Uthärdande likt Jobs i ändens tid
”Ni hava hört om Jobs uthärdande och hava sett den åtgång som Jehova gav, att Jehova är mycket ömsint i sin tillgivenhet och full av medlidande.” — Jak. 5:11, NW.
1. Vilken domare vägrar kristenheten att erkänna, och vilka förbindelser kommer inte att avgöra om någon skall skonas i Harmageddon?
DEN del av världen, som kallas kristenheten vägrar mer och mer att erkänna den Gud, ”som allena bär namnet JEHOVA”, den Högste över hela jorden. (Ps. 83:19, AV) Är det då att undra på att hans domar går i verkställighet på kristenheten, vilken mer än alla andra religiösa samfund eller system borde erkänna Jesu Kristi himmelske Fader? Snart, i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, kommer han att låta sitt svärd gå genom kristenhetens land för att meja ned dem som envist vägrar att tillbedja honom med ande och sanning. (Upp. 16:14, 16; Joh. 4:24; NW) I detta universella krig mellan Jehova Gud och djävulens värld kommer inga släktförbindelser att avgöra om någon skall skonas och få leva genom slutet på den gamla världen och in i Guds nya värld av rättfärdighet och ostrafflighet. Gud tillkännagav den regel som han kommer att följa, när han verkställer sina rättfärdiga domar, då han för länge sedan sade till sin profet Hesekiel (kort innan staden Jerusalem förstördes och Juda land lades öde år 607 f.Kr.):
2. Vilken regel, som Jehova följer då han verkställer sina domar, framhålls i Hesekiel 14:12—20?
2 ”Om då därinne funnes dessa tre män: Noa, Daniel och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet rädda allenast sina egna liv, säger Herren, HERREN [Jehova]. ... Då skulle, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, dessa tre män, om de vore därinne kunna rädda vare sig söner eller döttrar; allenast de själva skulle räddas, men landet måste bliva öde. .. . Om då dessa tre män vore därinne, så skulle de, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda söner eller döttrar; allenast de själva skulle räddas. ... Om då Noa, Daniel och Job vore därinne, så skulle de, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda vare sig son eller dotter; de skulle genom sin rättfärdighet rädda allenast sina egna liv.” — Hes. 14:12—20.
3. Vilket släktskapsförhållande rådde mellan Noa, Daniel och Job, och hur fick de ”överleva” som belöning för sin rättfärdighet?
3 När Gud inspirerade Hesekiel att skriva dessa stränga uttalanden om kommande dom, levde profeten Daniel fortfarande, liksom Hesekiel själv, i Babylons land. Mannen Job levde inte längre. Den trogne mannen Abraham, som dog år 1844 f. Kr., var bror till Jobs förfader Nahor, och på Hesekiels tid hade Job varit död i omkring 900 år. Noa, som överlevde syndafloden och var stamfar till både Abraham och Job, var då också död, ty han dog 350 år efter floden eller år 2020 f. Kr. Alla de tre männen Noa, Daniel och Job var män som levde ett oförvitligt liv. Alla tre tillbad den ende Guden, Jehova; ja, vad bibeln berättar om dem visar att de alla var vittnen för Jehova. På grund av sin rättfärdighet inför honom överlevde Noa slutet på den gamla världen, som förgicks i floden; Daniel överlevde inte bara Jerusalems förstöring, utan också det stora världsväldet Babylons fall; och Job överlevde den domstid, då han var en ofrivillig fånge under Satan, djävulen, ”denna världens gud”, och fick därefter leva i 140 år. Alla tre blev räddade på grund av sin rättfärdighet, och det var fördenskull som Jehova använde dem som exempel på den rättfärdighet som leder till vår egen räddning genom Guds makt.
4. Eftersom Noa, Daniel och Job inte befann sig i Jerusalem år 607 f.Kr., blev då ingen räddad, när staden gick under? Och hur blev en kvarleva återförd sjuttio år senare?
4 Noa, Daniel och Job var inte i Jerusalem, när det förstördes år 607 f. Kr. Betyder det att ingen blev räddad, när denna stad, som en gång varit helig, gick under? Nej, en kvarleva av judarna räddades från Jerusalems förstöring, och till den hörde Jeremia och Gedalja, och dessutom räddades en del icke-judar, sådana som rekabiterna och Ebed-Melek. Alldeles såsom Jehova hade talat om för Hesekiel i detta sammanhang: ”Likväl skola några räddade bliva kvar där, några söner och döttrar, som skola föras bort. Och se, dessa skola draga bort till eder; och när I fån se deras vandel och deras gärningar, då skolen I trösta eder för den olycka som jag har låtit komma över Jerusalem. I skolen då förstå att jag icke utan sak har gjort allt vad jag har gjort mot det, säger Herren, HERREN.” (Hes. 14:22, 23) Det var från denna kvarleva som många judar sjuttio år senare kom tillbaka från det land där de levat i landsflykt och på nytt byggde upp Jerusalem och templet för Jehovas namn för att återuppliva hans tillbedjan.
5. Varför kommer en kvarleva att få bli vid liv i vår tid?
5 Kommer det att finnas någon kvarleva som får bli vid liv i vår egen tid? Noa, Daniel och Job har ännu inte fått uppstå från de döda för att vara här under världens tillintetgörelse i Harmageddon, för att vara de enda överlevande från denna tillintetgörelse av kristenheten och hela den övriga världen. Men det finns nu kristna människor med en sann rättfärdighet, lika Noa, Daniel och Job, och enligt Jehovas eget profetiska löfte kommer dessa hans rättfärdiga vittnen att bli skonade och få överleva den gamla världens tillintetgörelse och föras in i den rättfärdiga, nya världen. Det kommer att finnas en kvarleva som får bli vid liv. Jesus Kristus sade — i sin profetia om världens ände: ”För de utvaldas skull skola de dagarna bliva förkortade. Ty alldeles såsom Noas dagar voro, så skall Människosonens närvaro vara.” (Matt. 24:22, 37, NW) Vi skulle gärna vilja vara med bland dessa överlevande.
6. Hurudan vill vi, i överensstämmelse med Jakob 5:9—11, att Jehova skall vara gentemot oss under den kommande domen?
6 Jesu lärjunge Jakob skrev om den kommande domen över denna onda värld och sade: ”Se, domaren står för dörren. Bröder, tag profeterna, som talade i Jehovas namn, såsom mönster i fråga om att lida ont och utöva tålamod. Se, vi kalla dem lyckliga som hava uthärdat. Ni hava hört om Jobs uthärdande och hava sett den utgång som Jehova gav, att Jehova är mycket ömsint i sin tillgivenhet och full av medlidande.” (Jak. 5:9—11, NW) I överensstämmelse med Jakobs uppmaning till oss önskar vi också kallas för lyckliga. Vi vill också att Jehova Gud skall vara mycket ömsint i sin tillgivenhet och full av medlidande gentemot oss och hoppas att han inte skall förgöra oss, när han verkställer sina domar i Harmageddonkriget.
7. Likt vilka måste vi uthärda? Varför på samma sätt som de?
7 Men det hör mera till saken än att bara önska att det skall bli så. Vi måste uthärda, vi måste lida ont, och genom alltsammans måste vi utöva samma tålamod som Jehovas profeter visade. Vidare får det onda som vi lider inte bero på våra egna uppsåtliga synder mot Jehova Gud. Hans profeter utstod inte sina många lidanden av den orsaken, att de hade handlat orätt och syndat mot Gud. Nej, de led ont oförskyllt, och det var just i det avseendet som deras uthärdande sattes på prov. De led därför att de hade tro på Gud och tillbad honom utan återvändo och bar vittnesbörd om honom. Deras lidanden kom alltså inte över dem från Guds hand, men Gud tillät att lidandena med orätt drabbade dem för att pröva dem och se om detta oförtjänta lidande skulle förmå dem till att vända sig bort från hans tillbedjan och tjänst och mitt i ansiktet säga honom farväl. Om de uthärdade intill slutet av sitt trohetsprov, skulle de därigenom hävda och upphöja Jehova såsom Gud och universums suverän, och han skulle belöna dem med en lycklig utgång, med stor ömsinthet i sin tillgivenhet och full av medlidande. Han skulle därigenom bevisa för alla anklagare, att han handlade rätt, när han lät dem lida för ett sådant syfte, och att han av det syndiga människosläktet kunde uppväcka människor som skulle komma att bevara sin ostrafflighet gentemot honom. Jakob nämner särskilt Jobs fall som ett slående exempel på hur Gud handlar. Som en uppmuntran för oss till att uthärda med en lycklig utgång är det därför till gagn för oss att göra oss bekanta med Jobs bok.
Frågan om uthärdande framtvungen
8. Var bodde Job, och när var han ett Jehovas vittne som inte hade sin like på jorden?
8 Job bodde i Us’ land, i vad som nu är Arabien och inte så långt ifrån Akabaviken. Vid den tiden sade Gud själv om Job: ”På jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.” (Job 1:8) Detta och andra omständigheter tyder på att Job levde i Us omkring den tid då hans avlägsna fränder, Israels tolv stammar, var i slaveri nere i Egyptens land. Vid den tiden hade Israels son Josef dött, sedan han hade uthärdat mycket oförskyllt lidande och därunder bevarat sin oförvitlighet inför Jehova Gud. Mose, en avlägsen frände till Job, hade ännu inte uppträtt som Jehovas profet för att leda Israels tolv stammar ut ur den egyptiska träldomen. Det passade därför bra in att Jehova Gud riktade uppmärksamheten på Job såsom sitt vittne, som då inte hade sin like på jorden. Hur gick då detta till?
9. Vad hände vid den första sammankomsten inför Jehova Gud som Satan hade blivit befalld att infinna sig till?
9 Guds makt drar undan förlåten till det osynliga, och vi får blicka in i andevärlden och se ett sammanträffande av änglar, som församlades inför Gud, den Högste, och till denna sammankomst hade Jehova Gud befallt Satan att infinna sig. Vad skedde vid denna sammankomst? Så här lyder redogörelsen i Jobs bok: ”Nu hände sig en dag, att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN, och Åklagaren [Satan, NW] kom också med bland dem. Då frågade HERREN Åklagaren: ’Varifrån kommer du?’ Åklagaren svarade HERREN och sade: ’Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.’ Då sade HERREN till Åklagaren: ’Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.’ Åklagaren svarade HERREN och sade: ’Är det då för intet, som Job fruktar Gud? Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar hava utbrett sig i landet. Men räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig [förbanna dig, NW].’ HERREN sade till Åklagaren: ’Välan, allt vad han äger vare givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut din hand.’ Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.” — Job 1:6—12.
10. Vad visste Job inte om vid den tiden, och varför hade ingen bättre förutsättningar än han att ge svar på den fråga som väckts?
10 Job visste ingenting om denna sammankomst i himmelen och vad det var för en stor fråga som kom i förgrunden och vad som skulle göras för att det sanna svaret skulle kunna ges på den frågan. Här var alltså det som vållade Job svårighet. Han kände inte till vad den fråga gällde, som han själv blivit utvald till att ge svar på, det bevis han skulle åstadkomma, nämligen att Gud kan uppresa det rätta slaget av människor till att vara hans vittnen på jorden och att de kommer att hålla fast vid sin ostrafflighet inför honom trots allt det oförskyllda lidande, som han kan tillåta för att pröva deras osjälviska tillbedjan av honom. Eftersom Job då som vittne för Jehova inte hade någon like på jorden, så kunde ingen ha bättre förutsättningar än Job att avgöra denna fråga till Jehovas förmån.
11. I vilken ställning inför Gud fungerade Job till gagn för sin familj? Varför?
11 Job fungerade för sin familj såsom Jehova Guds präst. Hans hustru levde, och han hade sju söner och tre döttrar. Dessutom hade han sju tusen får och tre tusen kameler, vilket tillsammans blev tio tusen, och vidare fem hundra par oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Trots alla dessa ägodelar var Job ingen materialist. Han gick inte så upp i sina materiella tillhörigheter, att han glömde bort Gud, som var den verkliga källan till all hans rikedom. Han försökte inte öka sin materiella rikedom genom att bli ohederlig och överträda Guds lagar och underlåta att visa fruktan för Gud. Job ville att hans tio barn skulle frukta Gud och förbli i Guds ynnest. När Jobs sju söner hade ställt till gästabud för sina tre systrar i sina sju hus, brukade han därför alltid uppträda som förespråkare för dem hos Jehova. Job sände efter dem ”för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte: ’Kanhända hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om Gud.’ Så gjorde Job för var gång.” (Job 1:1—5) Vid den tiden hade Jehova Gud ännu inte upprättat sitt prästadöme, som var begränsat till Levi stam, den stam som profeten Mose tillhörde.
12. Hur välsignade Jehova Job, och varför på det sättet?
12 Det var mycket berättigat att Jehova Gud välsignade Job för hans trogna tillbedjan såsom ett vittne för Jehova och alldeles i sin ordning att Gud vid den tiden välsignade Job med materiella ägodelar till att användas på rätt sätt. De kunde med all rätt betros åt Job. Långt dessförinnan hade Gud välsignat Jobs frände Abraham på detta sätt och likaså Abrahams son Isak och sonson Jakob. Det var alltså ingenting nytt detta, att Gud formerade sin tjänare Jobs ägodelar och skyddade dem mot fientliga angrepp. Det var sannerligen inte för att den tjuvaktige fienden skulle berikas som Gud välsignade sina tjänare med materiella ägodelar. Fördenskull lät Gud inte själviska, giriga ogärningsmän få lov att lägga beslag på dessa ägodelar. Varken Job eller Abraham, Isak och Jakob förväntade att komma till himmelen och få sin belöning först där, efter döden. Det var alltså i överensstämmelse med deras jordiska förhoppningar som Gud välsignade dem på jorden. Vem hade då rätt att göra invändningar mot att Job hade all denna materiella rikedom? Ingen.
13. Vilket prov hade Job bestått ditintills, och vilket prov föreslog Satan? Varför?
13 Emellertid ville inte Satan, djävulen, att Gud skulle ha någon glädje av Job. Därför anklagade han Job. Vi bör lägga märke till att Satan inte anklagade Job — och att han inte heller kunde anklaga Job — för att handla materialistiskt och missbruka all den materiella egendom som Jehova hade välsignat Job med. Nej, fram till den tidpunkten hade Job bestått provet i fråga om materialism. Allt som återstod för Satan att göra var därför att anklaga Job med avseende på hans hjärtas inställning. I själ och hjärta var han materialistisk; han tjänade Jehova Gud bara för det materiella godas skull, som han kunde få därigenom, så påstod Satan, djävulen. För att avslöja Jobs hjärtetillstånd och hans ostrafflighets ohållbarhet föreslog Satan att Jehova skulle ta ifrån Job alla dessa materiella ägodelar. Naturligtvis skulle inte Jehova göra detta själv; men för att frågan skulle få lov att bli besvarad, skulle han låta Satan, djävulen, och hans anhang på jorden ta bort dessa materiella ting. Satan hyste ingen tilltro till Job. Men Gud gjorde det, och han var inte ovillig att bevisa detta.
14. Hur blev Satan befunnen vara en lögnare i samband med den första delen av Jobs prov?
14 Vilken utgång fick den första delen av Jobs prov? Han stod fast. Berövad allting utom sin hustru måste Job nu besluta om han skulle handla så, att också hans Gud bleve honom berövad. Job vägrade att skiljas från sin Gud. Han gav till känna sin sorg över sina barn och föll ned till marken och tillbad och sade: ” ’Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit. Jehova själv har givit, och Jehova själv har tagit. Må Jehovas namn fortfara att vara välsignat.’ I allt detta syndade Job icke eller tillskrev Gud anstötliga ting.” (Job 1:20—22, NW) Satan befanns vara en lögnare.
15. Vad betyder Jobs namn, och av vem var han därför i främsta rummet en profetisk bild?
15 I denna första del av det profetiska Jobdramat kan vi se en skuggbild av den prövning som kom över Jesus Kristus för nitton hundra år sedan. Jobs namn betyder ”föremål för fientlighet”. På jorden var Jesus Kristus det förnämsta föremålet för Satans fientlighet. Han var Guds kvinnas utlovade säd, om vilken Jehova hade sagt till Satan, djävulen, i Edens lustgård: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Mos. 3:15) Av detta visste Satan, att Gud, den Allsmäktige, åtminstone skulle låta honom och hans onda säd stinga Jesus Kristus ”i hälen”.
16. Hur var Jesus Kristus, när han var på jorden, lik Job i att ha barn och äganderätt till materiella ting?
16 Satan, djävulen, förolämpade Jesus genom att fråga honom mitt i ansiktet, om han var Guds Son, som hade lagt av den himmelska härligheten och kommit för att befria människosläktet från Satans dödsbringande välde. (Matt. 4:3, 6) Genom att Jesus blivit född som en fullkomlig människa, förtjänade han att få allt det som Jehova Gud hade förlänat åt den fullkomlige mannen Adam i Edens lustgård. När Jesus blev smord med Guds ande till att vara den utvalde konungen Över Guds nya värld, fick han äganderätten till jorden och all dess rikedom och alla dess djur. Gud gav honom inte en mänsklig jordisk hustru, men han gav honom vad som kunde jämställas med barn. Han gav honom ”barn” i gestalten av trogna lärjungar, lojala efterföljare, som han kunde undervisa och ta vård om, alldeles som en jordisk fader gör med sina barn. Profeten Jesaja hade förutsagt dessa Jesu andliga barn, när han sade: ”Hoprulla vittnesbördet, försegla uppenbarelsen ibland mina lärjungar. Se, jag och barnen, vilka Jehova har givit mig, äro till tecken och förebilder i Israel, från härskarors Jehova, som bor på Sionsberg.” (Jes. 8:16,18, Åk; Hebr. 2:5—8, 13) Tolv av dessa andliga barn var Jesu Kristi apostlar.
17. Hur blev Jesus, liksom Job, berövad dessa ting utan att bryta sin ostrafflighet?
17 Liksom när det gällde Job, försökte Satan, djävulen, att för alltid ta ifrån Jesus detta. Han fann att han inte kunde göra det genom att fresta Jesus till materialism eller till falsk tillbedjan eller till fruktan för människor eller djävlar. Satan lyckades emellertid vända ett av Jesu ”barn”, en av. hans apostlar, till materialism. För trettio silverpenningar förrådde denne förrädare, Judas, Jesus åt hans fiender, men tog själv sitt liv genom att hänga sig inte många timmar därefter. När Jesus lät sig gripas av folkhopen som Judas anförde, blev de elva andra apostlarna skrämda och flydde och lämnade Jesus ensam med sina blodtörstiga fiender. Inte mycket senare förnekade en av dessa elva Jesus tre gånger. Jesus blev inte återförenad med alla dessa elva apostlar och andra lärjungar förrän sedan han hade uppstått från de döda på tredje dagen. Under den tid då Jesus låg död i en annan mans grav, var han sannerligen berövad allt — barn och ägodelar — genom Satans förvållande, hans som hade stungit honom i hälen. Men ända till Jesu dödsögonblick på tortyrpålen utanför Jerusalem förhöll det sig med Jesus som det hade gjort med Job: han syndade inte eller ”tillskrev Gud anstötliga ting”. Hans läppar och hans hjärta var utan synd, när han sade: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande”, och vidare: ”Det har blivit fullbordat”, och när han slutligen utandades. — Luk. 23:46; Joh. 19:30; NW.
18. Hur skänkte Gud därpå Jesus den högsta lycka, och vad har Jehova i honom, när det gäller Satans anklagelse?
18 Jehovas tillit till sin förnämste Son, sin överstepräst och medlare, hade inte skänkts åt en ovärdig. Jesus Kristus hade ända till slutet, med fullständig ostrafflighet under det mest smärtsamma och förödmjukande prov, lojalt förfäktat Jehovas ställning som Gud och hans universella suveränitet. Satan bevisade sig ännu en gång vara en baktalande lögnare. Jesus Kristus hade bevisat att Jehova Gud är sannfärdig, den ende som är värd vår helhjärtade kärlek och fullständiga lydnad. Med mycket ömhjärtad tillgivenhet för sin plikttrogne Son läkte Jehova det sår, som Satan hade tillfogat Jesus i hälen, genom att uppresa honom ur döden till odödlighet i himlarna och insätta honom till ”arvinge av allt”. (Hebr. 1:2) Om hela Guds familj i himmelen och på jorden kan Jehova nu säga till Satan och alla skapade varelser, att det inte finns någon lik Jesus Kristus i hela universum. I Jesus allena har Jehova Gud ett fullständigt och evigt svar på Satans falska anklagelse att Gud inte kan sätta en människa på jorden som kommer att förbli trogen mot honom under det svåraste prov. Därför skänkte Gud Jesus den högsta lycka. Vi kallar honom lycklig.
Att uthärda förföljelse och förtal
19. Mot vilka har Satan koncentrerat sitt angrepp i denna ”ändens tid”, vad måste dessa göra, och varför?
19 Satan, djävulen, misslyckades i att bevisa sin falska anklagelse mot Guds förnämste Son. Eftersom han vill ha mera svar, fortsätter han och anklagar Jesu smorda efterföljare, Jesu Kristi andliga bröder, ända fram till den här tiden. Fördenskull hände det, när riket hade blivit fött i himmelen år 1914 och krig hade brutit ut i himmelen och den segerrike konungen, Jesus Kristus, hade slungat Satan ned från himmelen hit till jorden, att en hög röst i himmelen sade: ”Nu hava förverkligats vår Guds frälsning och makt och rike och hans Smordes myndighet, emedan våra bröders anklagare har blivit nedslungad, vilken anklagar dem dag och natt inför vår Gud!” (Upp. 12:7—10, NW) Sedan dess har Kristi bröders anklagare koncentrerat sitt angrepp på den kvarleva av dessa av anden pånyttfödda bröder, som ännu finns här på jorden och liksom Kristus är en del av Guds kvinnas säd. (Upp. 12: 13, 17) I denna ”ändens tid” för Satans värld har därför kvarlevan av Kristi smorda medarvingar haft privilegiet att visa ett uthärdande likt Jobs och bevisa sin ostrafflighet gentemot Gud. Liksom Job och liksom Jesus måste de förse Gud med ett svar till Satan, för att Satan inte skall ha någon orsak att smäda Gud när det gäller dem. Till dem säger Jehova nu: ”Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.” — Ords. 27:11.
20. Vilka behöver i synnerhet förstå Jobs bok, och hur har den upplåtits, så att de kan förstå den, till tröst och hjälp för dem?
20 Uppfyllelsen av det profetiska Jobdramat flyttar sig nu från Jesu tid till vår tid. Vilka kan då behöva förstå Jobs bok? Kvarlevan av dem som lider med Jesus och är hans medarvingar! Det berodde därför på” ingenting mindre än Guds egen ledning av händelseförloppet, att vi — tio år efter det att kvarlevan hade blivit verksam, märk väl, inte förr — fick vår uppmärksamhet riktad på ämnet ”ostrafflighet” som någonting alldeles nytt. Detta var år 1929. Tre artiklar om Jobs bok infördes i juli- och augustinumren av Vakttornets moderupplaga. Sedan blev dessa artiklar på nytt publicerade i boken Liv, vars engelska upplaga kom ut den 25 augusti 1929. Två år senare började ett överraskande drag i det profetiska Jobdramat gå i uppfyllelse. Längre fram, mitt under andra världskrigets våndor, offentliggjordes en förklaring av hela Jobs bok, kapitel för kapitel, i boken The New World, kapitlen 4 till och med 12, vilken kom ut under den nya världens teokratiska sammankomst av Jehovas vittnen i Cleveland i Ohio, USA, i september 1942. [Den har emellertid inte kommit ut mer än på engelska och ett eller två språk till.] Och nu sedan sommaren 1957 är det möjligt att studera Jobs bok genom att använda Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna. För det stora uthållighets- och ostrafflighetsprovs skull, som kvarlevan sätts på i denna ”ändens tid”, har dess medlemmar till en hjälp fått Jobs bok upplåten, så att de kan förstå den, och i den finner de sin egen erfarenhet dramatiskt framställd. Hur?
21. Vilket prov föreslog Satan vid den andra sammankomsten i himmelen, och vad visade Jehova genom det svar han gav Satan?
21 Sedan Job hade tagit förlusten av alla sina materiella ägodelar och av sina tio barn utan att förbanna Gud mitt i ansiktet för att han tillåtit Satan att vålla denna förfärliga förlust, blev det en ny sammankomst av Guds andesöner i himmelen inför Gud. Återigen fick Satan befallning att vara närvarande. Jobs förföljare kände sig trotsig, när Jehova framhöll Jobs obrutna ostrafflighet och sade: ”Ännu håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat mig mot honom till att utan sak fördärva honom.” I förakt mot Job och utan att ännu vilja erkänna sig slagen gav den trolöse Satan ett skarpt svar: ”Hud för hud, och allt vad en man har giver han för sin själ. Så räck då för omväxlings skull ut din hand, om det behagar dig, och rör vid själva hans ben och hans kött [och se] om han icke kommer att förbanna dig mitt i ansiktet.” (NW) Jehova var säker på att inte ens denna form av förföljelse från Satan skulle kunna knäcka Jobs ostrafflighet. Som ett uttryck för sin universella suveränitet och för att visa, att Satan själv inte kunde göra någonting mot Jehovas vittnen utan den suveräne Gudens tillåtelse, överlämnade Jehova Job till att ytterligare misshandlas och förfördelas av Satan och sade: ”Se, han är i din hand. Skona blott hans liv!” — 1878.
22. Hur blev Job nu misshandlad av Satan? Vilka blev följderna, men hur stämplade Job Satan som en lögnare?
22 Emellertid slog Satan Job med en sjukdom som tycktes betyda en säker död, så att Job själv sade: ”Graven väntar mig.” Det såg också ut som ett straff från den sanne Guden för folket som bodde där i Mellersta Östern. Jobs egna bröder höll sig på avstånd från honom; hans bekanta vände sig ifrån honom, övergav honom; de som han kände väl glömde honom, som om han varit död; han blev som en främling för sina besökare och för slavarna i hans hus, som vägrade att lyda honom. Hans andedräkt blev vidrig för hans hustru; hans kropp blev illaluktande för hans egna bröder; unga män visade honom inte längre någon respekt i ord eller uppförande; förtrogna vänner avskydde honom, och de som han hade älskat blev kallsinniga mot honom. Hans kropp förtärdes intill benen, och för att förklara hur han alltjämt levde sade Job: ”Blott med huden på mina tänder har jag kommit undan.” (Job 17:1; 19:13—20; 1878) Jobs egen hustru var nu övertygad om att Jehova öppet hade förkastat Job. Hon gav honom faktiskt ett erkännande, men sade ändå att det inte fanns något hopp. ”Håller du alltjämt fast vid din ostrafflighet?” sade hon. ”Förbanna Gud och dö!” Job trodde alltjämt på sin ostrafflighet och uthärdade detta grymma slag från sin hustru, som han älskade, och gav henne denna välförtjänta tillrättavisning: ”Såsom en av de oförnuftiga kvinnorna talar, så talar också du. Skola vi endast taga emot det som är gott från [den sanne] Guden och icke också taga emot det som är ont?” Detta Jobs sätt att reagera stämplade Satan som en baktalande lögnare inför Gud, ty Guds skildring säger: ”I allt detta syndade Job icke med sina läppar.” — Job 2:1—10, NW.
23. Hur fick kvarlevan genomgå en smärtsam erfarenhet lik den som Job hade med sin hustru?
23 Hur utgör inte denna del av Jobs ostrafflighetsprov en träffande och dramatisk profetia om det som har kommit över kvarlevan av Kristi smorda efterföljare! Var och en av dem kan säga med aposteln Paulus: ”Jag i min tur utfyller i mitt kött vad som fattas i Kristi bedrövelser för hans kropps skull, vilken är församlingen”! (Kol. 1: 24, NW) Under det första Världskrigets år hade de många andliga medbröder, som liksom de själva var trolovade för att givas till äkta åt den himmelske brudgummen i den ”första uppståndelsen” från de döda; men under de svåra förföljelser, som nationerna med de religiösa ledarnas gillande överhopade Jehovas vittnen med, uppreste sig dessa medbröder mot att behöva lida med den trogna kvarlevan. De sade att Gud hade förkastat kvarlevans organisation, och de slet av banden mellan sig och kvarlevan och upprättade sin egen religiösa organisation. Detta var en mycket smärtsam erfarenhet för den trogna kvarlevan, liksom när Job fick uppleva att hans hustru vände sig emot honom, som om han vore en man som Gud hade övergivit. Men från Skriften påpekade denna joblika kvarleva, hur oförnuftigt de upproriska, egennyttiga desertörerna handlade, och förklarade att de själva var beslutna att finna sig i den förföljelse, som Gud, den Allsmäktige, tillät komma över dem för att utröna deras kärlek och hängivenhet för honom. För de religiösa samfunden i kristenheten, som tog del i att förfölja Jehovas vittnen, tedde sig kvarlevan i andligt avseende lika sjuk och slagen av Gud som Job var, och de överlämnade kvarlevans medlemmar åt att förgöras av Satans politiska regeringar och deras militära apparat. Men i överensstämmelse med det profetiska Jobdramat uthärdade den trogna kvarlevan allt detta, fastän den undrade vad alltsammans betydde.
24. Vad hade Jehova avhållit fienden från att göra mot den joblika kvarlevan, och varför var dess prövningar på jorden likväl ännu inte över då?
24 Första världskriget slutade i november 1918, men Gud hade avhållit Satans politiska och religiösa våldsverkande redskap från att ta bort hans trogna kvarlevas själ. På våren 1919 återupplivade han kvarlevan från dess dödslika andliga tillstånd. Han satte den i arbete med att förkunna de goda nyheterna om Guds rike, som hade blivit fött i himlarna vid slutet av ”nationernas fastställda tider” på hösten år 1914. Men dess prövningar på jorden var inte över, såsom Satans ytterligare misshandel mot Job profetiskt utvisade. Man stod inför en förlängd period av religiös kamp och likaså en period då kvarlevans medlemmar skulle bli misskända, förtalade och fördömda, vilket dock skulle uppvägas av trösterik, upplysning från Gud.
Jobs tre falska vänner
25. Vad manövrerade Satan nu tre av Jobs vänner till att göra, och vilken serie debatter ledde det till?
25 Vilseledda vänner med övertalningsförmåga som används i orätt riktning kan visa sig sätta vår ostrafflighet gentemot Jehova Gud på det hårdaste prov. Satan visste det och manövrerade därför tre av Jobs kamrater till att efter avtal komma tillsammans och sätta in ett trefaldigt angrepp mot Jobs ostrafflighet, för att om möjligt bryta ner den. Elifas från Temans land, Bildad, som var en avkomling av Sua, och Sofar från Naama kände inte igen den av sjukdom härjade Job vid första ögonkastet. De ställde först till med en riktig scen av högljudd, demonstrativ sorg över honom. Sedan satt de tysta och iakttog honom i sju dagar och öppnade därvid sina sinnen för Satans antydningar om vad Jobs tillstånd tillkännagav. Slutligen bröt Job tystnaden genom att förbanna sin födelsedag och uttala sin undran över varför Gud bevarade honom vid liv. (Job 2:11—3:26) Detta ledde till en serie av tre debatter. I de båda första debatterna gav alla tre männen starka uttryck åt vad de tänkte, och Job försvarade sig mot dem var och en i tur och ordning. I den tredje debatten deltog inte Sofar från Naama, eftersom han troligtvis ansåg det gagnlöst eller inte hade något mer att säga, sedan han bragts till tystnad tillsammans med sina två kamrater.
26. Vilken dom fällde Jobs tre kamrater över honom, och varpå grundade de den?
26 Vid sin ankomst låtsades dessa tre män ha kommit för att visa sitt medlidande med Job och trösta honom. Men hur föga fullföljde de inte sina avsikter, om det verkligen var detta de hade ämnat att göra! De intog samma hållning som de som enligt profeten Jesajas förutsägelse skulle uppträda som kritiker mot Jesus Kristus: ”Vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad.” (Jes. 53:4) De tolkade Guds sätt att handla med Job på felaktigt vis. De förstod Guds handlingssätt lika litet som Job gjorde. Job tolkade Guds handlingssätt så, att det visade att Gud låter lidande komma över de rättfärdiga såväl som över de orättfärdiga och att det är Guds rätt att göra detta. Jobs tre kamrater bedömde saker och ting efter hur dessa tedde sig på ytan och i enlighet med sin egen förvrängda tankeförmåga. Därför tolkade de Guds handlingssätt så, att det offentligen avslöjade Job som en skrymtare utan ostrafflighet och att det var ett tydligt och öppet straff för hans synder, som han i lång tid hade hemlighållit för sina omisstänksamma vänner. Det var således bevisat att Job var ond i hjärtat, men de själva — nåväl, de behövde inte lida som Job gjorde, och det bevisade för dem att de var rättfärdiga i Guds ögon men att Job inte var det. De behövde ingen ånger och bättring och inget offer för synder, men Job behövde ångra sig och bli omvänd och föras tillbaka till Guds ynnest. De kände sig rättfärdiga i sig själva och yvdes över det.
27. Vad sade Job med rätta till dem, vilket visade att de inte lyckades trösta honom?
27 Väl kunde Job säga till dessa tre redskap åt Satan: ”Till intet ären I nu blivna. Huru starka äro sanningens ord! Men eder bevisning vad bevisar den?” (Job 6:21, 25, 1878) ”I hopflicken lögner; usla läkare ären I alla. O, att I tegen stilla! Det skulle räknas eder till vishet.” (Job 13:4, 5, 1878) ”Usla tröstare ären I alla. Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar? Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville, att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.” (Job 16:2—4) ”Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord? Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn. Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak. Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I, att smäleken har drabbat mig med skäl, så veten fastmer, att Gud har gjort mig orätt [lett mig vilse, NW] och att han har omsnärjt mig med sitt nät. Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig. Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?” (Job 19:2—6, 21, 22) ”Hur fåfängt söka då icke ni män att trösta mig, och själva edra svar stå kvar som trolöshet!” (Job 21:34, NW) Jobs tre föregivna tröstare visade att de inte hade blivit smorda med Jehovas heliga ande till att ”trösta alla sörjande”. — Jes. 61:1—3.
28. Med vilka ord visade Job att han tänkte sig att han stod inför en domstol med Gud som sin motpart?
28 Job framställde sig själv som om han försvarade sin oskuld inför en domstol och Gud vore hans motpart i målet. ”Ty”, sade Job, ”han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra; ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.” Job kunde inte vänta sig att vinna mot Gud som motpart: ”Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.” (Job 9:15, 32, 33) Likväl ville Job fortfara att föra sin talan inför honom, ty Job var säker på att åklagaren, Gud, inte kunde finna honom vara otrogen, även om Gud måste döda honom för att bevisa att Job inte var någon avfälling: ”Även om han skulle döda mig, skulle jag icke vänta? Jag skulle endast inför honom föra mina egna vägars talan. Han skulle också bliva min frälsning, ty inför honom skall ingen avfälling komma.” (Job 13:15, 16, NW) ”Också nu, se, i himlarna finnes en som vittnar om mig, och mitt vittne finnes i höjden. Mina kamrater äro talesmän emot mig; till Gud har mitt öga sömnlöst blickat. Och det är en som dömer mellan en rask man och Gud, liksom mellan en människoson och hans nästa.” — Job 16:19—21, NW.
29. Vilka ord av Job visar att han var besluten att hävda att han var en ostrafflig man, och hur visade han att han skattade vishet högt?
29 Allt intill slutet är Job besluten att hålla fast vid att han är en ostrafflig man och att bete sig i överensstämmelse med sitt påstående. Till sina kamrater med deras falska resonemang säger han: ”Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig. Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.” Det var därför som Job kom till denna slutsats: ”Ett finnes. Därför säger jag: ’En som är ostrafflig, också en som är ond, låter han få en ände.’” Och vidare: ”Han skall väga mig på en exakt våg, och Gud skall lära känna min ostrafflighet.” (Job 27:5, 6; 9:22 och 31: 6, NW) Job kände själv bäst sitt privatliv, och när Job betraktade sig själv i ljuset därav, kände han sig säker på att kunna fastslå sin ostrafflighet. Job uppenbarar hur högt han alltid har skattat vishet och hur Gud har sagt till människan: ”Se, Jehovas fruktan — den är vishet, och att vända sig bort ifrån det onda är förstånd.” — Job 28:28, NW.
30. Vad vill Job framhålla genom att tala om sitt privatliv, och med vilken inbjudan till sin motpart överlämnar han i sina avslutningsord sin sak till domstolens prövning?
30 Inför sina tre vänner och också inför den unge mannen Elihu talar Job öppet om hur han levat sitt liv, hur han har strävat att leva enligt sann vishet och inte har älskat pengar eller förlitat sig på dem och inte heller har tillbedit synliga skapade ting i himlarna: ”Därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.” Han uppmanar sin motpart att komma med sina anklagelser mot beskrivningen av hans vandel, som han själv försett med sin underskrift: ”Ack, att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack, att jag finge min vederparts motskrift! Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig. Jag ville få göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.” Om något orätt kunde bevisas mot Job, skulle han vara villig att lida tillbörligt straff. Därför överlämnar han sin sak och avvaktar den gudomliga domstolens utslag. ”Slut på Jobs tal.” — Job 31:28, 35—40.
31. Hur har i synnerhet kristenhetens ledande män motsvarat Elifas, Bildad och Sofar?
31 I uppfyllelsen av det profetiska Jobdramat under denna ”ändens tid” har i synnerhet de religiösa ledarna i kristenheten spelat de roller mycket bra, som svarat mot Elifas’, Bildads och Sofars uppträdande då för länge sedan. Illvilligt anklagade de kvarlevan av Kristi kropps lemmar och riktade till och med böner till Gud emot dem, de begagnade sig ohederligt av första världskriget, som denna världens ändes tid började med, och lät smälek, förföljelse och politiskt förtryck komma över kvarlevan. Efter första världskrigets slut fortfor de att våldsamt klandra och fördöma kvarlevan, som befann sig i Jobs situation, och gjorde gällande att kvarlevans medlemmar inte hade någon god ställning inför Gud och inte var Jehovas vittnen och att de utgjorde ett hot mot denna världens regeringars säkerhet, därför att de först gav Jehova Gud vad som tillhör honom och därefter gav den politiske ”kejsaren” vad som tillhörde honom. Dessa motståndare har försökt att vidta många olika åtgärder mot kvarlevans arbete med att vittna från hus till hus för att predika dessa goda nyheter om Guds upprättade rike på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, innan slutet på denna världen kommer i Harmageddon. — Apg. 20:20; Matt. 24:14.
32. Var har kvarlevan fördenskull måst redogöra för sitt sätt att leva, men inför vem har de i synnerhet bemödat sig om att hålla fast vid sitt anspråk på att vara ostraffliga?
32 Följaktligen har kvarlevan vid tusentals domstolar måst öppet redogöra för sitt sätt att leva och handla, har måst framhålla sin oskuld och bevisa sin oskuld, sin ostrafflighet. I synnerhet sedan 1922 har de kungjort att en dom från Jehovas andliga tempel har börjat på kvarlevan, och de har försökt bevara ett fläckfritt register hos den gudomliga rätten inför den högste domaren, oavsett vilken dom de världsliga och kyrkliga domstolarna fäller över dem. Inför Gud har de bemödat sig om att hålla sin ostrafflighet vid makt, ty de vet att det är han som fäller den slutliga domen över dem, den dom som betyder något och som till sist måste verkställas. Det har varit en väldig strid för dem att hålla fast vid sitt anspråk på att vara ostraffliga kristna inför Gud, for vilken de i sista hand framlägger sin sak. Deras anförare, Jesus Kristus, blev också framställd i falsk dager och förföljd intill döden, men detta betydde aldrig att han brast i ostrafflighet inför Gud.
Elihu, Jehovas vittne
33. Vem tog nu till orda, varför var han vred, men varför var hans ord inte en näsvis pojkes?
33 När nu Job såväl som hans tre falska vänner, som hade ställt sig på Satans sida i att anklaga Job, hade slutat med sin dispyt, tog Elihu, en avlägsen släkting till Job, till orda. Elihu hade respekt för män som var äldre än han och hade därför avhållit sig från att tala, till dess de berörda parterna hade fått yttra sig i full utsträckning. Men nu blev Elihu vred. Varför? ”Mot Job flammade hans förbittring, därför att denne rättfärdigade sin egen själ mer än Gud. Också mot Jobs tre kamrater flammade hans förbittring, därför att de icke hade funnit något svar men ändå togo sig till att förklara Gud skyldig.” (Job 32:1—3, NW) Nutida kritiker kallar Elihu ”pratsjuk” och säger att hans tal var ”mångordiga”, därför att han talade så utförligt, när han framlade det stoff som vi finner i kapitlen 32—37 i Jobs bok. Men Elihu insåg att det var viktigare att hävda och rättfärdiga Jehova Gud än att rättfärdiga någon människa. För att kunna tala ord som skulle, ge förstånd förlitade han sig mera på Guds ande än på vishet som förväntas komma av att man blir gammal till åren och har stor erfarenhet. Han var emot att visa partiskhet mot någon människa eller att förläna någon människa en vördnadsbjudande titel. Det var inte en näsvis pojkes ord som han bar fram.
34. Vad beskrev Elihu i förväg fullt riktigt för Job, och vilka har sedan 1919 fått erfara det som han därigenom också förutsade?
34 Elihu beskrev i förväg fullt riktigt för Job vad som uppfylldes på Job, när denne sedan åter fick inta ställningen som en man som var allmänt erkänd såsom föremål för Guds ynnest, därför att han hade bevisat sin ostrafflighet och därför att han visligen hade givit Gud ett svar mot Satan, som har smädat Gud, liksom om Gud skulle ha köpt deras kärlek som tjänade honom. Därför att Job här var en bild av den kristna kvarlevan, förutsade Elihu också vad som har kommit över den smorda kvarlevan sedan 1919, i dessa ord:
35. Vad sade Elihu i denna skildring för Job?
35 ”Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter. Men om en ängel [budbärare, NW] då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt, då förbarmar Gud sig över henne och säger: ’Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.’ Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar. När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter. Så får då denne sjunga inför människorna och säga: ’Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej, vad jag hade förskyllt; ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.’ Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.” — Job 33:22—30.
36. Hur skonade Gud kvarlevan från graven och från döden?
36 År 1918 skonade Jehova Gud kvarlevan från att gå ned i graven genom dess rasande fienders förvållande. År 1919 skonade han dem från att hamna i andlig död. Hur? Genom att han lät sin ande komma in i dem för att åter uppliva dem i hans tjänst, så att de kunde vara vittnen om hans rike nu i ”ändens tid”.
37. Hur slutade Elihu sina ord till Jehovas rättfärdigande, och vad visar nu vem Elihu var en förebild av i Jobdramat?
37 Därigenom bekräftas Elihus ord. Han slutade nämligen sina ord till Jehovas rättfärdigande med att säga: ”Vad den Allsmäktige angår, hava vi icke utrannsakat honom; han är upphöjd i makt, och rättvisa och ett överflöd av rättfärdighet skall han icke förringa. Därför må människorna frukta honom. Han tager icke hänsyn till några som äro visa i [sitt eget] hjärta.” (Job 37:23, 24, NW) Såsom aktör i det profetiska Jobdramat tycks Elihu därför vara en god förebild av den andliga, styrande kretsen av den smorda kvarlevan av Kristi kropp. Faktum är att sedan 1919 förmedlade denna styrande krets av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass till kvarlevan som ett helt den upplysande vetskapen om vårt livsviktiga behov av ostrafflighet och om den förnämsta frågan eller angelägenheten, nämligen att Jehovas universella suveränitet skall hävdas genom hans rike, vars regent är Jesus Kristus.
Jehovas svar
38. Hur svarade Jehova, och vilken verkan hade hans svar på Job?
38 Job hade begärt att den Gud som han tillbad i ostrafflighet skulle tala. Det gjorde Gud också. ”Och Herren [Jehova] svarade Job utur ett stormväder och sade: Vem fördunklar här mitt råd med ord utan förstånd?” Genom vad han nu sade till Job och gjorde med honom, bevisade han att de nutida kritikerna har fel och att han är samme Jehova som den Jehova, som var Israels tolv stammars Gud, och samme Jehova, vilkens vittnen vi har förmånen att vara inför hela mänskligheten i denna stora, stridsmättade ”ändens tid”. I upphöjda ordalag, som stämmer överens med skapelseberättelsen i bibelns första bok, visade Jehova nu att han stod över alla trolösa tvivel och falska anklagelser, ty han hade skapat himmel och jord, i vilkas djupa under Job, som ju så nyligen hade kommit till jorden, inte hade och inte heller kunde ha till fullo trängt in. Job var inte den som rådde över skapelsen, och den allsmäktige Guden kunde sköta sitt skaparverk utan Jobs hjälp. Jehova sade: ”Vill ännu den klandersjuke tvista med den Allsmäktige? Den som har klandrat Gud, han svare häruppå!” Djupt ödmjukad bekände Job att han inte hade någonting att säga för att rättfärdiga sig själv. Jehova beskrev därpå den väldige Behemot och den smidige Leviatan såsom underskapelser som var väl kända för människan. — Job 38:1, 2; 39:35; 1878; 40:10—41: 25.
39. Vilket intryck borde studiet av Jehovas skapade verk göra på oss, och vad leddes Job därför nu till att bekänna?
39 Ett studium av dessa skapade verk borde öppna våra ögon för Jehova Guds vishet och makt och borde komma oss att tänka grundligt, innan vi låter våra förhållandens yttre utseende leda oss till att tro att han är orättvis och kärlekslös. Job tog visligen denna lärdom till hjärtat och medgav att han hade förfäktat sin sak utan förstånd. Han sade till Jehova: ”Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon. Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig i stoft och aska.” — Job 42:1—6.
40. Varur har Jehova svarat den joblika kvarlevan, sedan när, och med vilket resultat?
40 Har Jehova också svarat den joblika kvarlevan ur stormvädret? Ja! Detta stormväder är den stora vedermöda som han låter komma över Satans organisation och som börjar och avslutar denna ”ändens tid” för Satans värld. Denna vedermöda träffade den osynliga delen av Satans organisation år 1914 och virvlade ner honom och hans demoner från himmelen till jordens närhet. Denna vedermödas dagar har blivit förkortade genom att en ”kort tidsperiod” medgivits Satan, under vilken han skulle kunna vara verksam på jorden till kvarlevans prövning, medan kvarlevan och dess medförbundna av en god vilja runtom i världen predikar de goda nyheterna om Guds upprättade rike. Vedermödan kommer att sätta in på nytt i striden vid Harmageddon och kommer att göra ände på Satans synliga organisation och försätta hans osynliga organisation ur verksamhet. Under denna mellantid, genom vilken vedermödans dagar har blivit förkortade, har Jehova, liksom ur en cyklons lugna ”öga”, före stormens slutskede, svarat den joblika kvarlevan, i synnerhet sedan 1919. Från den tiden har kvarlevan fått många bibliska läror i hög grad klarlagda. Kvarlevan har lärt känna det utmanande påstående, som Satan har kommit med beträffande deras ostrafflighet, och likaså den allt övervägande stridsfrågan om Jehovas universella suveränitet, som måste avgöras genom hans upprättade rike. Därför har vi blivit hans vittnen så som aldrig tillförne.
41. Hur handlade Jehova mot Elifas, Bildad och Sofar, och vad måste de göra?
41 Sedan Jehova hade talat till Job ur stormvädret, tillrättavisade han strängt Elifas, Bildad och Sofar. De var tvungna att anskaffa offer, bära fram dem och låta Job bedja för dem. Det var de som behövde omvända sig, inte Job, ty Jehova sade: Jag skall då ”avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig, vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort”. — Job 42: 8.
42. Vad gjorde Jehova nu för Job, och på vad var han ett exempel, då han dog vid hög ålder?
42 Jehova befriade nu Job från Satans hand och helade honom. Det är skrivet: ”HERREN tog nådigt emot Jobs bön.” ”Och Jehova själv upphävde Jobs fångna tillstånd, när han bad för sina kamrater, och Jehova började därjämte giva Job allt det som hade varit hans, i dubbelt mått.” (NW) Hans bröder och systrar och förra bekanta kom och åt och drack och sällskapade med honom som förut och gav honom gåvor. Hans hustru skänkte honom åter sju söner och tre döttrar, de vackraste flickorna i hela landet, och de fick arvslott bland sina sju bröder. Jobs liv förlängdes mirakulöst, så att han fick leva i 140 år till, och han fick se sina efterkommande i fjärde led. Slutligen dog han i sin ostrafflighet, som ett exempel på hur ömt tillgiven och full av medlidande Jehova är gentemot dem som bevarar sin ostrafflighet inför honom och hur lyckliga i Gud hans tjänare blir for att de, för att hävda och upphöja Jehova, uthärdar alla former av Satans fientlighet. — Job 42:7—17.
43. Hur gjordes kvarlevan lycklig mellan 1919 och 1931?
43 Hur lycklig har inte den joblika kvarlevan blivit sedan 1919 och i synnerhet sedan 1931! Efter första världskrigets slut frigjordes dess medlemmar ur andlig träldom under Satans värld, och deras förhållande till Jehova Gud helades. Han välsignade dem med ungdomlig kraft till att predika budskapet om Riket överallt och gynnade dem med en så storslagen tillväxt i antal, att den ersatte alla deras kamrater som hade blivit otrogna och fallit bort under den föregående prövningen, och den medförde också att kvarlevans medlemsantal blev fullständigt, så att Kristi andliga kropp därigenom skulle komma att bestå av 144.000 lemmar, såsom det blivit förutbestämt.
44. Hur har den bild, som består i att Job på nytt fick tio barn, uppfyllts sedan 1931?
44 Nå, men vad har då skett sedan 1931? Å, då började Jehova Guds rätte Herde, Jesus Kristus, till den joblika kvarlevan församla sina ”andra får”, för vilka han skall bli en ”evig Fader” under sin välsignade regerings tusen år. Han har brukat kvarlevan av sin kropps lemmar vid församlandet av dessa ”andra får”. Således blir dessa får liksom andliga barn till kvarlevan, dess barn som blivit födda genom de goda nyheterna om Riket, som kvarlevan har predikat. Dessa ”andra får” svarar alltså mot den andra skara om tio barn, som Job fick sedan Jehova hade befriat honom. — 1 Kor. 4:15.
45. Hur är de ”sköna”, likt Jobs barn, och hur är de alla jämställda i fråga om arv?
45 Såsom den profetiska bilden visar genom det fullkomliga talet tio, har dessa ”andra får” redan blivit en ”stor skara”, men de fortsätter alltjämt att samlas in under denna korta period före Harmageddon. De är sköna i andligt avseende, ty de utgör alla nationers önskvärda ting, alla nationers dyrbara ting, som har kommit till Jehovas andliga tempel för att han skall förhärligas. Liksom Jobs tre döttrar fick egendom i arv från honom tillsammans med sina sju bröder, så har nu kvinnorna, såväl som männen, bland de ”andra fåren” del i privilegiet att nu vara Jehovas vittnen och att predika de goda nyheterna om Riket. Således hjälper de till med att församla ännu fler av de ”andra fåren”. Till och med många som förut har fått ett felaktigt intryck genom Satans förföljelse av kvarlevan, har — liksom fallet var med Jobs släktingar och bekanta — tagit emot tillrättavisning och har blivit kvarlevans teokratiska följeslagare.
46. Intill vilken tid måste kvarlevan och de ”andra fåren” uthärda, och hur lyckliga kommer de att bli därför att de uthärdar?
46 Kvarlevan måste fortsätta att uthärda till Harmageddon. Alla de församlade ”andra fåren” måste likaså bevara sin ostrafflighet gentemot Gud och måste uthärda tillsammans med kvarlevan, tills Satans värld av förföljare och motståndare läggs öde i striden vid Harmageddon. Hur lyckliga är vi inte alla över att vi har uthärdat i ostrafflighet intill nu! Hur outsägligt lyckliga kommer vi inte att bli om vi uthärdar till dess Jehova hävdar sin universella suveränitet i Harmageddonkriget och räddar oss in i sin rättfärdiga, nya värld! Ty där kommer han att förhärliga kvarlevan, som bevisat sin ostrafflighet, i sin Sons, Jesu Kristi, himmelska rike och kommer också att välsigna den stora skaran, sina ”andra får”, genom att upplyfta dem till gudlik mänsklig fullkomlighet i ett paradis som skall göra hela jorden skön och härlig.
(The Watchtower, 1 oktober 1957)