Goda nyheter från Grekland

FRÅN det krigshärjade och präststyrda Grekland kommer både goda och ledsamma underrättelser om Jehovas vittnen. De dåliga nyheterna förtäljer om förskräckliga lidanden som alltjämt övergår dessa ödmjuka kristna. Å andra sidan handlar de goda nyheterna om hur Gud, den Allsmäktige, inte bara uppehåller och styrker sina vittnen i deras prövningar, utan också ger dem underbara tillfällen till att förkunna för andra om Jehovas kärleksfullhet och ömma nåd gentemot de ödmjuka på jorden, men också om hans våldsamma och fruktansvärda vrede, som snart kommer att utgjutas över alla mänsklighetens ogudaktiga förtryckare. Dessa överväldigande nyheter kommer att uppmuntra och trösta alla människor av alla nationer, som älskar frihet och sanning och kämpar därför.

För två år sedan, den 12 april, blev nio av Jehovas vittnen i Aten brutalt arresterade medan de höll på att fira en mycket betydelsefull högtid, Åminnelsemåltiden, som Kristus, instiftade den natten han blev förrådd. Dessa Herrens bröder blev dömda till flera månaders fängelse. I fjol slog Guds fiender på nytt ned på Jehovas vittnen, trots att det inte längre rådde undantagstillstånd eller i övrigt sådana förhållanden att de kunde ge anledning till en sådan åtgärd. Denna gång inträffade det i Serres i Makedonien, där 35 av Herrens, folk och 4 nyintresserade hade samlats till Åminnelsen i lydnad för Kristi uppmaning. Alla blev arresterade, rannsakade av en partisk domstol och ådömda fängelsestraff varierande mellan 3 och 7 månader jämte böter på från 100.000 till 300.000 drakmer samt ett års anmälningsskyldighet för polismyndigheterna.

Det intresserar er säkert att få veta vad domarna i detta tyranniska land baserade sitt domslut på. I översättning lyder den delen av detta infama domstolsutslag, Nr 233, så här:

”... dvs. dessa, som tillhör Jehovas vittnens villolära, anordnade ett bönemöte, varvid de för ändamålet begagnade sig av ett rum i Johannes Duzulikopulus hem, beläget vid Megalou Alexandrougatan 33, vilket rum var behörigen iordningsställt för mötet med stolar och bänkar, ett med duk försett bord, varpå de placerat ett fat med osyrat bröd och andra kärl för sin mässa och olika böcker med Jehovas vittnens villolära, sådana som Vakttornet och dylika, vilka beslagtogs av myndigheterna, och vilket allt var avsett att användas vid firandet av Kristi Åminnelse (Påsk) ...”

Det finns emellertid en ljusare sida av denna, om inkvisitionens tid påminnande, förföljelse. Rättegången varade en hel dag och omkring 500 personer var närvarande vid den, vilka alla fick lyssna till ett omfattande och storslaget vittnesbörd om Jehovas folks verksamhet och tro. Domstolen måste också hålla på i 2 ¹/₂ timme med sin överläggning för att komma till ett avgörande. Kommentarer till domen publicerades i dagstidningarna i Serres, Saloniki och Aten. Så visade sig det hela till sist bli till ära för Jehovas namn. Beträffande domslutet, så blev det överklagat vid en högre rätt i Saloniki.

Evangelium predikas i Greklands fängelser

Biträdande grupptjänaren i Atengruppen av Jehovas vittnen har just avtjänat 120 dagars fängelse, inte därför att han gjort något orätt, utan därför att han tjänade Gud. I ett brev har han berättat om de underbara upplevelser han hade under sin fängelsevistelse, och återstoden av denna artikel är hämtad därifrån:

Först togs jag in i ett uppsamlings fängelse, där jag fick vara tillsammans med 27 till 30 andra fångar i en cell som var avsedd för endast 5 eller 6. Men det var ett relativt skapligt rum vad det gäller snygghet och fångklientel. De andra fångarna var affärsmän, officerare, jurister, läkare, professorer, gendarmer och andra yrkes- eller tjänstemän.

Jag fick vara där i 14 dagar, och under den tiden passerade 84 olika fångar genom rummet där jag satt. Med Herrens nåd blev det möjligt för mig att hålla tvåtimmars offentliga föredrag varje kväll, då jag talade om Jehovas Rike under Kristus, och om de välsignelser Gud har i beredskap för en nära framtid. Alla lyssnade till budskapet. Till och med uppsyningsmannen på avdelningen, dennes närmaste man och alla fångvaktarna och gendarmerna lyssnade också. Två av dessa senare visade ett ovanligt gott intresse för sanningen och i dag startade jag ett ”bibelstudium i hemmet” med en av dem.

Sedan transporterades jag till ett fängelse i Aten, och därför att jag inte ville lyda överkonstapelns order att förneka Jehova Gud som jag tillbeder, blev jag inlåst tillsammans med 73 farliga missdådare och hashishrökare. (Hashish är ett rusgivande narkotiskt gift med samma bedövande verkan som opium.) Dessa individer hade god reda på bibelns sanningar, trots det fallna tillstånd de befann sig i. De hade nämligen fått lära sig en hel del av olika Jehovas vittnen som under tidens lopp hade burats in där.

Inom parentes sagt, anser jag det vara min plikt att meddela er att, såvitt jag kunnat utröna, har de Jehovas vittnen, som avtjänat straff i detta fängelse och andra och på Makronesos och Yura fångöar, genom sitt uppträdande bidragit till att det blivit ett mäktigt vittnesbörd avgivet om Gud Jehova. Detta synes bero på brödernas kristliga uppträdande och deras klokhet och teokratiska taktfullhet vid de olika samtal de fått föra. På det sättet var marken väl beredd när jag anlände och mina ”offentliga” föredrag uppskattades storligen.

Men många bland mina medfångar hörde nu för första gången talas om bibeln, om en kärleksrik Gud och hans rike, om den kommande striden vid Harmageddon, och om hur livsviktigt det nu är att ta sin ståndpunkt på Kristi, Konungens, högra sida. Dessa missdådare och narkotikaslavar lyssnade med entusiasm och ville inte att en enda kväll skulle försittas utan att det blev ett anförande från bibeln eller ett samtal om Guds ord. Med tiden hände det att flera av dem med glädje i stämman ropade åt fångvaktarna att från och med nu var de också Jehovas vittnen! Ja, de började sannerligen försöka upphöra med sin narkotikarökning också och två av dem lyckades verkligen. De började studera bibeln, och innan jag lämnade cellen fick de min adress där hemma, så att de skulle kunna få regelbundna studier när de blev fria.

Min närvaro bland dessa olyckliga människor gav dem ytterligare tillfällen att få höra de goda nyheterna om Guds rike, och inte bara höra, utan bli styrkta i sitt hopp om liv under Jehovas regering genom Kristus som Konung.

När 17 dagar hade gått blev jag uppkallad till fängelsedirektören, som mycket vänligt och artigt rekommenderade mig att inte tala mera och inte göra mera ”propaganda” om det som han fått reda på genom sina hemliga agenter, som vanligtvis fanns i alla fångceller. Som en slags erkänsla och för att locka mig att gå med på hans begäran erbjöd sig direktören att förflytta mig till en annan avdelning i fängelset, vilket skulle innebära större frihet och bekvämlighet.

När jag svarade på detta erbjudande, fick jag tillfälle att förklara att detta att bara tala om sin tro för andra inte kan vara ”propaganda” och eftersom det inte är förbjudet att samtala med medfångarna, så är det en glädje för mig att få tala om de välsignelser som skall komma från Skaparen genom Hans rike, i stället för att prata om och diskutera en massa andra saker och ting. Jag tillade, att Jehovas vittnen inte brukar lägga sig i politikens och finansvärldens angelägenheter; att de är uteslutande intresserade av att lära känna sin Skapare. Jag begagnade mig också av tillfället att i korta ordalag klargöra för honom vår tro och Guds vilja, sådan den är framställd i bibeln.

”Men varför kallar ni Gud för Jehova?”, frågade han. Jag svarade: ”Det kan ni få svar på av fängelseprästen själv som är här.” Därmed vände jag mig till mannen i fråga, som utan att tveka svarade: ”Guds, namn är Jehova, vare sig vi tycker om det eller inte.” Jag gladde mig givetvis storligen över att direktören nu fick höra från en ortodox prästs egen mun att Jehova är Guds namn.

En nutida Paulus bland hedningarna

Sedan fängelsedirektören fått veta att Jehova är Gud gav han, fast han först var så sträng i sina krav, nu order om att jag skulle förflyttas till en bättre avdelning och till ett cellrum där som kallades Colonaki (det betyder aristokraternas kvarter). Kanhända resonerade han som så, att de som var där inte skulle ta någon notis om budskapet på grund av deras sociala ställning och emedan många av dem var vetenskapsmän och lärda ateister. Förhållandena utvecklade sig emellertid helt annorlunda.

I den cell jag placerades i kunde ett omfattande vittnesbörd i form av anföranden och resonemang avges för de 12 medfångar jag hade där. De erkände att Jehovas vittnen är konsekventa i sitt praktiserande av den tro de har vunnit på bibelns grund. De visste att de ortodoxa religionerna har blivit verktyg åt politiken, att de är mänskliga institutioner baserade på traditioner och att deras förkunnelser inte stämmer med bibeln.

Det var helt andra förhållanden med den cell jag nu kom till jämfört med den jag tidigare suttit i, ty här hade jag inte bara mera fritt och lugnt och bekvämt, utan jag fick också fritt röra mig ibland den mängd fångar som fanns i hela avdelningen från kl. 8.30 på morgonen till kl. 6 på kvällen. Genom Herrens nåd fick jag nu tillfälle att bekanta mig med omkring 600 personer, av vilka några visade sig vara ”får”.

En av dessa fårlika personer var en så fanatisk religionsanhängare, innan han lärde känna sanningen, att han hade köpt alla skrifter som en professor vid universitetet i Aten hade skrivit mot Jehovas vittnen. Dessa hade han donerat till fängelsebiblioteket i den förhoppningen, att andra fångar skulle undgå att bli förvillade av vad han kallade ”villoandarna Jehovas vittnen”. Men eftersom denne man var uppriktig i sitt sinne liksom fariséen Saulus, som sedan blev aposteln Paulus, så är han nu ett ivrigt vittne för Jehova.

Jag måste berätta ytterligare en mycket intressant erfarenhet. En känd professor vid universitetet i Aten publicerade ett slags öppet brev med kritik mot Jehovas vittnen I Atentidningen Estia, vilket innehöll påståendet: ”De (Jehovas vittnen) förvränger bibeln och tolkar Uppenbarelseboken, som är en för alla tider förseglad bok.” Detta brev åstadkom en del uppståndelse i vår fängelsecell. En medfånge, som var jurist, frågade, sedan han läst professorns påståenden, om jag hade något att invända. Jag svarade: ”Först skulle jag vilja höra er uppfattning, men innan ni säger något, så slå upp och läs Uppenbarelseboken 22:10”. Han läste då, från ett exemplar av Nya Testamentet utgivet av ortodoxa brödraskapet, skriftstället: ”Försegla icke denna bok ...” Därpå utropade han: ”Det är ju uppenbart att professorn har fel och jag är förvånad över hans djärvhet att offentligen skymfa Jehovas vittnen och förvränga sanningen så grovt.”

De andra som hörde på fick nu brått att sätta sig och läsa tidningsartikeln och den vers i Uppenbarelseboken som jag hänvisade till, och de blev också förvånade över professorns falska beskyllningar. Jag ville ge dem ytterligare besked och sade: ”Om ni nu läser Uppenbarelseboken 1:1, där det står: ”Detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus, en som Gud gav honom för att visa sina tjänare ...”, så förstår ni gott att den boken är förseglad för professorn, emedan han inte är en Kristi tjänare, men boken är inte förseglad för Guds och Kristi tjänare, Jehovas vittnen. Själva namnet på boken, Uppenbarelseboken, visar ju att den inte skulle vara förseglad för alltid.”

Nå, hur många av dessa fångar som visade intresse för sanningsbudskapet som kommer att forska vidare och gå framåt i kunskapen om Guds ord, det vet Herren allena. Jehova Gud känner de sina och kommer inte att tillåta att ett enda av Hans får går förlorat. Jag tackar Herren av allt mitt hjärta för de välsignade erfarenheter jag fick under min fängelsetid. I otid för mig själv, men i ”tid” för de andra fångarna, försökte jag att tillvarata varje tillfälle till att få predika ordet. Det är uppenbart, när man tänker på dessa erfarenheter, att alla dessa svårigheter, förföljelser och fängelsestraff som Jehovas vittnen utsättes för här i Grekland endast verkar till att framhäva härligheten, majestätet och storheten hos vår Gud, vars namn allena är Jehova!.