Att erkänna den teokratiska organisationen ett villkor för att få livet
”Ödmjuka eder därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid, medan ni kasta allt edert bekymmer på honom, ty han vårdar sig om eder.” — 1 Petr. 5:6, NW.
1. Varför kan det, med tanke på vårt liv och enheten och friden ibland oss, inte läggas för stor vikt vid att vi måste erkänna den teokratiska organisationen?
VI KAN inte lägga för stor vikt vid att erkänna den teokratiska organisationen. Om ens liv berodde av ett visst handlingssätt, så borde man väl bara alltför gärna handla på det viset, även om det skulle såra ens stolthet genom att man finge ödmjuka sig. Så borde det vara, när det gäller att erkänna den teokratiska organisationen och dess sätt att fungera under Guds hand. Anarkister vägrar att erkänna någon organisation och underordna sig en sådan. Om man säger att det inte finns någon teokratisk organisation, så smakar detta av laglöshet eller anarkism, ty det skulle innebära att Gud inte har någon organisation och inte har sitt folk, sin hjord, organiserat. Det är viktigare för honom att ha sin levande, förnuftsbegåvade skapelse organiserad än att ha sina livlösa skapelser, solen, månen och stjärnorna, organiserade, ty enheten, harmonien, friden och funktionsdugligheten i hans universum beror av att de är teokratiskt organiserade och fungerar så.
2. För vilka blev de forntida hebreiska skrifterna, som talar till förmån för ett erkännande av organisationen, skrivna?
2 Den heliga bibeln är Guds instruktionsbok för hans förnuftsbegåvade skapelser på jorden. För att kunna utföra instruktionerna i Guds bok eller bibel måste vi erkänna den teokratiska organisationen, eftersom bibeln själv erkänner denna, och det gör den från pärm till pärm. Bibeln är i själva verket den synliga, teokratiska organisationens bok. De ord i den, som är de första som Gud själv skrev med sitt ”finger”, var avsedda för en teokratisk organisation. Det var de ”tio orden”, de tio budorden för hans förebildliga, teokratiska organisation, Israels nation. (5 Mos. 10:1—4) Alla de andra delarna av tora eller lagen, från Första t. o. m. Femte Moseboken, skrevs av profeten Mose under inspiration från Jehova Gud och för samma organisation. Det förhåller sig i verkligheten så, att alla de andra böckerna av de forntida hebreiska skrifterna blev skrivna för den förebildliga, teokratiska organisationen, Israel. Men inte bara för den, ty den kristne aposteln Paulus skriver till Guds kristna församling och citerar från Psalm 69:10, när han utvecklar sitt argument: ”Kristus behagade icke heller sig själv, utan alldeles som det är skrivet: ’Deras smädelser som smädade dig hava fallit över mig.’ Ty allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning, för att vi genom vårt uthärdande och genom trösten från Skrifterna måtte hava hopp.” (Rom. 15:3, 4, NW) De forntida hebreiska skrifterna, från Första Moseboken t. o. m. Malaki, blev alltså skrivna i första hand till undervisning för Guds kristna församling.
3. För vilka blev likaså de kristna grekiska skrifterna skrivna, och varför är det nödvändigt för dessa att vara organisatoriskt inställda?
3 Detsamma gäller om de kristna grekiska skrifterna, från Matteus t. o. m. Uppenbarelseboken. Med undantag av Lukas’ evangelieberättelse, Apostlagärningarna, breven till Timoteus, Titus och Filemon samt aposteln Johannes’ andra och tredje brev blev alla de kristna grekiska skrifterna skrivna direkt till den kristna församlingen och i första hand för den kristna församlingen. Men också dessa åtta undantag skrevs till personer i den kristna teokratiska organisationen och skrevs till dem speciellt för denna organisations bästa. Följaktligen tillhör i våra dagar alla de tjugosju böckerna av de kristna grekiska skrifterna Guds kristna hjord och inte någon individ. Och dessa böcker, jämte de trettionio böckerna av de hebreiska skrifterna, utgör den fullständiga inspirerade bibeln. I betraktande av dess obrytbara förbindelse med den kristna teokratiska organisationen är bibeln organisatoriskt inställd och kan inte fullt förstås, med mindre vi har den teokratiska organisationen i tankarna. Detta gör det mycket nödvändigt för dem som ödmjukar sig under Guds mäktiga hand att taga den teokratiska organisationen med i räkningen och erkänna den. Alla fåren i Guds hjord måste vara organisatoriskt inställda, som bibeln är.
Organisationens struktur och verksamhet
4. Vad är det, trots tillståndet inom kristenheten, som talar för att Gud har en synlig organisation, och hurudan är den i sina anordningar och metoder?
4 I dag befinner vi oss på nitton hundra års avstånd från den synliga, teokratiska organisationen i det första århundradet av den kristna eran. Under alla dessa århundraden har den organisation som bekänner sig vara kristen undergått många förändringar och splittrats i hundratals religiösa sekter och samfund, vilket har haft till följd att den religiösa hjorden blivit skingrad. Den religiösa desorganisationen i kristenheten har därför ofta tagit formen av våldsamma religionskrig och förföljelser mot smärre eller nyare sekter. För att kunna ha en kristen teokratisk organisation måste vi hugga oss tvärt igenom kristenhetens religiösa traditioner och gå tillbaka till de apostoliska föreskrifterna och anordningarna i det första århundradet. I våra dagar har Gud här på jorden sin fårhjord under sin rätte Herde, och därför måste han ha — och har också — nu en synlig organisation under sin mäktiga hand. Som bevis för att denna organiserade hjord av Jesu Kristi får är teokratisk, alldeles som skaran av hans apostlar var det, ser vi att den är apostolisk i sina anordningar och sina verksamhetsmetoder. Samtidigt är den anpassad efter vår moderna tids behov för den tjänst som Gud har föreskrivit.
5. Vad innebär det inte för organisationen i våra dagar att den är apostolisk?
5 Att organisationen är apostolisk innebär inte att den har levande ”apostlar”, som somliga kallar sig, eller ens några funktionärer som förordnats genom ”apostolisk succession”. Den kan inte ha några sådana, ty Lammets, Jesu Kristi, tolv apostlar var grundstenarna i den kristna församlingen och tillhörde dess begynnelse, grundläggning eller barnastadium. (Upp. 21:14, 19) Vid det första århundradets slut var alla de verkliga apostlarna döda, och de hade inte utsett några efterträdare. Den inspirerade bibeln talar emot så kallad apostolisk succession, sådan som trollkarlen Simon i Samarien eftertraktade, ty de som åstundar den önskar i vinningslystnad utöva apostlarnas makt över Guds hjord. ”Ty dessa män äro falska apostlar, svekfulla arbetare, som förvandla sig till Kristi apostlar. Och det är icke att undra på, ty Satan själv fortfar att förvandla sig till en ljusets ängel. Det är därför icke något märkligt, om hans tjänare också fortfara att förvandla sig till rättfärdighetens tjänare.” Sådana ärelystna män, som önskar upphöja sig själva, underlåter att erkänna den teokratiska organisationen och att ödmjuka sig under Guds mäktiga hand. — 2 Kor. 11:5, 12—15, NW; Apg. 8:9—24.
6, 7. a) När och med hur många tog den synliga, teokratiska organisationen sin början, och hur många fogades till den första dagen? b) Vad säger berättelsen om deras apostoliska organisation och verksamhet?
6 År 33 e. Kr. tog den kristna församlingen sin början som en synlig, teokratisk organisation, bestående av ett hundra tjugo medlemmar, på pingstfestens dag i en sal i övre våningen i ett hus i Jerusalem. Vid det tillfället blev Guds heliga ande utgjuten genom hans förnämste herde, Jesus Kristus, över denna lilla skara av Jesu trogna efterföljare. Tack vare detta utgjutande av den heliga anden, som åtföljdes av mirakulösa manifestationer, över den lilla församlingen, blev ett kraftigt verkande vittnesbörd avgivet om Jehova Gud och hans upphöjde Son, Jesus Kristus. Det skedde genom att Petrus och de andra apostlarna predikade i den utgjutna heliga andens kraft. Tre tusen i lyssnarskaran tog emot budskapet och blev döpta i vatten som bevis för att de hade kommit till tro på Jesus Kristus såsom Jehova Guds Son, den Herre och Kristus som han hade sänt. Om deras apostoliska organisation och verksamhet läser vi i berättelsen: ”Därför blevo de, som av hjärtat omfattade hans ord, döpta, och på den dagen fogades omkring tre tusen själar till. Och de fortsatte att ägna sig åt den undervisning apostlarna gåvo och åt att vara tillsammans, åt att äta tillsammans och åt böner.” — Apg. 2:1—42, NW; 1:15.
7 Berättelsen går vidare och säger följande om deras verksamhet: ”Och dag efter dag voro de beständigt tillstädes i templet i endräkt, och de åto sina måltider i privata hem och togo till sig näring med stor fröjd och hjärtats uppriktighet, och de prisade Gud och blevo väl mottagna av allt folket. Samtidigt fortfor Jehova att med dem dagligen förena dem som blevo frälsta.” (Apg. 2:46, 47, NW) Församlingen i Jerusalem fortsatte med detta handlingssätt också efter det att förföljelsen från de icke troende judarnas sida hade brutit ut emot dem: ”Och varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus, Jesus.” — Apg. 5:42, NW.
8. Vad inbegrep alltså tillvägagångssättet på den tiden, enligt vad berättelsen omtalar?
8 Av berättelsen här lägger vi märke till att tillvägagångssättet på apostlarnas tid inbegrep följande: De ägnade sig åt den undervisning som apostlarna gav, vilken understöddes av de hebreiska skrifterna, som apostlarna ofta och rikligt citerade från; vidare slöt de sig tillsammans såsom trosbröder till att utgöra en ny församling, som var åtskild från den judiska synagogan; de höll måltider tillsammans i enskilda hem med fröjd och uppriktiga hjärtan. Detta skedde i samband med att de predikade från hus till hus, ty när de lärde och kungjorde de goda nyheterna om Jesus Kristus, delade de som tog emot denna andliga mat den materiella födan med dem till vederkvickelse för dem i fysiskt avseende. (Gal. 6:6) Jämte detta predikande från hus till hus höll de offentliga sammankomster i templets förgårdar, där de uppehöll sig dag efter dag för att kunna nå skarorna, som trängdes i templet, med sitt budskap. De var alltså ständigt verksamma med att prisa Jehova Gud och förkunna de goda nyheterna om Jesus Kristus, både enskilt och offentligen. Denna metod var framgångsrik, ty Jehova ökade dagligen deras antal med sådana som kom till tro.
9. Vilka i våra dagar ägnar sig åt apostlarnas undervisning, och hur gör de det?
9 Det som var teokratiskt på den tiden är teokratiskt i våra dagar. Det som hade framgång med sig på den tiden, därför att det var teokratiskt, bör ha framgång med sig i våra dagar. Det är därför Jehovas vittnen har vänt tillbaka till apostlarnas tid, genom att försöka efterlikna dem. Detta är ett sätt på vilket vi i våra dagar kan ägna oss åt apostlarnas undervisning: vi efterliknar deras metoder. Vad deras muntliga förkunnelse angår, har vi inte apostlarna ibland oss i köttet i våra dagar, men vi har deras skrifter, tillsammans med deras medlärjungars inspirerade skrifter, sådana som Markus’, Lukas’, Jakobs och Judas’. Genom att noga följa dessa inspirerade kristna skrifter och visa ifrån oss oinspirerade människors religiösa traditioner ägnar vi oss i våra dagar åt de inspirerade apostlarnas skrivna undervisning. Denna skrivna undervisning ger oss instruktioner om hur den sanna kristna församlingen i våra dagar bör vara organiserad och ledas genom kvalificerade tillsyningsmän och biträdande tjänare, vilka alla förordnas av den styrande kretsen för hela den kristna församlingen utöver jorden. Som det var i den apostoliska tiden, samlas Jehovas vittnen nu till möten och gör detta regelbundet, utan att förfalla till den dåliga vanan att försumma att komma tillsammans; de uppmuntrar i stället varandra, och detta så mycket mer som de ser Harmageddonstridens dag närma sig. Templet i Jerusalem förstördes år 70, och Jehovas vittnen i vår tid kan inte besöka det för att hålla offentliga möten där, men de håller offentliga möten i denna tid överallt där de kan göra detta, inomhus och utomhus. — Apg. 14:23; 20:28—35; 1 Tim. 3:1—13; Tit. 1:5—9; Hebr. 10:25.
10. Vilket särskilt framträdande drag i apostlatiden kännetecknar Jehovas vittnens verksamhet i denna tid?
10 Ett särskilt framträdande drag i apostlatidens verksamhet kännetecknar Jehovas vittnens teokratiska verksamhet i denna tid. Vad är det? Att de predikar de goda nyheterna från hus till hus och när de blir inbjudna till enskilda hem, som t. ex. vid stora konvent i vissa städer som motsvarar forntidens Jerusalem, den tidens konventstad. Att apostlarna själva inte var för höga för att uppfylla det teokratiska kravet och predika från hus till hus visade aposteln Paulus, då han sade till de äldre männen i Efesusförsamlingen: ”Jag [avhöll mig] icke ... från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus. Men jag bar grundligt vittnesbörd både för judar och för greker om bättringen inför Gud och tron på vår Herre Jesus. ... Jag [anser] icke min själ betyda något såsom dyrbar för mig, om jag endast må avsluta mitt lopp och vad som hör till det ämbete som jag mottog av Herren Jesus, nämligen att bära ett grundligt vittnesbörd om de goda nyheterna om Guds oförtjänta godhet.” — Apg. 20:20, 21, 24, NW.
11. Från vilket håll har det gjorts invändningar mot denna verksamhet, och varför?
11 Så genomträngande har denna metod att predika från hus till hus varit, när det gällt att nå de flesta människorna med Guds budskap nu på nittonhundratalet, att kristenhetens religiösa präster och predikanter på oteokratiskt sätt har gjort invändningar, protesterat och dragit saken fram inför politiska instanser, polismyndigheter och dömande myndigheter, alldeles som de judiska prästerna gjorde på apostlarnas tid. Till följd härav har Jehovas vittnen måst kämpa vid domstolarna för att hålla denna väg för predikandet av budskapet om Guds rike öppen. I länder där Jehovas vittnen blivit förbjudna, eller där statsreligionen inte tillåter att de håller offentliga föredrag, efterliknar de apostlarna genom att på teokratiskt vis gå från hus till hus och predika lugnt och stilla, utan att ådraga sig allmänhetens uppmärksamhet.
Furstliga slavar
12. På vilken grundval måste vi vila för att vara teokratiska i denna tid?
12 Att vi bringar oss själva i överensstämmelse med de apostoliska metoderna och anordningarna från det första århundradet hör med till att vi erkänner den teokratiska organisationen i våra dagar för vårt livs skull. Vi vet att det nya Jerusalem framställs i bild med tolv grundstenar, och på dessa står ”de tolv namnen på Lammets tolv apostlar”. (Upp. 21:14, 19, NW) För att vara teokratiska måste vi i denna tid fortfarande vila på denna tolvfaldiga grundval, som utgörs av dessa kristna apostlar och profeter, med Jesus Kristus själv som den hörnsten, på vilken alla dessa tolv apostoliska grundstenar i sin tur vilar. — Ef. 2:20—22.
13. För att fullt kunna erkänna organisationen i våra dagar måste vi erkänna ett annat drag i förbindelse med den. Vilket? Och sedan när?
13 Men nu i denna ”ändens tid” för denna världen är det ännu ett drag i förbindelse med den teokratiska organisationen som vi måste erkänna. Vilket då? Den ”trogne och omdömesgille slaven”. Jesus sade i sin detaljerade profetia om de bevis som skulle ge vid handen att ”ändens tid” hade kommit, då han skulle vara osynligen närvarande, att han skulle förordna en sådan ”trogen och omdömesgill slav”. ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer, finner honom göra så. Jag säger eder i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” (Matt. 24:45—47, NW) Världshändelserna sedan 1914, och i synnerhet det som inträffat bland Jehovas folk sedan 1918, ger synliga bevis för att Herren Jesus Kristus, som tillträtt sitt konungadöme, har kommit till Guds andliga tempel för att utföra den slutliga domen på ”Guds hus”. Och under utövandet av sitt domarvärv har han funnit en ”trogen och omdömesgill slav” och har satt denne över alla sina tillhörigheter, alla sitt rikes synliga intressen på jorden. (1 Petr. 4:17) För att kunna fullt erkänna den teokratiska organisationen i våra dagar måste vi därför erkänna denne ”trogne och omdömesgille slav”, som den återkomne Herren och domaren har satt över allt som tillhör honom. Vi kan inte komma förbi detta förhållande.
14. Vem är denne ”slav”, och åt vilka sätter han fram mat?
14 I åratal tänkte man att denne ”trogne och omdömesgille slav” var en enda människa eller var det ansvarsfyllda ämbete som bekläddes av en enda individ. Men är den synliga, teokratiska organisationen beroende av en enstaka individ för att få sin andliga ”mat i rätt tid”? Nej, och i ljuset av de fullbordade profetiorna ser vi nu rätt och riktigt, att den förordnade ”slaven” är en klass, kvarlevan eller de återstående av Jesu Kristi smorda, andliga efterföljare, som är kallade att vara medarvingar med honom i hans himmelska rike. När denna ”slav”-klass i våra dagar förvaltar alla Herren Jesu tillhörigheter på jorden, sätter den fram ”mat i rätt tid”, inte endast åt medlemmarna av den smorda kvarlevan, utan också åt en ”stor skara” av Herrens ”andra får”, de trogna människor som tror Rikets budskap och som har ett jordiskt framtidshopp i den nya världen. Eftersom Herren har förordnat ”slav”-klassen till att förvalta alla hans synliga tillhörigheter, låter Herren Jesus som den rätte Herden inte sina får på jorden i denna tid få sin mat genom någon annan än denne ”slav”.
15. I överensstämmelse med vilket föredöme har ”slav”- klassen en styrande krets, och vilka inbegrips i den?
15 Då nu den ”trogne och omdömesgille slaven” är en klass, beror dess fortvarande trohet och omdömesgillhet inte på någon enstaka individs liv och uppförande. Därför att ”slav”-klassen utgörs av många smorda kristna, måste den ha en styrande krets. Det har den också, alldeles som den teokratiska församlingen på den apostoliska tiden hade en styrande krets. Petrus påstod sig inte utgöra denna styrande krets. Inte heller gjorde Paulus det. Båda dessa apostlar erkände att den styrande kretsen innefattade flera än dem själva, och de lade fram sina tvistepunkter inför den styrande kretsen att avgöras av den. Då ju Lammets tolv apostlar bara var ett dussin män, kunde inte alla av de andligen kvalificerade männen på den tiden höra med bland dessa särskilda apostlar. Och därför inbegreps i den styrande kretsen, förutom Lammets tolv apostlar, andra äldre män av den teokratiska organisationen i Jerusalem, som t. ex. Jakob, Jesu Kristi halvbroder. (Apg. 15:1—29; Gal. 1:18, 19; Jak. 1:1) Den styrande kretsen för den ”trogne och omdömesgille slavens” klass i våra dagar inbegriper naturligtvis ingen av de tolv apostlarna, som nu i så långa tider har varit borta från den jordiska skådeplatsen, men den följer dessa apostlars skrivna föreskrifter och de övriga äldre männens, som jämte dem skrivit de kristna grekiska skrifterna. Den teokratiska styrande kretsen nu i våra dagar utgörs av äldre, andligen kvalificerade män av den smorda kvarlevan.
16. Vad är den styrande kretsen nära förbunden med, och hur utövas och utbreder sig dess verksamhet utöver jorden?
16 Den synliga, teokratiska organisationen i våra dagar är anpassad efter nutida förhållanden och är också pliktig att ge åt kejsaren det som är kejsarens, och följaktligen har den en i laga ordning upprättad organisation till sin tjänst, nämligen Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, som inregistrerades år 1884 enligt staten Pennsylvaniens lagar i Amerikas Förenta stater. (Matt. 22:21) Det är med denna laggiltiga organisation som den ”trogne och omdömesgille slav”-klassens styrande krets är nära förbunden för administrativa och legala uppgifter och för att ge ut litteratur, i syfte att sörja för att ”dessa goda nyheter om riket” må bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. (Matt. 24:14, NW) När nu predikandet om Riket redan har utbrett sig till 150 länder, så har denna laggiltiga organisation avdelningsexpeditioner i mer än sextio av de länderna. Som tillbörligt och nödvändigt är får avdelningsexpeditionerna ekonomiskt stöd av den ursprungliga, laggiltiga organisationen. De kristna män som förordnats att förestå dessa avdelningsexpeditioner är åt Jehovas tjänst överlämnade vittnen för honom och kallas ”landstjänare”. De är just detta, ”tjänare”, inte husbönder. När allt tages i betraktande, måste vi i vårt erkännande av den teokratiska organisationen innefatta att vi erkänner alla dessa föranstaltningar och anordningar, som Jehova Gud har gjort genom Jesus Kristus just för vår tid. För att bevisa att vi lojalt erkänner dessa anordningar bör vi sträva efter att troget samarbeta med den teokratiska organisationen och dess olika förordnade och fungerande delar.
17. Sedan när är orden i Jesaja 32:1, 2 tillämpliga, och hur?
17 Sedan Gud upprättade Riket i himlarna år 1914, och i synnerhet sedan 1919, har profetian i Jesaja 32:1, 2 (RS) varit tillämplig i fråga om den på tronen insatte Jesus och hans förordnade tjänare på jorden. Det heter där: ”Se, en konung skall regera i rättfärdighet, och furstar [sarim, hebreiska] skola styra med rättvisa. Var och en skall vara lik ett gömställe undan vinden, ett skydd mot stormen, lik strömmar av vatten på en torr plats, lik skuggan av en stor klippa i ett försmäktande land.” Eftersom ”furstar” eller sarim här inte betyder världsliga furstar, utan betecknar framträdande teokratiska män, som är de förordnade främsta ibland en skara eller en grupp, ända ned till en grupp om tio personer, intar den ”trogne och omdömesgille slavens” klass en furstlig ställning i förhållande till ”de andra fåren” bland Jehovas vittnen. Landstjänarna är teokratiska furstar eller sarim i det område, som är underställt respektive avdelningsexpeditioner, och detta oavsett om landstjänaren är medlem av den smorda kvarlevan eller tillhör ”de andra fårens” klass. Varje manlig tjänare, som förordnats av den styrande kretsen och som ”styr med rättvisa” bland tio av Jehovas vittnen, är en teokratisk furste eller sar. Av alla Jehovas vittnen på jorden i våra dagar bör de teokratiska sarim först och främst erkänna den teokratiska organisationen som fungerar i denna tid.
18. På vilken grund blir någon — vem det än må vara — bibehållen i tjänsten som en sar, och vad fordras för att sarim ”skola styra med rättvisa”?
18 Jehovas teokratiske konung, Jesus Kristus, behåller endast trogna och lydiga ”furstar” i sin tjänst på jorden. För att dessa sarim skall bibehållas i den särskilda tjänsten måste de erkänna sin Herre, Jehovas på tronen insatte konung, och måste ödmjuka sig under hans kungliga hand och måste styra med rättvisa. Att styra med rättvisa betyder att sarim måste handla rätt gentemot sin konung, Jesus Kristus, måste handla rätt gentemot Konungens ”trogne och omdömesgille slav”, som har blivit satt över alla hans jordiska tillhörigheter, och måste handla rätt gentemot Konungens ”andra får”, hans undersåtar. Ställningen som Konungens sar är inte platsen där man kan följa den sedvänja som olyckligtvis rådde i Israel på domarnas tid: ”På den tiden fanns det ingen konung i Israel. Var och en var van att göra det som var rätt i hans egna ögon.” (Dom. 21:25, NW) Som föredömen för dem bland vilka de tjänar bör sarim själva efterleva organisationens föreskrifter. Detta innebär att de måste noggrant göra sig underrättade om dessa instruktioner — prästerna i det forntida Israel brukade rentav lära sig bibelns föreskrifter utantill — och måste studera dem gång på gång. På det sättet kan de få klart för sig vad de betyder och också vad de underförstått ger vid handen, och detta sätter dem i stånd till att taga hand om många saker som inte direkt omtalas i instruktionerna. För att styra med rättvisa kommer de sedan att sträva efter att alltid vara i överensstämmelse med organisationens föreskrifter och anvisningar.
19. Om vi tar landstjänaren som ett exempel, vad är det förnämsta skälet till att han bör erkänna organisationen och rätta sig efter dess instruktioner?
19 En landstjänare kommer till exempel att minnas, att det inte är en gren av trädet eller vinrankan som bär upp stammen, utan att det är stammen som bär upp och stöder alla grenarna. Grenen kan inte verka om den blir avsöndrad från huvudstammen, den måste förbli i den för att frambringa frukt. Så förhåller det sig också med en avdelningsorganisation. Den är bara en representant för, ett redskap åt, den laggiltiga organisation, som tillhandahåller medlen och andra rekvisita för verksamheten, och därför är den i finansiellt avseende beroende av den ursprungliga organisationen. Detta finansiella beroende ålägger i och för sig landstjänaren att göra vad han får anvisning om att göra, ty Sällskapet, som tillhandahåller medlen, bär ansvaret för att avdelningen får medel att röra sig med, och det måste göra räkenskap inför Gud för hur det brukar sina medel. De teokratiska bröderna, som ger Sällskapet bidrag, håller detta ansvarigt för att det skall bruka medlen på det förståndigaste och effektivaste sättet. Också ute i världen anses ett sådant tillvägagångssätt för normal, god, sund affärspraxis. Följaktligen måste landstjänaren lyda organisationens instruktioner och måste eftersträva att vara effektiv i sin tjänsteutövning, så att avdelningen må kunna fungera på det mest ekonomiska sättet med de bästa och största resultaten. Men därför att han är en av Konungens sarim, bör han ha ett mycket högre motiv än detta, att han har förpliktelser och är beroende i ekonomiskt avseende, ty vår organisation är inte av kommersiell natur. Det högre motivet härleder sig därav, att organisationen är teokratisk, underställd Jehova Gud och styrd av honom genom hans regerande konung, Jesus Kristus. Detta är det förnämsta skälet för alla dem som är överlämnade åt Gud till att erkänna organisationen, vara den undergivna och bevisa sig lojala mot den.