Ung flicka på Fijiöarna tänker på sin Skapare
”SÅ TÄNK då på din Skapare i din ungdomstid”, är det råd den vise mannen ger i Predikaren 12:1. Att man följer detta råd kommer inte bara att ge behållning i framtiden, utan skänker välsignelse redan nu, vilket framgår av följande, som är skrivet av en liten dam på sexton år, som är en heltidsförkunnare för Jehova på Fijiöarna.
”Häromveckan, då jag frambar vittnesbördet på gatan, lade jag märke till två nunnor som gav akt på mig på avstånd. Efter en stund kom de över till mig, och den ena sade: ’Hör du, min flicka, skäms du inte för att stå så här och sälja böcker?’ Jag frågade henne för vem eller vad jag skulle kunna skämmas, och hon svarade: ’Folk i allmänhet, förstås.’ Då sade jag till henne: ’Nej, vi kommer ihåg apostlarnas ord. Vi fruktar inte någon människa, utan endast Gud, och vi är hans vittnen. Vi tvivlar inte på att han står bakom oss vid alla tider och tillfällen. Om vi visste, att detta inte var det rätta verket, och inte hade tro på det som vi predikar, då skulle vi ha orsak att skämmas. Det är därför som ingen annan religion utför detta verk. Deras anhängare fruktar människor och ärar Jehova bara med sina läppar.’
Då frågade hon mig hur vi kunde veta, att vi är Guds folk. Jag hänvisade till Jesaja 43:10, AS. ’I ären mina vittnen’, säger Jehova. ’Men hur vet ni att detta skriftställe är tillämpligt på er sammanslutning?’, löd hennes nästa fråga. ’Jo, detta skriftställe har funnits i bibeln i mer än nitton hundra år, och ingen annan religion har tagit upp det. Utan tvivel skäms de över att bära ett sådant namn.’
’Du har givit mig tillfredsställande svar på’ mina frågor’, sade hon så. ’Jag skulle önska att katolska flickor tog sin kyrka i försvar. Du vet sannerligen vad det är du talar om, min vän.’ Hon klappade mig på axeln och sade till min stora förvåning: ’Fortsätt det goda verket!’ Jag hoppas att jag skall träffa henne igen.
För några söndagar sedan besökte en sjuksköterska, som är ’infödd’, våra möten och bad mig hjälpa henne att studera bibeln. Vi gjorde upp om ett studium den följande söndagen. Döm om min förvåning då jag fann, att inte bara denna sköterska utan också 39 av hennes väninnor kommit till platsen för studiet för att få lära sig mera om Vola Taku (bibeln eller den Heliga boken). Naturligtvis hade vi inte tillräckligt med böcker för att de skulle räcka laget runt, och alla bad de mig att jag skulle ha med mig exemplar av ’Låt Gud vara sannfärdig’, nästa gång jag kom dit.
Under det vi höll på att studera, kom sjukhusets husmor för att se vad som stod på. Hon undrade varför det var så tyst, ty sköterskorna är vanligtvis ganska högljudda. När hon såg deras biblar, nickade hon och log. Efter studiet gick jag till henne och förklarade vårt arbete. Hon var mycket vänlig och sade att hon ville träffa mig följande vecka.
Jag gick tillbaka till sjukhuset för att studera med en annan sköterska, som arbetade på en annan avdelning. Sköterskan gick till husmor för att be om ledigt, ty hon var just då i tjänstgöring. Denna kom då tillbaka tillsammans med sköterskan och stannade under halva studiet, och hon lämnade oss bara därför att plikten kallade. Vem vet, hon är kanske en människa av god vilja? Tiden kommer att utvisa det.”