Text med kommentar för varje dag
Tisdag, 23 oktober
Jag beder dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de utvalda änglarna att hålla detta utan att döma på förhand, i det du inte gör någonting enligt en partisk benägenhet. — 1 Tim. 5:21, NW.
Vi får inte låta fördom växa sig fast inom oss gentemot någon annan broder eller syster inom grupporganisationen, så att vi inte kan tala till henne eller höra honom tala utan att låta vår avoga inställning ta överhand i så hög grad, att vi stänger vårt sinne för de goda ting från Guds ord som denne broder kanske delger församlingen med avseende på vår gemensamma tjänst. En sådan inställning tenderar till att göra vårt sinnelag surt och vresigt och förvrida våra tankar, och den sinnets depression som blir följden hindrar oss från att med behållning besöka mötena. I stället för att fästa vårt sinne vid de viktiga ting som rör Guds tjänst glömmer vi den gemensamma tjänsten för personliga, själviska böjelser. Det är också fara för att denna inställning likt en kräftartad växt kan sprida sig till andra och på det sättet tillfoga fler än oss själva andlig skada. Vi måste bemöda oss om att motverka sådana ofullkomliga böjelser genom att utöva kärlek och fördragsamhet. Var inte snarstuckna och ömtåliga! VT 15/7 50
Onsdag, 24 oktober
Arbetaren är värd sin lön. — Luk. 10:7, NW.
Vem arbetade Jesu lärjungar för? Arbetade de för någon mänsklig ledare, ja, kanske för den store Jesus av Nasaret? Arbetade de för de människor av en god vilja som de besökte och för vilka de förkunnade sanningen? Nej, de var tjänare åt Gud, den Allsmäktige, deras Fader i himmelen. Och Han var den som hade garanterat dem mat. Om de hopsamlat jordiska ägodelar, skulle detta därför ha antytt, att de inte hade tillräcklig tro för att kunna lita på Jehova ända till slutet. Lärjungarna hade inte gjort sig handikappade på detta sätt, utan de förtröstade på Jehova. De hade tro som var grundad på förstånd, och de handlade i enlighet med den och blev belönade. Liksom David vittnade de genom det handlingssätt de tillämpade i sitt liv: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.” (Ps. 37:25) Jesus själv hade en på förstånd grundad tro på att när han gick ut i Herrens tjänst, skulle hans Fader se till att han fick tillräckligt att äta, att han fick den nödvändiga sömn han behövde och hade tillräckligt att kläda sig med. Det fanns Ingen möjlighet, att detta skulle komma att fattas honom eller hans lärjungar, ty det var Gud som garanterade det. VT 1/9 50
Torsdag, 25 oktober
Du har varit trogen över få ting. Jag skall sätta dig över många ting. — Matt. 25:21, NW.
Det finns de som med entusiasm ger sig i kast med till synes stora uppgifter, i synnerhet om det för dem fram i rampljuset, men hur är det månne med mindre, obetydliga uppgifter, kanske lägre och grövre sysslor, där man inte blir sedd av andra. Dessa kan tyckas så oviktiga, att man lätt kan lämna dem åt någon annan. En tjänare visar sin grad av trohet och pålitlighet genom den omsorg och flit som han nedlägger på dessa små ting. Tjänaren måste bevisa, att han är värd förtroende. Skaparen själv förser oss med det mönster som alla hans skapelser måste följa. Lägg märke till hur omsorgsfullt och med vilken grundlighet han har sörjt för alla. Lägg också märke till den noggranna förberedelsen för den nya världens styrelse. Herren Jesus är ett fullkomligt exempel på en som vårdar sig om de minsta detaljer. Vilken tjänst det vara må som Herrens ”trogne och omdömesgille slav” uppfordrar oss att utföra är betydelsefull. Gör det som för Herren. Allt sådant arbete är betydelsefullt, om vi räknar det så. Låt oss gripa oss an med uppgiften av allt vårt hjärta och vara trogna. VT 1/12 50
Fredag, 26 oktober
Om någon finnes här, som fruktar och har ett försagt hjärta, så må han vända tillbaka hem, för att icke också hans bröders hjärtan må bliva uppfyllda av räddhåga, såsom hans eget hjärta är. — 5 Mos. 20:8.
Jehova Gud anställer detta prov för att rensa bort de räddhågade. Han gör det genom att uppenbara sanningar som visar, vilken kamp som förestår, och att djävulens organisation skall avslöjas; och genom att dessa ting yppas kommer också fruktan i dagen hos de harhjärtade. Sanningen avskär från hären dem som inte modigt vill följa sin anförare, Kristus Jesus. Den offrar kvantiteten för kvaliteten. De prov som har kommit sedan 1918 genom de ständigt nya sanningarna och domarna från Herrens närvaro i templet har renat och luttrat den smorda kvarlevan av kristna, till dess endast de få som inte kunde skakas bort funnits kvar, de som bestått proven, de oförskräckta och osjälviska, de vaksamma kämparna, de som vunnit ”styrka i Herren och i hans krafts väldighet”. (Ef. 6:10, NW) Ett stort antal är inte behövligt för att vinna seger, när Jehova står på de fås sida. Alltså ställer sig nu Herrens ”andra får” vid kvarlevans sida. VT 15/10 50
Lördag, 27 oktober
De skola alla känna mig, från den minste av dem till den störste av dem, säger Jehova. — Jer. 31:34, AS.
Ni som är Jehovas vittnen lever vid den tid då Guds nya förbund genom Kristus kulminerar, då det krönes med framgång genom att de slutliga medlemmarna uttages för att fullständiga ”folket för hans namn”. (Apg. 15:14) Nu är det er tur, som är Jehovas vittnen, att ådagalägga vad den sanna kunskapen om Gud kan göra för ett folk, en organisation av människor i världsomfattande skala. Ett av de sätt, varpå vi gör detta, består i att verka såsom hans vittnen för människosläktet både i ord och i handling. Vi måste tala och handla i harmoni med Guds vilja, ”att människor av alla slag skola bliva frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. Nu är det den tid framför andra, då det gäller att bära vittnesbörd, nu då Gud genom sin rätte Herde håller på att under sin teokratiska organisation församla ”en stor skara” av människor av en god vilja, ”människor av alla slag”. Genom det vittnesbörd vi frambär inom alla nationer vet denna ”stora skara”, varifrån dess frälsning kommer. Intensifiera därför vittnandet, så att denna skara tillväxer. VT 1/1 51
Söndag, 28 oktober
Jag förhärligar mitt ämbete. — Rom. 11:13, NW.
Det blir lättare för dig att hålla i med ditt arbete, om du sätter värde på det utomordentliga arbete som är en kristens lott. Förvisso finns det ingenting av högre värde i denna förgängliga värld. Det är inte vanligt eller vardagligt. Jesus och hans apostlar tjänade inte Gud, därför att de inte kunde finna någon annan sysselsättning eller därför att de inte dög till något annat arbete. De såg i Guds tjänst den högsta ära som kunde komma någon människa här på jorden till del. I våra dagar finns det mänga bland Jehovas vittnen som, efter världens sätt att se, har ovanliga naturliga förmågor eller talanger. Men väljer de timliga ting med risk att förlora Guds högt skattade verk och välsignelser? Visst inte. Tvärtom använder de alla sina naturliga förmågor för att befrämja hans verk. Vi bör betrakta våra naturliga förmågor som gåvor från Jehova och odla dem i hans tjänst. Vilka förmågor vi än har och vare sig de är många eller få, bör de därför användas i Guds verk och till att hjälpa oss att hålla i med detta arbete. VT 1/6 50
Måndag, 29 oktober
Det finnes ingen fruktan i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut fruktan, ty fruktan verkar som ett återhållande band. Den som är under fruktans välde har i sanning icke gjorts fullkomlig i kärlek. — 1 Joh. 4:18, NW.
Fruktan är ett uttryck för själviskhet. Där det finns fullständig osjälviskhet, där finns det kärlek. Slavisk fruktan skulle säkert inte finnas, om all själviskhet vore avlägsnad. När det begäres av oss, att vi skall utföra någon särskild tjänst för Jehova, en tjänst som kanske står i direkt strid med denna världen, kanske att frambära ett budskap emot den, då kanske tankar som dessa kommer in i vårt sinne: Kan jag utföra det här arbetet? Kommer jag att misslyckas? Vad kommer följden att bli? Vad kommer folk att tänka och säga? Kan det föra med sig fara för mig och för min familj? Kan plågan uthärdas? Många tvivel kommer över den räddhågade. Tvekan gör sitt intåg, människofruktan griper honom. Genast infinner sig undanflykter. Kanske finns det något annat viktigare att göra; något som måste styras om har blivit bortglömt, eller kanske man inte är så frisk. De som är försagda och rädda är övertygade om att de har goda skäl till att inte ge sig i kast med den föreliggande uppgiften. VT 1/8 50
Tisdag, 30 oktober
Såsom visa, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder, emedan dagarna äro onda. — Ef. 5:15, 16, NW.
Alltför upptagna för att predika? Är det några som i likhet med vissa individer på Jesu tid ursäktar sig med att de har en lantgård eller kreatur eller en hustru, som upptar deras tid och inte lämnar någon tid över för den nya världen? (Luk. 14:17—20) Låter de sig insnärjas i denna värld och dess omsorger och rikedom liksom i törnesnår, vilka förkväver predikandet av evangelium? (Matt. 13:7, 22) Har inte de flesta människor någon tid att ägna åt mindre viktiga ting, såsom världsligt arbete, matinköp, tidningsläsning? Får de inte tid till att lyssna på radion, hälsa på sina vänner, koppla av genom något slags rekreation och kanske rentav sova ibland på söndagsmornarna? Denna fråga påminer oss om nästa: Är några för lata? Ordspråksboken 6:6—11 säger: ”Huru länge vill du ligga, du late? När vill du stå upp ifrån din sömn? Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila, så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare och armodet såsom en väpnad man.” Men kanske dessa individer är alltför trötta för att leva för evigt och föredrar att ligga ostörda i tillintetgörelsen. Förståndiga människor köper nu den så lägliga tiden. VT 1/6 50
Onsdag, 31 oktober
Alltid redo att frambära ett försvar inför var och en som av eder kräver ett skäl för hoppet i eder, men gör detta med ett milt lynne och djup respekt. — 1 Petr. 3:15, NW.
Gud känner de omständigheter som var och en av hans tjänare lever i, och han är tillfredsställd med vars och ens tjänst, hur liten denna tjänst än må vara, om tjänarna ger allt vad de kan. Alla har inte samma tillfällen, men alla kan köpa upp sina tillfällen, i det de alltid är vakna för en utsikt till att upplysa någon annan. Inte endast under den tid som är särskilt avsedd för predikande, utan hela tiden under dagens olika sysselsättningar uppstår tillfällen att framlägga eller försvara sanningen. Om dessa gav Petrus ovanstående råd. Är inte denna ständiga beredskap det enda sättet att vara säker på att man inte låter några tillfällen gå sig ur händerna, att vara förvissad om att varje ögonblick användes på ett gagneligt sätt? Ofta får man stor glädje av att tala om sanningen med en person som man kanske har varit böjd för att låta gå sin väg utan att i samtalet med denne ha berört sanningen. ”Lyckliga äro de som hålla fast vid det som är rätt, som alltid göra sin plikt!” — Ps. 106:3, Mo. VT 15/6 50
Torsdag, 1 november
De slutligen, som blevo sådda på rätt jord, äro de som lyssnar till ordet och taga upp det och bära frukt trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt. — Mark. 4:20, NW.
Korn av olika sädesslag frambringar nya korn, och varje sorts säd frambringar sin egen art. Den säd som Såningsmannen strör ut vida omkring är ordet om Guds rike. Den frukt som det frambringar måste alltså bestå i att man frambär vittnesbörd, vittnar om Riket inför andra. Rikets säd frambringar sin egen art i predikandet om Riket. (1 Kor. 15:36—38) ”Den goda jorden” tar emot ordets säd med hjärtat och tror på det till rättfärdighet, men det är med munnen som han oförskräckt frambär en offentlig kungörelse till frälsning. Det är av hjärtats överflöd som munnen måste tala. Då vi har blivit gynnade med att få mottaga budskapet om Riket i rätta och goda hjärtan, måste vi ”alltid ... frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn.” (Hebr. 13:15, NW) När vi tar emot säden och fattar innebörden i Guds ord, har vi alltså blivit betrodda med ett uppdrag att predika detta ord. VT 1/6 51
Fredag, 2 november
Må var och en vara underdånig de högre myndigheterna, ty det finnes ingen myndighet utom från Gud, och de som finnas hava blivit förordnade av Gud. — Rom. 13:1, Kat. brödr. övers.
Denna världens politiska makter är inte de ”högre myndigheter”, vilka kristna själar bör vara underdåniga i varje krav som de ställer. Varje lag och förordning som är i harmoni med rättfärdigheten kommer de sanna kristna att lyda på ett exemplariskt sätt. Men ingen lag och ingen fordran som tillkommit i strid med Guds högre lagar och bud kommer de att lyda, ty det skulle vara detsamma som att ge åt ”kejsaren” vad Gud tillhör. Jesu apostlar intog denna hållning. När den judiska Sanhedrin begärde av apostlarna att de skulle sluta upp med att predika Kristus, sade Petrus och de andra apostlarna: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. ... Och vi äro vittnen.” (Apg. 5:29—32, NW) Men för denna vägran att lyda den befallning, som var anti-Gud och som hade utfärdats av den judiska högsta domstolen, kunde inte Petrus och de andra apostlarna anklagas för att vara anarkister eller samhällsomstörtare. Gud gav dem sin ande. VT 15/3 51
Lördag, 3 november
Ty sådan är Gud, vår Gud, alltid och evinnerligen; intill döden skall han ledsaga oss. — Ps. 48:15.
Inte ens majoriteten av ett folk kan vara någon säker vägledning i denna ”närvarande onda tingens ordning”, ty Satan är ”denna tingens ordnings gud” och vilseleder hela den bebodda jorden. Demokratierna uppkom i det hedniska Grekland, som antog Babylons religion; och om vare sig demokratierna eller folkrepublikerna skulle slutgiltigt avgöra hela mänsklighetens framtid, skulle vår jord aldrig få Jehova till Konung eller den smorde Sonen, Jesus Kristus, såsom hans konungslige representant på tronen. Ursprungligen rådde det teokratisk styrelse i Edens lustgård. Sedan blev strävan efter folklig självstyrelse föreslagen och sattes i gång. Adam och Eva satte sig upp emot den teokratiska lagen. Kravet på folklig självstyrelse ledde till syndens och dödens inträde på jorden. Guds styrelse genom hans Son, Jesus Kristus, som redskap betyder evigt liv i en syndfri ny värld. Åt den allenarådande Konungen över hela universum måste nu var och en som önskar liv och en fullkomlig styrelse skänka sin tro och lydnad genom Jesus Kristus. VT 1/3 51
Söndag, 4 november
Så går det med den man som samlar skatter åt sig men icke är rik inför Gud. — Luk. 12:21, NW.
Det är inte hopandet av denna världens rikedom som medför säkerhet. Det är hopandet av goda gärningar. Detta är vad som gör någon rik inför Gud, och de ”fattiga vad världen angår” kan samla denna skatt fortare än de rika, om de är ”rika i tro”. (Jak. 2:5, NW) De som är fattiga på denna världens goda behöver inte heller använda så mycken tid till att sköta om det de äger. Den som sätter sin lit till pengar har mycket ringa säkerhet, i synnerhet i dessa dagar. Hur mycket bättre skulle det inte vara för en människa att låta sin rikedom verka till gagn för andra, medan den har något värde, än att hålla på den, tills den samlar mott och mal och rostar bort och blir till ingen nytta! Det är verkligen en klok kapitalplacering att låta sina pengar verka till gagn för de fattiga och genom att göra så samla skatter i himmelen. Kristus Jesus predikade ordet, och ni kan låta er rikedom hjälpa er att predika ordet. Hans förmaning till alla sina efterföljare var den, att de skulle gå ut och predika detta evangelium om Riket i hela världen till ett vittnesbörd. VT 1/2 50
Måndag, 5 november
Jehova är min herde, mig skall intet fattas. — Ps. 23:1, AS.
”Guds hjord” består i våra dagar liksom i gångna tider inte av fyrbenta, ullbärande, oskäliga djur utan, som Hesekiel 34:31 säger, de är ”människor”. Jehova är den store Herden över allt sitt folk. Ingen är större än han i att ge uttryck åt kärlek och vishet och i att utöva rättvisa och kraft gentemot sitt folk. Han är mera trofast i sitt sätt att handla med sin hjord än någon mänsklig herde är, mera öm och deltagande gentemot sina små än någon herde i denna världen, mera kraftfull och bister när han försvarar sitt folk än någon väktare av bokstavliga får. Vid alla tider och tillfällen beskyddar Jehova dem som är honom hängivna mot rasande och vilddjurslika fiender, medan han samtidigt förser dem med fruktbara betesmarker, där de får andlig föda, och leder dem utmed livsuppehållande strömmar av vederkvickande vatten, som beständigt flödar från hans sanningsord. Han har utsett tjänare till att ge föda, hjälp och tröst åt dem nu i våra dagar. Dessa får inte försumma sina plikter. VT 15/9 50
Tisdag, 6 november
Dm din broder begår en synd, giv honom då en tillrättavisning, och om han ångrar sig, så förlåt honom.— Luk. 17:3, NW.
Skall vi hysa agg till en broder som felar mot oss och vara obevekliga i vår hållning och vänta på att han skall komma och krypa i stoftet för oss, slagen och ångerköpt? Skall vi yrka på en offentlig ursäkt, innan vi försöker ta ett steg i riktning mot försoning? Nej, vi kan gå till honom och göra upp saken privat och undvika offentlighet, som kan göra honom brydd. I en ande av saktmod kommer vi att närma oss honom på det sätt som Jesus anvisade, i det vi strävar att göra upp saken med minsta möjliga störningar. Om han inte vill höra på oss, kan vi lägga fram saken inför de medlemmar av församlingen som representerar den, så att de, lugnt och i en mildhetens ande, kan förbehålla den som har felat mot oss det orätta han har begått. (Matt. 18:15—17) Vi får inte släppa församlingens allmänna bästa och välfärd ur sikte. Vid våra bemödanden att göra upp varje tvist bör vi först och främst ha gruppens frid och enhet för ögonen, så att saken inte blir något hinder för lovprisningen av Gud och tjänsten för honom. På det sättet håller vi samman med våra bröder och hjälper villigt andra med deras börda. VT 15/7 50
Onsdag, 7 november
Vid detta sade Jesus, som fann att han svarat förnuftigt, till honom: ”Du är icke långt från Guds rike.” — Mark. 12:34, NW.
Att vi gör det som Gud har befallt genom Kristus bevisar att vi älskar Jehova, vår Fader. För att kunna älska honom rätt fordras det förstånd. (Mark. 12:32, 33) Förstånd ger oss förmåga att värdera allt vad den ende suveräne Guden, Jehova, är och allt vad han betyder för oss för vår eviga välfärd, och det kommer oss att älska honom ännu mera. Det sporrar oss till att hålla oss kvar i gemenskap med honom genom att lyda hans befallningar. Förståndets väg är därför den enda väg, varpå några av Kristi smorda efterföljare kan komma in i Riket eller något av hans ”andra får” av en god vilja komma i besittning av ändlöst liv i den nya världen, som nu är så nära. I fråga om att förvärva förstånd är Jesus Kristus vårt högsta föredöme, ty ingen annan son av Gud är mera ”förståndig” än han. Fördenskull älskar vår himmelske Fader honom mycket ömt. När Fadern lärde honom förstånd, sade han: ”Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord; bevara mina bud, så får du leva. Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd.” — Ords. 4:3—5. VT 1/9 50
Torsdag, 8 november
Den som går gråtande fram och bär säden till att så skall sannerligen komma åter med glädje och föra sina kärvar med sig. — Ps. 126:6, AS.
Lydnad mot den store Livgivaren betyder evigt liv för oss i den nya världen, och den gamla världens förföljelse mot oss kommer fortfarande att misslyckas i att hejda Rikets tillväxt. Vi vill bevara vår ostrafflighet inför Gud för att därigenom hävda hans universella suveränitet och hans rätt att styra sin skapelse. I teokratisk lydnad och trohet vill vi tåga fram mot den nya världen och glädja oss åt ytterligare utvidgning av hans rike, ty det kommer inte att bli någon ände på dess tillväxt ens nu på denna sidan om Harmageddon. Om vi fortsätter med att så ut hans Rikes budskap, skall vi skörda frukten därav för evigheten, ty Gud kommer att ge den utlovade tillväxten. Vi som har sått i Jehovas genom Kristus utövade teokratis intressen kommer att få skörda den tillväxt som består i tusentals andra anhängare till Riket, de ”andra får” som den gode Herden ännu kommer att församla in i det ”ena fårahus”, där evig trygghet är att finna. VT 15/12 50
Fredag, 9 november
Den som är liten skall bliva till tusen och den som är ringa till en stark nation; jag, Jehova, vill påskynda det, når tiden är inne. — Jes. 60:22, AS.
Den synliga organisationen, som nu växer och blomstrar, har blivit renad, luttrad från sådana snärjande sedvänjor som människodyrkan. Äran för tillväxten av antalet aktiva vittnen ges åt Jehova Gud; denna tillväxt kommer inte genom mänsklig styrka eller kraft, utan genom Hans ande. (Sak. 4:6) För all denna framgång tackar Jehovas vittnen Gud och tillskriver inga synliga redskap förtjänsten därav. Jehova Gud har förutsagt denna överflödande tillväxt, denna mängd som skulle komma från alla nationer, lik hjordar, lik moln av duvor som förmörkar himmelen genom sitt stora antal. In i Jehovas organisationsanordning kommer de, och portarna står öppna för att taga emot dem, de är stängda varken natt eller dag. Och hur kommer det sig att insamlandet sker i detta ständigt växande tempo nu? Beror det på några lysande intellekt inom den synliga organisationen eller på att effektiva metoder användes, verkningsfulla åtgärder vidtages? Nej, Herrens ”andra får” kommer nu in i väldiga flockar, därför att den tid är inne då Gud skall påskynda deras ankomst. VT 1/11 50
Lördag, 10 november
Hans namn skall vara på deras pannor. — Upp. 22:4, NW.
Jehovas vittnen inte endast har Guds, den Allsmäktiges, namn, vilket ingen annan grupp äger eller gör anspråk på, utan förhållandena visar också, att de lever i överensstämmelse med namnet. De uppfyller ansvaret att kungöra hans namn, hans uppsåt och lag överallt i hela världen till ett vittnesbörd. De predikar budskapet om Riket, att rättfärdighetens nya värld är det enda hoppet för människosläktet, vilket är bibelns obestridliga framställning. Detta, och att de blir förföljda inom alla nationer för Guds namns skull, bevisar att de lever i överensstämmelse med namnet. Att göra så nu betyder för Jehovas vittnen att de har säkert löfte om att inte bli ledda in på den breda och slingrande väg som kristenhetens präster och predikanter och deras milliontals anhängare vandrar på. Förvissningen om att de inte kommer att drivas utför den brant, som den breda vägen leder till, ned i avgrunden, döden i Harmageddonslaget, kommer dem att fröjdas. Därför att de troget lever i överensstämmelse med namnet, kommer Gud att hävda och rättfärdiga dem som sina vittnen. VT 1/10 50