VÅG

Ett redskap för bestämning av vikt. I forntiden använde man vanligtvis den enkla balansvågen. Den bestod av en horisontell stång, som vilade på en axel eller hängde i ett snöre, med balanspunkten på mitten och en krok eller vågskål i var ände. Det som skulle vägas lades i den ena vågskålen (eller hängdes på den ena kroken, t.ex. om det gällde en liten penningpung), och vikterna lades i den andra vågskålen. (Jer 32:10; Jes 46:6; 1Mo 23:15, 16; Hes 5:1; se MYNT.) Under en hungersnöd blev förmodligen även matvaror noggrant uppvägda. Ryttaren på den svarta hästen som beskrivs i Uppenbarelseboken 6:5 höll en våg i handen ”för att mäta upp bröd efter vikt, vilket skulle symbolisera ... svåra tider, när livsmedel blev mycket dyra”. (The Expositor’s Greek Testament, utgiven av W. R. Nicoll, 1967, bd V, sid. 390)

Jehova krävde ärlighet och exakthet vid vägning (3Mo 19:35, 36); en bedräglig våg var avskyvärd för honom. (Ord 11:1; 16:11; Hes 45:10) Vågar kunde bli inexakta om vågarmarna gjordes olika långa, eller så kunde de bli mindre känsliga om vågarmarna gjordes för korta eller tjockare och tyngre. Det hände att israeliterna använde falska vågar (Hos 12:7; Am 8:5), och de förvärrade bedrägeriet genom att använda inexakta vikter, en uppsättning vid inköp och en vid försäljning. (Ord 20:23)

Vågskålar omtalas också bildligt, som när Job bad att man skulle lägga hans ”motgångar i vågskålen”. (Job 6:2) Människornas litenhet understryks med jämförelsen att de är lättare än en vindfläkt i vågskålen (Ps 62:9), och nationerna är för Jehova som ett tunt lager stoft i en vågskål; han kan ju väga alla kullarna i en vågskål. (Jes 40:12, 15) Vägning på en våg kan ibland även symbolisera en exakt utmätning av straff. (Job 31:6; Dan 5:27)