PLÖJNING

Teorier om vilka slags plogar som användes av hebreiska jordbrukare på Bibelns tid grundar sig på gamla bilder av plogar i grannländerna och på hur de plogar som använts i modern tid av somliga arabiska jordbrukare ser ut. En del plogar bestod av ett enkelt, tillspetsat trästycke, kanske med en metallspets, som var fäst vid en stång och drogs av ett eller flera djur. En sådan plog gjorde troligen bara fåror i jorden utan att vända den, men eftersom det inte finns några tydliga vittnesbörd, kan man inte utesluta att mer avancerade plogar användes i Israel.

Den heta sommarsolen torkade ut jorden och gjorde den hård, och det var därför vanligt att man plöjde först när höst- eller vinterregnen hade mjukat upp jorden. Efter plöjningen kunde man börja så säd. Kyliga dagar, ostadigt väder eller hotfulla moln avskräckte inte en flitig jordbrukare från att arbeta när det var dags att plöja, men den late använde gärna sådant som förevändning för att slippa arbeta. Hans grannar skulle inte ha någon orsak att ha medkänsla med honom när han senare inte hade något att skörda på grund av att han varit så lat. (Ord 20:4; Pre 11:4) Även under plöjningstiden skulle israelitiska jordbrukare dock hålla sabbaten. (2Mo 34:21)

Man fick inte spänna en tjur och en åsna för samma plog, utan tvivel för att de inte var lika starka och snabba. (5Mo 22:10) Ofta var det ett spann (par) nötkreatur som drog plogen. (Lu 14:19; Job 1:14) Flera män med var sitt spann nötkreatur kunde arbeta tillsammans genom att gå snett bakom varandra och plöja parallella fåror. I Första Kungaboken 19:19 berättas det att Elisa plöjde med det tolfte och sista spannet, och därför kunde han avbryta plöjningen utan att det störde de andra. Han lämnade åkern och använde plöjningsredskapen av trä som bränsle när han offrade tjurarna. (1Ku 19:21) I boken The Land and the Book (reviderad av J. Grande, 1910, sid. 121) berättar W. M. Thomson att en enda såningsman lätt kunde beså det jordstycke som en grupp män hade plöjt upp.

Bildspråk. Plöjningsarbetet, som israeliterna var väl förtrogna med, användes ofta i bildspråk. När filistéerna övertalade Simsons hustru att få honom att tala om uttydningen av den gåta han hade framställt, sade Simson att de hade ”plöjt” med hans ”kviga”, dvs. använt sig av en som skulle ha tjänat honom. (Dom 14:15–18) Man plöjer inte på en brant klippa, och som Amos visar var det lika oförnuftigt av Israels ledare att vränga rätten och handla orättfärdigt och ändå förvänta sig att få nytta av ett sådant handlingssätt. (Am 6:12, 13) I Hosea 10:11 är plöjning (som var ett mycket hårdare arbete för en kviga än tröskning) tydligtvis en bild av det hårda slavarbete som skulle åläggas det avfälliga Juda, sannolikt av främmande förtryckare. Juda och Israel borde enligt Jeremia 4:3, 4 och Hosea 10:12, 13 ändra sitt levnadssätt – de måste bereda, mjuka upp och rena sitt hjärta. (Jfr Lu 8:5–15.) Detta liknades vid att plöja jorden och avlägsna törnen. I stället för att slösa med sina krafter på orätta handlingar, som bara resulterar i en dålig skörd, skulle de kunna skörda välsignelser från Gud.

Beskrivningen i Jesaja 28:23–29 av jordbrukarens metodiska, målmedvetna och väl genomtänkta arbete med att plöja, harva, så och tröska illustrerar hur Jehovas vägar är, han som är ”underbar i råd och stor i praktisk vishet”. Man plöjer och harvar bara under en begränsad tid som en förberedelse för sådden, och på motsvarande sätt tuktar eller straffar inte Jehova sitt folk för alltid. Han tuktar dem i första hand för att mjuka upp dem och göra dem mottagliga för hans råd och vägledning, som medför välsignelser för dem. (Jfr Heb 12:4–11.) Liksom jordens hårdhet avgör hur grundligt den skall bearbetas under plöjningen, avgör sädesslaget vilka slags redskap som skall användas under tröskningen och hur hårt man skall tröska för att avskilja agnarna. Detta är en bild av hur Gud i sin vishet renar sitt folk och rensar bort allt oönskat; han anpassar sin behandling efter olika behov och omständigheter. (Jfr Jes 21:10; 1:25.)

Att en stad skulle ”plöjas upp som en åker” innebar att den skulle omstörtas och bli fullständigt ödelagd. (Jer 26:18; Mik 3:12) När Israel sade: ”På min rygg har plöjare plöjt, de har gjort sina fåror långa”, var det tydligtvis en beskrivning av nationens lidanden under dess många fiender, som härjat och farit skoningslöst fram, medan Israel gjorde sin ”rygg som jorden ... för dem som gick över”. (Ps 129:1–3; Jes 51:23; Ps 66:12) I profetian om återställelse i Amos 9:13–15 visas det att Jehovas välsignelse gör jorden så fruktbar att skörden fortfarande pågår när det är dags att plöja igen. (Jfr 3Mo 26:5.)

Jesus sade till sina lärjungar att de skulle ta emot mat, dryck och husrum från dem de förkunnade för, eftersom ”arbetaren är värd sin lön”. Paulus underströk på liknande sätt att de som anstränger sig i den kristna tjänsten har rätt att ta emot materiellt stöd från andra, precis som den som plöjer gör det med en berättigad förhoppning om att få en andel av den skörd som han genom sitt arbete har bidragit till. Likväl valde Paulus att inte utnyttja denna rättighet. Han tog i stället ett förvärvsarbete för att kunna erbjuda de goda nyheterna ”kostnadsfritt” till dem han förkunnade för. (Lu 10:7; 1Kor 9:3–10, 15, 17, 18)

Jesus Kristus hänvisade till plöjningsarbetet för att understryka hur viktigt det är att man är helhjärtad som lärjunge till honom. När en man sade att han gärna ville bli en lärjunge, men under förbehåll att han först fick tillåtelse att ta farväl av dem som var i hans hushåll, sade Jesus: ”Ingen som har satt sin hand till plogen och ser sig tillbaka är väl rustad för Guds kungarike.” (Lu 9:61, 62) Om den som plöjde lät sig distraheras under arbetet skulle fårorna bli krokiga. På liknande sätt är den som inbjuds att bli en lärjunge till Kristus inte lämpad för Guds kungarike om han låter sig distraheras och inte fullgör de förpliktelser som medföljer. Som Guds Son visade genom sitt eget exempel måste till och med familjebanden komma i andra hand; det viktigaste är att troget göra Guds vilja. (Mk 3:31–35; 10:29, 30)