Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 10 — Återställelse av den sanna tillbedjan i våra dagar (1919—1932)

LIKSOM den heliga anden vid den forntida pingsten utgöts över den judiska kvarlevan för att återuppliva det arbete med att vittna, som Jehovas förnämsta vittne, Jesus, hade påbörjat och som då skulle sträcka sig ut över världen, så skedde det nu på våren 1919 att Jehovas heliga ande utgöts över den kristna kvarlevan som organisation betraktad. Detta återupplivade dem för en ny, i hög grad organiserad, världsomfattande verksamhet med att predika de goda nyheterna om det upprättade Riket.a (Apg. 1:8; Matt. 24:14) Tre och ett halvt år efter denna forna pingsthögtid, dvs. år 36 e. Kr., skedde det — för att antalet av dem som predikade skulle ökas — att helig ande kom över italern Kornelius och hans icke-judiska släktingar och vänner, för att också hedningar skulle få del i den internationella predikokampanjen, som då tog sin början. Som en motsvarighet till denna händelse skedde år 1922 ett ytterligare utgjutande av Guds ande över hans folk som organisation betraktat, och härigenom livades tusentals nya smorda vittnen (som då kallades ”Rut”- och ”Ester”-klassen) till att förena sig i predikokampanjen och därvid följa ett mera framskridet och välorganiserat tillvägagångssätt.b Liksom återupplivandet vid pingsten år 33 medförde tungomålstal på många olika språk, så har predikoverket efter 1919 bedrivits på mer än ett hundra språk.

Återställandet av den sanna tillbedjan av den levande Guden år 1919 innebar inte ett församlande av stora skaror av naturliga, ”ortodoxa” judar, judar efter köttet, till ett så kallat Heligt land (Palestina) under beteckningen ”sionism”. (Joh. 4:21—23) Ja, uppriktiga bibelforskare kom rentav omkring år 1932 på det klara med att denna länge väntade och allmänt förebådade händelse inte var en anordning av Jehova, utan endast av egennyttiga människor, som försåtligen manats till handling för att befrämja skapade varelsers uppsåt och intressen. Vid denna tid, 1932, då andra boken i serien Rättfärdighetens triumf kom ut, insåg Jehovas vittnen att en sådan rörelse som detta ”återvändande till Palestina” var inspirerad av Jehovas ärkefiende, Satan, som har bedragit hela den bebodda jorden. Enligt Skriften var Jehovas smorda lovprisare, hans sjungande väktare ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål”, andliga judar, sannskyldiga israeliter, och det var de som blev återställda till den heliga platsen, som betecknar Jehovas ynnest. Upplivade och uppmuntrade av Hans nyligen utgjutna ande (Joel 2:28; Jes. 52:7, 8; 60:1—3) hade de samfällt, villigt och osjälviskt församlat sig omkring Hans konung, ”Signalen” som av Jehova själv hade blivit osynligen och orubbligen insatt på det himmelska Sions berg för att, mitt ibland sina fiender, oemotståndligt härska över hela jorden. (Jes. 11:10, AT; Ps. 2:1—12; 1 Kor. 15:24—28) Att de sålunda församlade sanna tillbedjarna nådde fram till en rätt förståelse och insikt om dessa förhållanden, trots den världsliga sioniströrelsens framgångar, berodde helt på Guds faktiska återställande av sitt andliga Israel, vilket tog sin början år 1919.c

Åren 1919—1922 kännetecknades av nya framgångar för Jehovas smorda kvarleva vad gällde organisationens uppbyggande. Sällskapet Vakttornet beslöt att man för första gången skulle utföra allt tryckningsarbete själv, inbegripet tryckningen av inbundna böcker, bibelstudiehjälpredor. Plats för tryckeriet anskaffades vid Myrtle Avenue i Brooklyn i New York, och stora pressar och annan utrustning uppmonterades för denna självständiga tryckeriverksamhet. Ytterligare ett antal frivilliga medarbetare införlivades med Betelfamiljen, som därmed räknade 107 heltidsarbetare och så var rustad att gripa sig an med att framställa bättre, flera och billigare böcker och andra skrifter. The Watch Tower för 1 februari 1920 var första numret av denna tidskrift som trycktes på Sällskapets egna pressar. År 1920 gick det åt trettioåtta vagnslaster papper för framställningen av fyra millioner exemplar av den nya tidskriften, The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern), för att nu inte nämna allt annat som trycktes det året.d Kampanjen med den nya boken Millioner som nu leva skola aldrig dö! bedrevs med iver och kraft vid denna tid, och fördenskull måste stora mängder av den tryckas och sändas ut. Offentliga föredrag över samma ämne som det som boken behandlade framfördes över hela jorden, och genom de dagliga tidningarna vann man i anslutning till föredragen stor publicitet.e Ja, kampanjen gjorde i själva verket ett så stort intryck, att bokens titel ännu i våra dagar lever kvar som ett ordstäv bland många människor i Amerika och Europa.

I november 1921 tillkännagavs det att den första boken i en serie, som skulle komma att skrivas av domare J. F. Rutherford, hade kommit ut, nämligen The Harp of God (Guds Harpa).f Denna bok, som först framställdes vid ett kommersiellt tryckeri och senare vid Sällskapets eget tryckeri i Brooklyn, fick ett mycket gott mottagande av allmänheten och kom under årens lopp att spridas vida omkring i flera millioner exemplar. (Den utkom i svensk översättning på sommaren 1923.) Bland de andra böckerna i serien kan nämnas: Deliverance (Befrielse) och Creation (Skapelsen), som kom ut respektive år 1926 och 1927, samt Reconciliation (Försoningen) och Government (Framtidens regering), som kom ut år 1928. (På svenska utkom dessa böcker i följande ordning: Befrielse år 1927, Skapelsen 1929, Försoningen 1930 och Framtidens regering 1931.) Årsboken för 1927, Yearbook, var den första i serien av årsböcker, som regelbundet utgivits sedan dess. Denna nya tryckeriverksamhet, som blev allt mer och mer omfattande, krävde undan för undan större lokaler, varför Sällskapet Vakttornets tryckeri först, år 1922, flyttades till en sex våningars byggnad vid 18 Concord Street i Brooklyn i New York och sedan, år 1927, till Sällskapets egen stora moderna nya åtta våningar höga byggnad vid 117 Adams Street.g Också Betelhemmet tillbyggdes och utvidgades vid den tiden.h

Förbudet i Kanada mot Vakttornets litteratur blev upphävt den 1 januari 1920. Detta gjorde det möjligt för bibelforskarna i Kanada att sätta i gång en kraftig kampanj för att förkunna Riket.i Kort tid härefter, då Förenta staternas myndigheter återkallade åtalet mot Rutherford och hans sju medarbetare och härigenom fullständigt frikände dem den 5 maj 1920, blev det möjligt för Sällskapets president att besöka Europa för att med kraft reorganisera vittnandet i den delen av Jehovas vingård.j Stora sammankomster hölls i London, Glasgow och andra större brittiska städer.k Vid dessa sammankomster och vid konvent i Amerika, som hölls senare, påvisades det från Skriften att ett förberedande verk hade avslutats i och med år 1918. Nu stod Jehovas folk i begrepp att påbörja ett nytt verk i en kampanj av långt större omfattning. Eftersom hedningarnas tider hade gått till ända år 1914 och himmelriket då hade upprättats, var det nu mer angeläget än någonsin att predika ”dessa goda nyheter om riket”. Det framhölls att det fanns ”arbete för alla”, och vari ”det framför oss liggande arbetet” skulle bestå klarlades.l

När nu det nya arbetet med att vittna skred framåt och en fastare organisation byggdes upp, vilket var nödvändigt för att sammansvetsa vittnena till en effektiv arbetsenhet, stötte man på avsevärt motstånd från de ”valda äldste”, som tillhörde församlingarna av Jehovas folk på de olika orterna och som inte ville veta av något framåtskridande. Många av dessa envisades med att leva i det förflutna — att alltid tänka och tala om den tid, då pastor Russell levde, han som enligt deras förmenande var den enda kanalen för förmedling av upplysning och kunskap i Skriften och som de kallade ”den tjänaren” med hänvisning till Matteus 24:45. I The Watch Tower för 1 april 1920, sid. 100 (på svenska 15 juni 1920, sid. 180), och därpå följande artiklar för studium påvisades det klart och tydligt att till och med broder Russell år 1884 såväl som längre fram i tiden, energiskt hade framhållit att Sällskapet Vakttornet är det redskap eller den kanal som Jehova brukar för att undervisa sitt folk på jorden.a Nu, när så mycket nytt andligt ljus flödade från Jehovas tempel i himmelen, skulle inte dessa ”valda äldste” få hämma ortsförsamlingarnas utveckling eller hindra dem från att hålla jämna steg med den ökande takten i vittnandet.b Det påpekades rätt och riktigt, att Sällskapet hade varit förläggaren och utgivaren på broder Russells tid och skulle fortsätta att vara ett sådant redskap till Jehovas tjänst. Man varnade vännerna för att godta privata utläggningar och blint följa föregivna ledare ut i mörker. I stället borde alla och envar hålla fast vid Sällskapet, som alltifrån första början blivit brukat på ett så enastående och märkligt sätt. Man måste undvika att söka behaga människor.c Sällskapet utövade emellertid inte vid denna tid — i sin rättmätiga ställning såsom Jehovas redskap — i fullaste bemärkelse uppsikt över hur ortsförsamlingarna styrdes.d

En allra första början till teokratiskt överinseende kan i själva verket spåras tillbaka till 1919, då man tog upp arbetet med den nya tidskriften The Golden Age, som första gången kom ut i oktober 1919.

”Arbetet med The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern) består i att gå från hus till hus och erbjuda folk att prenumerera på tidskriften och därvid förkunna en hämndens dag från vår Gud och trösta alla sörjande. I samband med besöken i hemmen bör ett exemplar av The Golden Age lämnas i varje hem, oavsett om en prenumeration har tecknats eller inte.

... Församlingarnas medarbetare bör skaffa sig sina provexemplar genom distributionsledaren.”e

De församlingar som önskade ta del i den nya tjänsten på fältet, som nu stod öppen genom arbetet med The Golden Age, anmodades att låta skriva in sig hos Sällskapet såsom en tjänsteorganisation. När ett sådant meddelande nådde Sällskapet, tillsatte detta på teokratiskt vis en av församlingens medlemmar att tjäna såsom Sällskapets förordnade representant. Denne kallades ”director” (på svenska först distributionsledare och senare tjänstedirektör), och han var inte beroende av något årligen återkommande omval av församlingen på platsen. Nu började för första gången myndigheten att överflyttas från de demokratiskt styrda församlingarna under deras ”valda äldste” till Sällskapet, så att församlingarna mera direkt kom att stå under Sällskapets internationella ledning. Sålunda började Sällskapet att delvis utöva teokratisk uppsikt över församlingarnas verksamhet på fältet, under det att ”valda äldste” fortsatte att enligt det demokratiska styrelsesättet sköta församlingens verksamhet i fråga om studier och föredrag.

År 1921 började Sällskapet påvisa det felaktiga i den uppfattning, som en del ”valda äldste” hade fört fram och som gick ut på att de utgjorde sin församlings ”styrelse”, vilken hade rätt att följa ett självständigt, demokratiskt tillvägagångssätt oberoende av huvudexpeditionens organisation. Man gjorde en ansträngning att klarare och mera bestämt definiera det förhållande, i vilket de äldste stod till sina respektive församlingar.f Dessutom uppställdes kravet att världsvid enhet och enhetlighet skulle råda bland Jehovas folk när predikoverket utfördes. Medarbetarna i Storbritannien fick rådet att i sitt vittnande följa de metoder som man börjat tillämpa i Amerika.g Vars och ens ansvar att predika markerades kraftigare från och med 1920, därigenom att alla i församlingen som tog del i arbetet med att vittna anmodades lämna in rapport varje vecka. Fram till 1918 var det endast pionjärerna som var ålagda att rapportera sin verksamhet på fältet. Bestämt avgränsade distrikt för tjänsten på fältet tilldelades nu de olika församlingarna. Ja, församlingarna höll sannerligen på att bli ”ställda under oket” för tjänst. Första året som dessa rapporter lämnades in, 1920, var det 8.052 ”församlingsarbetare” och 350 pionjärer.h Av de mer än 1.200 till Sällskapet anslutna församlingarna var det vid slutet av 1922 så många som 980 som hade blivit helt omorganiserade för att ta del i tjänsten på fältet, och de rapporterade 8.270 ”församlingsarbetare”.i Från och med 1923 anslogs många söndagar till ”världsvitt vittnande” för att uppmuntra till samfällda ansträngningar över hela världen med samtidiga offentliga föredrag över ämnet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” och likaså till samfällt deltagande i att annonsera föredragen.j

Med början den 1 maj 1923 anslogs den första tisdagen i varje månad till ”tjänstedag”, då alla församlingsförkunnarna skulle använda några timmar till att ”sälja böcker” under ledning av ”distributionsledaren [tjänstedirektören]”.k Alltifrån den tiden fick församlingarna anvisning om att vid sina bönemöten, som hölls varje tisdagskväll, anslå halva tiden till vittnesbörd om arbetet i tjänsten på fältet. I förbigående kan nämnas att beteckningen ”tjänstedirektör” ändrades år 1936 till ”grupptjänare”l och därefter år 1953 till ”församlingstjänare”.a Sålunda började den centraliserade och delvis teotratiska ledning av Jehovas folk, som först gjort sig märkbar år 1919, att bära frukt just rätt tid för att lägga selen på det växande intalet förkunnare över hela jorden i och för ett oförtrutet kungörande av Jehovas förut nedskrivna domar. Cirkulärtrycket ”Bulletin”, med anvisningar för tjänsten, kom nu ut varje månad efter oktober 1922 (på svenska sporadiskt fr. o. m. januari 1923 och regelbundet fr. o. m. mars 1926), och alla uppmuntrades att såsom ”tappra stridsmän” lära sig vittnesbörd som Sällskapet hade utarbetat, så att de kunde dem utantill, och använda dessa då de erbjöd den bibelförklarande litteraturen. (Namnet på detta månatliga cirkulärtryck för tjänsten ändrades i oktober 1935, svenska upplagan i november, till ”Instruktioner”, och kom slutligen från och med juli 1936, svenska upplagan från och med augusti, att kallas med sitt nuvarande namn, ”Informationer”.) Dessa redskap för arbetets organisering har haft stor andel i att åstadkomma en enhetlig världsomfattande kampanj och ge verksamheten centraliserad, teokratisk ledning.

Steg för steg under en period på tjugo år rån 1919 blev vittnena fostrade och övade och beredda att ta emot ett teokratiskt system för hur församlingarna skulle vara organiserade. Under hela denna tid var det vissa valda äldste” som ådagalade sitt motstånd not den nya ledningen, som Gud föranstaltat om. De kunde inte inse att Jehovas heliga ande eller verksamma kraft övade sitt inflytande på organisationen för att åstadkomna en förändring i fråga om styrelse, som ledde fram till ett teokratiskt, dvs. av Gud dirigerat, sällskap, ett den nya världens samhälle. I nästan varje årsrapport efter 1922 framhölls ämnet ”organisation”, varigenom Rikets förkunnare hölls ständigt medvetna om detta förhållande.b Det gjordes också klart för dem att Satan har en mäktig organisation i motstånd mot Gud. År 1932 innehöll så 15 augusti- och 1 septembernumren av The Watch Tower (på svenska 15 oktober och 1 november) en serie om två artiklar kallade ”Jehovas organisation”, där det påvisades att ämbetena såsom ”äldste” och ”diakon”, vilka innehades av män som blivit valda härtill av församlingen, inte hade existensberättigande enligt Skriften. I stället är alla andligen mogna tjänare äldste eller ”äldre” män i Guds ögon och kan och bör fungera som tillsyningsmän (epískopoi) och biträdande tjänare (diákonoi). De andligen vakna församlingarna över hela jorden sände in resolutioner till Sällskapets huvudexpedition och tillkännagav att de hade avskaffat dessa ”ämbeten” i församlingarna. De gav omedelbart uttryck åt sitt förtroende för ”tjänstedirektören”, som Sällskapet hade förordnat, och valde genom omröstning en ordförande för gruppen och en tjänstekommitté om högst tio medlemmar, som skulle ersätta de ”valda äldste” och bistå den av Sällskapet förordnade tjänstedirektören i församlingen.c Många av de tidigare ”valda äldste”, som hade vägrat att ta del i den tillväxande tjänsten på fältet (och i stället begränsat sin verksamhet till att omfatta endast predikande för församlingen), lämnade vid denna tid vittnenas krets.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]