Innebörden i Johannes dop
”NUTIDENS största massdop.” Så löd rubriken på ett telegram från Associated Press, där det omtalades att 4.640 Jehovas vittnen hade blivit döpta i Riverside Cascade Pool den 22 juli 1953 i förbindelse med vittnenas internationella sammankomst ”Den nya världens samhälle”, som hölls i Yankee Stadium i New York.
Londontidningen Daily Herald beskrev två år tidigare, under rubriken ”Galileen kommer till Lido”, en liknande händelse vid Lido Beach i London i samband med det internationella konventet ”Den rena tillbedjan” och berättade om hur 1.123 vittnen hade blivit döpta. Bland annat hade det ”ohyggliga allvar” som besjälade vittnena, vilka hade kommit till Lido för att bli döpta, gjort stort intryck på tidningens reporter, och sedan han beskrivit hur männen blev döpta, fortsatte han: ”Och så kom kvinnorna. Några kvinnor var gamla, många var medelålders och många helt unga. Och en del av baddräkterna var lika tilldragande som de som bar dem. Men tvivla inte på uppriktigheten hos dessa människor, även om du kanske är av annan mening än de. En vanför man, som stödde sig på en käpp, hjälptes ned i vattnet och blev döpt. Där var en gråhårig mormorsmor på 76 år [och] en 86-åring — en liten mager kvinna med tovigt hår.”
De ådagalade ett ”ohyggligt allvar” sade reportern för Daily Herald, och han tillade: ”Tvivla inte på uppriktigheten hos dessa människor.” Ja, Jehovas vittnen tar dopet på allvar. Är det månne så, att de tar det alltför allvarligt? En reporter från en annan tidning i London, Sunday Chronicle, tycktes mena det, ty han kunde absolut inte förstå, varför Jehovas vittnen håller på att dopet skall vara fullständig nedsänkning, vilket han kallade en ”trivial detalj i ceremonien”, som hade blivit till ”en fix idé i en mängd fanatiska sinnen”.
Visst är det sant, att de flesta religiösa organisationer praktiserar dop av spädbarn, vilket sker genom bestänkning eller begjutning. Sålunda återgav New York Herald Tribune för den 8 november 1953 en bild av en präst vid sjukhuset Bellevue Hospital, som döpte ett barn i en sluten kuvös genom kuvösens öppning.
Vad är sanningen om dopet? Vad säger Skriften om det? Är fullständig nedsänkning bara en ”trivial detalj”? Vem får eller bör bli döpt, när skall det ske, och hur?
Eftersom många religiösa organisationer lär att Johannes döparen satte det formenliga exemplet för de kristnas dop, så låt oss först ta reda på varför Johannes predikade och vad hans dop innebar.
Johannes’ uppdrag
Ängeln Gabriel, som uppenbarade sig för prästen Sakarias, när denne utförde sina prästerliga åligganden, och underrättade honom om att han och hans hustru Elisabet, även om de dittills varit barnlösa, skulle få en son på sin ålderdom, gav särskilda föreskrifter om hur denne deras son, som skulle heta Johannes, skulle uppfostras, och förutsade också det verk som han skulle utföra. Ängeln sade: ”Han får icke alls dricka något vin eller några starka drycker, och han skall vara uppfylld med helig ande alltifrån sin moders liv, och många av Israels söner skall han vända tillbaka till Jehova, deras Gud. Också skall han gå framför honom med Elias ande och kraft för att vända fäders hjärtan tillbaka till barn och de olydiga till rättfärdigas praktiska vishet, för att skaffa åt Jehova ett berett folk.” — Luk. 1:15—17, NW.
I sinom tid föddes denne son, som blivit utlovad, och ”barnet fortfor att växa och stärkas i anden, och han förblev i öknarna intill” våren år 29 e. Kr., då han började sin offentliga förkunnaregärning med det elektriserande tillkännagivandet: ”Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.” — Luk. 1:80; Matt. 3:2; NW.
Varför var det nödvändigt för Johannes döparen att tjäna som en budbärare för att bereda vägen, innan Jehova skulle komma i och genom Jesu Kristi person? Hade inte den israelitiska nationen Mose lag, som just var avsedd att tjäna som en uppfostrare för att leda dem till Kristus genom att skydda dem för hednisk tillbedjan, genom att understryka för dem behovet av en återlösare, som kunde skaffa bort deras synder, och genom att framställa profetiska bilder av det verk som deras Messias skulle utföra? — Gal. 3:24; 5 Mos. 7:16; Hebr. 10:1.
Jo, det är riktigt, men israeliterna hade inte troget hållit fast vid denna lag, ty om de hade gjort det, skulle Jehova inte ha låtit dem föras i fångenskap till Babylon. Och även detta straff hade bara en tillfällig välgörande effekt på dem som folk betraktade, ty sedan Esra, Nehemja och Malaki hade dött och i synnerhet sedan Grekland uppnått ställningen som det femte världsväldet, blev deras tillbedjan en formalistisk, nationalistisk judaism, som — under det den höll fast vid lagens yttre drag — blev förorenad av hednisk grekisk filosofi och blev allt mer och mer bemängd med muntliga traditioner, som gjorde Guds ord om intet.
De religiösa ledarna blev mycket egenrättfärdiga, upphöjde sig själva i stället för Jehovas namn och ord och gav uttryck åt sitt förakt för folket, däribland tulluppbördsmän och skökor, som stod lägst på rangskalan. Ett förberedande verk var sannerligen av nöden, om de skulle vara redo att igenkänna och ta emot sin Messias, när han kom!
I sitt arbete att predika bättringens budskap, som var så behövligt, skonade Johannes döparen inte någon. Han vände sig inte endast till tulluppbördsmännen, i det han gav dem anvisning om att inte utkräva mer än de hade rätt till — ty det brukade dessa göra på den tiden —, och till soldaterna, i det han ålade dem att inte oroa eller falskeligen anklaga någon och tillsade dem att vara nöjda med sin sold, utan han tillrättavisade offentligen, till och med flera gånger, konungen, Herodes Antipas, för att denne levde i äktenskapsbrott med Herodias, i det han sade till honom: ”Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.” Och alldeles särskilt gisslade han de religiösa ledarna på den tiden, och brukade därvid ett språk som liknade det som Jesus senare skulle komma att använda mot dem. Johannes sade: ”Ni huggormars avkomma, vem har visat eder, hur ni skola fly från den kommande vreden? Frambringa därför frukter, som anstår bättringen. Och börja icke säga inom eder: ’Vi hava Abraham till fader.’ ... Sannerligen, yxan är redan satt till roten på träden; därför skall varje träd, som icke frambringar god frukt, huggas ned och kastas i elden.” — Mark. 6:18; Luk. 3:7—14; NW.
Innebörden i Johannes’ dop
Medan Johannes predikade, döpte han också. Varför det? Tog detta dop, antingen bokstavligen eller i sinnebildlig mening, bort de israeliters synder, som blev döpta? Det håller kristenheten i allmänhet före, då ju de flesta religiösa organisationer lär, att dopets uppgift är att avtvå den synd vi människor ärvt från Adam. Skriften understöder emellertid inte en sådan slutsats.
Låt oss först komma ihåg, att Johannes blev sänd endast till Israels nation, för att han skulle bereda den för dess Messias. (Apg. 13:24) Vidare bör vi lägga märke till, att Johannes’ dop var tydligt skilt från och annorlunda än det som utfördes i Jesu namn, ty om inte så hade varit, skulle inte Paulus ha låtit döpa vissa lärjungar i Efesus på nytt, i Kristi Jesu namn, utan skulle ha varit till freds med att de blivit döpta med Johannes’ dop. (Apg. 19:1—6) Då Johannes’ predikande hade till syfte att komma åstad en hjärteförändring, en ånger eller bättring, varigenom israeliterna bereddes för sin Messias, blev de som sålunda ångrade sig och bekände sina synder döpta av Johannes som ett offentligt tillkännagivande av detta förhållande. Det var denna ånger eller bättring som medförde ”syndernas förlåtelse”, dopet skedde på grund av deras ånger och bättring, var beroende härav och var ett tecken på eller en symbol av deras ånger.
Att det förhåller sig så, framgår särskilt tydligt av nutida översättningar av de kristna grekiska skrifterna. Enligt dessa tillkännagav Johannes döparen, såsom det är upptecknat i Matteus 3:11: ”Jag för min del döper eder med vatten på grund av eder ånger och bättring.” (NW) ”Jag döper eder i vatten till tecken på eder ånger och bättring.” (AT) ”Jag döper eder i vatten som symbol av eder ånger och bättring.” (C. B. Williams) Enligt nutida översättningar säger Lukas i kapitel 3, vers 3, att Johannes döparen kom eller färdades omkring överallt ”och predikade döpelse för dem som ville göra bättring till syndernas förlåtelse” (NW); ”och predikade en döpelse som var beroende av ånger och bättring” (Williams); ”och förkunnade en döpelse, varigenom människor ångrade och bättrade sig, för att få sina synder förlåtna”. — Knox.
Att Johannes’ dop hade denna innebörd framgår klart av den lydelse som dessa översättningar ger åt Paulus’ ord till Efesierna beträffande Johannes’ dop, vilka vi finner i Apostlagärningarna 19:4: ”Johannes döpte med den döpelse, som var för dem som ville göra bättring [fotnot: bättringens döpelse].” (NW) ”Johannes’ döpelse var en döpelse till tecken på bättring.” (AT) ”Johannes döpte med en döpelse som var ett uttryck för bättring.” (Williams) Av det som här sagts, framgår det klart, att detta dop var en handling, som symboliserade syndarens ånger och hans önskan att bättra sig, och att det inte var ett uttryck för förlåtelse från Gud.
Att de första kristna förstod saken så framgår av en fotnot i Williams’ översättning, vilken ger en förklaring till varför man översatt Apostlagärningarna 2:38 så här: ”Ni måste ångra och bättra eder — och, som ett uttryck härför, må var och en av eder bliva döpt i Jesu Kristi namn —, så att ni må få edra synder förlåtna.” Fotnoten säger, att den förklarande satsen ”som ett uttryck härför” har ”medtagits på grund av sammanhanget och bruket i kyrkan i dess tidiga skede”.
Eftersom Johannes’ dop eller döpelse var en ”bättringens döpelse”, kunde Johannes inte förstå, varför Jesus kom till honom för att bli döpt, och sade därför: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig?” Jesus gav sig inte tid till att komma med förklaringar, utan sade bara: ”Låt det ske denna gång, ty på det sättet är det lämpligt för oss att utföra allt som är rättfärdigt.” — Matt. 3:13—15, NW.
Varför yrkade Jesus på att bli döpt, fastän han inte hade några synder att ångra och bättra sig ifrån? Vilken innebörd lägger Skriften i hans dop? Svaren på dessa och liknande frågor om dopet ges i efterföljande artikel.
Från Johannes döparens dagar intill nu är himmelriket det mål, varemot människor ivrigt sträva, och de som ivrigt sträva framåt gripa det. — Matt. 11:12, NW.