”En tjänare av det rätta slaget”

 1. Hur blir någon en Jehovas tjänare, och hur bevisar han sig vara det?

DET grekiska ordet diákonos, som används i de grekiska skrifterna, betyder ordagrant ”tjänare”. (1 Tim. 4:6, NW) Det syftar här på en person som är en tjänare i offentligt värv åt Jehova och är förordnad av honom, sedan han först har tagit steget att genom en högtidlig överenkommelse överlämna sig åt att göra Guds vilja. För att bevisa sig värdig namnet och få behålla Guds ynnest kommer denne tjänare troget att sträva efter att fullgöra varje befallning och uppdrag, av vad slag det vara må, som ges honom av de ”överordnade myndigheterna”. Denne tjänare kommer också med nödvändighet att visa sig vara en som följer Jesus Kristus, Guds förnämste tjänare, tätt i spåren och kommer liksom han att vara medveten om den plikt som framför allt ålagts honom, nämligen att vara en predikare av de goda nyheterna om Jehovas upprättade rike, vars regent är Kristus. Alltså kommer han, liksom Jesus, att visa sig vara ett av Jehovas vittnen, som vittnar om sanningen. — Rom. 13:1, NW; Joh. 18:37; Jes. 43:10, AS.

 2. Kan en tjänare eller slav fä ansvar betrott åt sig i Jehovas tjänst?

² Men fastän det väsentliga begrepp som förbinds med det ovan omnämnda grekiska ordet är ”tjänare” eller till och med ”slav” (NW), förnekar detta dock inte möjligheten av att en sådan tjänare placeras i en ställning av betydande ansvar, vari ingår uppsikten över andra och omvårdnaden om dem. Det som sägs i Matteus 24:45—47 och som citerades i slutet av föregående artikel är ett gott exempel på detta, tillsammans med vad Jesus sade i den liknelse som han framställde strax därefter. — Se Matteus 25:21, 23.

 3. Vilken tidig samhällsform ägde Guds godkännande, och vad visades därigenom beträffande ledarskap?

³ Så länge människor har vistats tillsammans, vare sig i familjeliv eller i något slags nationellt eller kommunalt liv, har någon form av organiserat samhälle varit behövlig. Detta har inneburit, att några har placerats i en ställning av myndighet och ledarskap, så att de varit ansvariga för andras övning och utbildning och haft till uppgift att leda dem på den rätta vägen. En sådan anordning har Guds godkännande, ty allt Guds handlande, först med Noa och sedan med Abraham och hans efterkommande och dem som var förbundna med dessa män, skedde på grundvalen av ett erkännande av den form av patriarkaliskt samhälle som då rådde. — Se Vakttornet, 15 november 1952.

 4. Hur var Noa ett exempel på en god ledare?

⁴ Låt oss anföra Noa som exempel på en god ledare. I synnerhet när det gällde Jehovas sanna tillbedjan gick han i spetsen, men dessutom måste han ha utfört ett duktigt arbete i fråga om att öva de sju personer, som han som familjens överhuvud hade under sin tillsyn, i vars och ens särskilda uppgift i det ofantliga och i hög grad ovanliga och krävande värvet att bygga den väldiga båten. Kom också ihåg allt hån och motstånd som de måste ha mött. Vilket kampmod lade inte Noa i dagen på grund av sin starka tro, och vilken uppsåtets orubblighet och vilken öm kärlek gentemot dem som stod under hans vård, medan han ”byggde en ark för att frälsa sitt husfolk”! — Hebr. 11:7, NW; 1 Mos. 6:9; 8:20.

 5. a) På vilket sätt var Abraham ett gott exempel i detta avseende? b) Vilket särskilt uppdrag anförtroddes åt Abrahams äldste slav?

⁵ Abraham var också ett storslaget exempel på en trogen ledare, också han i första hand med avseende på Jehovas rena tillbedjan. Han inte endast gav det rätta föredömet i sitt eget uppförande, utan vi har också bevis för att han grundligt övade och ledde allt sitt husfolk, hundratals slavar inbegripna, i lojal lydnad, när det gällde att strida för Jehovas rättfärdiga sak och även att uppfylla teokratiska fordringar. (1 Mos. 14:13—20; 17:9—14, 22—27) Men medan vi talar om slavar, vill vi erinra oss honom som var äldst bland Abrahams husfolk. Han betroddes med uppgiften att färdas till sin husbondes egen släkt i Haran och under änglarnas ledning söka rätt på och föra med sig tillbaka en kvinna, som skulle bli hustru åt Abrahams son Isak. Berättelsen visar att denne tjänare var starkt medveten om sitt ansvar och var påpasslig, eftersom han noga gav akt på varje detalj när han utförde sitt uppdrag. Han förlitade sig inte på sin egen vishet, utan med en tro lik den som fanns hos hans husbonde sökte han Guds ledning i saken. — 1 Mos. 24:1—27.

 6. Gör en sammanfattning av vad vi kan lära av de exempel som vi redan har betraktat.

⁶ Vare sig vi begrundar Jesu och apostlarnas ord eller går tillbaka till de första glimtar av den mänskliga historien som finns nedtecknade i Skriften, vare sig det är fråga om praktiskt, manuellt arbete, som det att bygga en båt, eller om ett ömtåligt uppdrag, som det att söka en hustru åt sin husbondes son och arvinge, så råder det alltså inget tvivel om att Jehovas tjänare och slavar ofta har blivit satta i ställningar av stort ansvar, som krävt utövandet av gedigna ledaregenskaper. Och vad skall vi säga om Jehovas folk i våra dagar?

En tjänst som går ut på att öva och utbilda andra

 7. Vilka personliga frågor ställs vi inför i vår tid, och hur kan vi frestas att slingra oss undan dem?

⁷ I denna tid finns det ett så väldigt arbete att utföra just här på denna jord, att maken därtill aldrig har förekommit i människans historia, och det skall utföras av dem som har kommit till kunskap om sanningen och som har insett det nödvändiga i att överlämna sig åt Gud och tagit detta steg. Har du tagit det steget, har du givit det löftet och således trätt in i Jehovas tjänst för alltid såsom en teokratisk slav åt honom? Du kanske säger: ”Ja, jag har tagit det steget, men jag tillhör inte den smorda kvarlevans klass, och då mina möjligheter är så begränsade och jag har så många världsliga plikter, så åligger det mig ingenting annat än att vara med vid mötena och ta del i vittnandet, allteftersom tillfälle erbjuder sig.” Eller också kanske du säger: ”Jag är en syster i en församling där bröder innehar alla de ansvarsfulla posterna, och därför är det inte nödvändigt för mig att uppträda som ledare på något sätt, och det skulle inte heller vara rätt.” Nåväl, låt oss se litet närmare på saken.

 8. a) Vilket arbete skall utföras till gagn för de människor i kristenheten som har en god vilja? b) Är vårt verk avslutat, när dessa har blivit församlade till Sion?

⁸ Som de skriftställen vi redan har betraktat tydligt visar, är det ett brådskande och stort arbete som skall utföras i dessa yttersta dagar, ett arbete som består i att kungöra sanningen, budskapet om Riket, och i att låta den varnande underrättelsen om Babylons undergång ljuda och påvisa det tvingande behovet att fly nu! Men är vårt uppdrag fullgjort därmed? Nej, det finns ytterligare ett verk att utföra till gagn för dem som suckar och jämrar sig över de styggelser man begår i kristenheten och som är redo att ta varningsbudskapet till hjärtat. Som du vet, befinner sig dessa goda människor i allmänhet i ett så förvirrat och utsvultet tillstånd i andligt avseende, att de vet föga eller intet om Guds ords grundsanningar och inte har någon uppfattning om Jehovas teokratiska organisation, Sion, som den plats de måste fly till för att få skydd. Vi måste därför ägna oss åt att bistå dessa människor, hjälpa dem inte endast att få kunskap om sanningen, utan också att inse vad de har att göra, hjälpa dem att komma in på den banade väg som leder från Babylon till Sion, där de slutligen blir församlade under den upphöjda ”signalens”, Jesu Kristi, den regerande konungens, skyddande välde. Kan vi nu säga att vi har fullgjort vårt uppdrag med avseende på dessa andra får, som äntligen befinner sig inom den anordning som utgörs av ”en hjord, en herde”? — Hes. 9:4; Jes. 62:10, AT; Joh. 10:16, NW.

 9. Vilken princip gäller för alla sanna troende, och hur ådagaläggs detta i Skriften?

⁹ När vi nu åter vänder oss till bibeln för att få svar, finner vi upprepade gånger, såväl i föreskrifter som i exempel, framhållet att de som tar emot evangeliets, ljusbudskapets, sanning själva måste bli ljusbärare. De måste vara redo att vara lika David, som var ett av Jehovas får, men som slutligen kallades till att bli herde för Israel, Jehovas arvedel, sedan han hade blivit övad i de rätta egenskaperna genom att sköta om sin faders bokstavliga får. (Ps. 23:1; 78:70—72) Eller för att uttrycka det på ett annat sätt.: De som har utövat tro därhän, att de har överlämnat sig åt att göra Guds vilja, måste hädanefter ådagalägga detta rätta slag av tro genom tillbörliga gärningar, ”ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning”. Samma princip ådagalades av Jesus i det sätt varpå han handlade med sina första lärjungar. Att de tog emot honom såsom Messias var inte tillräckligt. Han ville inte att de skulle vara bara troende. I stället kallade han dem genast från deras vanliga göromål, som t. ex. fiske, och började utbilda dem till att ”bliva människofiskare”. Han visade att de som ”med ett rätt och gott hjärta” hör ordet själva måste ”behålla det och bära frukt med uthärdande”. Han talade om det ansvar som kommer att vila på dessa och sade: ”Ägna därför uppmärksamhet åt hur ni lyssna; ty den som har, åt honom skall mera givas”, och han underströk hur nära förbunden han var med dessa mottagliga lärjungar, när han sade: ”Min moder och mina bröder äro dessa som höra Guds ord och göra det.” Kort sagt, varje troende av det rätta slaget måste övas till att bli en tjänare av det rätta slaget. — Rom. 10:10; Mark. 1:17; Luk. 8:15—21; NW; Matt. 5:14; Jak. 2:17.

10. Hur är denna princip särskilt giltig i våra dagar?

¹⁰ Om den nyss uttalade principen var sann på Jesu tid och var det i ännu högre grad efter det att den kraftgivande heliga anden hade kommit över den första skaran av troende, med hur mycket större styrka gäller då inte samma princip i denna tid, då Joels profetia, som Petrus citerade på pingstdagen, har sin slutliga uppfyllelse! Här har vi då svaret på vår fråga. De som har låtit sig påverkas av predikandet av sanningen måste själva bli övade och fostrade till att bli pålitliga och effektiva predikare av detta samma budskap om Riket. Därför att ett så stort verk måste utföras världen runt och därför att de som är med i detta verk själva har ett så stort gagn därav, är det ytterst viktigt att alla som kommer in i sanningen lär sig hur de skall kunna ha aktiv del i ”försoningens ämbete” och lär sig hur de på ett verksamt sätt skall kunna rikta en enträgen maning till andra genom att frambära och förklara ”försoningens budskap” så som sig bör. Ja, det är just i detta sammanhang som Paulus skriver: ”I det vi arbeta tillsammans med honom, bönfalla vi eder också om att icke mottaga Guds oförtjäna godhet och sedan förfela dess syfte.” — 2 Kor. 5:18—6:1, NW; Apg. 1:8; 2:17, 18.

11. Anför ytterligare skriftställen som betonar behovet av en övnings- och utbildningsverksamhet i våra dagar.

¹¹ Allt detta inskärper oemotståndligt hos oss, hur absolut nödvändigt det är att ett intensivt övnings- eller utbildningsverk utförs till gagn för alla dem som kommer till Guds organisation, Sion. De som i den första tiden blev ”medborgare” och ”medlemmar av Guds husfolk” blev ”uppbyggda [övade och fostrade] på apostlarnas och profeternas grundval, ... uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande”. Jesaja begagnade precis samma symboliska uttryckssätt angående Guds hus och stad och talade om övningsprogrammet för dessa ”yttersta dagar”, när Jehovas hus ”skall bliva fast grundat på bergens topp”. Jesaja skrev: ”Och många folk skola gå åstad och säga: Kommen och låtom oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall lära oss sina vägar, och vi skola vandra på hans stigar. Ty från Sion skall lagen utgå och Jehovas ord från Jerusalem.” — Ef. 2:19—22, NW; Jes. 2:2, 3, AS.

12. Om detta arbete begränsas till Sällskapets förordnade tjänare, vilka svårigheter stöter man då på, och vilken slutsats leder detta till?

¹² Men vem skall utföra all denna undervisning och övning? Skall det vara endast de mogna manliga medlemmar av församlingen, som Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet förordnat som tjänare på särskilda poster, tillika med de resande representanter för Sällskapet, som blivit förordnade som krets- och områdestjänare? Om detta vore det rätta svaret, så skulle det — i betraktande av det stora antal av Herrens andra får, som nu lystrar till hans röst i alla länder — oundvikligen betyda, att flertalet av dessa skulle få lov att vänta mycket lång tid, innan de kunde få den personliga hjälp och övning som nödvändigt behövs för att sätta dem i stånd till att bli pålitliga och regelbundna predikare och förkunnare. Är det inte dessutom så, att det till och med bland dem som har varit förbundna med organisationen i tämligen lång tid finns många som ännu behöver mycket bistånd? Det rätta och praktiska svaret är därför att var och en som är befäst i sanningen, vare sig det är en man eller en kvinna, kan ha någon del i detta livsviktiga verk att öva andra, som inte är så långt komna som vederbörande själv.

13. Hur har det sörjts för att behovet att få detta verk utfört blivit fyllt på ett teokratiskt sätt?

¹³ Emellertid överlämnas det inte på ett lösligt, demokratiskt sätt åt var och en att själv avgöra, om han befinner sig i en sådan ställning att han kan öva andra, och att själv bedöma, vem som behöver hjälp och hur den bör ges. I stället tog man vid den stora sammankomsten på Yankee Stadium år 1953 — såsom de som var med där säkert kommer ihåg — på sant teokratiskt vis upp just detta problem till skärskådande och behandlade det på ett realistiskt sätt, när ett intensivt övningsprogram för tjänsten från hus till hus kungjordes. Vid detta tillfälle blev det eftertryckligen påvisat att varje förkunnare bör vara i stånd till att effektivt predika de goda nyheterna från hus till hus och göra detta regelbundet. Därpå förklarades de nya anordningar, genom vilka alla de förordnade tjänarna skulle kunna ägna erforderlig uppmärksamhet åt detta arbete. I sin tur skulle dessa tjänare uppmana andra i församlingen, som vore befästa i sanningen och pålitliga i tjänsten, att ikläda sig privilegiet och ansvaret att öva en eller flera av dessa oerfarna eller svaga, som behövde en hjälpande hand. Då ju detta övningsprogram nu har varit i gång under någon tid, är det därför mycket möjligt att du har blivit ombedd att ta del i detta arbete, förutsatt att du själv är en pålitlig förkunnare, även om du inte hör till den smorda kvarlevan eller även om du är en syster i en församling som har ett antal kvalificerade manliga medlemmar.

Individens ansvar

14. Vad måste man iakttaga och vad måste man undvika för att vara ”en tjänare av det rätta slaget”?

¹⁴ Är du en av de tjänare som blivit förordnade direkt av Sällskapet, eller är du en av dem som av dessa tjänare uppmanats till att ta någon del i denna tjänst att öva eller utbilda andra? I så fall vill vi vädja till dig att du måtte vara ”en tjänare av det rätta slaget”, alldeles som Paulus enträget manade Timoteus. Vägra inte eller drag dig undan, så att du blir slö och trög i den här saken, ty du vet att Jehova ogillar en sådan hållning. (Luk. 9:62; Hebr. 6:11, 12) Bli å andra sidan inte övermodig, om ett sådant ansvar betros dig, utan försök att göra bruk av ett sunt sinne och laga så att du får en välbalanserad uppfattning om saken. Du kommer att finna Paulus’ förmaning i Romarna 12:3—8 synnerligen ändamålsenlig i detta sammanhang. Studera den noga och behåll den i minnet. Gör inte det misstag som världsliga ledare begår, vilka är benägna för att gå till ytterligheter, så att de antingen helt tappert leder från en trygg position längst bakom de andra eller också kråmande går i spetsen i en ande av stolt ärelystnad. Kom i stället ihåg Guds organisations ande, den ande som önskar kämpa till gagn för dem som behöver skydd, vidare kärlekens och ödmjukhetens ande, som ådagalades av Läraren och Mästaren, vilken tvättade de människors fötter, åt vilka han gav det rätta slaget av ledning. Såsom Paulus återigen skrev: ”Hav i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Tag ledningen i att bevisa varandra heder. Gå icke och söla i edert arbete. Var glödande genom anden. Var slavar åt Jehova.” Om du behåller dessa ting i minnet, kommer du aldrig att vara överlägsen, fordrande eller otålig mot dem som har anförtrotts i din vård, utan du kommer att ådagalägga samma ihärdighet och ömhet som visas av de stora ledarna, Jehova och hans älskade Son, Kristus Jesus. — Rom. 12:10, 11, NW; Joh. 13:12—17.

15, 16. a) Vilken hjälp och uppmuntran till att gripa oss an med denna övningsverksamhet får vi från Skriften? b) Vilket ansvar måste vi på samma gång taga på oss?

¹⁵ Men kanske känner du dig fortfarande inte vuxen uppgiften att hjälpa till med att öva någon annan och menar att detta arbete är alltför invecklat, då du tänker på det riktiga bruket av alla olika detaljer i den utrustning som organisationen tillhandahåller och även på det motstånd och de besvärliga frågor som man sannolikt ställs inför under arbetet från hus till hus. Vi svarar med att påminna dig om Jesu slutliga ord till sina lärjungar: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem ... [och] lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” De skulle inte självständigt på egen hand grena ut sig, utan alldeles som de själva hade blivit grundligt lärda hur de skulle utöva ämbetet i lydnad för Kristi bud, så skulle de i sin tur lära andra att hålla precis detsamma, ingenting mer och ingenting mindre. Säkert bör det inte vara alltför svårt att hjälpa någon annan på samma sätt som du själv har blivit övad, i synnerhet när du kommer ihåg, att det i vår tid, liksom i den första tiden, finns tjänare i olika ställningar, som har blivit förordnade av organisationen speciellt ”med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare”. Naturligtvis bör du inte försöka utföra detta arbete i din egen kraft och vishet. Till och med Jesus, den fullkomlige tjänaren, förlitade sig helt på att hans Faders ande och ord skulle uppehålla och vägleda honom i fullgörandet av hans uppdrag. — Matt. 28:19, 20; Ef. 4:12; NW.

¹⁶ För att hjälpa dig att bevara den rätta och välbalanserade uppfattningen om din tjänst skulle vi ytterligare vilja påpeka, att det inte är fråga om att jämföra en ställning med en annan i övningsverksamheten. Vare sig du är missionär eller krets- eller områdestjänare eller en syster som har blivit ombedd av församlingstjänaren att ge ett handtag genom att hjälpa en annan, mindre erfaren syster, så fordras det samma ledaregenskaper i alla de olika fallen. Du är lik en förvaltare, och ”vad man förväntar av en förvaltare är att en sådan skall befinnas trogen”. Jesus bestyrkte samma princip, när han sade: ”Den som är trogen i det minsta är trogen också i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta är orättfärdig också i mycket.” — 1 Kor. 4:2; Luk. 16:10; NW. Se också Matteus 25:14—30, NW.

17. a) Hur skall Paulus’ ord i 1 Korintierna 4:15 förstås? b) Vad kan vi i detta hänseende lära i fråga om Timoteus?

¹⁷ När vi nu närmar oss slutet på detta studium, vill vi påminna dig om Paulus’ ord till korintierna: ”Även om ni kunna hava tio tusen uppfostrare i Kristus, hava ni förvisso icke många fäder, ty i Kristus Jesus har jag blivit eder fader genom de goda nyheterna.” (1 Kor. 4:15, NW) Vad är det för skillnad mellan en uppfostrare och en fader? Vad en betald uppfostrare, en informator, i första hand intresserar sig för är att fullgöra sina förpliktelser genom att ge den undervisning eller övning som krävs av honom, men han räknar inte med att behöva upprepa en lektion alltför många gånger på grund av elevens tröghet till att fatta saker och ting. När han har gjort sin plikt, är han tillfredsställd och färdig och förväntar att få sin betalning. En sann far å andra sidan, intresserar sig inte i första hand för sig själv, utan för att hjälpa sitt barn att göra verkliga framsteg och är av kärlek, ännu mer än av plikt, beredd att vara oändligt tålmodig och överseende, att glatt och osjälviskt ge av sitt bästa. Med avseende på hur aposteln visade sig vara en fader för bröderna i Korint hänvisar vi dig till hans föregående ord i 1 Korintierna 4:11—13. Det är också intressant att lägga märke till hans efterföljande ord i verserna 16 och 17 beträffande den väl övade och fostrade Timoteus, för vilken Paulus var som en verklig far. Beträffande de omnämnda undervisningsmetoderna kan vi få en god uppfattning om dem genom att studera apostelns båda brev till den älskade Timoteus, där vi lägger märke till de sunda, skriftenliga råd som ges med förmaning och varning tillika med praktiska detalj anvisningar, allt för att hjälpa denne unge tjänare att på rätt sätt avbörda sig sitt eget ansvar i fråga om att öva andra. Som Paulus säger: ”Genom att giva bröderna dessa råd kommer du att vara en tjänare av det rätta slaget åt Kristus Jesus, en som har blivit närd genom trons och den rätta undervisningens ord, vilka du noggrant har efterföljt.” Ja, Timoteus följde troget den vägledning som gavs honom och fick sålunda lära sig hur han skulle bli en god ledare för andra i tjänsten. Vi vill också ta emot Guds oförtjänta godhet i denna tid och visa oss motsvara dess syfte, i det vi låter öva oss i att hjälpa andra, så att de kan bli befästa och vinna stadga som predikare av de goda nyheterna. — 1 Tim. 4:6, NW.

18. Hur måste vi vara försiktiga, när vi i vårt sinne gör oss en bild av Jesus, sådan han var på jorden?

¹⁸ Vi har redan ägnat någon uppmärksamhet åt hur Jehovas tjänare och ledare, som han har förordnat, Kristus Jesus, ter sig enligt det profetiska betraktelsesättet, såsom detta uppenbaras genom profeten Jesaja. Men låt oss, då vi ju alltjämt befinner oss i köttet, till slut i korthet bilda oss en föreställning om vad för slags människa, vad för slags ledare, Jesus var, när han var på jorden med sina lärjungar. Vi måste från våra sinnen avfärda alla falska intryck som vi har fått från religiösa böcker eller bilder, där den tanken ofta bibringas en att Jesus var ovanlig till sitt kroppsliga utseende, att han hade ett magnetiskt leende, som ingen kunde motstå, och en befallande blick, som ingen vågade vara olydig mot. Tvärtom tycks det framgå av den ringaktande uppfattning, som folket i Jesu födelseort hyste om honom, att Jesus inte försökte pråla med sina fullkomliga egenskaper eller tvinga andra att lägga märke till dem. Nej, han utövade ett fullkomligt gott förstånd och uppträdde anspråkslöst. — Matt. 13:54—56.

19. Vad för slags ledare visade Jesus sig vara, och hur ger hans egna ord detta till känna?

¹⁹ Men för att tänka och uttrycka oss mera modernt: Föreställer vi oss Jesus såsom en ledare som hastar framåt med långa steg, som är absolut tiptop i fråga om effektivitet och organisation och är otålig över andras fel och tillkortakommanden? Knappast. Naturligtvis råder inget tvivel om hans fullkomliga förmågor i varje hänseende. Där förekom inget misstag, ingenting överflödigt och aldrig någonsin ett orätt ord. Men medan hans efterföljare visserligen erkände honom som sin Mästare, var de dock inte skrämda eller nedtryckta av hans personlighet, de kände det inte som om han befunne sig långt framom dem, liksom i en klass för sig. Tvärtom var han både i ande och i handling mycket nära sina efterföljare, vänlig och tillgänglig, utom när tillfället då och då krävde något annat. Och denna föreställning om förtrolig närhet är ett av de förnämsta begrepp som förbinds med ledning, som t. ex. när en far leder ett barn eller en hund leder en blind. Vad sade Jesus, när han inbjöd några att bli hans lärjungar? Lägg märke till hans vänliga ord: ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” Detta betyder att han var mild till sinnes, resonlig, barmhärtig och hänsynsfull mot dem som han höll på att öva. Han blev inte upprörd över småsaker. Han visade också en anspråkslös inställning i sitt sätt att handla med dem, utan några höga tankar om sig själv, utan att skapa ett intryck av överlägsenhet, fastän han var fullkomlig. Det var alltid vederkvickande att vara tillsammans med honom, ty han hade i sanning den älskligaste och i egentlig mening älskvärdaste personlighet. Fariséerna fick naturligtvis inte detta intryck, men för ögonblicket inskränker vi oss till att betrakta Jesus såsom ledare och undervisare för sina vänner, lärjungarna. — Matt. 11:28—30, NW.

20. Vad bör vi behålla i minnet, när vi går åstad i övningsverksamheten?

²⁰ Fastän Jesus inte i synlig måtto är med oss i denna tid, så vet vi, att han till sin personlighet inte har förändrats det ringaste. (Hebr. 13: 8) Han är vårt exempel och mönster, och de som äger privilegiet att ha någon del, stor eller liten, i att ge en rätt ledning åt sina bröder gör väl i att noga följa detta exempel. Om du gör det, kommer du, liksom Jesus, att alltid vara vederkvickande och uppfriskande för dina bröder, och på det sättet kommer du också att ge av ditt bästa och kommer att få ut det bästa av andra. Må vi, till gagn för oss själva och som ett exempel, alltid behålla i minnet den inspirerande beskrivning på en ledares beteende, som nu uppfylls av Jehova genom hans ”tjänare”, Kristus Jesus: ”Han skall föda sin hjord likt en herde, han skall församla lammen på sin arm och bära dem i sin famn och skall sakta leda dem som hava ungar.” — Jes. 40:10, 11, AS.

(The Watchtower, 1 februari 1955)