Matteus, från publikan till apostel

VILKA utvalde Gud till att bli hans Sons, Jesu Kristi, apostlar? De höga och mäktiga i denna världen? Nej, visst inte! Gud handlade tvärtom så som aposteln Paulus träffande uttrycker det: ”Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle komma de visa människorna på skam, och Gud utvalde det svaga i världen, för att han skulle komma det starka på skam; och Gud utvalde det oädla i världen och det ringaktade, det som icke är.” Och varför? ”För att han skulle göra till intet det som är, på det att intet kött må skryta inför Gud.” — Joh. 17:6; 1 Kor. 1:27—29, NW.

”Det oädla i världen och det ringaktade” — hur väl beskriver inte detta skatteindrivarna på Jesu tid! Tydligtvis var dessa skatteindrivare (som i 1917 års övers, kallas ”publikaner”) mycket lika de korrumperade uppbördsmännen inom Förenta staterna och andra länders skatteväsen i vår tid och gjorde sig därför väl förtjänta av sitt rykte. McClintock & Strongs Cyclopaedia framhåller att de ”var beryktade för sina oförsynta indrivningar överallt; men för judarna var de särskilt förhatliga, ty det var genom dem som Roms fjättrar särskilt irriterade och retade dem, eftersom de var synliga påminnelser om den förnedrade ställning i vilken deras nation befann sig. I regel antogs en sådan impopulär syssla endast av de lägst stående i samhället, och härigenom gjorde sig denna klass förtjänt av det hat som i alla händelser judarna måste ha känt mot den.” Det är inte att förvåna sig över att skatteindrivarna om och om igen nämndes i samband med skökor och syndare! — Matt. 9:10, 11; 21:31, 32.

Under det att den tidens självrättfärdiga religiösa ledare hyste verklig avsky för skatteindrivarna, var det just till dessa andligen sjuka människor som Jesus kom, alldeles så som han framhöll för fariséerna, vilka hade beklagat sig över att han umgicks med skatteindrivare och syndare: ”Friska människor behöva icke läkare, utan de som lida av någon plåga. Gå därför och lär eder vad detta betyder: ’Jag vill hava barmhärtighet och icke offer.’” — Matt. 9:12, 13, NW.

Matteus, vars namn betyder ”gåva av Jah”, var en av dessa föraktade skatteindrivare. Han tycks ha förestått tulluppbörden för Galileiska sjön. Matteus var emellertid olik de flesta skatteindrivarna på hans tid. Han var inte nöjd med att låta skatteindrivningen bli sin levnadsbana, oberoende av hur vinstgivande den kan ha varit. Nej, han var en av dem som Jesus kallade lyckliga, därför att de insåg sitt andliga behov och hungrade och törstade efter rättfärdighet. — Matt. 5:3, 6, NW.

Matteus var ett sannskyldigt får, och när Jesus sade till honom: ”Bliv min efterföljare”, så kände han strax igen den gode Herdens röst, och ”genast reste han sig upp och följde honom”. (Matt. 9:9, NW) Ja, lika villigt som Sebedeus’ söner lämnade sin faders fiskeri för att följa Jesus, lika villigt lämnade Matteus sin tulltjänst. För att ta en annan liknelse kan vi säga, att Matteus var lik en pärla täckt av smuts. Allt vad de självrättfärdiga prästerna såg var smutsen, den motbjudande skatteindrivaren. Gud såg emellertid pärlan, det ärliga hjärtat, som bara behövde sanningens vatten för att den skulle skimra med en sällsam glans till ära för sin skapare. — Joh. 7:24, Åkeson.

Sedan Matteus beskrivit hur han kallades att följa Jesus och hur han hörsammade denna kallelse, skildrar han en fest i en skatteindrivares hem, dit Jesus blivit inbjuden, vilket kom fariséerna att knota, som vi tidigare påpekat. I sin anspråkslöshet underlåter Matteus att tala om vem som hade anordnat denna fest. Lukas identifierar honom emellertid för oss: ”Också Levi [Matteus] ställde till en stor mottagningsfest för honom i sitt hus; och där var en stor skara skatteindrivare och andra, som lågo till bords med dem.” (Luk. 5:29, NW) Vilket effektivt sätt var icke detta för att hans vänner och affärsbekanta skulle få ett gott vittnesbörd framburet åt sig av Jesus! Inom parentes sagt talar Markus och Lukas i detta sammanhang om Matteus under namnet Levi, det namn han hade innan han blev en apostel, på samma sätt som Petrus’ namn var Simon och Paulus’ namn var Saulus. — Joh. 1:42; Apg. 13:9.

Vilken förändring innebar inte detta för den föraktade skatteindrivaren Matteus! I stället för att ge sin undersåtliga tro och lydnad åt kejsaren, var han nu underställd Jehovas konung, Kristus Jesus. Och i stället för att arbeta för det grymma, skoningslösa romerska imperiet, såsom ett förtryckets verktyg, stod Matteus nu i Guds rikes tjänst och bragte tröst och hopp om frihet till de sörjande och förtryckta.

Matteus tycks ha spelat en underordnad roll bland de tolv apostlarna, ty evangeliernas berättelser har mycket litet att säga om honom. Vi vet att han var en av de tolv som följde Jesus på hans predikofärder och som senare sändes ut att predika två och två. Han var med Jesus den kvällen då Mästaren instiftade åminnelsen av sin död, tvättade lärjungarnas fötter och talade tröstande ord till dem, som också utgjorde råd och förmaningar, vilket allt Johannes nedtecknade. — Matt., kap. 10; Luk. 8:1; 22:28—30; Joh., kap. 13—17.

Matteus fick också se den uppståndne Kristus, och tillsammans med de andra tio fick han mottaga dennes sista anvisningar till dem. Matteus är nämnd bland dem som var i salen i övre våningen strax innan den heliga anden blev utgjuten. — Matt. 28:16—20; Apg. 1:13; 2:1—4.

Matteus’ evangelium

Att Matteus verkligen skrev den berättelse som bär hans namn har aldrig dragits i allvarligt tvivelsmål. Tillgängliga fakta tyder på att han skrev den någon gång mellan åren 41 och 50 e. Kr., några år innan Markus och Lukas skrev sina berättelser. Tydligtvis insåg han tidigt värdet och nödvändigheten av en dylik redogörelse och brukades därför av Herren att före någon annan fylla detta behov.

I sin skildring försöker Matteus inte dölja sitt oansenliga yrke. I själva verket nämner han det inte endast i samband med att Jesus kallade honom, utan när han räknar upp de tolv, som blivit kallade, framhåller han åter sin tidigare sysselsättning, i det att han talar om sig själv som ”Matteus skatteindrivaren”, fastän han inte nämner någon av de andras yrke eller sysselsättning. Varken Markus eller Lukas ansåg det nödvändigt att framhålla detta, då de räknade upp de tolv. — Mark. 2:14; 3:18; Luk. 5:27—32; 6:15.

Efter vad det framgår skrev Matteus först sin bok på hebreiska och översatte den därpå till grekiska. I likhet med Paulus tycks han ha varit angelägen om att hans judiska bröder skulle erkänna Jesus såsom Messias. Han bevisar Jesu lagliga rätt till det abrahamitiska löftet och rikesförbundet med David genom Jesu fosterfader Josef. Han citerar från de hebreiska skrifterna mer än femtio gånger, vilket är fler gånger än Markus och Lukas tillsammans.

Matteus’ evangelium behandlar de olika ämnena på ett liknande sätt, behandlar i stort sett samma förhållanden och händelser och anlägger samma synpunkter som Markus och Lukas gör i sina evangelier. Därför kallas dessa tre de ”synoptiska” evangelierna, vilket betyder att de anlägger samma synpunkt, inte att de är ”synopser” (översikter) av Jesu liv, ty det är de inte. Vart och ett innehåller sådant som de andra inte innehåller, och med avseende härpå finner vi att Matteus’ skildring är vida mer fullständig jämfört med de andra, när det gäller bergspredikan, de anvisningar de tolv lärjungarna fick då de sändes ut, Jesu förkastelsedom över de skriftlärda och fariséerna och Jesu stora profetia om tecknet på hans andra närvaro. — Se kap. 5—7, 10, 23—25.

Matteus ger särskilt eftertryck åt ämnet Guds rike. För honom framstod Jesus som predikaren-konungen. Ingen annan av nedtecknarna delger oss så mycket av Jesu offentliga framställningar, och han återger minst tio liknelser om Riket, som inte de andra nämner. Han inriktade sig inte på detaljer likt Markus, ej heller på kronologisk noggrannhet likt Lukas. Han lät sig ryckas med av storheten och det hänförande i detta — Guds rike.

Bland de händelser som berör Jesu liv och som är säregna för Matteus’ skildring är Josefs misstankar mot Maria, astrologernas besök, flykten till Egypten, barnamorden, familjens återkomst från Egypten och berättelsen om varför de bosatte sig i Nasaret. Matteus ensam talar om de trettio silverpenningarna, och om hur denna summa slutligen blev använd; han ensam talar om de tolv legionerna änglar som Jesus kunde ha bett sin Fader sända. Den dröm som Pilatus’ hustru hade och händelsen då Pilatus tvådde sina händer är likaså omtalade bara av Matteus.

Då vi läser Matteus’ skildring av Jesu liv, lägger vi märke till hans djupa uppskattning av den barmhärtighet som Gud hade visat honom. Häri var han också lik Paulus, som var överväldigad av tacksamhet över att åt honom, ”en man ... ringare än den ringaste av alla heliga, blev denna oförtjänta godhet given”, att vara en Guds förkunnare, en Kristi Jesu apostel. (Ef. 3:8, NW; 1 Tim. 1:12) Matteus ensam visar oss hur Jesus om och om igen påpekar att barmhärtighet är det som fordras och inte offer; han ensam återger liknelsen om den obarmhärtige slaven; han ensam talar om Jesu förmaning till Petrus att förlåta sjuttio gånger sju gånger; och han ensam återger vad många anser vara de mest tröstande av Jesu ord: ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” — Matt. 9:13; 11:28—30, NW; 12:7; 18:21—35; 23:23.

Matteus, den föraktade skatteindrivaren, blev genom Guds oförtjänta godhet en hedrad Jesu Kristi apostel. Även om han inte var en av förgrundsfigurerna bland de tolv, tjänade han sin Mästare både med det talade och skrivna ordet. Och han behövde aldrig ångra att han hade överlämnat allt han hade till Guds tjänst, ty han fick mångfaldigt igen under det att han tjänade som en apostel och ägde det sanna hoppet om en härlig himmelsk belöning. — Matt. 19:27—29.

Kanske tänker vi så här: Vilket underbart privilegium Matteus hade, då han fick vara tillsammans med Kristus Jesus, när denne vandrade på jorden! Det är sant, men skulle vi inte kunna säga att vi, i åtminstone några avseenden, har ett större privilegium, då vi får leva nu, när Kristus har återvänt och regerar mitt ibland sina fiender? I dessa dagar går många fler profetior i uppfyllelse än när Jesus och Matteus var på jorden. (Matt., kap. 24, 25) Om vi sätter värde på Guds barmhärtighet mot oss i lika hög grad som Matteus gjorde det och är lika ivriga som han var att kungöra de goda nyheterna, kommer vi också att bli rikligen belönade både nu och i rättfärdighetens nya värld.