”Icke av det slag som ryggar tillbaka”

ATOMERNA och molekylerna, som all materia är uppbyggd av, befinner sig i ständig rörelse. Ju hastigare de rör sig, desto varmare blir de; ju saktare de rör sig, desto lägre blir deras temperatur. Vanligtvis är det också så, att när ett ämne uppvärmes, utvidgas det, och när det svalnar, sammandrages det. Vidare kan en varm kropp, som kommer i beröring med en kall, dela med sig av sin värme till den kalla, i det att den varma kroppens molekyler, som rör sig i snabbare takt, får den kalla kroppens eller massans molekyler att röra sig fortare, och den ökade hastigheten kommer den kalla kroppen att värmas upp. Allt detta har en viss likhet med de kristna och med kristen verksamhet. Jesus talade om sådana som påstod sig efterfölja honom och brukade uttrycken kall och varm: ”Jag känner dina gärningar, att du är varken kall eller varm. Jag önskar att du vore kall eller också varm. Därför, emedan du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” — Upp. 3:15, 16, NW.

De kristna som är varma rör sig nitiskt framåt och griper sig an med tjänsten för Riket, och deras förkunnareverksamhet utvidgas. De kalla rör sig inte längre, de har svalnat och ryggat tillbaka. De har ingen värme och inte heller något nit för egen del, och de har ingenting av detta att dela med sig till andra. De som är aktiva och varma för Guds tjänst kan söka upp dem som inte är så verksamma och dela med sig av värme och nit till dessa, uppmuntra dem till att bli verksamma och ”värma” dem, så att de kan öka sin förkunnareverksamhet. Må så vara, att den som på detta sätt ger en annan sitt bistånd får släppa till kraft och energi, och kanske blir hans tid att predika beskuren, men hans handlingssätt innebär en ökning eller utvidgning av verksamheten över lag, därigenom att den som svalnat värmes upp och blir verksam igen. Dessutom innebär det inte en beständig förlust för den hjälpande, så som det kan vara med livlösa kroppar eller ämnen. Varför inte det? Därför att de kristna har möjlighet att ständigt fylla på sitt förråd av värme. ”Är icke mitt ord såsom en eld?”, frågar Jehova. (Jer. 23:29) De kristnas lust och kraft till att tjäna kan således ständigt bevaras på ett högt plan, genom att de oavbrutet tillägnar sig värmealstrande föda från Guds outtömliga ord.

Några börjar nitiskt i tjänsten. De studerar och tillägnar sig ett förråd av värme från Guds ord och gör hastigt framsteg till en tid. Men senare hemfaller de åt dåliga vanor. De försummar att studera bibeln. De slutar upp med att taga in värmealstrande föda, de svalnar i och med att kunskapen faller dem ur minnet och kallnar då de umgås med människorna i den gamla världen, som är kall gentemot Gud. Därför att de förlorar sin kristna värme och inte ersätter den genom studium, kallnar de och ryggar tillbaka, krymper bildligt talat ihop till sin tidigare litenhet och overksamhet, och blir sådana de var innan de någonsin hörde sanningen. Paulus varnar just för att rygga tillbaka på det sättet och riktar varningen till dem som hade börjat använda sin dristighet att tala ut genom att predika och som hade utstått lidande tillsammans med Guds folk: ”Kom emellertid alltjämt ihåg de flydda dagar då ni, sedan ni hade blivit upplysta, uthärdade en svår kamp under lidandet, ibland medan ni blevo utsatta såsom på en skådebana både för smädelser och bedrövelser, och ibland medan ni togo del med dem som just då genomgingo detta. Ty ni både gåvo uttryck för medkänsla med dem som voro i fängelse och funno eder med glädje i att edra tillhörigheter blevo plundrade, i det ni voro medvetna om att ni själva hade en bättre och förblivande egendom. Kasta därför icke bort eder dristighet att tala ut, som skall få en stor lön sig given. Ty ni måste uthärda. ... Nu äro vi icke av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv.” — Hebr. 10:32—39, NW.

De som ryggar tillbaka är de, om vilka Petrus säger att på dem passar det sanna ordspråket in: ”Hunden har vänt tillbaka till sina egna spyor, och svinet, som blivit badat, till att vältra sig i smutsen.” (2 Petr. 2:22, NW) De har utgjort en del av den gamla världens tingens ordning, därpå har de kommit i förbindelse med den nya världens samhälle och tillägnat sig av den rena andliga maten på Jehovas bord, ”ett gästabud med feta rätter”, och så vänt tillbaka till Satans värld, där ”alla bord äro fulla av vämjeliga spyor, ingen ren fläck finnes”. (Jes. 25:6; 28:8) En kristens mat är inte endast de närande sanningarna i bibeln, utan den består också av att göra Guds vilja, så som Jesus sade: ”Min mat är att jag skall göra dens vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” (Joh. 4:34, NW) Det är inte fråga om att bara höra Guds ord, man måste också vara ordets görare. (Jak. 1:22) Om någon slutar upp att studera och att göra Guds vilja, återvänder han till att höra och taga del i världens storordiga propaganda, och vältrar sig i smutsen likt ett badat svin, som går tillbaka till sin dypöl.

Men kanske de som en gång varit varma inte blir kalla, utan bara ljumma: Vad händer då? Jesus gav svaret: ”Jag skall utspy dig ur min mun.” De kanske ägnar så mycken liknöjd uppmärksamhet åt sanningen, att de inte fullständigt ryggar tillbaka, men deras intresse är inte tillräckligt för att de skall kunna tillväxa i nitisk tjänst. I det att de varken rör sig framåt eller tillbaka, kommer de på drift. ”Det är därför som det är nödvändigt för oss att ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi hava hört, för att vi aldrig må glida bort.” (Hebr. 2:1, NW) Om vi lättjefullt låter oss driva med människoströmmen, drages vi obevekligt med mot Harmageddonstridens Döda hav. Vi får inte driva med denna sorlande människoström, i det att vi motståndslöst ryckes med av den, utan vi måste simma emot den, och det kräver stor ansträngning. Vi måste därför inte bara vägra att rygga tillbaka, utan också vägra att vara sysslolösa och orörliga, ty sysslolösa och orörliga föremål blir som drivved, som kastas omkring av varje växlande vind och våg, oförmögen att styra sig själv och utan kraft och förmåga att bestämma sitt mål. Somliga av Satans vattenflöden rinner bedrägligt lugnt, de ser ut att stå stilla, men rinner dess djupare. På försåtligt sätt vill han få oss att komma på glid, i det vi rör oss sakta och till synes utan fara till en början, men när så strömmen får fatt i oss, blir dess grepp allt fastare, och det blir svårare och svårare att komma bort från den, till dess vi slutligen inte förmår simma emot den allt starkare strömmen, som för oss allt snabbare mot det niagaraliknande fallet ned i avgrunden. Men vi kan undvika denna fara genom att höra Guds ord och handla i överensstämmelse därmed, vilket kommer att stärka vårt hopp om den nya världen, och detta hopp kommer att tjäna som ett själens ankare för oss, så att vi inte må glida bort till tillintetgörelse. (Hebr. 6:19) Om vi misslyckas häri, kommer vi att te oss så vämjeliga och avskyvärda för Jehova och Kristus och Guds organisation, att vi slutligen skall bli utspydda, ja, med våld bli bortvisade från deras gemenskap såsom äckliga och orena skapelser.

Goda och dåliga exempel

Mose drog sig undan ett särskilt uppdrag till tjänst från Jehova, därför att han blev anmodad att tala och fann detta svårt. Jehova gjorde då föranstaltningar för att Mose broder Aron skulle fungera som dennes språkrör, och de tjänade så troget tillsammans, och Mose talade till och med själv. Huruvida Mose hade ett talfel av något slag och om han någonsin övervann det, omtalas inte i skildringen. Det som betyder något, det är att han ryggade tillbaka bara till en tid och gjorde det därför att han menade att han ställdes inför en oöverstiglig svårighet — och att han senare verkligen talade, oavsett om nu hans tal var felfritt och uttrycksfullt eller inte. — 2 Mos. 4:10—16.

Efter uttåget ur Egypten och medan israeliterna befann sig i öknen, fick de lyssna till den rapport som Mose mottog av de män som hade utspejat Kanaans land: ”Vi kommo till det land, dit du sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här är dess frukt. Men folket, som bor i landet, är starkt, och städerna äro välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar av Anak [jättarna].” Två av spejarna, Josua och Kaleb, var för att man skulle draga in i landet, och Kaleb sade: . ”Vi böra draga upp och intaga det; ty vi äro fullt och fast i stånd att göra det.” (AT) Men de tio defaitistiska spejarna protesterade av fasa: ”Vi kunna icke draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.” ”Det land, som vi hava genomvandrat och bespejat, är ett land, som förtär sina inbyggare, och alla människor, som vi där sågo, voro resligt folk. Vi sågo där ock jättarna [nefilim (titanerna), AT], Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte då, att vi själva voro som gräshoppor, och sammalunda tyckte de om oss.” (4 Mos. 13:28, 29, 31—34) Av fruktan ryggade israeliterna tillbaka och led tillintetgörelse i öknen, i det de vägrade att draga in i det utlovade landet. Jättarna i landet skrämde dem, men då de fyrtio år senare drog in i landet, fanns jättarna fortfarande kvar där. (2 Sam. 21:15—22) Så är det än i dag. Om man ryggar tillbaka och drar sig undan, försvinner inte hindren eller svårigheterna för det. De är kvar där nästa vecka, nästa månad eller nästa år, och vi måste till sist ge oss i kast med dem, när vi går framåt i tjänsten.

När profeten Uria kungjorde ett misshagligt budskap mot Jerusalem och Juda, sökte konung Jojakim döda honom. Uria ryggade tillbaka, drog sig undan Jehovas tjänst och flydde till Egypten. Jojakim sände emellertid några män till Egypten, som förde Uria tillbaka, och denne trolöse profet blev dödad. (Jer. 26:20—23) Hur annorlunda handlade inte Jeremia! När en bokrulle, som hade skrivits av Baruk efter Jeremias diktamen och som innehöll Jehovas domar, lästes upp för konung Jojakim, brände konungen upp den och gav befallning om att Baruk och Jeremia skulle gripas. Men Jeremia flydde inte ur landet, som Uria hade gjort. I stället gav han en annan rulle åt Baruk, ”och efter Jeremias diktamen tecknade denne däri upp allt vad som hade stått i den bok som Jojakim, Juda konung, hade bränt upp i eld. Och till detta lades ytterligare mycket annat av samma slag.” (Jer. 36: 32) Vid ett annat tillfälle bragte det så illa omtyckta budskapet om tillintetgörelse från Jehova så mycket lidande över Jeremia, att han beslöt att icke vidare tala i Guds namn. Men profeten kunde inte bli kall i förhållande till Guds verk och draga sig tillbaka i overksamhet. Varför inte? Jeremia gav själv svaret: ”Det är i mitt hjärta som en brinnande eld, instängd i mina ben; jag är utmattad av att hålla den inne — jag kan icke uthärda det.” (Jer. 20:9, AT) Guds ord, som är likt en eld, bevarade profeten varm och verksam i Jehovas tjänst.

Vid början av Jeremias förkunnaretjänst, när Jehova kallade honom till profet, var Jeremias första impuls att rygga tillbaka: ”Jag kan icke tala, ty jag är bara ett barn.” Men Jehova bemötte hans invändning: ”Jag lägger mina ord i din mun.” (Jer. 1:4—10, AT) Dessa ord talade Jeremia därefter troget. Vi måste också, utan fruktan, tala Guds ord i denna tid. Han lägger sina ord i vår mun förmedelst vårt studium av hans ord, bibeln, och de föranstaltningar han gör genom sin synliga organisation. Om dessa ord skall komma i vår mun, och vi skall kunna anpassa dem till våra tungor i predikovärvet, då måste vi låta dem sjunka ned i våra hjärtan och tillåta dem att ”böja” våra sinnen, förvandla våra sinnen, så att de blir fyllda med Guds tankar och inte människors. (Jes. 55:8; Matt. 16:23; Rom. 12:2, NW) Kort och gott: Vi måste studera. Vi måste studera inte bara sanningens första, grundläggande principer utan också de djupare tingen från Gud, så att vi kan gå framåt till mogenhet och bli lärare i Guds ord. ”Fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt.” — Hebr. 5:12—14; 6:1; NW.

Är vi bland dem ”som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt”? Det är genom att våra mentala förmågor användes som de utvidgas och övas. Övar vi våra förmågor för gagnlöst pladder, för trivialiteter, för skvaller, för knot eller missnöje? Det gör vi, om vi ägnar oss åt sådana ting. Om vi å andra sidan brukar våra sinnen till att forska i och tillägna oss allt vi möjligtvis kan från Guds ord och från de bibelhjälpredor som finns tillgängliga, om vi använder denna nyvunna kunskap till att yttra oss vid församlingens möten, om vi låter den komma till ytterligare användning i tjänsten på fältet, då kommer denna användning, detta bruk av våra krafter, att öva vår uppfattningsförmåga, och vår förmåga att bruka våra sinnen kommer att öka. Den här världen har skapat ordstävet: övning ger färdighet. Övning ger verkligen färdighet, men övning kan inte göra något fulländat eller göra någon fullkomlig. Endast Gud kan göra något fullkomligt. Övning kan öka kraften eller förmågan i viss riktning, antingen när det gäller det som är gott eller det som är dåligt, beroende på vad övningen går ut på. Öva dig i att skvallra, så kommer du att bli skickligare i denna synd. Öva dig i gudaktighet, så kommer du att förbättras med Jehovas hjälp. Ett rätt bruk av vår uppfattningsförmåga kommer att göra oss dugligare till att studera och förkunna Guds ord och kommer att bevara oss varma och verksamma inför honom.

Aposteln Paulus, som gav rådet att inte rygga tillbaka, är ett gott exempel på en människa som undvek denna fallgrop. Inget distrikt var så hårt, att det fick honom att rygga tillbaka från att bearbeta det. Vid ett tillfälle berättas det att judarna ”stenade Paulus och släpade ut honom ur staden, i tro att han var död”. Efter en kort stund återvände han till samma stad i syfte att predika. (Apg. 14:19—22, NW) Han ryggade inte tillbaka för arbetet från dörr till dörr: ”Jag avhöll mig icke från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus.” (Apg. 20:20, NW) Förföljelse gjorde honom inte modlös: ”Äro de Kristi tjänare? Jag svarar såsom en galen människa: jag är det på ett mera påfallande sätt — mödor i rikare mått, fängelse i rikare mått, hugg och slag i överflöd, ofta nära döden. Av judar har jag fem gånger fått fyrtio slag på ett när, tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett dygn har jag tillbragt i djupet; ofta på resor, i faror på floder, i faror från rövare, i faror från mitt eget folk, i faror från nationerna, i faror i staden, i faror i öknen, i faror på havet, i faror bland falska bröder, under arbete och möda, ofta under sömnlösa nätter, under hunger och törst, många gånger under fasta, i köld och nakenhet.” — 2 Kor. 11:23—27, NW.

Kristus Jesus motstod alla försök att få honom att rygga tillbaka. Då Jesus stod i begrepp att börja sin förkunnaretjänst, frestade djävulen honom på många försåtliga sätt, men Jesus gav aldrig vika, och slutligen avfärdade han tvärt frestaren med orden: ”Gå bort, Satan!” (Matt. 4:10, NW) Längre fram försökte en av hans egna apostlar få honom att vända sig bort från lidandets väg, som låg framför honom: ”Petrus tog honom avsides och började göra kraftiga invändningar mot honom, i det han sade: ’Var god mot dig själv, Mästare; du kommer alls icke att drabbas av detta öde.’ Men han vände ryggen åt Petrus och sade till honom: ’Förfoga dig bakom mig, Satan! Du är en stötesten för mig, därför att du tänker, icke Guds tankar, utan människors.’” (Matt. 16:22, 23, NW) Ja, till och med då hans eget kött önskade att den skymfliga dödens kalk skulle gå ifrån honom, lät han sin nitälskan för Guds vilja få försteg. Strax innan han blev förrådd och dödad på tortyrpålen, bad han tre gånger med följande eller liknande ord: ”Min Fader, om det är möjligt, så låt denna kalk gå bort ifrån mig. Dock, icke såsom jag vill, utan såsom du vill.” — Matt. 26:39—44, NW.

Goda exempel — föredömen för oss

Vi har en sky som omger oss, en sky av exemplariska, föredömliga vittnen, som levde före Kristi Jesu tid. ”De blevo stenade, de blevo satta på prov, de blevo söndersågade, de dogo genom att slaktas med svärd, de gingo omkring i fårhudar, i gethudar, medan de ledo brist, voro i trångmål, under misshandel; och världen var dem icke värdig. De strövade omkring i öknar och berg och jordens hålor och grottor.” Men de ryggade inte tillbaka. Vi har läst om de prövosamma erfarenheter som Paulus hade. Likväl ryggade han inte tillbaka. Han gav rådet: ”Bliv mina efterliknare, så som jag är Kristi.” Och om honom, som var det främsta föredömet i ostrafflighet, är det skrivet: ”Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren.” — 1 Kor. 11:1; Hebr. 11:37, 38; 12:1; 1 Petr. 2:21; NW.

Vi vet om, när vi ryggar tillbaka, och det gör också Gud. Vi vet om, när vi gör något, därför att vi själva vill göra det, och när vi gör något, därför att Gud önskar att vi skall göra det. Vi vet om, när vi följer vår egen vilja och när vi följer Guds vilja. Det vill säga, vi kan vittna om detta om vi vill, men vi vill så sällan vittna mot oss själva. Många föredrar att narra sig själva, de tror att de kan narra andra och hoppas att de kan narra Gud. Men han låter sig inte narras. Han känner oss bättre än vi känner oss själva. Han ser oss sådana vi är, oberoende av om vi gör det eller inte. Vi måste försöka se oss själva så som Gud ser oss. Vi kan underkasta oss själva en prövning genom att ställa frågor till oss själva. Vi har överlämnat våra kroppar åt Gud, men överlåter vi dem åt hans vilja eller åt vår egen? Tjänar vi oss själva eller honom? Lever vi i överensstämmelse med vår överlåtelse, eller ryggar vi tillbaka eller drar oss undan dess krav? Låter vi Gud bruka oss på sitt sätt, eller håller vi bestämt på att han skall bruka oss på vårt sätt? Vilka uppoffringar gör vi? Vad avstår vi ifrån? Vad nekar vi oss själva, för att vi skall kunna utvidga vår förkunnaretjänst? Klemar vi först bort oss, för att sedan ursäkta bortklemandet? Tillfredsställer vi köttet och bedrövar anden, eller bereder vi anden glädje och håller köttet i tuktan? Vi kan inte behaga både anden och köttet. (Rom. 8:7—13) Hellre än att förslava anden underkuvade Paulus köttet, så att anden kunde vara fri. (1 Kor. 9:27) Det finns många andra rannsakande frågor som vi kan ställa oss själva.

Den slutledning vi drar är alltså den, att vi bör studera Guds ord och låta det elda oss till verksamhet för Riket, utvidga oss, så att vi kan möta de ständigt ökade krav som vittnandets verk ställer på oss. När vi en gång kommit i gång, bör vi bevara oss varma för Guds sak genom att taga till oss värmealstrande föda från den outtömliga källan till kristet nit, nämligen bibeln. En eld som inte underhålles dör ut. Ett otätt kärl, i vilket man inte fyller på någon vätska, blir snart tomt och torrt. Vi måste underhålla oss — såsom man underhåller en eld — med Guds ord och måste vara fyllda med sanningens vatten. Vi måste bruka Guds ord, sanningen, för att hjälpa andra till att bli verksamma, bruka det vid församlingens möten, i tjänsten på fältet, bruka det på alla möjliga sätt och aldrig tillåta att det svalnar eller förminskas för oss, försvinner ur vårt liv. Vi får aldrig låta kölden ta överhand, så att vi stelnar till och blir orörliga, utan vi bör röra oss framåt i tjänsten, utvidga vår verksamhet, vara varma för Jehova och hans sak. Under sådana förutsättningar kan vi tillitsfullt göra dessa ord till våra: ”Vi äro icke av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv.”