundna spelade i att bekantgöra biblisk sanning? Han förklarade: ”Vårt arbete ... har varit att föra samman dessa sedan länge kringspridda fragment av sanning och framställa dem för Herrens folk — ej såsom nya, ej såsom våra egna, utan såsom Herrens. ... Vi måste frånsäga oss all ära till och med för att ha funnit och återinsatt sanningens pärlor.” Han sade vidare: ”Det verk, hvari Herren behagat använda våra små talenter, har icke så mycket bestått i att åstadkomma något nytt utan fastmer i att ordna, justera och harmonisera.”

Vi ser alltså att Russell var blygsam när det gällde hans egna insatser. De ”kringspridda fragment av sanning” som han förde samman och framställde för Herrens folk var fria från de Gud vanärande hedniska lärorna om treenigheten och själens odödlighet, som hade fått fotfäste i kristenhetens kyrkor till följd av det stora avfallet. Som ingen annan på den tiden förkunnade Russell och hans medförbundna världen över innebörden i Herrens återkomst och i Guds uppsåt och allt vad det inbegrep.

”Vi skall ’uppbygga varandra’ ... i vår allraheligaste tro”

De frigörande sanningar som C. T. Russell och hans medförbundna förkunnade både genom det tryckta ordet och i föredrag fann snabbt gensvar hos människor med ärligt hjärta. Russell, som ännu inte var 30 år gammal, insåg snart att det fanns ett behov av att låta läsarna av Zion’s Watch Tower bekanta sig med medtroende och uppmuntra varandra. Bibelforskarna i Pittsburgh gjorde det genom att regelbundet komma tillsammans, men vad skulle man kunna göra för att hjälpa läsare av Zion’s Watch Tower på andra platser?

Svaret kom i Zion’s Watch Tower för maj och juni 1880. Där tillkännagav Russell sina planer på att besöka ett antal städer och platser i Pennsylvania, New Jersey, Massachusetts och New York. I vilket syfte? I tillkännagivandet förklarades det: ”Våra läsare är mycket kringspridda, på somliga platser två och tre och upp till 50. På många platser är de fullständigt obekanta med varandra och går sålunda miste om den tillgivenhet och tröst som vår Fader avsåg att de skulle få genom att församlas till ’församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed’. Det är Hans avsikt att vi skall ’uppbygga varandra’ och styrka varandra i vår allraheligaste tro. Vi hoppas att de föreslagna mötena kan befrämja personliga bekantskaper.” — Hebr. 10:24, 25.

De ”föreslagna mötena” hölls under Russells resa, och de visade sig bli mycket framgångsrika. Läsare av Zion’s Watch Tower fördes närmare samman. Dessa och andra resor för att besöka ”små grupper av väntande” resulterade snart i att det bildades ett antal klasser (en sådan grupp kallades ”ekklesia”; längre fram kom termen ”församling” i bruk) i de tidigare nämnda områdena samt i Ohio och Michigan. Dessa klasser uppmuntrades att hålla regelbundna möten. Men vad för slags möten?

Klassen i Pittsburgh hade infört seden att samlas åtminstone två gånger i veckan. Ett av Pittsburgh-klassens möten inbegrep ofta ett föredrag som hölls av en kvalificerad talare inför de församlade, kanhända i en hyrd lokal. Men vid de andra mötena, som i regel hölls i privata hem, inbjöds de närvarande att ta med sig bibel, konkordans, papper och penna — och att delta.

Den varma andliga gemenskapen vid dessa möten, som hölls regelbundet varje vecka, var en uppfriskande kontrast till den kalla, opersonliga atmosfären vid de gudstjänster som hölls av många av kristenhetens kyrkor. Men Russell och hans medförbundna var inte först med idén att regelbundet komma tillsammans. Seden att samlas, även i privata hem, infördes av de kristna under det första århundradet. — Rom. 16:3, 5; Kol. 4:15.

”Predikar du?”

C. T. Russell och hans medförbundna var fast övertygade om att de levde i en skördetid och att människor behövde få höra frigörande sanningar. De var emellertid få till antalet. Zion’s Watch Tower fyllde ett livsviktigt behov, men kunde man göra mer? Russell och hans medarbetare tyckte det. Under år 1880 började de utarbeta traktatserien Bible Students’ Tracts (Bibelforskares traktater), som längre fram också kallades Old Theology Quarterly (Den gamla Teologien), och dessa traktater kunde beställas av läsarna av Zion’s Watch Tower för kostnadsfri spridning bland allmänheten.

Ja, läsarna av Zion’s Watch Tower uppmuntrades att dela med sig åt andra av de dyrbara sanningar som de lärde sig. ”Predikar du?” var den fråga som ställdes i dubbelnumret av Zion’s Watch Tower för juli och augusti 1881. Hur viktigt var det för dem att predika? Artikeln fortsatte med att säga: ”Vi tror att ingen kommer att tillhöra den lilla hjorden förutom predikare. ... Ja, vi blev kallade att lida med honom och att förkunna dessa goda nyheter nu, så att vi i sinom tid må bli förhärligade och få verkställa de ting som nu predikas. Vi blev ej kallade, ej heller smorda till att motta ära och hopa rikedomar, utan till att förbruka och förbrukas och till att predika de goda nyheterna.”

Det var helt på sin plats att dessa tidiga bibelforskare kände ett intensivt behov av att predika de goda nyheterna. Uppdraget att predika gavs i själva verket åt de kristna under det första århundradet, och det är ett ansvar som har vilat på alla sanna kristna ända till denna dag. (Matt. 24:14; 28:19, 20; Apg. 1:8) Men vad var målet med det predikande som utfördes av Russell och den tidens läsare av Zion’s Watch Tower? Var det helt enkelt att sprida biblisk litteratur eller att göra kyrkobesökare uppmärksamma på bibliska sanningar?

”Du [måste] ... överge henne”

”Gå ut från henne, mitt folk”, uppmanade Bibeln för länge sedan. Ut från vad? ”Det stora Babylon, modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden.” (Upp. 17:5; 18:4) Varför skall man gå ut från Babylon? ”Ty hennes synder har hopat sig ända upp till himlen, och Gud har påmint sig hennes orättvisor.” (Upp. 18:5) Vem är denna modersköka som människor skulle avskilja sig från?

Martin Luther och andra ledande reformatorer identifierade katolska kyrkan och dess påvedöme med det stora Babylon. Vad är då att säga om de protestantiska kyrkor som uppstod till följd av reformationen? Faktum är att många inte skilde sig mycket från katolska kyrkan i fråga om organisation och uppbyggnad, bortsett från att de tog avstånd från påvens primat (överhöghet). De behöll sådana oskriftenliga läror som lärorna om treenigheten, själens odödlighet och evig pina. Av den orsaken uppmanade en del predikanter folk att bryta sig loss, inte bara från katolska kyrkan, utan också från de stora protestantiska kyrkosystemen.

C. T. Russell och hans medförbundna insåg också att denna illa beryktade sköka inte var enbart katolska kyrkan. Så även om Zion’s Watch Tower för november 1879 identifierade det stora Babylon med ”påvedömet som SYSTEM”, tillfogade artikeln: ”Vi måste gå längre och inbegripa andra kyrkor (inte de enskilda medlemmarna, utan kyrkosystemen) som är förbundna med jordens riken. Varje kyrka som påstår sig vara en kysk jungfru trolovad med Kristus, men som i verkligheten är förbunden med och understödd av världen (vilddjuret), måste vi fördöma såsom varande enligt Skriftens språkbruk en skökokyrka.”

Vad uppmuntrades därför läsarna av Zion’s Watch Tower att göra? Russell skrev: ”Om den kyrka, varmed du är förbunden, lever i utomäktenskaplig förening med världen, måste du, om du skall kunna bevara din klädnad vit, överge henne.” Russell och hans medförbundna förstod inte då hela vidden av det stora Babylons inflytande. Likväl uppmanades läsarna av Zion’s Watch Tower att avskilja sig från kyrkosystem som var fördärvade och världsliga. — Joh. 18:36.

”Dess sanning grep genast tag i mitt hjärta”

Förkunnandet av bibliska sanningar tog ett betydande steg framåt år 1886, när första bandet i en utlovad bokserie kallad Millennii Dagning, skriven av C. T. Russell, gavs ut (på engelska). Band I hette Den gudomliga tidsåldersplanen.e Boken hade 16 kapitel, som behandlade sådana ämnen som ”Tillvaron av en högst intelligent Skapare fastställd”, ”Bibeln såsom en gudomlig uppenbarelse, betraktad i förnuftets ljus”, ”Vår Herres återkomst och dess ändamål: alltings återställelse” och ”Det ondas tillstädjande och dess förhållande till Guds plan”. Med tiden skrev C. T. Russell ytterligare fem böcker i serien Millennii Dagning.f

Russell levde inte så länge att han hann skriva ett planerat sjunde band i serien, men den stora spridning som de sex banden som han författat fick slog an en mottaglig sträng hos människor med ärligt hjärta. ”Er bok MILLENNII DAGNING kom till mig i höstas”, skrev en kvinna år 1889. ”Det var första gången som jag någonsin hörde talas om ett sådant verk. Jag fick den på en lördag kväll, började läsa den omedelbart och lade den aldrig ifrån mig, förutom när jag var tvungen, tills jag hade läst igenom den. Dess sanning grep genast tag i mitt hjärta; skyndsamt utträdde jag ur presbyterianska kyrkan, där jag så länge hade famlat i mörkret efter sanningen och inte funnit den.”

På den tiden krävdes det verkligen mod att träda ur sin kyrka. Det som en kvinna i Manitoba i Canada fick uppleva visar detta. Hon kom över Millennii Dagning år 1897. Till att börja med försökte hon stanna kvar i sin kyrka och undervisa i söndagsskolor där hon bodde. Så kom dagen, år 1903, då hon beslöt att anmäla sitt utträde. Hon ställde sig upp och talade om för alla som var närvarande varför hon ansåg att hon måste ta avstånd från kyrkan. Hennes närmaste granne (sådana betydde mycket för människor på mindre orter på den tiden) försökte övertala henne att vända tillbaka till kyrkan. Men hon stod fast, trots att det inte fanns någon församling av bibelforskare i närheten. Så här beskrev hennes son längre fram hennes situation: ”Ingen studietjänare [äldste] att luta sig mot. Inga möten. Ett förkrossat hjärta. En sliten bibel. Långa timmar i bön.”

Vad var det hos Millennii Dagning, Zion’s Watch Tower och andra av Sällskapets publikationer som grep tag i människors hjärta och drev dem att vidta sådana bestämda åtgärder? C. T. Russell använde en metod att förklara bibliska läror som skilde honom från många skribenter på hans tid. Han trodde att Bibeln var Guds ofelbara ord och att dess läror skulle stämma överens. Så om någon del av Bibeln är svår att förstå, menade han, borde det klarläggas och uttolkas av en annan del av det inspirerade ordet. Han försökte inte stödja de förklaringar han lade fram med dåtidens teologers vittnesbörd eller med de så kallade tidiga kyrkofädernas uppfattningar. Så här skrev han i band I av Millennii Dagning: ”Vi anse det vara en vanlig brist icke endast i vår utan ock i alla tider, att man tror på vissa läror, endast därför att andra, för vilka man hyste förtroende, gjorde det. ... Sanningssökare böra tömma ut traditionens grumliga vatten ur sina kärl och fylla dem vid sanningens källa — Guds ord.”

Allteftersom ett växande antal sådana sanningssökare reagerade positivt på det de läste i Sällskapet Vakttornets publikationer, blev det nödvändigt att vidta vissa oväntade förändringar i Allegheny.

Högkvarter i Bibelhuset

De bibelforskare i Allegheny som var knutna till utgivningen av Zion’s Watch Tower ansågs vara de mest erfarna i att utföra Herrens verk och betraktades av alla församlingar som de som tog ledningen. Först hade de högkvarteret på Fifth Avenue 101 i Pittsburgh och längre fram på Federal Street 44 i Allegheny. Men i slutet av 1880-talet blev det nödvändigt att utvidga. Russell planerade därför att bygga större lokaler. År 1889 färdigställdes en fyravåningars tegelbyggnad på Arch Street 56—60 i Allegheny. Byggnaden värderades till 34.000 dollar och blev känd som Bibelhuset. Den fungerade som Sällskapets högkvarter i omkring 19 år.

År 1890 betjänade den lilla familjen i Bibelhuset flera hundra som var aktivt förbundna med Sällskapet Vakttornet. Men allteftersom 1890-talet skred framåt, var det fler som visade intresse för deras verksamhet. Enligt en ofullständig rapport som publicerades i Zion’s Watch Tower firades åminnelsen av Kristi död den 26 mars 1899 vid 339 separata möten med 2.501 deltagare. Men hur skulle man kunna hålla samman det växande antalet bibelforskare i endräkt?

Den växande hjorden förenas

C. T. Russell uppmuntrade alla läsarna av Zion’s Watch Tower att komma tillsammans överallt där de kunde för att bilda grupper, små eller stora, i syfte att bygga upp varandra andligen. Skriftenliga råd gavs genom spalterna i Zion’s Watch Tower. Resande representanter för Sällskapet Vakttornet skickades också ut från högkvarteret för att hålla kontakt med de olika grupperna och för att bygga upp dem andligen.

Med jämna mellanrum hölls också särskilda sammankomster som besöktes av bibelforskare från många platser. ”Detta är en SPECIELL INBJUDAN till alla läsare som kan komma”, löd uppmaningen i Zion’s Watch Tower för mars 1886. Vad var det för tilldragelse? Det årliga högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid som skulle äga rum söndagen den 18 april 1886 i Allegheny. Men man planerade mer: En serie specialmöten skulle hållas på kvällarna under veckan som följde. Bibelforskarna i Allegheny upplät sina hem — och öppnade sina hjärtan — utan kostnad för de besökande. Under några år framåt hölls liknande sammankomster i Allegheny vid tiden för åminnelsen av Herrens död.

Under senare delen av 1890-talet började man organisera konvent på många platser. C. T. Russell höll ofta tal vid dessa tillfällen. Hur var det att lyssna till honom?

Ralph Leffler, som hörde C. T. Russell tala, berättade: ”När han stod på podiet inför en åhörarskara, bar han alltid en lång, svart rock och en vit halsduk. Han talade inte högt, och han använde aldrig någon mikrofon eller högtalare, för sådana hade inte uppfunnits ännu. Likväl nådde hans stämma alltid till de avlägsnaste delarna av auditoriet. Han kunde hålla en stor åhörarskaras uppmärksamhet vid liv inte bara en timme, utan ibland två eller tre timmar. Han brukade alltid börja sitt tal med en hövlig bugning inför åhörarna. Medan han talade, stod han inte stilla som en staty, utan han var alltid i rörelse, gestikulerade med sina armar och gick sakta från den ena sidan till den andra eller från framkanten och bakåt. Inte någon enda gång såg jag honom hålla några anteckningar eller något manuskript i händerna — endast Bibeln, som han använde mycket ofta. Han talade från hjärtat och på ett sätt som var mycket övertygande. På podiet fanns det då oftast bara ett litet bord, där det låg en bibel och stod en tillbringare med vatten och ett glas ur vilket talaren då och då tog en klunk vatten.”

Dessa tidiga konvent var tillfällen till varm gemenskap och andlig vederkvickelse. De tjänade till att stärka endräkten bland alla bibelforskare och till att offentliggöra bibliska sanningar. Under tiden, medan 1890-talet närmade sig sitt slut, blev det uppenbart för bibelforskarna att mycket mer behövde göras för att så ut Bibelns sanning. Men de var fortfarande relativt få till antalet. Fanns det något sätt att nå miljoner fler människor än de kunde få kontakt med genom de metoder som de då använde? Visst fanns det det!

Evangelisering med hjälp av dagstidningar börjar

Vid slutet av 1800-talet hade världen täckts med ett nät av telegrafledningar. Telegrafen var billig och snabb; den revolutionerade pressen. Nyheter kunde snabbt vidarebefordras över långa avstånd och tryckas i tidningar. Tidigt på 1900-talet såg C. T. Russell och hans medförbundna dagstidningar som ett effektivt sätt att nå ett stort antal människor. Russell sade längre fram: ”Dagstidningen har blivit den stora faktorn i den civiliserade världens dagliga liv.”

Zion’s Watch Tower för 1 december 1904 tillkännagav att predikningar av C. T. Russell förekom i tre dagstidningar. I numret för 15 december 1904 av Zion’s Watch Tower tillkännagavs det under rubriken ”Tidningsevangelisering”: ”Miljoner predikningar har sålunda spridits när och fjärran, och åtminstone vissa har gjort nytta. Om det är Herrens vilja, skall vi med glädje få se denna ’dörr’ hållas öppen, eller rentav öppnas ännu mer.” Dörren till ”tidningsevangelisering” öppnade sig ännu mer. Man beräknar att år 1913 nådde Russells predikningar 15.000.000 läsare via 2.000 dagstidningar!

Men hur klarade Russell av att låta en predikan i veckan gå i tryck även då han var ute och reste? Varje vecka telegraferade han en predikan (som fyllde omkring två tidningsspalter) till ett tidningssyndikat, som i sin tur telegraferade materialet vidare till tidningar i USA, Canada och Europa.

Russell var övertygad om att Herren hade slagit upp dörren till tidningspredikande på vid gavel. Under 1900-talets första decennium blev det bibliska budskap som Russell och hans medförbundna förkunnade vida känt genom sådana predikningar som publicerades i dagstidningarna. I en publikation med titeln The Continent skrev man en gång så här om Russell: ”Hans skrifter sägs ha större spridning i tidningarna för varje vecka än någon annan levande människas, utan tvivel större än den samlade spridningen av alla Nordamerikas prästers och predikanters skrifter.”

Flyttning till Brooklyn

Medan tidningspredikandet expanderade, såg sig bibelforskarna om efter en annan plats varifrån de kunde skicka ut predikningarna. Varför det? Bibelhuset i Allegheny hade blivit för litet. Man tänkte också att om Russells predikningar utgick från en större, mera känd stad, skulle det leda till att predikningarna publicerades i fler tidningar. Men vilken stad? Zion’s Watch Tower för 15 december 1908 förklarade: ”Vi kom helt och hållet till den slutsatsen, efter att ha sökt Guds vägledning, att Brooklyn i New York, med sin stora medelklassbefolkning och känd som ’kyrkornas stad’, av dessa skäl skulle vara vårt mest lämpliga centrum för skördearbetet under de få återstående åren.”

Så år 1908 sändes flera av Sällskapet Vakttornets representanter, däribland dess juridiske rådgivare, Joseph F. Rutherford, till New York. Vad var deras avsikt? Att komma i besittning av fastigheter som C. T. Russell hade fått ögonen på vid en tidigare resa. De köpte det gamla ”Plymouth Bethel”, som låg på Hicks Street 13—17 i Brooklyn. Det hade fungerat som missionshus för den närbelägna Plymouth Congregational Church, där Henry Ward Beecher en gång hade tjänat som pastor. Sällskapets representanter köpte också Beechers före detta bostad, en fyra våningar hög sandstensbyggnad på Columbia Heights 124, några kvarter bort.

Huset på Hicks Street byggdes om och kallades ”Brooklyn Tabernacle” (Brooklyntabernaklet). Det inrymde Sällskapets kontor och en hörsal. Efter omfattande renovering blev Beechers före detta bostad på Columbia Heights 124 det nya hemmet för staben vid Sällskapets högkvarter. Vad skulle det kallas? The Watch Tower för 1 mars 1909 förklarade: ”Vi skall kalla det nya hemmet ’Betel’ [som betyder ”Guds hus”].”g

Den så kallade tidningsevangeliseringen ökade ännu mer efter flyttningen till Brooklyn. Men det var inte det enda sättet att nå stora skaror av människor.

Förkunnandet av de goda nyheterna får ännu större utbredning

År 1912 satte Russell och hans medförbundna i gång med ett djärvt undervisningsprojekt som var långt före sin tid. Ja, det skulle komma att nå miljoner människor världen över. Det var ”Skapelsedramat i bilder” — ett kombinerat film- och ljusbildsprogram, synkroniserat med grammofoninspelningar av musik och tal. Det var omkring åtta timmar långt och framfördes i fyra delar. Förutom det ordinarie ”Skapelsedramat” lät man också iordningställa ”Eurekadramat”, som bestod av antingen inspelningarna av tal och musik eller inspelningarna plus ljusbilderna. Även om detta saknade film, uppskattades det mycket där det framfördes i mer glest befolkade områden.

Föreställ dig den historiska scenen: I januari 1914, under stumfilmseran,h var 5.000 personer närvarande i The Temple, en byggnad på West 63rd Street i New York. Många andra fick avvisas för att det inte fanns plats. Vad var det för stor tilldragelse? Jo, New York-premiären på ”Skapelsedramat i bilder”! Framför publiken var en stor filmduk. Medan de tittade — och lyssnade — inträffade något som väckte stor häpnad. C. T. Russell, som då var drygt 60 år, framträdde på duken. Hans läppar började röra sig, och man kunde höra vad han sade! Allteftersom föreställningen fortsatte fördes de närvarande — med hjälp av tal, färgbilder och musik — från jordens skapelse till slutet av Kristi tusenårsregering. Under föreställningen fick de också (med hjälp av en teknik i vilken man fotograferar med tidsintervall) se andra saker som förbluffade dem — hur en blomma slog ut och hur en kyckling kläcktes. De blev verkligen imponerade!

Vid slutet av år 1914 hade ”Skapelsedramat” visats för miljoner människor i Nordamerika, Europa, på Nya Zeeland och i Australien. ”Skapelsedramat” visade sig verkligen vara ett effektivt medel för att nå stora skaror människor på förhållandevis kort tid.

Men hur var det med oktober 1914? I flera årtionden hade Russell och hans medförbundna förkunnat att hedningarnas tider skulle sluta år 1914. Förväntningarna var högt ställda. C. T. Russell hade varit kritisk mot dem som hade ställt upp olika datum för Herrens återkomst, till exempel William Miller och vissa adventistgrupper. Men ända sedan han började sitt samarbete med Nelson Barbour var han övertygad om att det fanns en exakt kronologi, grundad på Bibeln, och att den pekade på år 1914 som slutet på hedningarnas tider.

När detta betydelsefulla år närmade sig var förväntningarna stora bland bibelforskarna, men inte allt som de förväntade sig fanns direkt uttryckt i Bibeln. Vad skulle hända?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 51]

Kallade att predika de goda nyheterna

[Ruta/Bild på sidan 44]

”Låt båda växa tillsammans ända till skörden”

Vad hände med sann kristendom efter det första århundradet? I en liknelse hade Jesus varnat för att Djävulen skulle så ”ogräs”, efterhärmande eller falska kristna, bland ”vetet”, de sanna kristna, ”kungarikets söner”. Båda slagen skulle växa tillsammans ända till ”skörden”, ”en avslutning på en tingens ordning”. (Matt. 13:24—30, 36—43) Under det stora avfallet som utvecklades efter apostlarnas död var ”ogräset” dominerande i många hundra år.

Men hur var det med ”vetet”? Vilka hörde till ”kungarikets söner” under det många hundra år långa avfallet? Vi kan inte säga det med säkerhet. Det bokstavliga ogräset i Jesu liknelse anses allmänt vara dårrepe, som är mycket likt vete ända tills det mognar, då det klart kan skiljas från vete genom sina mindre, svarta sädeskorn. Likaså är det endast vid ”skörden” som man klart skulle kunna skilja mellan efterhärmande kristna och sanna ”kungarikets söner”. Likväl sade Jesus: ”Låt båda växa tillsammans ända till skörden.” Sann kristendom skulle således aldrig helt utrotas.

Under århundradenas lopp har det alltid funnits sådana som har älskat sanningen. För att bara nämna några: John Wycliffe (o. 1330—1384) och William Tyndale (o. 1494—1536) främjade arbetet med att översätta Bibeln trots att de riskerade sitt liv och sin frihet. Wolfgang Fabricius Capito (1478—1541), Martin Cellarius (1499—1564), Johannes Campanus (o. 1500—1575) och Thomas Emlyn (1663—o. 1741) godtog Bibeln som Guds ord och förkastade treenighetsläran. Henry Grew (1781—1862) och George Storrs (1796—1879) godtog inte bara Bibeln och förkastade treenighetsläran, utan de uttryckte också uppskattning av Kristi lösenoffer.

Även om vi inte med säkerhet kan identifiera några av dessa personer med ”vetet” i Jesu liknelse, är det helt visst så att ”Jehova känner dem som hör honom till”. — 2 Tim. 2:19.

[Ruta på sidan 45]

George W.Stetson — ”en man med anmärkningsvärd begåvning”

C. T. Russell erkände tacksamt den hjälp han hade fått av George W. Stetson från Edinboro i Pennsylvania i sitt studium av Skrifterna. Stetson dog den 9 oktober 1879, vid 64 års ålder. Följande månad innehöll ”Zion’s Watch Tower” ett tillkännagivande om Stetsons död som visade vilken respekt den 27-årige Russell hyste för honom. ”Vår broder var en man med anmärkningsvärd begåvning”, skrev Russell, ”och han avstod från en lysande framtid med världslig och politisk ära för att få möjlighet att predika om Kristus.” Stetsons sista önskan var att C. T. Russell skulle förrätta hans begravning, en begäran som Russell tillmötesgick. ”Omkring tolv hundra personer var närvarande vid begravningen”, rapporterade Russell, ”något som vittnar om hur högt aktad vår broder var.” — ”Zion’s Watch Tower”, november 1879.

[Ruta/Bild på sidan 46]

George Storrs — ”en vän och broder”

C. T. Russell kände att han stod i viss tacksamhetsskuld till George Storrs, som var omkring 56 år äldre än han. Russell hade lärt sig mycket av Storrs om att själen kan dö. Så när Storrs låg svårt sjuk under senare delen av år 1879, erbjöd sig Russell att i ”Zion’s Watch Tower” publicera en notis om Storrs’ tillstånd. ”Vår broder”, skrev Russell, ”som länge varit redaktör för ’The Bible Examiner’, är känd för de flesta av våra läsare; det är likaså känt att han på grund av allvarlig sjukdom varit nödgad att upphöra med utgivningen av sin tidskrift.” I Russells omdöme hade Storrs ”stor orsak att tacka Gud för att ha haft privilegiet att få ägna ett så långt och hängivet liv åt Herren”. Storrs dog den 28 december 1879, vid 83 års ålder. Ett tillkännagivande om hans död infördes i ”Zion’s Watch Tower” för februari 1880, i vilket det sades: ”Vi sörjer förlusten av en vän och broder i Kristus, dock ej såsom de ’som icke hava något hopp’.”

[Bild]

George Storrs

[Ruta/Bild på sidan 48]

”Nu lämnar jag ’Herald’ åt dig”

På våren 1879 drog C. T. Russell tillbaka allt sitt stöd till tidskriften ”Herald of the Morning”, som han medverkat i att ge ut tillsammans med N. H. Barbour. I ett brev till Barbour daterat den 3 maj 1879 förklarade Russell varför: ”Det har uppstått en meningsskiljaktighet mellan oss vad beträffar läran i vår Faders ord [angående Kristi offers återlösande värde], och medan jag ger dig ett erkännande för all uppriktighet och ärlighet i dina uppfattningar, vilket jag även säger om mig själv i den motsatta uppfattningen, måste jag ändå vägledas av min egen förståelse av vår Faders ord och följaktligen anse att du misstar dig. ... Olikheterna synes för mig vara så grundläggande och viktiga att den hela och fulla kamratanda och samstämdhet som borde råda mellan utgivarna och redaktörerna av en tidning eller tidskrift inte längre råder mellan dig och mig, och då detta är fallet anser jag att vårt förhållande bör upphöra.”

I ett uppföljande brev daterat den 22 maj 1879 skrev Russell: ”Nu lämnar jag ’Herald’ åt dig. Jag drar mig fullständigt tillbaka från den och begär ingenting av dig. .. Jag ber dig att i nästa nummer av ’Herald’ tillkännage upplösningen och avlägsna mitt namn.” Från och med numret för juni 1879 förekom inte längre Russells namn som medredaktör för ”Herald of the Morning”.

Barbour fortsatte att ge ut ”Herald of the Morning” fram till år 1903, då den enligt tillgängliga biblioteksförteckningar slutade komma ut. Barbour dog några år senare, år 1906.

[Bild]

Nelson H. Barbour

[Ruta på sidan 54]

Varför Russell kallades pastor

Charles Taze Russell omtalades av sina medförbundna som pastor Russell. Varför det? På grund av hans arbete med att vara en herde för Guds hjord. I Efesierna 4:11 sägs det att Kristus skulle ge åt sin församling några som ”pastorer” (”King James Version”) eller ”herdar”. Broder Russell tjänade verkligen som en andlig herde i den kristna församlingen.

Med anledning av det herdearbete han utförde under överherden, Jesus Kristus, fastställde vissa församlingar genom omröstning att han var deras pastor. Det var inte en självpåtagen titel. Den första gruppen som genom omröstning valde honom till sin pastor var församlingen i Pittsburgh i Pennsylvania år 1882. Därefter valdes han till pastor av omkring 500 andra församlingar i Förenta staterna och Storbritannien.

På den tiden var det sed bland församlingarna att varje år rösta om vilka som skulle presidera bland dem. I dag blir kristna äldste bland Jehovas vittnen inte valda av enskilda församlingar, utan förordnas av Jehovas vittnens styrande krets. Man är också noga med att inte använda sådana uttryck som ”pastor” eller ”äldste” som titlar eller tilltalsord.

[Ruta/Bilder på sidorna 56, 57]

”Skapelsedramat i bilder”

Skapelsedramat i bilder” var en kombination av film och ljusbilder, synkroniserat med ljud. Denna imponerande förevisning förde publiken från tiden för skapelsen till slutet av tusenårsriket.

Minst 20 uppsättningar på vardera fyra delar iordningställdes, vilket gjorde det möjligt att visa en del av ”Skapelsedramat” i 80 olika städer varje dag. Det var en verklig utmaning att genomföra alla dessa 80 föreställningar. Tågförbindelserna passade inte alltid. Församlingarna kunde inte alltid hyra lämpliga lokaler de dagar man önskade. Ändå hade ”Skapelsedramat” i slutet av år 1914 framförts för skaror på sammanlagt 9.000.000 i Nordamerika, Europa och Australien.

[Bilder]

Textbok till ”Skapelsedramat”; innehåller föredragen och många illustrationer

Teatrar som en tid uteslutande användes för föreställningar av ”Skapelsedramat”

Chicago

New York

Filmprojektor

Ljusbildsprojektor

Grammofonskivor

Ljusbilder från ”Skapelsedramat”

Folder som annonserar ”Skapelsedramat”

[Ruta på sidan 60]

”Ge akt på 1914!”

När första världskriget bröt ut år 1914, hette det i en bilaga till ”The World”, som då var en ledande tidning i New York: ”Det fruktansvärda krigsutbrottet i Europa har uppfyllt en märklig profetia. ... ’Ge akt på 1914!’ har varit det maningsrop som höjts av de hundratals kringresande evangelisterna, vilka som företrädare för denna sällsamma trosuppfattning [knuten till Russell] har farit fram och tillbaka i landet och kungjort den läran att ’Guds rike är nära’.” — ”The World Magazine”, 30 augusti 1914.

[Bild på sidan 42]

Charles Taze Russell

[Bild på sidan 43]

Joseph L. Russell, Charles’ far, var medlem av bibelstudiegruppen i Allegheny och nära medförbunden med sin son i Sällskapet Vakttornets verksamhet ända till sin död år 1897

[Bild på sidan 50]

Bibelforskarna spred tiotals miljoner exemplar av traktater som avslöjade religiös villfarelse, förklarade bibliska sanningar och förkunnade om det betydelsefulla året 1914

[Bild på sidan 52]

Under en period på omkring 37 år skrev C. T. Russell sex band av ”Millennii Dagning” (1886—1904), förutom traktater, broschyrer och artiklar i ”Zion’s Watch Tower”

[Bild på sidan 53]

När broder Russell höll offentliga tal använde han inga anteckningar, och han var alltid i rörelse — gestikulerade med armarna och gick fram och tillbaka på podiet

[Bilder på sidan 58]

Man beräknar att ett år nådde C. T. Russells predikningar 15.000.000 läsare via 2.000 dagstidningar