Hur vi kan bevara Kristi sinnesinställning
DET som Jesus främst hade i tankarna var att lära känna och göra sin Faders vilja, så att han skulle kunna behaga honom. Alltifrån begynnelsen var hans sinnesinställning den, att han hade sin lust i sin Fader, Jehova Gud: ”HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat. När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet. Då fostrades jag såsom ett barn [Jag var såsom en skyddsling, AT] hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt.” — Ords. 8:22, 27, 30.
Jesus hade sin lust i att begrunda sin Faders ord och undervisning: ”Du har gjort stora ting, o HERRE, min Gud; underbara äro de tankar du har tänkt för oss; det finnes ingen som kan jämföras med dig. Skulle jag kungöra dem och tala om dem, vore de för många att uppräkna.” ”Hur dyrbara äro icke för mig dina tankar, o Gud! Hur många äro de icke! Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden! Skulle jag komma till slutet på dem, så måste min livslängd bliva lik din!” Under hela sin förkunnareverksamhet visade han att han var ytterst förtrogen med sin Faders ord, i det han åberopade det för att bevisa sin egen och vederlägga sina motståndares ståndpunkt. — Ps. 40:6; 139: 17, 18; AT.
Jesu sinnesinställning var sådan, att han hade sin lust i att göra sin Faders vilja, oberoende av vad detta innebar i fråga om lidande: ”Då sade jag: ’Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.’” (Hebr. 10:7, NW; Ps. 40:8, 9) Därför ger Paulus oss rådet: ”Bevara denna sinnesinställning i eder, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, icke alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bliva jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” — Fil. 2:5—8, NW.
Att det förnämsta och främsta för Jesus alltid var att göra sin Faders vilja framgår av hans eget vittnesbörd: ”Jag kan icke göra någonting alls av mitt eget initiativ; alldeles så som jag hör, så dömer jag, och den dom som jag fäller är rättfärdig, ty jag söker icke min egen vilja utan dens vilja som har sänt mig.” ”Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan dens vilja som har sänt mig.” Och ytterligare: ”Min mat är att jag skall göra dens vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” — Joh. 4:34; 5:30; 6:38; NW.
Vari bestod hans glädje?
Om det exempel Jesus gav oss läser vi vidare: ”Betrakta oavvänt vår tros anförare och fullkomnare, Jesus. För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktade skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida.” (Hebr. 12:2, NW) Vad var det för en glädje som var Jesus förelagd och som förmådde honom att uthärda all skam och allt lidande? Det var den glädje som låg däri att han kunde glädja sin Faders hjärta genom att förhärliga och rättfärdiga honom. ”Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta, jag kan då giva den svar, som smädar mig.” Psalmisten uttryckte också profetiskt Jesu känslor: ”Jag har förkunnat din rättfärdighet uti den stora församlingen; se, jag har icke tillslutit mina läppar; Herre, du vet det. Din rättfärdighet har jag icke fördolt i mitt hjärta, om din trohet och din hjälp [seger, AT] har jag talat.” — Ords. 27:11; Ps. 40:10, 11, 1878.
Hans Faders namn behövde äras, hävdas och rättfärdigas, därför att den överskyggande keruben, som senare blev Satan, djävulen, hade bragt smälek över detta namn. I stället för att äga ett sinne som fröjdades över att göra Guds vilja hade denne ett sinne fyllt av laglöshet, och i stället för att visa ödmjukhet och lydnad, som Jesus gjorde, fördärvade han sin vishet genom stolthet och upproriskhet. Han drog mycken smälek över Guds namn genom sitt eget ogudaktiga handlingssätt och genom det inflytande han övade på andra, för att de skulle följa en likadan kurs som han. — Job, kap. 1 och 2.
Kristus Jesus, som var en påfallande kontrast till den upproriske keruben, älskade sin himmelske Fader och nitälskade för hans namns ära. Eftersom han helt och fullt uppskattade skälet till att han kommit till jorden, begagnade han varje tillfälle han fick till att ära detta namn genom att tala om för andra hur god och kärleksfull hans Fader är. Gång på gång läser vi om hur han predikade i människornas hem, i synagogorna, i templet, på bergssluttningarna och vid sjöstranden. Ja, till och med då han vilade ut vid en brunn, tog han tillfället i akt att predika för en illa ansedd samaritisk kvinna, vilket fick till följd att ett kraftigt vittnesbörd blev avgivet i den stad hon bodde. — Joh. 4:6—42.
Därför att Jesu sinne behärskades av en önskan att hans Faders namn skulle bli ärat och rättfärdigat, brann han av iver att få avslöja dem som smädade det. Detta var orsaken till att han vid upprepade tillfällen så kraftigt gisslade de skriftlärda, fariséerna och de lagkloka och att han både vid början och vid slutet av sin jordiska förkunnaretjänst, fylld av rättfärdig harm, drev ut penningväxlarna ur templet. Han utbrast: ”Det är skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus’, men ni göra det till en rövarkula.”— Matt. 21:12, 13, NW; 23:1—39; Joh. 2:13—17.
Eftersom Jesus bestämt visste, vad Guds vilja var för honom, övade han sin egen vilja, så att han måtte bli fast besluten att inte tillåta något att vända honom bort från Gud. Vid Jesu möte med djävulen i öknen studsade dennes försåtliga, smickrande pilar emot trons sköld, som Jesus bar, utan att göra honom någon skada. Han tillät inte heller judarna att taga honom med våld och göra honom till konung, ty han visste att det inte var Guds vilja för honom, och han traktade inte efter att upphöja sig själv. När Petrus sökte avråda honom från att följa lidandets föraktade väg, som stakats ut för honom av hans himmelske Fader, tillrättavisade han honom, och sade: ”Förfoga dig bakom mig, Satan! Du är en stötesten för mig, därför att du tänker, icke Guds tankar, utan människors.” Fullt medveten om vad som väntade honom, när den fastställda tiden kom, ”inriktade han sig bestämt på att färdas till Jerusalem”. — Matt. 4:1—10; 16:23 och Luk. 9:51, NW; Joh. 6:15.
Då Jesus stod till rätta inför Pontius Pilatus, tillkännagav han klart och tydligt syftemålet med att han kommit till jorden, med dessa ord: ”För detta ändamål har jag blivit född, och för detta ändamål har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen.” Och att denna sanning först och främst gällde hans Faders namn, det påpekade Jesus i bön till sin Fader samma natt som han blev förrådd: ”Jag har förhärligat dig på jorden, i det att jag har fullbordat det verk som du har givit mig att utföra. Jag har gjort ditt namn påtagligt för de människor som du har givit mig ut ur världen.” — Joh. 17:4, 6; 18:37; NW.
Profeten Jesaja (42:19, AT) ger en god sammanfattning av Jesu sinnesinställning i följande ord: ”Vem är blind, om icke min tjänare, och så döv som den budbärare jag sänder åstad? Vem är så blind som han som hängivit sig åt mig och så döv som HERRENS tjänare?” Ja, Jesus var blind och döv för såväl smickret, som klandret och hotelserna från Satan och hans bedragna redskap. Allt han såg och hörde var det som hans Fader hade berett för honom att tänka på och ägna sig åt.
Att efterlikna Kristus Jesus
Av det föregående ser vi, att även om Jesus var ostrafflig, obesmittad och fullständigt utan synd, så innebär det långt mera än att bara undvika de grövre synderna, om man skall ha samma sinnesinställning som Kristus hade. (Joh. 8:46; Hebr. 7:26) Att taga på sig en skenhelig uppsyn och att bära en klädedräkt som utmärker att man är religiös är helt visst inte heller ett kännetecken på att man har Kristi sinnesinställning — det talar i själva verket för raka motsatsen.
Önskar vi äga Kristi sinne, Kristi sinnesinställning? Då måste vi först och främst ha vår lust i Guds ord, så som Jesus hade det. Vi måste lägga upp ett förråd av kunskap om Jehova Gud och hans uppsåt i våra sinnen, upplysningar om hans egenskaper — vishet, rättvisa, kärlek och makt —, insikt om hans förnämsta uppsåt att hävda och förhärliga sitt namn och sin suveränitet, vilket är den främsta orsaken till att han bereder frälsning åt skapelser, till att han har tillåtit det onda och till att han slutligen skall förgöra alla de onda. Vi måste lära oss, vilken uppgift Kristus Jesus har haft i att tillhandahålla en lösen för oss och i att hävda och förhärliga sin Faders namn, och vilken del han ytterligare kommer att ha i detta. Och likaså kunskap om Rikets närvaro, som vi har bedit om, och de välsignelser det kommer att skänka i rättfärdighetens nya värld. Kring dessa grundsanningar rör sig alla andra bibliska sanningar. — 2 Mos. 9:16; Ps. 83:2—19; Hes. 36:20—22; Matt. 6:10; 20:28; 24:1—44.
Att vi lägger upp ett förråd av dessa sanningar i våra hjärtan eller sinnen, genom att vi studerar dem och utövar tro på dem, är emellertid inte nog. För att ha Kristi sinnesinställning måste vi utöva vår vilja beträffande dem. Vi måste besluta oss för att göra något med dessa sanningar och sedan hålla fast vid detta beslut, oberoende av vad människor eller demoner kan komma att göra mot oss. Detta betyder, först av allt, att vi överlämnar oss åt Guds tjänst, som Jesus gjorde, och ger till känna att det är vår lust att göra Guds vilja. (Ps. 40:9) Och liksom det var för Jesus, så är också för oss Guds vilja i första hand att vi skall predika sanningen om hans namn och rike. — Matt. 24:14; 1 Petr. 2:9.
Om vi har Kristi sinnesinställning, måste vi nitälska för vår himmelske Faders goda namn, och därför måste vi avslöja de falska läror som drar smälek över honom, samtidigt som vi lägger oss vinn om att inte själva göra något som kan dra smälek över Jehovas namn. Vi bör aldrig skämmas för att bekänna Jehovas namn inför människorna, ej heller bör vi dämpa ned sanningsbudskapet för att undgå människors vrede. Likt Kristus måste vi vara blinda och döva för såväl det smicker världen brukar för att locka oss bort från att följa vårt beslut som de hotelser och det klander den kommer med i syfte att slå ned vårt mod. Motivet till våra handlingar måste alltid vara att vinna Guds, inte människors, godkännande.
Och i vår samlevnad med våra medkristna måste vi följa dessa råd av Paulus: ”Om det nu finnes någon uppmuntran i Kristus, någon kärlekens tröst, någon andens delaktighet, någon öm tillgivenhet och något varmt medlidande, så gör min glädje fullständig, i det ni äro likasinnade och hava samma kärlek, i det ni äro förenade till själen och bevara en och samma tanke i sinnet och icke göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna och icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på edra egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras. Bevara denna sinnesinställning i eder, som också fanns hos Kristus Jesus.” — Fil. 2:1—5, NW.