Tjänare föder hjorden
”Föden Guds hjord.” — 1 Petr. 5:2, eng. övers.
1. Hur är Jehova den store Herden över sitt folk?
JEHOVA är den store Herden över allt sitt folk. Ingen är större än han i att ge uttryck åt kärlek och vishet och i att utöva rättvisa och kraft gentemot sitt folk. Han är mera trofast och rättvis i sitt sätt att handla med sin hjord än någon mänsklig herde är, mera öm och deltagande gentemot sina små än någon herde i denna världen, mera kraftfull och bister när han försvarar sitt folk än någon väktare av bokstavliga får. Vid alla tider och tillfällen beskyddar Jehova dem som är honom hängivna mot rasande och vilddjurslika fiender, medan han samtidigt förser dem med fruktbara betesmarker, där de får andlig föda, och leder dem utmed livsuppehållande strömmar av vederkvickande vatten, som beständigt flödar från hans sanningsord. Jehova är förvisso den store Herden!
2. Genom att förordna vilka är det som han visar sig som en överlägsen herde?
2. Det är inte överraskande att finna, att denne överlägsne Herde begagnar metoder som är överlägsna och alltigenom olika dem som brukas av andra, när han handskas med sin talrika hjord, vårdar den och sörjer för dess behov. I stället för att anskaffa lejda tjänare, sådana som påvar, kardinaler, ärkebiskopar och biskopar, ge dem ståtliga och klingande titlar och sätta upp dem till att härska över hjorden uppreser Gud, den Allsmäktige, inom sin egen hjord vissa individer, som han förordnar som tjänare eller ”slavar” till att vårda sig om sina bröder och sörja för deras behov enligt hans anvisningar. Trogna sitt förordnande som tjänare, försöker dessa fårskötare aldrig föra hjorden åt sidan eller bort från den rätta vägen och försöker aldrig utnyttja hjorden till fördel för sig själva, utan de leder och för i stället Herrens får på den av Gud utstakade vägen. Det är därför Jehova Gud som tar det fulla ansvaret och erhåller all ära och lovprisning för den lyckosamma väg som hans folk nu befinner sig på. Att detta är Herren Guds, ordnings fulla sätt att sörja för sin teokratiska organisations behov, det kommer vi att få se genom ett studium av Skriften.
3. Hur visade han sig som en herde genom Mose och David som redskap?
3. I forna tider var det den store Herden Jehova som ledde sitt folk Israel tillika med en blandad folk hop ut ur Egypten genom Sinaihalvöns ödsliga trakter och in i det fiendeland som nu kallas Palestina; och han gjorde det genom sådana trogna tjänare som Mose och Aron. ”Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.” (Ps. 77:21) Det var Jehova som ”lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen”. (Ps. 78:52) När de hade avfallit och var i nöd, var det till sin store Herde, Jehova, som de ropade och sade: ”Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord; du som tronar på keruberna.” (Ps. 80:2) Med tiden kallade Gud fram David bland hans bröder och satte honom över Israels hjord till att vårda sig om deras särskilda behov. ”Och till [David] har Jehova sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du skall vara en furste över Israel.” (2 Sam. 5:2; 1 Krön. 11:2) David var en ödmjuk man, en man efter Guds hjärta, och fastän han satt på ”Jehovas tron” glömde han aldrig, att han endast var den store Herdens tjänare. (1 Sam. 13:14; Apg. 13:22; 1 Krön. 29:23) David insåg, att det i verkligheten var Gud som drog försorg om att hans utvalda folk på det rätta sättet skulle få den nödvändiga födan och omvårdnaden och den tillbörliga ledningen, och därför sjöng han: ”Jehova är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han leder mig utmed stilla vatten. Han vederkvicker min själ; han leder mig på rättfärdighetens stigar för sitt namns skull. Ja, om jag än vandrar genom dödsskuggans dal, vill jag icke frukta något ont, ty du är med mig; din käpp och din stav, de trösta mig.” — Ps. 23:1—4, Amer. stand. övers.
4. Varför bör tjänare känna till Guds metod att vårda sig om sina får?
4. ”Guds hjord” består i våra dagar liksom i gångna tider inte av fyrbenta, ullbärande, oskäliga djur, utan består, som Skriften säger, av människor, människor av en god vilja, Herrens folk. ”I, mina får, fåren på min betesmark, ären människor, och jag är eder Gud, säger Herren Jehova.” (Hes. 34:31, Amer. stand. övers.) De allra flesta av denna tidskrifts läsare visar, eftersom de är ödmjuka och läraktiga och har en mild, fårliknande läggning, genom sin villighet att följa den store Herden, Jehova, att de nu är församlade eller håller på att församlas in i Herrens fålla. ”Veten, att Jehova är Gud; det är han som har gjort oss, och vi äro hans; vi äro hans folk och fåren på hans betesmark.” (Ps. 100:3, Amer. stand. övers.) Det är därför viktigt för alla som hör till denna hjord att känna och förstå Guds metod att vårda sig om sitt folks behov. De bör ha klart för sig, att han har utsett tjänare till att ge föda, hjälp och tröst åt dem nu i våra dagar. Det är också gott för dessa tjänare att inse och förstå det stora ansvar och de stora förpliktelser, som Herren har lagt på dem. De får inte försumma dessa plikter. De får inte missbruka dessa privilegier. De måste troget ägna sig åt och sköta dessa av Gud anvisade plikter till ära för den store Herden och till välsignelse för hans hjord.
Den förnämste Tjänaren och Herden
5. Vem är överherden och den gode Herden? Varför bör vi se på honom?
5. Se Kristus Jesus, som Gud har förordnat till att vara både Överherden och den gode Herden över sin hjord! (1 Petr. 5:4; Joh. 10:14) Se på ”Jesus, vår tros upphovsman och fullkomnare, som för den glädje som var honom förelagd uthärdade korset och föraktade skammen och nu sitter på Guds trons högra sida. Ja, tänken på honom, som uthärdade sådan gensägelse mot sig av syndare, på det att I icke mån bliva uttröttade och vanmäktiga i edra sinnen”. (Hebr. 12:2, 3, eng. övers.) Ja, se på denne Guds Son såsom det fullkomliga exemplet på en som har blivit upprest bland sina bröder till att bli en tjänare över hjorden. (Apg. 3:22) Troget uthärdade han allt slags förföljelse och trångmål, medan han sökte reda på och tog sig an de förlorade fåren. Skam och smälek som bragtes över honom av denna värld av motbildliga egyptier, vilka hatade och föraktade honom därför att han var Överherden, den store Herdens och Faderns Son, lyckades inte hejda honom eller vända honom bort från sin uppgift. ”Alla fårherdar äro en styggelse för egyptierna”, både i förebilden och i motbilden, men detta förmådde inte Jesus att överge sin sysselsättning som Guds förnämste tjänare och herde. — 1 Mos. 46:34.
6. Vilka tre särskilda gestalter var profetiska skuggor av honom?
6. Profetior, som skrevs ned århundraden innan Jesus föddes, visade att han var bestämd till att bli Jehovas Överherde, och han var besluten att fylla denna bestämmelse. Mose, herden över det köttsliga Israel, var en förebild av Kristus, herden över Guds sanna Israel. (5 Mos. 18:15; Apg. 3:22) David, som fungerade som herde för Guds utvalda folk, var en profetisk bild av Kristus Jesus, den större David, på vilken Hesekiels profetia går i uppfyllelse: ”Och min tjänare David skall vara konung över dem, och de skola så alla hava en och samma herde.” (Hes. 37:24; Luk. 1:32, 33) Herden Kristus omtalas också i profetian som den större Cyrus eller Kores, om vilken Jesaja gjorde denna förutsägelse: ”Så säger Jehova ... om Cyrus: Han är min herde och skall utföra all min vilja.” — Jes. 44:24,28, Amer. stand. övers.
7. Hur visade Jesus på jorden ett liknande medlidande med fåren som det Gud hyser?
7. Så finner vi att ”Jesus, vilken ... är den store herden för fåren”, visade samma kärlek och hängivenhet och samma ömma medlidande gentemot Herrens får som hans Fader har lagt i dagen. (Hebr. 13:20) Oavlåtligen var den smorde Jesus verksam för att fylla sina bröders, Guds hjords, behov. Outtröttligt sökte han upp de vilsegångna och hungriga fåren, och när han fann dem, gav han dem föda att äta som var tjänlig för deras hälsa och välbefinnande. ”Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet. Men när han såg folkskarorna, greps han av medlidande med dem, emedan de voro uppgivna och voro förskingrade, såsom får som icke hava någon herde.” (Matt. 9:35, 36, den senare versen enl. Amer. stand. övers.) Den gode Herden ignorerade inte denna folkskara, som hungrade och törstade efter livets bröd och sanningens vatten. Han var måhända trött och matt efter sina vidsträckta färder genom alla städerna och byarna och sitt omfattande arbete med att undervisa och predika och bota de sjuka och skröpliga. Likväl avvisade han inte denna folkhop och lämnade den inte utan herde till någon senare tidpunkt. När han såg att de var får som gick vilse, säger berättelsen, att ”han begynte undervisa dem i mångahanda stycken”, varvid han för dem utpekade den rätta väg som leder till evigt liv. (Mark. 6:34) Utan tvivel aktade många i denna folkskara därpå och omvände sig från sin egensinnighet och fortfor därefter att följa den gode Herden och ge lov och pris åt den store Herden, Jehova. Alla kristna, säger oss aposteln Petrus, har en gång befunnit sig i ett liknande hopplöst tillstånd. ”Ty I gingen vilse såsom får, men nu haven I vänt om till edra själars herde och vårdare.” — 1 Petr. 2:25.
8. Vilka steg tog han för att bli och bevisa sig vara herde?
8. När Jesus blev Jehovas förnämste Tjänare, var det nödvändigt för honom att lägga av sin förra himmelska härlighet, som han hade åtnjutit såsom Logos, och ikläda sig en tjänares skepelse och till och med ödmjuka sig till att utföra det arbete som vanligen förrättades av slavar. Jesus hade invigt sig till att göra, inte sin egen vilja, utan sin himmelske Faders vilja. Om det alltså var Jehovas vilja och uppsåt, att hans älskade Son skulle bli en tjänare eller slav åt sina bröder, vem var då han, att han skulle kritisera detta uppdrag eller göra uppror mot det eller knorra över det? I stället för att knota eller ta itu med arbetet på ett halvhjärtat sätt arbetade Jesus nitiskt och energiskt såsom en ödmjuk slav bland dem som utgjorde Guds hjord. Hans, mat, varav han hämtade kraft, var att göra sin himmelske Faders vilja, vilka personliga obehag eller påfrestningar det än vållade honom. (Joh. 4:34; 6:38) Häri är han ett ädelt föredöme, som alla Guds tjänare bör följa. Om några eftersträvar att bli Guds, den Högstes, tjänare, må de då ha denna samma sinnesinställning och följa samma ödmjuka kurs — detta är aposteln Paulus’ råd. ”Hav samma inställning som Kristus Jesus hade. Fastän han ägde Guds natur, sökte han icke tillskansa sig att bli Guds jämlike, utan lade av den för att taga på sig en slavs natur och bli lik andra människor. När han hade antagit mänsklig gestalt, ödmjukade han sig ännu mera och drev sin lydnad så långt som till att dö och dö på korset.” — Fil. 2:5—8, En amer. övers.
9. Vilket behov hos hans hjord efter hans bortgång sörjde han för?
9. Alldeles som Mose var ”trogen i hela hans hus såsom tjänare”, så var också den större Mose, Kristus Jesus, detta. (Hebr. 3:5) Alldeles såsom ”Mose talade till Jehova och sade: Må Jehova, den Gud, som råder över allt kötts anda, sätta en man över menigheten, som kan gå i spetsen för dem, när de draga ut eller vända åter, och som kan vara deras ledare och anförare, så att icke Jehovas, menighet kommer att likna får som icke hava någon herde”, så var också Kristus mån om den kristna menighetens eller församlingens fortsatta välfärd efter hans bortgång. (4 Mos. 27:15—17) Jesus visste, att när hans korta tjänst på jorden var fullbordad, skulle den församling av får som han lämnade efter sig behöva vaktas och vårdas. Att Kristus blev förordnad som Över-herden innebar dessutom i och för sig, att det var Guds vilja och uppsåt att andra herdar skulle vara förenade med Kristus och tjäna under honom. Fördenskull gav Kristus sina apostlar och lärjungar särskilda muntliga föreskrifter såväl som praktiska exempel på hur de skulle bete sig som tjänare och herdar för hjorden. ”Lyssna till mina ord och följ mitt exempel!” var kärnan i dessa föreskrifter.
10. ilken regel uppställde den gode Herden för medtjänare?
10. Vid ett tillfälle sammankallade Jesus sina lärjungar och sade till dem: ”Ni veta, att de som sägas regera över hedningarna uppträda som herrar mot dem, och deras stora män tyrannisera dem, men så skall det icke vara bland eder. Den som vill vara stor bland eder måste vara eder tjänare, och den som vill intaga första platsen bland eder måste vara allas slav. Ty Människosonen själv har icke kommit för att bli betjänad, utan för att betjäna andra människor och för att ge sitt liv för att befria många andra.” (Mark. 10:42—45, En amer. övers.) Samma sak är tillkännagiven med färre ord på ett annat ställe, där vi läser: ”Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till dem: Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av alla och allas tjänare.” (Mark. 9:35; Matt. 23:11) De inom Guds hjord som vill bli särskilt hedrade med större privilegier i fråga om tjänst bör vara tjänare och slavar åt de andra och betjäna och hjälpa sina bröder på alla möjliga sätt. ”Kommen ihåg det ord, som jag sade till eder: Tjänaren är icke förmer än sin herre.” (Joh. 15:20) Om Herren Kristus Jesus såsom en Guds herde och tjänare använde tid till att ge föda åt sin Faders hjord, betjäna den, trösta den och på varje tänkbart sätt hjälpa den, då förväntas det inte mindre av Kristi tjänare. ”Om någon tjänar mig, må han då följa mitt exempel!” är den regel som är uppställd av denne gode Herde. — Joh. 12:26.
11. Vilken demonstration utförde han vid den sista påsken? Varför?
11. Jesu tjänst närmade sig hastigt sitt slut. Nu återstod endast några timmar till dess han skulle bli förrådd och hängd på förbannelsens tortyrpåle. Han måste så kraftigt som möjligt hos sina lärjungar inskärpa den rätta ställningen för tjänare i församlingen. Därför steg han upp från bordet där han firade den sista påsken, säger berättelsen, och sedan han hade lagt av sig överklädnaden, tog han en handduk och ett handfat med vatten och började tvätta sina bräders fötter. När han var färdig med detta, sade han, den förnämste Tjänaren: ”Förstå ni, vad jag har gjort med eder? Ni kalla mig Lärare och Herre, och ni ha rätt, ty detta är vad jag är. Om då jag, eder Herre och Lärare, har tvättat edra fötter, så böra ni också tvätta varandras fötter. Ty jag har givit eder ett exempel, för att ni må göra vad jag har gjort med eder. Jag säger eder, att ingen slav är förmer än sin herre, och ingen budbärare är större än den man som sänder honom. Nu då ni ha denna kunskap, komma ni att bli välsignade, om ni handla i överensstämmelse därmed.” — Joh. 13:12—17, En amer. övers.
”Föd mina får!”
12. När och hur blev hans får förskingrade och sedan åter församlade?
12. Alltså visade denne Överherde i mer än tre år med hjälp av exempel såväl som genom föreskrifter, hur tjänare i den teokratiska anordningen skulle sörja för sina bröders behov. Tiden för hans tjänst i köttet bland Herrens får hade nått sitt slut. Den tid hade kommit, då herden skulle bli slagen och dräpt i uppfyllelse av Sakarjas profetia, och följaktligen var den tid kommen, då fåren tillfälligt skulle förskingras, såsom det också hade blivit förutsagt. (Sak. 13:7; Matt. 26:31; Mark. 14:27) Att de som hade följt denne herde skulle komma att vara förskingrade endast en kort tid, det framgår av de händelser som inträffade efter Kristi uppståndelse. Vid flera tillfällen visade sig Kristus för dem som var utvalda till att bli särskilda tjänare, apostlarna, för att styrka dem för arbetet med att åter församla de förskingrade fåren.
13. Hur betonade Jesus för Petrus behovet av att föda hjorden?
13. Det var vid ett sådant tillfälle, tidigt på dagen, vid frukosttiden, som Jesus frågade Petrus, om denne verkligen älskade honom. Till svar på frågan sade Petrus: ”Ja, Herre, du vet att jag älskar dig.” Efter detta svar sade Jesus: ”Föd då mina lamm!” Återigen ”sade Jesus till honom, för andra gången: ’Simon, Johannes’ son, är du mig hängiven?’” Denna gång svarade Simon Petrus med större eftertryck och sade mycket bestämt: ”Ja, Herre, du vet att jag älskar dig.” Till detta andra svar genmälde Jesus: ”Var då en herde för mina får!” Och återigen, för tredje gången, framställde Jesus frågan: ”Simon, Johannes’ son, älskar du mig?” Vid det här laget var Petrus bedrövad och förvirrad över att Herren gång på gång skulle ifrågasätta hans hängivenhet och kärlek. Det fanns inget tvivel i hans eget sinne angående denna sak, och därför säges det, att ”Petrus blev sårad över att Jesus för tredje gången frågade honom, om han älskade honom”. Därför förklarade Petrus med stort allvar och det största eftertryck: ”Herre, du vet allting, du kan se att jag älskar dig.” Utan tvivel lade Petrus sin uppriktighet i dagen på ett så synbart vis, att han var säker på att Kristus till och med kunde ”se”, att han älskade honom, och ändå upprepade Jesus, helt enkelt sin föreskrift: ”Föd mina får!” (Joh. 21:15—18, En amer. övers.) Vad Jesus i själva verket gjorde var att genom upprepning betona för Petrus och likaså för andra som också skulle bli hjordens tjänare, hur nödvändigt det var för dem att föda hjorden, om de verkligen skulle kunna bevisa, att de älskar Överherden, Kristus Jesus, och den store Herden, Jehova.
14. Vilka måste i synnerhet predika och ge föda åt får? Efter vems föredöme?
14. Petrus och de andra apostlarna visste vad Jesus menade, när han sade att de skulle föda Herrens får, ty medan den gode Herden ännu var på jorden hade han sänt ut dem från stad till stad med föreskrift att gå ”till de förlorade fåren av Israels hus. Och där I gån fram, skolen I predika och säga: Himmelriket är nära”. (Matt. 10:1—16) Berättelsen säger att han sände ut sjuttio av de mogna och trogna lärjungarna till att ägna sig åt detta herdearbete. (Luk. 10:1—17, 1878 års övers. och eng. övers.) Det är sant, att uppdraget att predika detta evangelium om Riket åligger var och en bland Guds folk, men i synnerhet gäller detta om dem som Herren utväljer till tjänare i sin teokratiska organisation. Att det är så framgår av vad som inträffade vid pingsten och därefter. Vid det tillfället utgöts ett ansenligt mått av Herrens kraft och heliga ande över alla närvarande, bröder och systrar i lika mån, unga och gamla i lika mån, tjänare och icke tjänare i lika mån. Såsom förordnade tjänare var emellertid apostlarna särskilt nitiska i att bevisa sin kärlek till Gud och hans rike. De gjorde sitt yttersta för att söka efter och finna Herrens får och ge dem föda. Såsom Petrus, Jakob, Johannes, Judas och Paulus omnämnde i inledningsorden till sina brev, hade de klart för sig, att de såsom fåraherdar över hjorden var Herrens tjänare. (2 Petr. 1:1; Jak. 1:1; Upp. 1:1; Jud. 1; Fil. 1:1; Tit. 1:1) I denna ställning satte Petrus upp Kristus som sitt mönster och föredöme, och han uppmanade enträget sina medtjänare att göra likaså. Paulus gjorde detsamma och förklarade: ”Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.” — 1 Petr. 2:21; 1 Kor. 11:1, eng. övers.; 1 Tess. 1:6.
15. Är det lätt att vara tjänare för hjorden? Hur illustrerade Paulus detta?
15. Paulus skriver att det inte är någon lätt uppgift att vara apostel och en tjänare för hjorden. Medan Paulus’ större förpliktelser och privilegier i fråga om tjänst gav honom mycken glädje och tillfredsställelse, tycktes de också medföra större lidande och bedrövelse för köttet, eftersom han skriver: ”Mig tyckes nämligen, att Gud har ställt oss apostlar här såsom de ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi ju blivit för världen, för både änglar och människor. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro föraktade. Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist, vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut; man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så ännu alltjämt.” (1 Kor. 4:9—13) Paulus uthärdade i sanning mycket, medan han var verksam på pliktens fält såsom en trogen tjänare för hjorden, dock inte i sin egen kraft, utan han uthärdade det genom Herrens nåd och kraft, såsom han skriver vid ett annat tillfälle: ”Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar finge höra det, och så blev jag räddad ur lejonets gap.” — 2 Tim. 4:17.
Religiösa legodrängar övertar hjorden
16, 17. När kom falska herdar in, och hur betedde de sig?
16. Troget arbetade apostlarna som tjänare på fältet, letade efter förlorade får, gav dem föda när de fann dem, stred för hjorden mot alla avfällingar och förargelseväckande element och mot de rovlystna individer som försökte vålla söndring bland bröderna. Under denna teokratiska organisation blomstrade hjorden och växte i antal, och många får samlades tillhopa från hedendomens magra och karga marker till den sanna kristendomens fruktbara betesplatser. Men när apostlarna försvann från skådeplatsen, dröjde det inte länge, förrän onyttiga män satte sig upp som de förnämsta eller väldiga i hjorden. Då de helt och hållet försummade de plikter, som de borde ha utfört såsom tjänare, och då de var lata och likgiltiga gentemot hjordens behov, inte endast vägrade de att bege sig ut och leta efter förlorade får, utan de vägrade till och med att ge föda åt dem som redan var församlade och vårda sig om dem. De kallade sig herdar, men när ulvarna kom in för att förgöra och uppsluka hjorden, flydde dessa bedragare och vägrade att strida för fåren. Som en följd därav drabbades de av Jehovas stränga dom.
17. Ett jämmerligt tillstånd var det, alldeles såsom aposteln Paulus hade varnat och sagt att det skulle bli, om de förordnade tjänarna inte var trogna mot sina förordnanden: ”Given akt på eder själva och på hela den hjord, i vilken den heliga anden har gjort eder till tillsyningsmän för att giva föda åt Herrens församling, som han har förvärvat med sitt eget blod. Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola komma in bland eder, vilka icke skola skona hjorden. Och bland eder själva skola män uppträda och tala förvända ting för att locka lärjungarna att följa efter sig. Vaken därför.” (Apg. 20:27—31, Amer. stand. övers, i marginalen) Redan på Judas’ tid hade några smugit sig in och ”sågo oförsynt sig själva till godo”. (Jud. 12) Förvända och avfälliga män var de. Eftersom de åtrådde människors godkännande och beröm och önskade ha fåren för egen räkning, föll de in i den gode Herdens fålla och drev bort lärjungarna därifrån till sina egna religiösa kvarter. ”Men glupska hundar äro de, som icke kunna mättas, herdar äro de, som icke förstå att giva akt: de gå alla var och en sin väg, de söka egen vinning allesammans.” (Jes. 56:11, 1878 års övers.) Såsom herdar utan förstånd klippte de fåren även vintertiden. Som glupska hundar, som aldrig blir mätta, skaffade de sig beständigt själva föda på fårens bekostnad.
18. Hur har de upphöjt sig själva? Inom vilka religiösa system?
18. Dessa uppblåsta och pompösa individer, som förmätet tillvällade sig herdeskapet över fåren, såg med hån och förakt ner på den betydelsefulla men samtidigt anspråkslösa ställning som en tjänare eller slav i Herrens församling intar. Stolta och högmodiga sköt de privilegiet att vara tjänare åt sidan, installerade sig som prästerskap (en klass som varken Kristus, eller apostlarna hade förordnat eller bestämt om) och tog sig smickrande titlar, såsom biskop, ärkebiskop, metropolit, påve osv. (Matt. 23:5—11) Med makt och grymhet styrde de sina hjordar. Sådant var sakernas tillstånd vid den tid då Konstantin den store lade grunden till den katolska kyrkan på 300-talet e. Kr.; och hela tiden ner genom de sekler som gått sedan dess har kristenhetens talrika kyrkosamfund och sekter fortsatt att hålla fårlika människor i sina församlingsfållor, där de blir plundrade, utnyttjade, skinnade och uppätna för de falska herdarnas nöjes och vinnings skull. ”Mitt folk har varit förlorade får”, säger Jehova genom Jeremias mun. ”Deras herdar hava kommit dem att gå vilse, de hava kommit dem att förirra sig på bergen; de hava gått från berg till höjd, de hava glömt sin viloplats. Alla som hava funnit dem hava uppätit dem, och deras motståndare hava sagt: Vi äro icke skyldiga, ty de hava syndat mot Jehova.” — Jer. 50:6, 7, Amer. stand. övers.
19, 20. Vad kommer Jehova att göra för fåren och mot de falska herdarna?
19. De falska herdarna kanske inte tror det, men den store Herden Jehova håller dem verkligen för skyldiga till att ha lett fåren i hans hjord vilse, och hans, brinnande vrede och våldsamma förtörnelse är upptända mot alla dessa, såsom han säger: ”Min vrede är upptänd mot herdarna, och jag vill straffa bockarna, ty härskarornas Jehova har besökt sin hjord.” (Sak. 10:3, Amer. stand. övers.) Ja, för länge sedan lovade Jehova att när hans bestämda tid var inne skulle han besöka sin hjord av förskingrade får och skulle ge rättvist straff åt de falska herdarna.
20. Jehova, den store Herden, är fullt i stånd till att genom sin Överherdes, den större Davids, händer skilja fåren från de behornade förtryckarna. När han kom för att befria sin hjord ur de onda herdarnas våld, skilde han dem därför också från dessa behornade förtryckare, som stångar och stöter till de sjuka och svaga och som trampar budskapet om Riket under fötterna och grumlar sanningens klara vatten. I det Jehova befriar sina får från alla dessa plågor, för han dem in på goda betesmarker bland Rikes-höjderna på sitt berg. — Hesekiel 34.
Den förskingrade hjorden församlas på nytt
21. Hur har Hesekiels profetia om den ”ende herden” blivit verklighet?
21. De händelser och förhållanden som har inträffat och inträtt nu på nittonhundratalets ”dag av moln och töcken” visar på ett sätt som undanröjer varje tvivel, att den fullständiga uppfyllelsen av Hesekiels profetia har ägt rum i vår tid. Jehova har församlat ”kvarlevan” av sitt folk från kristenhetens avlägsna länder, dit de hade blivit kringspridda. Över dem har Gud satt upp ”min tjänare” Kristus Jesus, den större David, och denne ”ende herde” (1878 års övers.), Överherden, ger dem föda. Under någon tid före år 1918 pågick arbetet med att bereda Herrens väg, och därpå kom Herren plötsligt till sitt tempel för att där hålla räkenskap med sina tjänare, belöna dem som hade varit trogna och straffa de otrogna. I sin stora profetia om ”världens ände” skildrar Jesus detta för oss i Matteus 24:42—51. Såsom Malaki hade förutsagt skulle det vara en tid av eldsglödande dom, och den skulle vara under någon tid, till dess alla de onda tjänarna hade blivit bortrensade från Herrens kvarleva. — Mal. 3:1—3.
22. Hur har den teokratiska organisationen blivit återupprättad sedan 1918?
22. Att kvarlevan skulle församlas, att deras förtryckare skulle hemsökas med olycka, att Överherden skulle installeras som Konung och att den teokratiska organisationen, sådan den existerade på apostlarnas tid, skulle återupprättas, allt detta hade också blivit förutsagt av ännu en annan profet, nämligen Jeremia. (Jer. 23:1—8) Med Kristus Jesus, Herden och Konungen, såsom den ansvarige Ledaren sedan kvarlevan återförsamlats efter 1918, utvecklade sig saker och ting hastigt därhän, att en teokratisk organisation upprättades ibland dem, vilken till sin struktur var lik den som hade existerat för 1900 år sedan. Detta innebar att de allesammans insåg och erkände: att Jehova är den store Herden över och framför alla; att Kristus Jesus, som blivit uppsatt på tronen och regerar som det himmelska teokratiska herradömets Konung, är Jehovas Överherde; att här på jorden den organisation som utgör den ”trogne och förståndige tjänaren” har fått alla Rikets intressen sig anförtrodda; och att inom denna teokratiska anordning mogna och trogna bröder har blivit förordnade som olika tjänare för att vårda sig om och betjäna Herrens får och sörja för deras behov.
23, 24. Hur kommer det sig att hjorden är så stor nu i våra dagar? Vilka ger den föda?
23. Först var den hjord som följde Kristus Jesus ringa till antalet, endast en ”liten hjord”, och när arbetet med att åter församla fåren började efter Herrens ankomst till templet år 1918, var det bara en liten kvarleva av denna lilla hjord som ännu fanns på jorden. (Luk. 12:32) Emellertid finns det i våra dagar en stor och väldig hjord av får, saktmodiga och läraktiga människor, som följer den gode Herden, alldeles såsom Jesus sade att det skulle vara. ”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus [icke till den ”lilla hjordens” fårahus]; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.” (Joh. 10:16) Liknelsen om ”fåren och getterna” uppenbarar, att Kristus Jesus skulle börja församla och ”draga till” sig dessa ”andra får”, sedan han hade blivit uppsatt på tronen såsom Konung år 1914 och sedan han hade kommit till templet för att hålla dom år 1918. ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron; och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem från varandra, såsom herden skiljer fåren ifrån getterna.” — Matt. 25:31, 32, 1878 års övers.
24. Under detta åtskiljande verk, som nu pågår bland nationerna, ställes de ”andra fårens” klass på Konungens högra sida, vilken betecknar hans ynnest. I den syn som gavs, åt Johannes och som han omtalar i Uppenbarelseboken visas dessa ”andra får” såsom en ”stor skara” av människor av en god vilja, som har blivit församlade under senare år och som nu med glädje sjunger: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.” Aldrig mer kommer de att hungra eller törsta, ”ty Lammet som är mitt på tronen skall föda dem och skall leda dem till levande vattenkällor [eng. övers.]”. (Upp. 7:9—17) Somliga får har varit i denna Herrens av en enda hjord bestående organisation i tjugo eller trettio år, andra under mycket kortare tid, och andra åter igen, som kan liknas vid nyfödda lamm, studerar nu denna tidskrift, Vakttornet, för första gången. Men Jehova och Kristus Jesus föder ”fåren”, alla tillsammans, vare sig dessa är unga eller gamla. ”Se, Herren Jehova skall komma såsom en mäktig ... Han skall föda sin hjord likt en herde, han skall församla lammen i sin arm [”med sin arm”; sin högra arm, Kristus Jesus (Septuaginta, Bagster; Douay; Leeser)] och bära dem i sin famn och skall varsamt leda dem som hava sina ungar.” — Jes. 40:10, 11, Amer. stand. övers.
25. Vad gör prästerna och predikanterna nu, men vad gör däremot de trogna tjänarna?
25. Detta den gode Herdens församlande av de halvsvultna ”andra fåren” ut ur kristenhetens kringgärdade torra betesmarker har gått så raskt framåt sedan Herren kom till templet, att det har fyllt prästerna och de väldige i deras hjordar med fruktan och vånda och har kommit dem att jämra sig och tjuta i bittert raseri. De ser att detta Herrens rättfärdiga verk avskiljer och för ut alla ”fåren” ur deras ecklesiastika fållor och lämnar endast ”getterna” kvar, och därför gråter de och uttalar förbannelser och skär tänder i vrede över denna förlust av medlemmar och inkomster. ”Jämren eder [eng. övers.: tjuten], I herdar, och klagen; vältren eder på marken, I väldige i hjorden; ty tiden är inne, att I skolen slaktas. I skolen bliva förskingrade, I skolen komma på fall, såsom det händer jämväl ett dyrbart kärl. Då finnes icke mer någon undflykt för herdarna, icke mer någon räddning för de väldige i hjorden. Hör, huru herdarna ropa, huru de väldige i hjorden jämra sig! Ty Jehova ödelägger deras betesmark.” (Jer. 25:34—36) Det är bäst att de tjuter nu, ty inom kort, när detta verk är fullbordat, kommer de att bringas till tystnad för evigt, när kristenhetens falska herdar blir slaktade i striden vid Harmageddon! Därför, alla ni trogna tjänare, föd nu hjorden!