Vittnesbördet från katakomberna
DEN sanna kristna tron har ingenting att frukta från de vittnesbörd om förflutna tider som kommer i dagens ljus. Arkeologien försvagar inte tron, den bekräftar i stället bibelns skildringar. Historien ger oss en bild av de sanna tillbedjarnas tro, vilken stämmer överens med den sanna tron i våra dagar. Och samtidigt visar den hur avfallet tilltog och i samband därmed de namnkristnas urvattnade trosuppfattningar smältes samman med den gamla världens hedniska riter, och till detta finner vi också en motsvarighet i våra dagar.
I all synnerhet under de närmast förflutna seklen har ett rikt förråd av upplysningar blivit tillgängligt genom utgrävningar i katakomberna utanför staden Rom. Det finns visserligen liknande underjordiska begravningsplatser på andra håll, t.ex. i Egypten, Persien, Syrien och Grekland samt på Malta, men de som finns i närheten av Rom är av särskilt intresse, ty de användes av de första kristna där.
Enligt en tidig romersk lag var det inte tillåtet att begrava de döda inom stadens hank och stör. Inom flera kilometers radie från Rom ställdes därför ett stort antal begravningsplatser i ordning. Romarna själva behövde inte så stora områden, ty de hade för sed att kremera de döda. Men den stora judiska befolkningen i staden begrov de avlidnas kroppar. Eftersom det i långa tider hade varit sed bland judarna att begrava kroppen i en grotta eller något annat utrymme som huggits ut i klippväggen, är det inte något egendomligt i detta att judarna använde utrymmen under jord till begravningsplatser. (Mark. 15:46) Burgon har sagt att ”bevekelsegrunden till begravandet i en katakomb var i första rummet varken hednisk eller kristen utan judisk”. Detta begravningssätt kom att följas av den kristna församlingen; många av dem hade ju själva varit judar.
Till en början var begravningsplatserna relativt små och ägdes av enskilda personer. I en del fall upplät de som hade blivit kristna sina begravningsplatser åt andra som bekände sig till den kristna tron. Namnen på dessa katakomber häntyder många gånger på jordägaren. Andra katakomber har fått namn efter den förordnade tillsyningsmannen i trakten eller efter en bemärkt martyr som begravts i katakomben, eller också angav namnet var katakomben var belägen. På en del håll tycks de kristna ha övertagit hedniska begravningsplatser.
När man har tagit sig ned i en katakomb genom en öppning i jordytan, befinner man sig i ett virrvarr av trånga gångar, som grävts ut i den porösa klippgrunden och som kan nå ut över ett område på många tusen kvadratmeter. Gångarna korsar varandra härs och tvärs, vilket gör att den som inte är förtrogen med dem lätt går vilse. Den tidigare uppfattningen att alla katakomberna på något sätt hade förbindelse med varandra håller inte, ty det finns åtminstone 35 olika katakomber i närheten av Rom. Gångarna är vanligen från knappt en meter till en och en halv meter breda och från två till två och en halv meter höga. Längs väggarna finner man de hyllika facken (loculi) som har tjänstgjort som gravar. De flesta rymde bara en kropp lindad i tyg, som överdrogs med gips, men i somliga fanns det plats för flera kroppar. Den lodräta öppningen tillslöts med en tegel- eller marmorplatta och murbruk.
Allteftersom utrymmet togs i anspråk, behövdes mera plats, och därför högg fossores, eller grävarna, bort en del av det fasta men lättbearbetade golvet, varigenom man fick större väggyta. På en del håll blev det genom detta förfaringssätt ända upp till tolv rader med gravnischer, den ena över den andra, på ömse sidor om gången. Alla gångarna låg inte heller lika djupt. Det fanns ofta tre eller fyra våningar; i Calixtuskatakomben finns det sju olika plan.
En del av de förmögnare lät göra en bågnisch i väggen och under den gräva ut en sarkofag eller kistliknande fördjupning, som tillslöts horisontellt med en marmorplatta. Dessa bågnischer kallades arcosolia. ”Familjegravar” förekom också. De bestod av ett helt rum (cubiculum) utgrävt vid sidan av huvudgången, och i denna grottas väggar uthöggs gravnischer för de olika familjemedlemmarna. I dessa rum kunde också en grupp människor samlas i och för tillbedjan.
Det skulle vara en överväldigande uppgift att mäta den exakta längden på katakombernas gångar, men man har uppskattat den till över 800 kilometer, vilket skulle motsvara en tunnel från Neapel i Italien nästan fram till Zurich i Schweiz.
Tillflyktsorter
Under tider av svår förföljelse erbjöd katakombernas ändlösa, mörka gångar en tillflykt undan romarna. Romarna hyste en viss vördnad för sina döda, och därför kunde man på begravningsplatserna vara relativt säker for intrång till och med från rasande förföljare, ja, man hade rentav lagens skydd. Även om katakomberna inte hade iordningställts för att tjäna som tillflyktsorter utan som begravningsplatser, kom de alltså att fylla båda dessa uppgifter. Till och med hela församlingar kunde komma tillsammans till möten i katakomberna och känna en viss trygghet där. Familjegravrummen eller kryptorna var inte särskilt stora, men en måttligt stor skara kunde mycket väl samlas i ett sådant rum i och för tillbedjan, och en lufttrumma, som ledde upp till jordytan, hindrade rummet från att bli onödigt fuktigt och kvavt.
Av detta bör dock ingen dra den slutsatsen, att dessa begravningsplatser var ostörda helgedomar. Ibland gjordes det intrång i dem, och de som påträffades blev mördade. Så berättar Hieronymus att på 200-talet, under Valerianus’ regering, utfärdades det förbud mot möten i katakomberna, ja, det var förbjudet att alls vistas i dem, och senare, under Diocletianus’ regering, gjorde man åter intrång i dem i ett försök att utrota kristendomen.
Återspeglar kristna trosuppfattningar
Uttrycket katakomb används vanligen om dessa underjordiska labyrinter av gravgångar, men ordet användes ursprungligen om något annat. Catacumbas var ett ord som hänsyftade på en dal utmed Via Appia, vilken utnyttjades som begravningsplats. Namnet är synnerligen träffande; det betyder ”vid urholkningen”. De kristna kallade emellertid gravgångarna för ”sovplatser”, coemeteria. Det ligger ingen tanke på själens odödlighet i detta ord, utan det ger uttryck åt en förhoppning om uppståndelse.
Ett citat av Hemans i Contemporary Review, vilket återges i McClintock and Strong’s Cyclopaedia, vittnar ytterligare om den kristna trosuppfattningen att själen dör: ”Under det att ’Vixit in pace’, som mycket sällan påträffas i romerska inskrifter, ofta förekommer på inskrifter i Afrika och i flera franska städer, hänför sig inte eljest denna särpräglade fras på de hedniska gravskrifterna, ’Vixit’ (som om man till och med i gravskriften önskade framhäva livet i stället för döden för människans inre syn), till den kristna terminologien.” Nej, de kristna trodde inte på läran om en odödlig själ och inte heller på de läror som är förknippade med den: helvetes- och skärseldsläran och uppfattningen att man bör läsa mässor för de döda. — Hes. 18:4, 1878; Apg. 24:15.
Kastar katakomberna med sin religiösa konst något ljus över andra kristna trosuppfattningar? Ja, det gör de sannerligen, och de vittnar om att mycket av kristenhetens nutida dogmatik inte omfattades av de första kristna. Det fanns t. ex. inga vördade krucifix. Till och med korssymbolen påträffas sällan. The Encyclopedia Americana ger denna kommentar: ”Under det att avgudar fanns på alla håll, tycks de trogna ha hållit sig undan från denna konstart.” (1 Kor. 10:14) Och kan vi vänta oss något annat, när de kristna avskydde sina hedniska grannars avgudiska sedvänjor? Det var i själva verket det förhållandet att de kristna fullständigt saknade avgudar och reliker som gav upphov åt anklagelsen för ateism, vilken riktades emot dem av den romerska världen.
I verket The Ancient Church (Fornkyrkan) riktar Killen uppmärksamheten på katakombernas vittnesbörd i åter ett annat ämne, då han säger: ”Dessa vittnesbörd om den första romarkyrkans tro förnekar fullständigt dyrkan av jungfrun Maria, ty inskrifterna i Galleria lapidaria, alla iordningställda under påvligt överinseende, innehåller inga ord riktade till vår Herres moder. ... De talar bara om Jesus såsom den store medlaren, frälsaren och vännen,” Och i ett verk av Hurst, History of the Christian Church (Den kristna kyrkans historia), heter det: ”Tillbedjan av jungfrun Maria bestyrks inte av katakombernas vittnesbörd. Det är först i senare symboliska framställningar, då kyrkan gled in i sin långa, nattsvarta tid av vidskepelse, som vi finner tecken på att hon blev föremål för vördnadsbetygelser som om hon varit en gudomlighet.” — Upp. 22:9.
Sådana inskrifter som denna: ”Till Basilus, församlingsföreståndaren, och Felicitas, hans hustru”, visar att dessa första kristna alltjämt höll fast vid Skriftens regel att det är tillbörligt för en tillsyningsman att vara ”en enda kvinnas man”. (1 Tim. 3: 2) Man krävde inte celibat. McClintock and Strong’s Cyclopaedia kommer med det allmänt hållna påståendet att ”ingen av de utpräglat romersk-katolska lärorna kan få stöd i inskriptioner gjorda tidigare än på 300-talet”. Inte förrän på 400-talet började man dyrka helgon, och först mot slutet av 400-talet eller i början på 500-talet finner vi hänsyftningar på uppfattningen att Petrus skulle ha fått särskild makt av Kristus, men inte ens då är Petrus avbildad med nycklarna i handen, såsom vi ser honom i senare symboliska framställningar.
Bland såväl de tidigare som de senare målningarna i katakomberna märks särskilt de många avbildningarna av scener hämtade från alla delar av bibeln. ”Man kan inte betrakta dessa uttrycksfulla minnesmärken av den första kristna tidens konst utan att bli övertygad om att kyrkan under de tre första århundradena inte endast var mycket förtrogen med Skriften och fullbordade sammanförandet av kanon vid en mycket tidig tidpunkt, utan att dess sinne också var genomsyrat av en intensiv kärlek till bibeln och en förnimmelse av att det var nödvändigt för varje klass av troende att vara insatt i alla dess delar. ... Själva katakomberna står som ett vittnesbörd emot ett avsiktligt och fortlöpande undanhållande av Guds ord från folket.” — Hurst: History of the Christian Church.
Avfallet
Under det att katakomberna bär vittnesbörd om att den sanna tillbedjan bevarades bland trogna kristna, talar de också om avfallets uppkomst. Aposteln Paulus hade förutsagt det, då han sade: ”Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder och att de icke skola skona hjorden. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är för att locka lärjungarna att följa sig.” (Apg. 20:29, 30) ”Och så veta ni nu vad det är som verkar såsom en återhållande kraft [personligen närvarande apostlar], i syfte att han skall bliva uppenbarad när den rätta tiden är inne. Då kommer i sanning den laglöse att bliva uppenbarad.” — 2 Tess. 2:6, 8, NW.
Den enastående enheten i tro bland de kristna under det första århundradet började försvinna sedan apostlarna dött, och många började ”vända sina öron från sanningen”. (2 Tim. 4:4) Så småningom förändrades anordningen med kristna tillsyningsmän, vilka var tjänare i församlingen, och blev till ett prästvälde. Grekisk filosofi och annan hedendom blandades in i de antagna lärorna. När man nådde år 321, hade många börjat hålla den hedniska soldyrkans dag, och från och med kyrkomötet i Nicaea år 325 fick kejsar Konstantins strävan att sammansmälta Roms hednareligion med de avfälliga kristna församlingarna allt större framgång. De som var villiga att på detta sätt bli en del av världen var också villiga att omfatta dess tillbehör för demondyrka för att alltjämt äga världens ynnest. — Jak. 1:27; 4:4.
År 378 förlänade kejsar Gratianus åt Damasus, biskopen i Rom, rätten att bära titeln pontifex maximus. Under Damasus’ tid som kyrkans styresman gjordes mycket för att smycka martyrernas gravar. Den tidigare hälsosamma kristna vördnaden för det föredöme i ostrafflighet som de människor hade visat, vilka lidit martyrdöden, blev nu besudlad av Roms förvrängda hjältedyrkan och förbyttes i det följande århundradets helgondyrkan.
Sedan katakomberna snyggats upp och smyckats med rikhaltigare inskriptioner och konstverk, blev de helgedomar, som folk begav sig till i stora skaror; och martyrerna blev föremål för tillbedjan. När Diocletianus’ våldsregering efterträddes av en period då större fördragsamhet rådde gentemot de kristna och händelserna utvecklades mot att staten visade sig gynnsamt inställd till den nya, sammansmälta religionen, började de nu avfälliga kristna omfatta både hedniska tankar och symboler. De enkla lerlamporna i katakomberna var inte längre fria från utsmyckning, utan bar den hedniska symbolen av en fisk (bokstäverna i ordet för ”fisk” på grekiska befanns svara mot begynnelsebokstäverna i frasen ”Jesus Kristus, Son av Gud, Frälsaren”), Konstantinmonogrammet osv.
Här ser vi alltså orsaken till att sådana symboler av hedniskt ursprung som fisken, påfågeln, ankaret och duvan, oberoende av om de sades ha en ny innebörd i kyrkan eller inte, kom att bli en del av den s. k. kristna konsten i katakomberna, liksom de under lång tid hade förekommit hos hedningarna och påträffas på deras begravningsplatser. En del böcker behandlar utförligt dessa symbolers och målningars innebörd, men uppslagsverket The Catholic Encyclopedia tillstår öppet att ”författare har stundom funnit ett rikare dogmatiskt innehåll i katakombernas bilder än en noggrann undersökning kan finna bevis för”. — Band 3, sid. 423.
Även om det här har påpekats att katakomberna utgjorde tillflyktsorter och tjänade som samlingsplatser under tider av förföljelse, vet vi nu väl att de inte föll i glömska när förföljelsen upphörde. Katakomberna togs åter i bruk såsom platser för tillbedjan, då förföljelsen upphörde, men den tillbedjan som nu kom att utövas var en helt annan än den som hade utövats av de första kristna.
Vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? — 2 Kor. 6:14, NW.