KUNGABÖCKERNA
Bibelböcker som handlar om Israels historia från slutet av kung Davids tid till dess att kung Jehojakin släpps ut ur fängelset i Babylon.
Ursprungligen utgjorde de båda Kungaböckerna en enda rulle, som kallades ”Kungar” (hebr.: Melakhịm), och i vår tids hebreiska bibel räknas de fortfarande som en bok, den fjärde i den del som kallas ”de tidigare profeterna”. I den grekiska Septuaginta blev Kungaböckerna kallade Tredje och Fjärde Kungarikesboken, och Samuelsböckerna kallades Första och Andra Kungarikesboken. I den latinska Vulgata blev dessa fyra böcker kända som de fyra Kungaböckerna, eftersom Hieronymus föredrog namnet Regum (Kungar), i överensstämmelse med den hebreiska titeln, framför Regnorum (Kungariken), vilket är den ordagranna översättningen av titeln i Septuaginta. Uppdelningen i två böcker i Septuaginta tillkom av praktiska skäl, eftersom den grekiska översättningen (med vokaler) blev nästan dubbelt så lång som den hebreiska texten, som ända fram till andra hälften av det första årtusendet v.t. saknade vokaler. I de grekiska översättningarna har Andra Samuelsboken och Första Kungaboken inte alltid delats av på samma ställe. Lukianos delade in sin recension av Septuaginta så att Första Kungaboken började med det som i våra nutida biblar är 1 Kungaboken 2:12.
Nedtecknandet av böckerna. Skribentens namn anges inte i någon av de två skildringarna, men både de bibliska vittnesbörden och den judiska traditionen pekar mot Jeremia. Många hebreiska ord och uttryck som finns i dessa båda böcker förekommer inte någon annanstans i Bibeln än här och i Jeremias profetia. Kungaböckerna och Jeremias bok kompletterar varandra, för händelser som beskrivs utförligt på det ena stället omtalas i regel bara helt kortfattat på det andra. Att Jeremia inte alls nämns i Kungaböckerna trots att han var en mycket framträdande profet är bara vad man kan förvänta om det är han som har skrivit dessa böcker, eftersom hans verksamhet behandlas utförligt i den bok som bär hans namn. Kungaböckerna berättar om förhållanden i Jerusalem efter det att landsflykten hade börjat, vilket tyder på att skribenten inte togs till Babylon, och detta stämmer in på Jeremia. (Jer 40:5, 6)
En del forskare menar att Kungaböckerna innehåller vittnesbörd om att det är mer än en som har skrivit eller sammanställt dem. Men det är värt att lägga märke till att båda böckerna är mycket enhetliga i fråga om språk, stil, ordförråd och grammatik, med undantag av de avvikelser som beror på att olika källor har använts.
Första Kungaboken omfattar en period på omkring 129 år, från kung Davids sista tid (ca 1040 f.v.t.) fram till dess att kung Jehosafat av Juda dör (ca 911 f.v.t.). (1Ku 22:50) Andra Kungaboken börjar med Ahasjas regering (ca 920 f.v.t.) och sträcker sig till slutet av det 37:e året av Jehojakins landsflykt (580 f.v.t.), en period på omkring 340 år. (2Ku 1:1, 2; 25:27–30) Tillsammans täcker således Kungaböckerna omkring 450 år av det judiska folkets historia. Eftersom böckerna nämner händelser ända fram till år 580 f.v.t., kan de inte ha fullbordats före det året, och eftersom slutet på landsflykten i Babylon inte nämns, blev de utan tvivel fullbordade, som en enda rulle, före den tiden.
Båda böckerna tycks till största delen vara skrivna i Juda, där det mesta av källmaterialet fanns. Men det är logiskt att dra slutsatsen att Andra Kungaboken fullbordades i Egypten, dit Jeremia fördes efter mordet på Gedalja i Mispa. (Jer 41:1–3; 43:5–8)
Kungaböckerna har alltid varit en del av den judiska kanon och är erkända som kanoniska. Det finns goda skäl till det, eftersom de vidareutvecklar Bibelns huvudtema, hävdandet av Jehovas suveränitet och det slutliga förverkligandet av hans avsikt med jorden genom hans rike med Kristus, den utlovade avkomman, som kung. Dessutom har tre framträdande profeter, Elia, Elisa och Jesaja, en framskjuten plats i berättelsen, och det framgår hur deras profetior på ett omisskännligt sätt har uppfyllts. Händelser som nämns i Kungaböckerna blir omtalade och belysta på andra ställen i Bibeln. Jesus hänvisade vid tre tillfällen till personer som nämns i Kungaböckerna, nämligen Salomo (Mt 6:29), Söderns drottning (Mt 12:42; jfr 1Ku 10:1–9) och änkan i Sarefat och Naaman (Lu 4:25–27; jfr 1Ku 17:8–10; 2Ku 5:8–14). Paulus nämner berättelsen om Elia och de 7 000 män som inte hade böjt knä för Baal. (Rom 11:2–4; jfr 1Ku 19:14, 18.) Jakob omtalar Elias böner om torka och regn. (Jak 5:17, 18; jfr 1Ku 17:1; 18:45.) Dessa hänvisningar till personer och handlingar som beskrivs i Kungaböckerna bekräftar att böckerna är kanoniska.
Kungaböckerna utarbetades till stor del med andra skrivna källor som grund, och skribenten visar tydligt att han hämtar en del av sitt stoff från sådana källor. Han hänvisar till ”boken med Salomos historia” (1Ku 11:41), ”boken med Judas kungars historia” (1Ku 15:7, 23) och ”boken med Israels kungars historia” (1Ku 14:19; 16:14).
En av de äldsta existerande hebreiska handskrifter som innehåller Kungaböckerna i sin helhet är daterad till 1008 v.t. Bibelhandskrifterna Codex Vaticanus 1209 och Codex Alexandrinus innehåller Kungaböckerna (på grekiska), men i Codex Sinaiticus finns de inte med. I grottorna vid Qumran har man funnit fragment av Kungaböckerna som uppenbarligen härstammar från tiden före den vanliga tideräkningens början.
Böckernas uppbyggnad visar att den som skrev eller sammanställde dem gav de upplysningar om kungarna som hade betydelse för kronologin och som visade om kungarna hade Guds godkännande eller inte. Den viktigaste faktorn var hur kungarna under sitt styre ställde sig till tillbedjan av Jehova. Efter det att Salomos regering har behandlats beskrivs varje regeringstid, med vissa undantag, enligt ett bestämt mönster där två parallella historiska förlopp vävs samman. När det gäller Judas kungar anges det vanligtvis först när den enskilde kungen började regera i förhållande till den samtida kungen i Israel. Därefter nämns kungens ålder, hur länge han regerade och varifrån han regerade och sedan vem hans mor var och varifrån hon kom – det sistnämnda var av intresse och betydelse eftersom åtminstone några av Judas kungar hade flera hustrur. I slutet av berättelsen om varje kung nämner skribenten källan till upplysningarna, kungens begravning och namnet på hans efterträdare. En del av dessa upplysningar ges också om kungarna i Israel, men det sägs inget om moderns namn och hemort eller om hur gammal kungen var när han besteg tronen. Upplysningarna i Första och Andra Kungaboken har varit till stor nytta när man har studerat Bibelns kronologi. (Se KRONOLOGI.)
Kungaböckerna är inte bara annaler eller krönikor med förteckningar över händelser. De återger historiska händelser, men förklarar samtidigt betydelsen av dem. Berättelsen utelämnar uppenbarligen allt som inte har direkt anknytning till genomförandet av Jehovas vilja och som inte belyser de principer som ligger till grund för hur han handlar med sitt folk. De överträdelser som Salomo och andra kungar i Juda och Israel begick döljs inte utan skildras med stor ärlighet.
Arkeologiska vittnesbörd. Man har gjort många fynd som bekräftar Kungaböckernas historiska och geografiska exakthet. Förutom att det i dag växer cedrar på Libanon bekräftar arkeologiska fynd att det tidigare har funnits cederskogar i området. Det var från dessa skogar som Salomo hämtade timmer till sina byggprojekt i Jerusalem. (1Ku 5:6; 7:2) I Jordandalen, i det område där Sukkot och Saretan en gång låg, har man funnit vittnesbörd om någon form av industriell verksamhet. (1Ku 7:45, 46)
Farao Sisaks invasion av Juda på Rehabeams tid (1Ku 14:25, 26) bekräftas av Sisaks egen berättelse på tempelmurarna i Karnak i Egypten. En svart kalkstensobelisk, som är från den assyriske kungen Salmanassar III:s tid och som man fann i Nimrud 1846, visar möjligen hur ett av Jehus sändebud faller ner inför Salmanassar. Även om den här händelsen inte nämns i Kungaböckerna, bekräftar detta att kung Jehu av Israel är en historisk person. Ruiner i Samaria bär vittnesbörd om Ahabs omfattande byggnadsprojekt, som inbegrep ”elfenbenshuset som han byggde”. (1Ku 22:39)
Mesastenen berättar om några av de händelser som har samband med kung Mesas uppror mot Israel och ger den moabitiske kungens version av det som hände. (2Ku 3:4, 5) Inskriften, som är skriven med alfabetisk skrift, innehåller också tetragrammet.
Namnet Peka förekommer i vad man förmodar är en av Tiglat-Pileser III:s annaler. (2Ku 15:27) Tiglat-Pileser III:s fälttåg mot Israel nämns i hans kungliga annaler och i en inskrift på en assyrisk byggnad. (2Ku 15:29) Man har också funnit namnet Hosea när man har dechiffrerat inskrifter om Tiglat-Pilesers fälttåg. (2Ku 15:30) (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 282–284)
Även om några av den assyriske kungen Sanheribs krig nämns i hans annaler, sägs det inget om det tillfälle då en ängel tillintetgjorde hans här på 185 000 man, som hotade Jerusalem. (2Ku 19:35) Men man kan heller inte förvänta att ett så förödande nederlag skulle nämnas i dessa skrytsamma krönikor. En anmärkningsvärd arkeologisk bekräftelse av det sista uttalandet i Kungaböckerna har grävts fram vid Babylon. Där har man hittat kilskriftstavlor som visar att Ja’ukinu (Jehojakin) var fånge i Babylon och att han fick matransoner från kungen. (2Ku 25:30) (Ancient Near Eastern Texts, sid. 308)
Uppfyllelsen av profetior. Kungaböckerna innehåller flera profetior och slående exempel på hur profetior har gått i uppfyllelse. Första Kungaboken 2:27 visar hur Jehovas ord mot Elis hus uppfylldes. (1Sa 2:31–36; 3:11–14) Profetior om Ahab och hans hus gick i uppfyllelse. (Jfr 1Ku 21:19–21 med 1Ku 22:38 och 2Ku 10:17.) Det som var förutsagt om Isebel och hennes döda kropp uppfylldes. (Jfr 1Ku 21:23 med 2Ku 9:30–36.) Och historiska fakta bekräftar uppfyllelsen av profetiorna om Jerusalems förstöring. (2Ku 21:13)
Vikten av att handla i överensstämmelse med Jehovas krav och de allvarliga följderna av att ignorera hans rättfärdiga lagar är några av huvudpunkterna i Kungaböckerna. De båda Kungaböckerna bekräftar klart och tydligt det som var förutsagt om följderna både av att lyda Jehova Gud och av att inte lyda honom.
[Ruta på sidan 142]
HUVUDPUNKTER I FÖRSTA KUNGABOKEN
Ett sammandrag av kungariket Judas och kungariket Israels historia från slutet av Davids tid till Jehosafats död
Ursprungligen utgjorde Första och Andra Kungaboken en enda rulle
I början av sin regering är Salomo känd för sin enastående vishet, men mot slutet avfaller han
Natan ingriper resolut och sätter stopp för Adonias försök att bli kung i Israel; Salomo blir insatt på tronen (1:5–2:12)
När Jehova frågar Salomo vad han önskar sig ber Salomo om vishet; han blir dessutom lovad rikedom och ära (3:5–15)
Salomos gudagivna vishet kommer till uttryck när han avgör fallet med två prostituerade som båda säger sig vara mor till samme nyfödde pojke (3:16–28)
Under Salomos styre ökar välståndet både för honom själv och för Israel; kungens oöverträffade vishet är känd i hela världen (4:1–34; 10:14–29)
Salomo bygger Jehovas tempel och senare ett palatskomplex; alla Israels äldste samlas till invigningen (5:1–8:66)
Jehova helgar templet; Jehova försäkrar Salomo om att hans kungliga släktlinje skall bestå, men varnar honom för trolöshet (9:1–9)
Drottningen av Saba kommer för att se Salomos vishet och välstånd med egna ögon (10:1–13)
På äldre dagar blir Salomo påverkad av sina många utländska hustrur och börjar följa utländska gudar (11:1–8)
Nationen delas i två riken; i Nordriket inför man kalvdyrkan för att förhindra att invånarna beger sig till Jerusalem
På grund av Salomos avfall förutsäger Jehova att nationen skall delas (11:11–13)
Efter Salomos död hotar sonen Rehabeam att lägga ett ännu tyngre ok på folket; tio stammar bryter sig loss och gör Jerobeam till kung (12:1–20)
Jerobeam inför dyrkan av guldkalvar i Nordriket för att förhindra att hans undersåtar beger sig till Jerusalem för att tillbe och kanske får en önskan att förena riket igen (12:26–33)
Sydriket Juda har både goda och onda kungar
Rehabeam och hans efterträdare Abiam tillåter avskyvärd falsk tillbedjan (14:21–24; 15:1–3)
Abiams son Asa och dennes son Jehosafat främjar aktivt den sanna tillbedjan (15:9–15; 22:41–43)
Nordriket Israel fördärvas av maktkamper, politiska mord och avgudadyrkan
Jerobeams son Nadab blir kung; Basa dödar Nadab och tillskansar sig tronen (15:25–30)
Basas son Elah bestiger tronen och blir mördad av Simri; Simri begår självmord när han blir besegrad av Omri (16:6–20)
Omris seger leder till inbördeskrig; Omri vinner slutligen kriget, blir kung och bygger senare Samaria; hans synder är ännu större än de tidigare kungarnas (16:21–28)
Ahab blir kung och gifter sig med dottern till Etbaal, sidoniernas kung; han inför baalsdyrkan i Israel (16:29–33)
Krigen mellan Juda och Israel slutar med ett förbund
Jerobeam krigar mot både Rehabeam och Abiam; Basa strider mot Asa (15:6, 7, 16–22)
Jehosafat sluter ett förbund med Ahab (22:1–4, 44)
Jehosafat och Ahab strider tillsammans mot Ramot-Gilead; Ahab blir dödad (22:29–40)
Profetisk verksamhet i Israel och Juda
Ahia förutsäger att tio stammar skall slitas från Davids hus; senare förkunnar han Jehovas dom över Jerobeam (11:29–39; 14:7–16)
Semaja frambär Jehovas ord om att Rehabeam och hans undersåtar inte skall strida mot de tio upproriska stammarna (12:22–24)
En gudsman förkunnar Jehovas dom över det altare som används för kalvdyrkan i Betel (13:1–3)
Jehu, Hananis son, förkunnar Jehovas dom över Basa (16:1–4)
Elia förutsäger en längre torka i Israel; under torkan ser han genom ett underverk till att en änkas förråd av mjöl och olja inte tar slut, och han uppväcker hennes son (17:1–24)
Elia föreslår ett prov på berget Karmel för att visa vem som är den sanne Guden; när provet visar att Jehova är den sanne Guden blir baalsprofeterna dödade; Elia flyr för Ahabs hustru, Isebel, som vill döda honom, men Jehova sänder honom för att smörja Hasael, Jehu och Elisa (18:17–19:21)
Mikaja förutsäger att Ahab skall lida nederlag (22:13–28)
[Ruta på sidan 143]
HUVUDPUNKTER I ANDRA KUNGABOKEN
Fortsättning av berättelsen i Första Kungaboken om Judas och Israels historia; den leder fram till ödeläggelsen av Samaria och senare av Jerusalem, vilket var ett resultat av folkets trolöshet
Boken fullbordades sannolikt i Egypten omkring 27 år efter det att babylonierna hade ödelagt Jerusalem
Elisa efterträder Elia som Jehovas profet
Profeten Elia förutsäger Ahasjas död; han nedkallar också eld över två respektlösa anförare och deras grupper på 50 man som sänts ut för att gripa honom (1:2–17)
Elia tas bort i en stormvind; Elisa övertar hans ämbetsklädnad (2:1–13)
Elisa delar Jordans vatten och gör vattnet i Jeriko friskt; hans inspirerade råd räddar Israels, Judas och Edoms förenade härar från att dö av vattenbrist och leder till att moabiterna blir besegrade; han ökar en änkas förråd av olja, uppväcker sunemitiskans son, gör en giftig maträtt ätbar, förmerar en gåva som består av bröd och säd, botar Naaman från spetälska, förklarar att Naamans spetälska skall komma över den girige Gehasi och hans avkomma och får ett lånat yxhuvud att flyta på vattnet (2:14–6:7)
Elisa varnar Israels kung för araméernas överraskningsanfall; en arameisk styrka kommer för att gripa profeten men blir slagen med tillfällig mental blindhet; araméerna belägrar Samaria, och Elisa får skulden för den hungersnöd detta leder till; han förutsäger att hungersnöden skall ta slut (6:8–7:2)
Det uppdrag Elia fick blir fullgjort när Elisa meddelar Hasael att han skall bli kung i Aram och sänder en medhjälpare för att smörja Jehu till kung över Israel (8:7–13; 9:1–13)
Jehu går till angrepp mot Ahabs hus och utrotar baalsdyrkan ur Israel (9:14–10:28)
På sin dödsbädd får Elisa besök av kung Jehoas, Jehus sonson, och förutsäger tre segrar över Aram (13:14–19)
Israels respektlöshet mot Jehova leder till landsflykt i Assyrien
Den kalvdyrkan som Jerobeam infört fortsätter under Jehu och hans avkomlingar – Jehoahas, Jehoas, Jerobeam II och Sakarja (10:29, 31; 13:6, 10, 11; 14:23, 24; 15:8, 9)
Under Israels sista tid blir kung Sakarja dödad av Sallum, Sallum av Menahem, Menahems son Pekahja av Peka och Peka av Hosea (15:8–30)
Under Pekas regering för den assyriske kungen Tiglat-Pileser III många israeliter i landsflykt; under Hoseas nionde regeringsår blir Samaria ödelagt, och Israel förs i landsflykt på grund av respektlöshet mot Jehova; Israels område blir bebott av andra folk (15:29; 17:1–41)
Religiösa reformer i Juda medför ingen varaktig förändring; Babylon ödelägger Jerusalem och för Guds folk i landsflykt
Kung Jehoram av Juda gifter sig med Atalja, dotter till Ahab och Isebel; Jehoram avfaller från den sanna tillbedjan, och det gör även hans son Ahasja efter honom (8:16–27)
När Ahasja dör försöker Atalja utrota Davids avkomlingar så att hon själv kan härska; Jehoas, Ahasjas son, blir räddad av sin faster och senare utropad till kung; Atalja blir dödad (11:1–16)
Jehoas främjar den sanna tillbedjan så länge översteprästen Jehojada lever och är hans rådgivare, men man fortsätter att frambära offer på offerhöjderna under hans regering och även när hans efterträdare, Amazja, Asarja (Ussia) och Jotam, regerar (12:1–16; 14:1–4; 15:1–4, 32–35)
Jotams son Ahas dyrkar avgudar; Ahas son Hiskia genomför goda reformer, men dessa omintetgörs under de efterföljande onda kungarna Manasse och Amon (16:1–4; 18:1–6; 21:1–22)
Amons son Josia vidtar bestämda åtgärder för att rena landet från avgudadyrkan; han dödas i strid mot farao Neko (22:1–23:30)
Judas fyra sista kungar är trolösa: Josias son Jehoahas dör i fångenskap i Egypten; Jehoahas bror Jehojakim regerar efter honom; Jehojakims son och efterträdare Jehojakin förs i landsflykt till Babylon; Jehojakims bror Sidkia regerar i Jerusalem tills staden blir intagen av babylonierna och de flesta av de överlevande förs i landsflykt (23:31–25:21)