KUNGARIKE

Statsform där den högsta makten innehas av en kung (eller i vissa fall en drottning). Ordet kan också beteckna det område eller de människor som en kung härskar över. Kungamakten gick vanligtvis i arv. Den regerande monarken kunde även ha andra titlar, till exempel farao eller kejsare.

Forntidens kungariken hade liksom de nutida olika kännetecken som var förknippade med kungamakten. De hade vanligtvis en huvudstad med kungens residens, ett kungligt hov och en stående här (som dock kunde vara kraftigt reducerad i fredstid). När Bibeln använder ordet ”kungarike” om ett land säger det inte i sig självt någonting om regeringens uppbyggnad, landets storlek eller härskarens makt. När det gällde storlek och inflytande kunde kungariken vara mäktiga som världsmakterna Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland och det romerska riket eller mycket små som de stadsstater som fanns i Kanaan när israeliterna erövrade landet. (Jos 12:7–24) Det kunde också vara stora skillnader mellan olika riken när det gällde regeringens uppbyggnad.

Det första kungariket i mänsklighetens historia, Nimrods rike, var uppenbarligen från början en stadsstat som med tiden lade andra städer under sig. Babel förblev dock huvudstad. (1Mo 10:9–11) Salem, där Melkisedek var kung och präst, var av allt att döma också en stadsstat. Det var det första riket som hade Guds godkännande. (1Mo 14:18–20; jfr Heb 7:1–17.) Det fanns större riken som omfattade hela regioner, till exempel Edom, Moab och Ammon. De stora världsmakterna, som kontrollerade enorma områden och hade lagt andra, tributskyldiga riken under sig, verkar ha växt fram ur små stadsstater eller stammar som efter hand samlades under en stark ledning. Sådana koalitioner var ibland tillfälliga och ingicks ofta med tanke på krigföring mot en gemensam fiende. (1Mo 14:1–5; Jos 9:1, 2; 10:5) Vasallstater hade ofta en relativt hög grad av självstyre, även om de var underordnade den mäktigare statens vilja och krav. (2Ku 17:3, 4; 2Kr 36:4, 10)

Olika betydelser. I Bibeln används ordet ”kungarike” i flera betydelser. Det kan avse hela det geografiska område som en härskare regerade över. Riket omfattade således inte bara huvudstaden, utan hela området samt eventuella underordnade och tributskyldiga riken. (1Ku 4:21; Est 3:6, 8)

Ordet ”kungarike” används också generellt om ett land eller område, oavsett om statschefen var kung eller inte. (Esr 1:2; Mt 4:8)

Dessutom kan orden på grundspråken användas om kungens ämbete, hans ställning som kung med därtill hörande värdighet, makt och myndighet (1Kr 11:10; 14:2; Lu 19:12, 15; Upp 11:15; 17:12, 13, 17) eller om kungen själv (Lu 17:21).

Kungariket Israel. I det lagförbund som israeliterna fick genom Mose fanns det anvisningar för upprättandet av ett kungarike. (5Mo 17:14, 15) Den som utsågs till att styra landet skulle få makt och kungavärdighet, inte för att han skulle upphöja sig själv, utan för att han skulle tjäna till ära för Gud och till nytta för sina israelitiska bröder. (5Mo 17:19, 20; jfr 1Sa 15:17.) När israeliterna senare bad om att få en jordisk kung, förvarnade profeten Samuel dem om vad en sådan härskare skulle kräva av folket. (1Sa 8) Kungarna i Israel verkar ha varit mer lättillgängliga för sina undersåtar än härskarna i de flesta andra dåtida orientaliska riken. (2Sa 19:8; 1Ku 20:39; 1Kr 15:25–29)

Israels förste kung kom från Benjamins stam, men därefter blev Juda den kungliga stammen i överensstämmelse med den profetia som Jakob uttalade på dödsbädden. (1Sa 10:20–25; 1Mo 49:10) En dynasti grundades i Davids släktlinje. (2Sa 2:4; 5:3, 4; 7:12, 13) När kungadömet revs ur Salomos son Rehabeams hand, bildade tio av stammarna ett rike i norr, medan Jehova lät en stam, Benjamin, fortsätta att lyda under Juda för att, som han sade, ”min tjänare David alltid skall ha en lampa inför mig i Jerusalem, den stad som jag har utvalt åt mig, för att där fästa mitt namn”. (1Ku 11:31, 35, 36; 12:18–24) Judas rike besegrades av babylonierna 607 f.v.t., men den lagliga rätten att härska överfördes slutligen till den rättmätige arvingen, ”Davids son”, Jesus Kristus. (Mt 1:1–16; Lu 1:31, 32; jfr Hes 21:26, 27.) Hans kungarike skulle vara utan slut. (Jes 9:6, 7; Lu 1:33)

I Israel växte det fram en administration som förvaltade rikets intressen. Den bestod av en inre krets av rådgivare och ämbetsmän (1Ku 4:1–6; 1Kr 27:32–34) och dessutom av olika avdelningar med fogdar och uppsyningsmän som ansvarade för den statsägda jorden, för ekonomin och för leveranserna av livsmedel till hovet (1Ku 4:7; 1Kr 27:25–31).

Israels kungar i Davids släktlinje kunde utfärda vissa förordningar, men det var Gud som hade den egentliga lagstiftande makten. (5Mo 4:1, 2; Jes 33:22) Kungen var i alla avseenden ansvarig inför Jehova, den verklige Suveränen. Om kungen handlade orätt eller egenmäktigt skulle Gud straffa honom. (1Sa 13:13, 14; 15:20–24) Ibland kommunicerade Jehova direkt med kungen. (1Ku 3:5; 11:11) Vid andra tillfällen gav han kungen anvisningar, vägledning eller tillrättavisning genom utvalda profeter. (2Sa 7:4, 5; 12:1–14) Kungen kunde också rådgöra med de äldre männen. (1Ku 12:6, 7) Att bestraffa kungen eller se till att han följde anvisningarna tillkom dock inte profeterna eller de äldre männen utan endast Jehova.

När kungen och folket troget höll sig till den lag som Gud hade gett dem hade den enskilda individen frihet, och riket hade ett materiellt välstånd och en inbördes fred utan motsvarighet i andra riken. (1Ku 4:20, 25) Under den tid Salomo var lydig mot Jehova var kungariket Israel vida känt och respekterat. Det hade många tributskyldiga riken under sig, och rikedomar som kom in från många andra länder bidrog till dess välstånd. (1Ku 4:21, 30, 34)

Jehova Guds kungadöme kom för en tid synligt till uttryck genom det israelitiska kungariket, men hans överhöghet omfattar i själva verket hela universum. (1Kr 29:11, 12) Oavsett om jordens folk och riken erkänner det eller inte är hans kungadöme absolut och oföränderligt, och han är den rättmätige härskaren över hela jorden. (Ps 103:19; 145:11–13; Jes 14:26, 27) Eftersom han är Skaparen genomför han sin suveräna vilja i himlen och på jorden utan att behöva stå till svars inför någon. (Jer 18:3–10; Dan 4:25, 34, 35) Han handlar dock alltid i överensstämmelse med sina egna rättfärdiga normer. (Mal 3:6; Heb 6:17, 18; Jak 1:17; se GUDS KUNGARIKE.)