Det patriarkaliska samhället

”Abraham, familjeöverhuvudet ... Genom tron bodde han tillfälligt i löftets land såsom i ett främmande land och bodde i tält med Isak och Jakob, medarvingar med honom till samma löfte.” — Hebr. 7:4; 11:9; NW.

 1. Varför anser de kristna i våra dagar det lämpligt att undersöka några av de profetiska skuggor och de system som vi finner hos tidigare samhällen?

GUDFRUKTIGA människor hela jorden runt är medvetna om den upplösning, vari den gamla världens samhälle, fördärvat och korrumperat som det är, nu befinner sig. Bibelns profetior och tidernas tecken bevisar avgörande, att de nuvarande tingens ordningar, som hör den gamla världen till, i en mycket nära framtid kommer att lämna scenen för beständigt, och de avtågande aktörernas djupa bugning kommer att bero på att deras ryggar krökts av ett förkrossande nederlag. Till all lycka för den generation av de rättfärdiga som nu finns på jorden har Jehova Gud i sin stora barmhärtighet och omtanke bevarat en uppteckning av sina gudomliga uppenbarelser, vilka innehåller en mängd hemligheter som har avseende på vår nuvarande och framtida välfärd. Genom de nutida händelserna blir många av dessa hemligheter nu upplåtna av den store Uttydaren själv. (Dan. 2:47) Av dessa uppenbarade hemligheter är det möjligt att få en allt klarare uppfattning av många detaljer i samband med verksamheten inom den nya världens tingens ordning. I själva verket håller den nya tingens ordning redan på att taga gestalt och kommer vid tiden för Harmageddon att vara i full funktion för att fylla det tomrum som uppstått, sedan den gamla ordningen försvunnit i en syndaflodsartad katastrof. Fördenskull studerar Guds vittnen på jorden nu med all flit den Heliga skrift för att till fullo undersöka de talrika skuggor, principer, metoder, åtgärder och system, vilka brukats av de samhällen som funnits vid olika i bibeln omnämnda tidpunkter och utgjorts av Guds tjänare. Guds handlingssätt med dessa forntida samhällen visade i förväg mycket som kommer att utformas i den nya världens tingens ordning. — Rom. 15:4.

 2. Vad menas med ett ”patriarkaliskt samhälle”? När existerade denna form av bibliskt samhälle?

2. Vad vi nu har för avsikt är att göra en undersökning av det patriarkaliska samhället. Till att börja med måste vi ha reda på vad ordet samhälle i allmänhet betyder. (I engelskan användes här ordet society, som kommer av det latinska ordet societas och utom samhälle också betyder samfund, sällskap, förening. — Övers, anm.) Med samhälle menas en organisation av personer som är sammanslutna med varandra för olika syftemål, och i allmänhet bor individerna också tillsammans såsom medlemmar av en orts- eller boplatssamfällighet. I 856 år efter syndafloden var den form av mänskligt samhälle som Jehova Gud handlade med ett patriarkaliskt samhälle. Under de sista 215 åren av detta patriarkaliska skede befann sig israeliterna i slaveri såsom ett patriarkaliskt samhälle som var Egypten underdånigt. En patriark var ett familjeöverhuvud. (Apg. 7:8, 9, NW) Därför var ett patriarkaliskt samhälle en organisation av individer, som var förbundna genom blodsband, genom giftermål eller adoption och som bodde och arbetade tillsammans i en koloni, om man så får säga, under ett manligt familjeöverhuvuds ledning. Ett sådant patriarkaliskt samhälle utgjorde en ”familjestat”.a

Familjeöverhuvudet Noa

 3. Beskriv Noas verksamhet som organisatör.

3. Den förste store patriarken, det första stora familjeöverhuvudet, i det samhälle som fanns omedelbart efter syndafloden, var Noa. Av bibelns berättelse om Noas verksamhet och av senare vittnesbörd om hans ledarskap ser vi, att Noa var en stor samhällsorganisatör. I omkring fyrtio eller femtio år före floden organiserade Noa sin familj, bestående av hans tre söner och deras hustrur samt hans egen hustru, för att bygga arken. Detta byggande var ett ofantligt företag, som gjorde det nödvändigt att anskaffa och samla ihop mycket timmer och annat material. Allt detta krävde underhandlingar med närboende folk, betalning i pengar för varor och utförda tjänster och upprättande av kontrakt, och genom allt detta sattes regler i funktion beträffande hur man skulle bete sig och hur affärer skulle avslutas. Hur den stora hop av djur, som senare gick in i arken, skulle föras tillsammans var ytterligare något som krävde planering och måste skötas på ett ordnat sätt. När den kloke organisatören Noa var 599 år gammal, gick han, sedan han hade vidtagit alla förberedande åtgärder, in i arken, år 2.370 f. Kr., med ett organiserat samhälle, vars överhuvud han var. I ett år och tio dagar upprätthöll han ordningen i arken och sörjde för alla deras välbefinnande som befann sig inom detta samhälle, medan flodens vattenmassor behärskade jorden. — 1 Mos. 6:13—8:19.

 4. Vad gjorde Gud för det mänskliga samhället genast efter syndafloden?

4. Jehova Gud hade välsignat och lett detta före floden existerande patriarkaliska samhälle, vars hövding eller styresman Noa var. Alldeles såsom detta samhälle hade gått in i arken fullt organiserat, så kom dess medlemmar ut ur den fullt organiserade under en ”familjeregering”. Sedan de alla hade lyckligt och väl debarkerat på torra landet år 2.369 f. Kr. gick Noa omedelbart i spetsen för sin familj i att frambära ett gigantiskt brännoffer av lov och pris till deras räddare, Jehova. Detta tecken på tacksamhet behagade Jehova väl, och han började ge Noa föreskrifter för hur det mänskliga samhället skulle hållas vid makt. Gud lovade människan, att han aldrig mer skulle förbanna marken och att jorden framgent skulle få behålla sina årstider. Vidare gav Gud den befallningen, att alla delar av jorden skulle uppfyllas med släkter som stammade från Noa. Med Noa som redskap började Gud genom direkt uppenbarelse ge människan sin lag. Regnbågen sattes i skyn som ett tecken på Guds stora förbund med det överlevande samhället under Noas ledning. Alltså vidtog Jehova Gud såsom den store Överordnade åtgärder för att ge människan en rättfärdig start på en renad jord. Gud gav den rättfärdiga människan en lag, kring vilken hon skulle utveckla eller bygga upp sin styrelse efter floden. — 1 Mos. 8:20—9:17.

 5. Hur var Noa rustad för att ge tillbörlig ledning åt det mänskliga samhället efter floden?

5. Eftersom Noa hade varit i direkt förbindelse med Gud många gånger och hade erhållit uppenbarelser av Guds vilja, befann han sig såsom grundligt förfaren i vad som gällde lag och organisation i den auktoritativa ställningen, att han kunde leda det mänskliga samhällets utvidgning efter floden. Och detta gjorde han med stort nit under de 350 år som han fortfor att leva efter syndafloden. Då ju Noa var en mycket vis och förutseende man och hade långvarig erfarenhet i teokratiska förhållanden och tillvägagångssätt, kunde Gud lita på att han skulle gå före med gott exempel och ge tillbörliga anvisningar i sådant som gällde regeringen eller styrelsen efter floden. När nya problem uppstod, skulle han kunna klargöra de rätta principerna, skapa tillbörliga prejudikat, ge upphov åt sunda sedvänjor och träffa riktiga avgöranden och fälla goda domar i harmoni med Herrens sinne, om vilket han ägde kännedom såsom varande Guds betrodde tjänare och profet. Vilken lycka var det inte för det mänskliga samhället efter floden att ha haft en så välövad teokratisk organisatör såsom sin rådgivare! — 1 Mos. 9:28, 29.

 6. Vilket styrelsemönster uppställde Noa för samhället efter floden?

6. Grep Noa efter floden tillfället att bli kung och ledare för en överregering, som skulle härska över alla de snabbt växande skarorna av hans efterkommande? Nej. Noa var en gudfruktig man som trodde på den utlovade säden, vilken skulle komma att sändas såsom Konung för att upprätta en den nya världens regering över hela mänskligheten. (1 Mos. 3:15; Hebr. 11:7) Att vara konung var inte Noas uppgift. I stället grep sig Noa an med att framställa ett mönster för hur små enheter under familjestyrelse, eller patriarkaliska samhällen, skulle utbildas, familjegrupper som skulle leva oberoende av varandra och utvandra till olika delar av jorden. Enheten i denna anordning var inte individen, utan familjen, en grupp av besläktade individer som styrdes av sitt familjeöverhuvud, patriarken. Efter ett familjeöverhuvuds död skulle den äldste sonen bli huvudman för denna enhet och tillåta de andra sönerna att flytta bort för att bilda särskilda samhällen, såsom förhållandet var med Esau och Jakob, längre fram i historien. Längre fram i tiden höll ett familjeöverhuvuds söner efter sin faders död ihop under en framträdande broders, ledarskap, såsom Jakobs tolv söner gjorde, och blev så ett ”hus” eller en klan på tolv familjer eller släkter. Med tiden utvecklade sig var och en av israeliternas släkter, till en stam, och slutligen växte dessa befryndade stammar till en nation under Jehova som deras hövding. — 1 Mos. 46:2, 3; 49:28; 50:24, 25; 2 Mos. 19:4—6.

 7. Vad fick Noa se, medan han ännu levde? Hur försökte Satan lägga hinder i vägen för Guds uppsåt efter floden, och vad blev följden?

7. Fullgörandet av det förebildliga gudomliga uppdraget att befolka jorden fortskred under Noas visa uppsikt intill den punkt då slutligen sjuttio nationer var i verksamhet, vilka alla talade ett och samma språk, men vandrade ut i alla riktningar såsom nomadiska samhällen. Tjugosex av dessa nationer härstammade från Noas son Sem, fjorton från hans äldste son, Jafet, och trettio från hans yngste son, Ham. (1 Mos. 10:1—32) Medan Noa levde blev han också vittne till början av ett uppror mot den store suveräne Överordnade, Jehova Gud, ett uppror som utbredde sig likt en kräftsvulst. Alltsammans började med en ung sonsonson till Noa vid namn Nimrod, vilken inte hade äran att vara bland de sjuttio familjeöverhuvudena för de sjuttio nationerna. Genom att trotsa Guds regnbågsförbund, genom att bruka krig som ett medel att göra sig fruktad av människorna gjorde Nimrod, såsom ett Satans redskap, uppror mot det genom Noa utbildade styrelsesystemet. I detta systems ställe upprättade han det första konungaväldet med Babylon som medelpunkt. Denne uppkomling försökte göra sig större än Noa genom att utropa sig till den förste mänsklige konungen. Han inlät sig på ett religiöst tornbyggnadsföretag för att avhålla många av familjerna från att enligt Guds uppsåt sprida sig ut till jordens fyra hörn. Gud gav uttryck åt sin vrede över denna upprorsrörelse genom att förbistra tungomålet för dessa stammar under Nimrod och på det sättet tvinga dem att utvandra till andra trakter i enlighet med vad som från början var Guds vilja. Sedan organisatören Noa hade levat ett långt liv såsom rådgivare bland många forntida nationer, dog han slutligen, år 2020 f. Kr., vid den mogna åldern av 950 år. Före sin död fick han se Guds uppdrag verkställas trots Satans bemödanden att lägga hinder i vägen genom att förena mänskligheten under regeringar som var i opposition mot Jehova Gud. — 1 Mos. 11:1—9.

Intressanta drag

8, 9. a) Varifrån fick de hebreiska familjeöverhuvudena sina sedvänjor och sin lag? b) Hur var det möjligt för de teokratiska patriarkerna att sköta sina mellanhavanden med sina hedniska grannar enligt ett gemensamt lagligt förfaringssätt? c) Vilket argument stöder den tanken, att många av dessa sedvänjor hade ett av Gud sanktionerat ursprung?

8. Vi skall nu ge oss in på att undersöka åtskilliga intressanta drag hos det patriarkaliska samhället. Här bör vi göra klart för oss, att fastän många i bibeln angivna enskildheter på lagstiftningens område också påträffas inom de forntida icke-teokratiska lagsystemen, såsom Hammurabis babyloniska lagsamling, den hetitiska lagsamlingen och den as syriska lagsamlingen, vilka alla tre har påträffats på senare tid av arkeologer, så är detta inget bevis för att hebréerna har lånat dessa enskildheter från sina hedniska grannar. Snarare alldeles tvärtom. Det bevisar i stället att hedniska nationer har bevarat många forntida lagar och sedvänjor från det system beträffande lag och ordning som Noa hade organiserat och vars mönster de trogna hebreiska patriarkerna följde. — Hes. 14:12—14, 20.

9. När det tidiga skedets stammar och nationer mer och mer kom att stå under Satans välde och påverkas av hans falska regeringsteorier, kom den byggnad av forntida lag och ordning som Noa hade åstadkommit så småningom att intaga en mera undanskymd plats. Då det trots detta var ett faktum, att många av nationerna alltjämt hade många grundläggande lagar, som härrörde från Noas tidiga lagsystem, gjorde detta det möjligt för trogna teokratiska patriarker som Abraham, Isak och Jakob att sköta sina mellanhavanden med sina hedniska grannar enligt gemensamma sedvänjor i fråga om lagligt förfaringssätt. Det är också bra att nu slå fast, att då många av de lagbestämmelser, som tillämpades av de trogna teokratiska patriarkerna, senare införlivades med det lagförbund som Gud dikterade för Mose, tyder detta förhållande kraftigt på att de hade ett av Gud sanktionerat ursprung. Ty Gud skulle förvisso inte ha tagit upp lagar och sedvänjor som hade sitt ursprung hos Satans demonbemyndigade regeringar. — 2 Kor. 6:14—16.

10. Vem ägde tillgångarna i det patriarkaliska samhället? Förklara.

10. Såsom vi redan har omnämnt, var familjen och inte individen enheten i det patriarkaliska samhället. I allmänhet var det ingen som hade någon individuell egendom, frånsett några få personliga tillhörigheter. All egendom i form av hjordar, husgeråd, utrustning av olika slag och landområden innehades gemensamt av familjemedlemmarna, eftersom de alla var besläktade med varandra genom blodsband, giftermål eller adoption. Detta bekräftas av vad Rakel och Lea sade till sin man och sitt familjeöverhuvud, Jakob, vid det tillfälle då de med alla sina ägodelar skilde sig från sin fader Labans stamhushåll för att börja ett självständigt patriarkaliskt samhälle. ”Rakel och Lea svarade [Jakob, sin man och sitt huvud]: ’Vilken del eller besittning är kvar åt oss i vår faders hus? Behandlar icke han [Laban, deras fader] oss som främlingar? Han har sålt oss, och han fortfar att förbruka hela priset för vårt giftermål! All den rikedom som Gud har tagit ifrån vår fader tillhör nu oss och våra barn; gör därför vadhelst Gud säger dig.’ ” (1 Mos. 31:14—16, Mo) Genom att familjemedlemmarna, som vi här har sett, ägde sin förmögenhet gemensamt, bildade den lilla familjestaten, något som skulle kunna liknas vid ett nutida ” familjebolag” eller motsvarande samfällighet, och dess officiella överhuvud var fadern eller den äldste sonen inom den äldsta släktlinjen från den gemensamme stamfadern, om flera familjer levde tillsammans i ett ”hus” eller en stam. Vi ser också i Jakobs fall, hur familjeöverhuvudet tjänade som präst och stod i förbindelse med Gud. Såsom representant för Gud var också familjeöverhuvudet den som ledde frambärandet av familjeoffren.

11. Vilka förpliktelser påvilade familjeöverhuvudet?

11. Patriarken tjänade vidare som en faderlig styresman och tillsyningsman. Han gav befallningar om familjens dagliga arbete och övervakade noggrant sina barns fostran och utbildning, eftersom han juridiskt var fullt ansvarig för varje lagöverträdelse från deras sida. Han upprättade kontrakt med grannar och var också den som dömde och straffade sitt husfolk för varje brott mot lag och sedvänja. I själva verket rådde och bestämde familjeöverhuvudet fullständigt över alla de människors liv och egendom som var medlemmar av hans hushållsorganisation. Eftersom patriarken var familjens talesman inför Gud och människor, blev han vidare hållen ansvarig för sin familjs uppförande. Han och familjen såsom ett helt var ansvariga för överträdelser och försyndelser som begicks av honom själv eller av medlemmar av hans familj mot andra familjeenheter. Det kunde krävas av familjeöverhuvudet att han skulle utlämna en medlem av sin familj eller betala i egendom för att ge gottgörelse för tillfogade oförrätter. — Jos. 7:24, 25.

12. Vilken företeelse i modern tid kan den patriarkaliska familjeenheten liknas vid? Förklara.

12. Liksom fallet är med nutida samfälligheter, vilka består av många personer, men där hela samfälligheten betraktas som en enda juridisk — icke fysisk — person, av vilken det krävs skadestånd, när skador har åsamkats andra, så betraktades hela den forntida familjen som en juridisk person,b vilken var ersättningsskyldig när en orätt hade begåtts mot någon. Således fanns det ända från början efter floden vad man kallar ”familjeansvarighet”, vilken senare utvidgades till ”samhällsansvarighet”, och enligt denna ansvarsprincip fick alla familjens medlemmar som en helhet svara för de orätta handlingar som begåtts av den enskilde. Man betraktade saken på detta sätt, därför att alla gemensamt innehade egendomen och deras liv var nära förbundna med deras familjeöverhuvud. Vi lägger i bibeln märke till att dessa fast sammanfogade, juridiskt ansvariga familjer rönte stor välgång, åtföljd av trygghet, och levde i mycken lycka i alla de fall där den som var familjens överhuvud visade ett teokratiskt sinnelag genom att tjäna Jehova. Sådana män styrde sitt hem och sitt husfolk kärleksfullt och vist. — 1 Mos. 24:1.

Rättsliga tillvägagångssätt

13. Beskriv hur besittning av jord överläts?

13. Patriarkerna hade ett intressant sätt att erbjuda och överlåta besittningen av jord. Den blivande köparen fördes till en utsiktspunkt, där säljaren sedan angav de exakta gränserna för det jordområde som erbjöds samt de fördelar detta område hade. Efter långvarig köpslagan fram och tillbaka räknade säljaren slutligen upp de exakta fyra gränserna för det område som skulle överlåtas. När köparen sade: ”Jag ser”, betraktades handeln som avslutad, och en överenskommelse träffad.c Överlåtelsen skedde på detta sätt inför vittnen utan att man bokstavligen ”överräckte” området förmedelst ett skrivet köpebrev. Emellertid förekom också skrivna kontrakt. Stundom inbegrep själva underhandlingen om ett köp en hel liten ceremoni. — 1 Mos. 23:3—16.

14, 15. a) Hur följde Jehova denna sed i fråga om jordöverlåtelse? Förklara, b) Hur gjorde Satan det? Förklara.

14. Jehova Gud själv handlade enligt denna sed, när han gjorde ett laga erbjudande av det utlovade landet åt Abraham. Vid en lämplig utsiktspunkt i Kanaan pekade Gud för Abraham ut de exakta gränserna för det erbjudna området. Men Gud tillät inte Abraham att säga: ”Jag ser”, och på det sättet juridiskt taga emot överlåtandet, då ju den tid ännu inte var inne, då Gud enligt sitt beslut skulle bevilja laglig besittning. (1 Mos. 13:14, 15) Den juridiska överlåtelsen skedde emellertid år 1473 f. Kr., omkring fyra hundra år senare, när Jehova lät Mose ”se” eller taga emot den lagliga besittningen å Israels nations vägnar strax innan israeliterna gick över Jordan för att intaga det utlovade landet. ”Och Mose gick upp från Moabs slätter till berget Nebo ... Och jehova visade honom hela landet ... Och Jehova sade till honom: Detta är det land som jag med ed lovade åt Abraham, åt Isak och åt Jakob ... Jag har låtit dig se det med dina ögon.” — 5 Mos. 34:1—4, AS. Se också 5 Mos. 3:27.

15. Lägg märke till att Satan, efterhärmaren, också rättade sig efter denna metod att göra ett erbjudande, när han närmade sig Jesus i öknen för att fresta honom. ”Återigen tog djävulen honom [Jesus] med sig, till ett ovanligt högt berg, och visade honom alla världens riken och deras härlighet; och han sade till honom: ’Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och utför en handling av tillbedjan inför mig.’” (Matt. 4:8, 9, NW) Satan gjorde här verkligen ett regelrätt juridiskt erbjudande, vars lagenliga mottagande det var meningen att Jesus allvarligt skulle överväga. Men fastän Jesus snabbt insåg att det var ett lagenligt erbjudande, dröjde han inte med att fullständigt visa det ifrån sig genom att säga: ”Gå bort, Satan!”

16, 17. a) Hur slog familjeöverhuvudena som domare fast bevisen? b) Ge exempel från bibeln.

16. När lokala familjetvister skulle avgöras, tjänade familjeöverhuvudena som domare. För att kunna skipa rättvisa var det mycket nödvändigt för dem att noga granska det exakta bevismaterialet i den sak som tvisten gällde. Enligt Konung Jakobs bibelöversättning och Amerikanska standardöversättningen använde de, sedan bevisen blivit fullständigt fastslagna, uttrycken ”att veta”, ”att urskilja” eller ”att erkänna”, när de tillkännagav sitt utslag i saken. Detta rättsspråk torde i vår tid ha sin motsvarighet i att en domare eller en jury säges intaga sin plats för att ”finna” (enligt engelskt språkbruk) eller ”förklara” någon skyldig till ett brott enligt det företedda bevismaterialet. När Laban anklagade Jakob för att ha stulit hans husgudar, gav Jakob juridisk rätt åt Laban att efterforska bevisen i fråga om Jakobs oskuld. Jakob sade: ”Inför våra bröder urskilj du, vad som är ditt hos mig, och tag det till dig.” — 1 Mos. 31:32, AS.

17. Ett annat exempel är det fall där familjeöverhuvudet Juda satt som domare för att pröva sin sonhustru Tamars sak, sedan hon blivit anklagad för att på illegitimt sätt ha blivit havande. ”Och Juda sade: Fören ut henne och låten henne bliva bränd. När hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät säga: Genom den man, som dessa tillhöra, är jag havande; och hon sade: Urskilj, det beder jag dig, vem dessa tillhöra, signetringen, snodderna och staven. Och Juda erkände dem och sade : Hon är rättfärdigare än jag.” (1 Mos. 38 : 24—26, 11—20, AS) Domaren Juda blev tvungen att lagenligt medge, att han var fader till hennes barn, vilket framgick av de klara bevis som framlades för att hon var den förmenta sköka, som Juda någon tid förut hade haft förbindelse med.

18. Varför fortfor de trogna teokratiska patriarkerna att leva som tillfälligt boende i det utlovade landet?

18. Det fanns många andra sedvänjor med avseende på förstfödslorätten, föräldrarnas rätt att välja hustrur åt sina söner, ansvarigheten när någon anförtrodde egendom i en annans vård, slaveri, konkubinat, friköpandet av slavar och andra förhållanden. Flera av dessa sedvänjor kommer att undersökas i näst följande artikel. På denna punkt i vår granskning av det patriarkaliska samhället kan vi se, att det inte var någon lågt stående, ohyfsad social ordning. I stället var det ett högt organiserat system, som var avpassat efter det nomadiserande liv som dessa forntida familjeenheter förde. De bodde i tält och strövade omkring i landet under omvårdnaden av sina stora boskapshjordar. De trogna teokratiska patriarkerna, Abraham, Isak och Jakob och de andra, var nöjda med att leva i löftets land som tillfälligt boende i väntan på den tid, då den utlovade Messias, Kristus Jesus, skulle komma som Konung för att upprätta rättfärdighetens eviga rike över jorden. ”Ty han [Abraham] väntade på den stad som har verkliga grundvalar och vars byggmästare och skapare är Gud.” (Hebr. 11:8—10, NW) Vi ser alltså att det finns mycket som är av särskilt intresse för oss i dag, vad angår Guds sätt att handla med sina tjänare under det patriarkaliska organisationssystemet. Då ju Guds lagenliga tillvägagångssätt inte förändras, så måste givetvis hans handlingar med avseende på lag och rätt då på den tiden peka på ett liknande tillvägagångssätt för den tingens ordning som tillhör den nya världen. Låt oss därför inte förakta dessa den ringa begynnelsens dagar i forna tider. — Mal. 3:6; Sak. 4:10.

[Fotnot]