En vissnande blomma vissnar ej mer

UNDER Roms livligt trafikerade gator ligger en stad där en gång i tiden mer än tre millioner människor levde och verkade. Spruckna kolonner, vittrade murar och stenhögar är allt som finns kvar av den. Dess åldriga ruiner står där bland moderna byggnader och asfalterade gator som stumma påminnelser om de människor som en gång vandrade på dess gator men nu är en del av dess stoft.

Dessa människor var inte mycket olika oss. De hade sina hem, sina familjer, sina affärer och sina nöjen. De kände, fysiskt och emotionellt, liksom vi och lade planer och hyste förhoppningar liksom vi gör. Men likt blommorna, som nu spirar bland ruinerna av deras stad och snabbt vissnar, levde de en kort tid, och så var de inte mer till. ”En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer.” — Ps. 103:15, 16.

Men varför skall människans liv vara som en vissnande blomma? Varför kan det inte vara likt en blomma som aldrig vissnar? Varför kan det inte räcka länge, som det motståndskraftiga sequoiaträdet? Det kan det göra, och det kommer det att göra. Han som skapade människan avsåg det, när han satte det första människoparet likt vackra blommor i en fridfull trädgård. Det var människans egen uppsåtliga olydnad som ändrade förhållandet. Men att människan drog döden över sig betyder inte att Guds uppsåt skall gå om intet. De går aldrig om intet. ”Så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt.” — Jes. 55:11.

I sin oförtjänta godhet har Gud sörjt för det medel, varigenom människan skulle kunna återvinna det som det första paret förlorade. Han gjorde det genom Kristus. Genom att denne offrade sin rätt till fullkomligt mänskligt liv, öppnades vägen till evigt liv för de lydiga av människosläktet.

Det är endast rimligt, att de som får gagn av detta offers förtjänst följer Kristi exempel av lydnad mot Gud och inte Adams exempel av olydnad. De önskar bli lika trädet som lever länge. ”Samma ålder, som ett träd uppnår, skall man uppnå i mitt folk, och mina utkorade skola själva [länge, AS] njuta av sina händers verk.” (Jes. 65:22) Detta löfte skall förverkligas under Guds rike.

Stora skaror som nu lever kommer att vara bland jordens inbyggare när detta gudsrike styr jorden. De skall få se Guds ursprungliga uppsåt förverkligas. Då skall människan, som nu är som en vissnande blomma, ej vissna mer.