Lukas, den älskade läkaren

FRÅN SKRIFTENS synpunkt sett har ingen människa orsak att skryta på grund av egna färdigheter och förmågor. Aposteln Paulus säger härom: ”Vem gör dig olik någon annan? Vad har du egentligen som du icke har fått mottaga? Om du nu verkligen har fått mottaga det, varför skryter du då, som om du icke hade fått mottaga det?” (1 Kor. 4:7, NW) Ej heller bör vi skryta över det vi uträttat som om vi fullbordat en mängd saker eller utfört storverk, ty Jesus framhöll rätteligen: ”När ni hava gjort allt som har blivit eder anvisat, [skola ni] säga: ’Vi äro odugliga slavar. Vad vi hava gjort är vad vi borde göra.’ ” (Luk. 17:10, NW) Att vi uppskattar och värdesätter dessa sanningar kommer både att hjälpa oss att bevara ett ödmjukt sinnelag och sporra oss att bruka alla våra gåvor i tjänsten för Jehova Gud.

Av Lukas’ egna skrifter såväl som av det som andra upptecknat om honom framgår det tydligt att han hade den rätta uppskattningen och förståelsen i dessa stycken. Han tjänade inte endast som en medarbetare till Paulus, utan skrev ungefär lika mycket som Paulus av de kristna grekiska skrifterna — var och en har bidragit med omkring två sjundedelar — ty Lukas’ redogörelse för Jesu förkunnaregärning och Apostlagärningarna är till innehållet ungefär lika långa som Paulus’ fjorton brev. Medan han använde sina naturliga förmågor så väl, att han var den främste kristne upptecknaren av de historiska händelserna, höll han sig själv omsorgsfullt i bakgrunden.

Vad vet vi om Lukas?

Vad Skriften säger på denna punkt är helt olikt det som oinspirerade skrifter och muntlig tradition har att säga, ty sådana källor är överfulla av fantastiska detaljer, påfund sprungna ur religiös inbillningsförmåga. Bland dessa är berättelsen om att Lukas var konstnär, målare, och att han gjorde en målning av ”Jungfru Maria”. Denna berättelse påträffas emellertid först år 980 e. Kr. eller mer än 900 år efter det att Lukas skrev sin skildring. Då vi betänker att han mycket sällan nämner Maria sedan Jesus blivit vuxen, och att de händelser, då han verkligen gör så, understryker att Maria inte skulle betraktas såsom förmer än någon annan kvinna som utövar tro, behövs det en icke oansenlig portion lättrogenhet för att tro att Lukas skulle ha känt sig manad att måla ett porträtt av henne. — Luk. 8:21 ; 11:27, 28.

Vi vet emellertid att Lukas var läkare, ty Paulus kallar honom ”Lukas, den älskade läkaren”. (Kol. 4:14, NW) Paulus nämner också Lukas bland sina ”medarbetare”, i sitt brev till Filemon. (v. 24) Det enda ytterligare omnämnandet av Lukas’ namn i Skriften är också det av Paulus. I Paulus’ andra brev till Timoteus, som skrevs år 65 e. Kr., under den tid Paulus för andra gången var fängslad och alltså kort före hans död, skriver han: ”Gör ditt yttersta för att snart komma till mig. Ty Demas har övergivit mig, eftersom han älskade den nuvarande tingens ordning, och han har rest till Tessalonika, Krescens till Galatien, Titus till Dalmatien. Endast Lukas är hos mig.” (2 Tim. 4:6—11, NW) Här har vi således Paulus’ beskrivning av Lukas, en trogen älskad medarbetare.

Det lilla vi vet om var Lukas uppehöll sig hämtar vi från hans redogörelse i Apostlagärningarna, vari han använder pronominet ”vi” och därmed tillkännager att han var Paulus’ följeslagare på några av dennes missionsresor. I Apostlagärningarna 16:10 (NW) t. ex., sedan Lukas beskrivit Paulus’ syn av den macedoniske mannen, som bad om hjälp, läser vi: ”Så snart som han nu hade sett synen, försökte vi begiva oss till Macedonien, i det vi drogo den slutsatsen, att Gud hade kallat oss till att kungöra de goda nyheterna för dem.” Av sammanhanget får vi veta att Lukas följde Paulus till Filippi på hans andra missionsresa. Han tycks ha stannat kvar där till några år senare, då Paulus passerade Filippi på sin tredje missionsresa. Lukas följde då med Paulus till Caesarea och Jerusalem. Lukas följde också med Paulus på hans resa till Rom.

Av det som Lukas skrivit är det uppenbart att han hade fått en vida bättre utbildning än sådana ”vanliga” män som Petrus och Johannes, vilket ju är vad vi borde förvänta, när det gäller en läkare. (Apg. 4:13, NW) Hans ordförråd är två gånger så stort som Matteus’ och Markus’. Hans skildringar är bättre formulerade, mera omväxlande, skrivna på bättre grekiska och kommer närmare den klassiska grekiskan än någon annan av dem, som skrivit de kristna grekiska skrifterna, gör i sina framställningar.

Många har av detta dragit den slutsatsen, att Lukas skulle ha varit en hednisk grek, vilket dock ej alls är självfallet. Att Lukas var så skicklig att behandla grekiskan kan mycket väl ha berott på att han var en bildad man, en läkare; dessutom kan han ha varit en hellenist, en grekisktalande jude. Somliga hänvisar till det sammanhang i vilket Paulus nämner Lukas i Kolosserna 4:14, där Paulus talar om de omskurna och sedan nämner andra, däribland Lukas. Detta är emellertid långt ifrån avgörande. Det mest avgörande vittnesmålet i denna sak är Paulus’ uttalande om att endast judarna ”blevo betrodda med Guds heliga utsagor”. (Rom. 3:1, 2, NW) Om Lukas inte var jude, skulle han ha varit det enda undantaget av alla dem som Jehova brukade till att ge oss sitt ord, de hebreiska såväl som de kristna grekiska skrifterna. Det är inte förnuftigt att tro att det förhöll sig så.

Lukas’ evangelium och Apostlagärningarna

Lukas’ skildring anger inte att han hade en icke-judisk bakgrund, ty han använder hebreiska uttryck lika skickligt som grekiska. Hans synpunkter tycks vara allmänna i det han riktar sig till jude såväl som hedning. Han är en framstående berättare: hans skildringar är väldisponerade och kronologiskt riktiga. Av de fyra skildringarna av Jesu jordiska förkunnaregärning är Lukas’ den utförligaste. Utan tvivel väckte Gud en önskan i hans hjärta att uppteckna dessa betydelsefulla händelser, och den heliga anden vägledde hans penna. Som han själv uttrycker det: ”Emedan många hava försökt sammanställa en redogörelse för de fakta som vunnit full tilltro bland oss, just så som de delgåvos oss av dem som från början blevo ögonvittnen åt budskapet och dess tjänare, beslöt jag också, eftersom jag har noggrant utforskat allt ända från början, att skriva om detta i logisk följd till dig, ädlaste Teofilus, för att du i fullt mått må förstå vissheten i det, som du har blivit undervisad om muntligen.” — Luk. 1:1—4, NW.

Vilket vältaligt vittnesmål om Skriftens äkthet ger oss inte Lukas här! De faktiska händelserna har bekräftats av ögonvittnen; han har själv gjort en noggrann efterforskning om allt ända från början och sedan ordnat materialet i logisk följd, och därmed berett en sund grundval för tron. Inom parentes sagt ger Lukas här till känna att den skrivna redogörelsen är överlägsen den muntliga traditionen.

Helt visst befann sig Matteus’ och Markus’ inspirerade berättelser bland de skrivna redogörelser med vilkas tillhjälp Lukas gjorde en noggrann efterforskning av allting från början. Vi bör emellertid inte tro att Lukas bara gjorde en avskrift av dessa skildringar, utan snarare att han rådfrågade dem. Hans berättelse avviker i alltför många detaljer och berör alltför många punkter som de andra inte behandlar, för att man skall kunna fästa avseende vid en del moderna kritikers uppfattning, nämligen att det som de tre synoptikerna, Matteus, Markus och Lukas skrivit, är hämtat från en enda ursprunglig redogörelse.

Paulus’ inflytande gör sig gällande i Lukas’ berättelse om Jesu förkunnareverk i nästan lika hög grad som man i Markus’ skildring märker Petrus’ inflytande. Lukas tycks ha skrivit sitt evangelium omkring år 56—58 e. Kr. eller strax innan han avslutade nedskrivandet av Apostlagärningarna, år 61 e. Kr. — Apg. 1:1—3.

Bland de händelser som upptecknats endast av Lukas, vilka tillsammans med hans skildring av det som också de andra behandlat, berättigat hans evangelium till att kallas det utförligaste, finner vi: omständigheterna i förbindelse med Johannes döparens avlelse och födelse; Marias och änglarnas lovsånger; skildringen av hur Jesus frambars i templet, hans omskärelse och hans färd till Jerusalem vid tolv års ålder; utsändandet av de sjuttio lärjungarna; de två lärjungarnas upplevelse på vägen till Emmaus och dessutom mycket av Jesu senare verksamhet i Pereen och Judeen. (Luk. 10:1—18: 14) Lukas insåg värdet av att ange tidpunkter för olika händelser och är den ende som hjälper oss att sammankoppla den bibliska skildringen med profanhistorien. Han nämner tidpunkten för skattskrivningen, vilken föranledde Josef och Maria att färdas till Betlehem, och året då Johannes döparen började sin förkunnelse. Lukas är vidare den ende som talar om hur gammal Jesus var då han började predika. — Luk. 1:1—3: 23.

Egenartade för Lukas är också ett antal berättelser som framhåller kontraster: de nio otacksamma judiska spetälska gentemot den tacksamme samaritiske spetälske; den barmhärtige samariten gentemot prästen och leviten; fariséens bön gentemot den som skatteindrivaren bad; den rike mannen gentemot Lasarus; Maria gentemot Marta; den förlorade sonen gentemot den självrättfärdige äldre brodern; rövaren som smädade Jesus gentemot den som kände ånger; osv.

Lukas nöjde sig inte med att bara ge oss en skildring av de förunderliga händelserna i samband med Jesu förkunnareverk, utan kompletterade denna med en noggrann historisk berättelse om den första kristna församlingen, i sin bok Apostlagärningarna. Häri berättar han om den heliga andens utgjutande vid pingsten, om hur de goda nyheterna spriddes till nationerna och om hur förföljelse i stället för att bromsa upp predikoverket tjänade till att ge det allt större utbredning. Han ger oss många värdefulla upplysningar om hur apostlarna handlade i de olika situationer som uppstod på deras tid, vilket ger oss vägledning nu. Framträdande är hans skildringar av de försvarstal som Petrus och Johannes, Stefanus och Paulus höll inför de religiösa och politiska myndigheterna. Om vi inte hade Apostlagärningarna, skulle Paulus’ brev förlora mycket av sin kraft.

När Lukas var en ung man, betraktade han otvivelaktigt läkekonsten som ett medel varigenom han kunde tjäna sina medmänniskor och samtidigt skaffa sig sitt levebröd. Men om han hade nöjt sig med den verksamheten, hur begränsade skulle inte hans möjligheter att göra gott ha varit! Vilket långt större privilegium hade han inte i att få lämna allt bakom sig för att bli en Kristi Jesu efterföljare och ha del i det gudomliga andliga helbrägdagörelseprogram som Gud instiftade genom Kristus Jesus! Han hade inte endast förmånen att bli en älskad medarbetare till en av de största kristna missionärer som någonsin levat, aposteln Paulus, utan han fick också privilegiet att bli den främste upptecknaren av de viktigaste händelser som någonsin inträffat på vår jord.

Lukas har givit ett gott föredöme för alla kristna att följa. Må alla som har överlämnat sig åt Jehova Gud genom Kristus Jesus likaså först söka Guds rike och använda sina naturliga förmågor på bästa möjliga sätt, på det att Jehovas namn må bli ärat och den sanna tillbedjan främjas på jorden.