Var sen till vrede

”Människans vrede åstadkommer icke Guds rättfärdighet.” — Jak. 1:20, NW.

 1. Varför åstadkommer inte Guds vrede någon orättfärdighet, och hur är Jehova ett föredöme för oss?

VREDE är i sig själv ingenting ont. Jehovas vrede är den rättmätiga reaktionen hos den helt och hållet rättfärdige Guden mot synd, ondska och alla former av orättfärdighet, ”På grund av de nämnda tingen kommer Guds vrede över olydnadens söner.” Guds vrede behärskas fullkomligt av hans egenskaper rättvisa, vishet, kärlek och makt. ”Jehova är sen till vrede” — detta försäkrar profeterna Nahum, Joel och Jona. Psalmisten säger: ”Jehova är nåderik och barmhärtig, sen till vrede.” Och Jehova själv ger denna beskrivning i 2 Moseboken 34:6 (NW): ”Jehova passerade förbi inför hans [Mose] ansikte och kungjorde: ’Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet.’” Jehova är således vårt föredöme i att vara sen till vrede. — Ef. 5:6, NW; Nah. 1:3; Joel 2:13; Jon. 4:2; AS; Ps. 145:8, NW.

 2. Varför är det viktigt för ofullkomliga människor att vara sena till vrede?

² Hur väl passar det inte då att Gud fordrar av oss att vi skall vara sena till vrede. Den inspirerade skribenten Jakob förklarade varför det är särskilt viktigt för ofullkomliga människor att vara sena till vrede, när han sade: ”Ty människans vrede åstadkommer icke Guds rättfärdighet.” Detta är sant av många grunder. Människans vrede upptänds ofta utan tillräcklig orsak, den är ofta större än orsaken berättigar till, om det nu verkligen finns någon orsak. Människans vrede driver henne gärna att handla utan tillbörlig hänsyn till följderna, och följaktligen gör den henne benägen för alla slags skadliga ting. Den mänskliga vreden leder ofta till att man förlorar sin självbehärskning, den leder till häftiga raserianfall, våldsamma ”vredesutbrott”, och detta hör med till de orättfärdiga ting, om vilka bibeln säger: ”De som hängiva sig åt sådant skola icke få ärva Guds rike.” Nej, människans vrede leder henne inte till att leva enligt den rättfärdiga måttstock som Gud ställer upp. — Jak. 1:20; Gal. 5:20, 21; NW.

 3. Vad blir följden av att man är snar till vrede?

³ Den som är ett kristet vittne för Jehova är därför djupt intresserad av att vara sen till vrede, för att han må kunna vinna den rättfärdige Gudens godkännande. ”HERREN [Jehova] är rättfärdig i alla sina vägar”, och det uttryck hans vrede tar sig är därför rättfärdigt. Men när en människa handlar i vrede, är det vanligtvis inte gudomlig rättfärdighet som är rättesnöret; ack nej, vanligen gör hon något som hon själv senare ångrar. Den regel som Gud har låtit uttala är förvisso sann: ”Den dåraktige blir ursinnig och självsäker. Den som är snar till vrede kommer att begå dårskap.” Det har inte undgått vår uppmärksamhet att när män och kvinnor är snara till vrede, beter de sig vanligen som dårar. Detta förhållande borde göra ett djupt intryck på oss. Det räcker inte med att den som är snar till vrede lätt kommer att te sig dåraktig, utan därtill blir resultatet av hans handlingar idel dårskap. De som är snara till vrede vållar vanligen andra skada, antingen genom sårande ord eller genom bokstavliga slag. Den mänskliga vreden är således benägen för att vara självisk och skadlig. — Ps. 145:17; Ords. 14:16, 17, NW.

 4. a) Vad är indignation eller harm, och vem gav exempel på dess tillbörliga bruk? b) Varför är det vist att inte vara snar till att ge uttryck ens åt en sådan harm?

⁴ Osjälvisk, rättfärdig vrede kan kallas indignation eller harm. När någons samvete har blivit övat enligt Guds rättfärdiga lagar, reagerar det spontant mot det som är orätt eller ont i Guds ögon. Jesu harm resulterade i ett bestämt och fast tal och handlingssätt, som förverkligade Guds rättfärdiga syfte. (Mark. 3:5, NW; Joh. 2:14—17) Kristus Jesus var alltid herre över sin rättfärdiga vrede, och den var alltid grundad på sanning och rättfärdighet. Ofullkomliga människors harm kunde emellertid leda till orättfärdighet, om den framkallades av missförstånd och ett falskt resonemang. Medan Jesus var i Betania, hällde en kvinna ut välluktande olja över hans huvud. ”Därvid var det några som sinsemellan gåvo uttryck åt harm: ’Varför har detta slöseri med den välluktande oljan skett? Ty denna välluktande olja kunde hava sålts för mer än tre hundra denarer och givits åt de fattiga!’ Och de kände stort missnöje med henne. Men Jesus sade: ’Låt henne vara. Varför försöka ni att vålla henne svårigheter? Hon har gjort en god gärning mot mig.’” Jesus grep sig därpå an med att förklara varför de med orätt hade blivit upptända av harm. Till och med när det är fråga om vad människor kallar indignation eller rättfärdig harm, är det alltså vist att vara sen till att ge uttryck åt den, i det man ser till att man får alla fakta och omständigheter i saken klara för sig. — Mark. 14:3—9, NW.

 5. Sedan någon har kommit till kunskap om Guds sanning, vad för slags förändring måste han då åstadkomma?

⁵ Innan en person kommer till kunskap om Guds vilja, är han ofta snar att vredgas, kanske är han till och med benägen för explosiva lynnesutbrott, som resulterar i smutsigt tal och våldsamma handlingar. ”Vi [uppförde] oss alla en gång i harmoni med vårt kötts begärelser, i det vi gjorde det som köttet och tankarna ville.” När någon har fått kunskap om Jehovas rättfärdiga vilja, måste han åstadkomma en förändring. Guds ord befaller de kristna: ”Skjut nu verkligen allt detta ifrån eder: vrede, förbittring, skadelystnad, skymfliga ord och oanständigt tal ur eder mun.” Lägg märke till vilken orättfärdighet som är nära förbunden med vrede och förbittring — ”skadelystnad, skymfliga ord och oanständigt tal”. Hur viktigt är det inte att man ändrar sig från att vara snar till vrede till att vara sen till vrede! — Ef. 2:3; Kol. 3:8; NW.

Vi måste ikläda oss den nya personligheten

 6. a) Vilken grundläggande förändring, som måste företas, medför också att man blir sen till vrede? b) Varför består den nya personligheten inte i någon yttre karaktärsutveckling?

⁶ Att man är sen till vrede utgör en del av kännetecknet på det som bibeln kallar ”den nya personligheten”. Aposteln beskriver den förändring som måste företas av dem som söker få Guds godkännande, när han säger: ”Ni skulle lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter edert forna handlingssätt och som fördärvas enligt sina bedrägliga begärelser, men ... ni skulle förnyas i den kraft som påverkar edert sinne och skulle ikläda eder den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja.” Det är alltså Guds vilja att denna förändring skall ske. Guds ande är den kraft, varigenom man gör om sitt sinne, varav ens sinne måste påverkas. Exakt kunskap om Guds vilja spelar också en avgörande roll, när det gäller att åstadkomma denna förändring: ”Avkläd eder den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd eder den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den.” Den ”nya personligheten” är inte något slags vacker mask, som man sätter utanpå ”den gamla personligheten”. Nej, den ”nya personligheten” består inte i karaktärsutveckling, varigenom man utvecklar ett sätt att vara som utåt ter sig älskvärt och behagligt, under det att man inom sig alltjämt är samma ”gamla personlighet”, i det att sinnet inte verkligen blir förnyat enligt Guds ande och hans vilja. Ingen oärlighet eller skrymtaktighet är förbunden med den ”nya personligheten”. Den är äkta. Den är inte den ”gamla personligheten” i förklädnad. Den visar verkligen ända ned i hjärtats djup förefintligheten av Guds andes frukt: ”Andens frukt [är] kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning.” — Ef. 4:22—24; Kol. 3:9, 10; Gal. 5:22, 23; NW.

 7. Hur betraktar somliga världsliga människor den nya personligheten, och varför är deras uppfattning oriktig?

⁷ Det är inte omöjligt att åstadkomma den förändring som Gud ålägger oss. Några människor är skeptiska angående detta, i synnerhet de som inte är tillsammans med Jehovas vittnen. Många av dessa personer, som har skrivit något om den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, betraktar denna fråga om att rätta sitt sinnes inställning efter Guds vilja såsom enbart en vacker teori. De fattar inte den andliga innebörden, begriper ingenting av den drivande kraften. De förstår inte den exakta kunskapens makt, Guds andes makt, den makt och kraft som följer med att man överlämnar sig åt Gud för att öra hans vilja. Sanningen om den ”nya personligheten” är den, att denna personlighet inte är en teori; den är inte alls frambragt av människor. ”Den nya personligheten”, sade Paulus, ”skapades enligt Guds vilja.” — Ef. 4:24, NW.

 8. Varför är förändringen eller övergängen till den nya personligheten inte omöjlig, och gör Gud något undantag för dem som har ärvt ett för vrede benäget temperament?

⁸ Guds ord är alltså inte skrivet med den tanken, att en förändring inte kan åstadkommas. Det är skrivet på grundval av den vetskapen att en förändring kan ske och måste ske. Gud tar inte emot ursäkten från en som bekänner sig vara kristen och som kanske säger så här: ”Ack, jag har alltid haft ett hetsigt humör, det är mitt temperament. Jag kan inte ändra mig nu.” När aposteln uttalar Guds vilja i Efesierna 4:31 (NW), gör han inget undantag för dem vilkas temperament gör dem benägna att lätt flamma upp i vrede. Med eftertryck tillkännager han Guds vilja: ”Må all illvillig bitterhet och förbittring och vrede och allt skriande och alla skymfliga ord avlägsnas ifrån eder tillika med all skadelystnad.” Den vanliga tron att ett hetsigt och explosivt humör är ett nedärvt drag och därför inte kan hållas tillbaka eller förändras är alltså felaktig. Det finns överflödande bevis för att denna förändring verkligen kan åstadkommas. Tusentals människor i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen har en gång i tiden haft hetsiga lynnen, men nu är envar ”sen till vrede”. De har i sanning iklätt sig den ”nya personligheten”, ty de vet att bibeln inte är skriven med den uppfattningen som utgångspunkt, att vi inte kan ändra oss, utan med den att vi kan!

 9. Hur åstadkommer man förändringen till den nya personligheten?

⁹ Vad måste man göra för att få denna förändring till stånd? Man måste söka exakt kunskap i Guds ord. Detta kräver enskilt studium i bibeln. Det kräver samvaro med dem som gör Guds vilja och som har iklätt sig den ”nya personligheten”. Genom att vara med vid möten i Jehovas vittnens församlingar blir man ständigt uppbyggd andligen, och detta sätter en i stånd till att oavlåtligen göra framsteg i att ikläda sig den ”nya personligheten”. Visst tar det tid att bli en ny personlighet, men genom att inrikta sinnet på att vidta de nödvändiga förändringarna vinner man Guds godkännande och hjälp. Bed om att Guds ande måtte påverka ditt sinne.

10. Vilken inverkan har ett hetsigt lynne på frid och endräkt, och varför är det livsviktigt för dem som är förbundna med den nya världens samhälle att ikläda sig den nya personligheten?

¹⁰ Kom också ihåg att ”en uppretad man framkallar kiv”. Å andra sidan är det så, att ”en som är sen till vrede stillar strid”. (Ords. 15:18, NW) Då ju frid och endräkt måste råda inom Jehovas organisation, finns där ingen plats för dem som låter sina hetsiga lynnen framkalla svårigheter och kiv bland Guds folk. Om någon som är förbunden med den nya världens samhälle framhärdar i att tillåta sitt obehärskade lynne att framkalla kiv, så kommer Jehovas änglar att ingripa mot den felande och avlägsna honom ur Guds organisation. Det är en allvarlig sak att motstå Guds vilja och ande genom att vägra att ikläda sig den ”nya personligheten”.

Människans vrede åstadkommer orättfärdighet

11, 12. Varför bannlyser Guds ord benägenheten för uppflammande vrede, och hur visar exempel i bibeln och i tidningarna, att Guds lag är vis?

¹¹ När Guds ord stadgar att man inte får vara snar till vrede, rycker det med rötterna upp orsaken till många skadliga ting. Vi behöver bara kasta en hastig blick i tidningarna för att se hur lätt mänsklig vrede förenar sig med önskan att skada andra eller att vålla dem plåga. Och vilka vidunderliga våldshandlingar kan inte bli följden av ett hetsigt lynne, då ju självbehärskningen vanligen sviker den som blir uppretad! Tidningarna talar ofta om slagsmål och dråp, som kommer av att människor är snara till vrede. En tidning berättade nyligen om en ung pojke som dödade sin mor ”i ett anfall av raseri”, därför att hon nekade honom att använda telefonen. Hur många mord har inte begåtts i ett utbrott av vrede! De är oräkneliga. Enligt tidningarna är det inte ovanligt att till och med äkta män och hustrur dödar varandra, därför att någon i ett vredesutbrott har tappat besinningen. Bibeln talar om hur vreden ”upplågade” hos Kain. Följden blev att han mördade sin broder. Kung Saul slungade ett spjut mot sin egen son Jonatan. ”Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan. ... Då kastade Saul spjutet mot honom för att sticka honom.” Det är inte underligt att bibeln bannlyser det häftiga humöret och vredesutbrotten och uppmanar de kristna att låta all vrede och förbittring avlägsnas från dem tillika med all skadelystnad. — 1 Mos. 4:5; 1 Sam. 20:30, 33; Åk.

¹² Världsliga lagstiftare stiftar lagar mot mord, men de stiftar inga lagar mot ”vredesutbrott”. De utfärdar inga lagliga förbud mot att vara snar till vrede. Men Guds lag förbjuder just dessa ting. Den gudomliga lagen slår alltså ned på den egentliga orsaken till så mycket som är skadligt och ont.

13. Hur går den lag, som Kristus Jesus fastställde, längre än Mose lag, och vilken fara uppstår, om någon förblir vred på sin broder?

¹³ Mose lag förbjöd mord, men den lag som Kristus Jesus fastställde går mycket längre: ”Ni hava hört att det sades till dem i forna tider: ’Du skall icke mörda, utan vemhelst som begår ett mord skall vara ansvarig inför domstolen.’ Dock säger jag eder, att envar som fortsätter att vredgas på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen.’” (Matt. 5:21, 22, NW) Någon kan ha goda skäl till vrede, men om han fortsätter att vredgas på sin broder, kan det hända att han syndar, ty en vrede som varar för länge blir gärna hämndlysten. Därför ger Guds ord denna befallning: ”Vredgas men synda likväl icke; låt icke solen gå ned, medan ni äro i ett uppretat tillstånd, låt icke heller djävulen få rum.” Om vi lägger oss att sova med vår vrede, omhuldar vi den och håller den varm — detta ger djävulen en chans, och vi kan spela honom i händerna, ty ”människans vrede åstadkommer icke Guds rättfärdighet”. Det är alltså inte endast så, att det hetsiga lynnet åstadkommer orättfärdighet, utan det gör också den som omhuldar sin vrede, låter den sjuda och övergå till groll och hämndlystnad. ”Vedergäll ingen med ont för ont”, säger Guds ord. ”Hämnas icke eder själva, mina älskade, utan lämna rum för vreden.” — Ef. 4:26, 27; Jak. 1:20; Rom. 12:17, 19; NW.

Oriktiga föreställningar

14. Vilken felaktig föreställning råder angående ett hetsigt lynne, och varför är den felaktig?

¹⁴ Många är de oriktiga föreställningarna beträffande människans vrede. Att ge utlopp åt ett argsint humör, till exempel, tror man ibland är bevis för styrka hos en personlighet. Således kan somliga mena att ett explosivt lynne är bevis på styrka. Hur dåraktigt! När en person brusar upp i ett anfall av vrede, så säger vi att han har förlorat humöret, men i verkligheten har han förlorat självbehärskningen. Hur skall det kunna ligga någon verklig kraft i frånvaron av självbehärskning? Jo, visst finns där kraft, men den är nedrivande, fördärvlig, dödsbringande. En mäktig erövrare kanske intar en stad, men utan självbehärskning skulle han kunna bringa den i fördärvet genom något dåraktigt lynnesutbrott. Vad är då den verkliga styrkan och makten? Guds ord svarar: ”Den som är sen till vrede är bättre än en mäktig man, och den som behärskar sin ande är bättre än den som intager en stad.” Att man är sen till vrede innebär styrka — en styrka som är större än den som en väldig kämpe är i besittning av. Det är den person som styr sitt humör som är stark, inte den som förlorar humöret. Utbrott av vrede inte endast tränger undan förnuft och självbehärskning, utan driver ut dem direkt och reglar dörren för dem. Utbrott av vrede och raseri bör inte betraktas som styrka eller berättigad harm. — Ords. 16:32, NW.

15. När är indignation eller harm berättigad, och är den som häftigt brusar upp mera fylld av harm än den som är sen till vrede?

¹⁵ Det finns naturligtvis fall av berättigad harm och ett därpå grundat bestämt handlingssätt, såsom när Jesus ingrep mot penningväxlarna i templet. (Joh. 2:13—17) Det finns tillfällen då det skulle vara orätt att inte harmas och då detta skulle visa sympati för det orätta och en lättjefull fruktan för följderna av att motstå det. Men att en person får lynnesutbrott betyder inte att han harmas mer än de som är sena till vrede. En person med självbehärskning kan inom sig rymma dubbelt så mycket känsla, men han utnyttjar den, liksom man gör med explosionerna i cylindern till en bensinmotor, så att det blir ett gagneligt och rättfärdigt resultat.

16. Varför måste tillsyningsman vara sena till vrede?

¹⁶ Eftersom människans vrede inte bär en frukt som är godtagbar för Gud, måste tillsyningsmännen bland Guds folk ge det rätta föredömet, De måste vara sena till vrede, sena till att bli förnärmade. Det hetsiga lynnet är ett tecken på svaghet. Det är det slags svaghet som gör en diskvalificerad, när det gäller privilegiet att vara tillsyningsman i Guds församling. En person skulle knappast vara att lita på såsom tillsyningsman inom Jehovas hjord, om han inte hade lärt sig att styra sitt lynne. ”En tillsyningsman måste vara fri från anklagelse såsom Guds förvaltare, han får icke vara självrådig, icke snar till vrede, ... utan bör vara en ... som utövar självbehärskning.” (Tit. 1:7, 8, NW) Om en tillsyningsman vore snar till vrede, kunde han dra svårigheter och missämja över en församling, ja, rentav fördärv. Guds ord diskvalificerar därför de personer som är snara till vrede; de är för svaga för att vara tillsyningsman!

17, 18, Vilken uppfattning har somliga om vredgade lynnesutbrott, och varför är den oriktig, både ur andlig och fysisk synpunkt?

¹⁷ Att ge fritt utlopp åt sin vrede är enligt somligas uppfattning ett bra sätt att avreagera någonting ont, ett bra sätt att frigöra instängda sinnesrörelser. Detta är fel. Vad betyder det, om några världsliga psykiatrer tror att det kan vara bra att släppa ut ånga på det sättet? De kristna bör ha Guds ord till rättesnöre för sitt handlingssätt, inte människors teorier. Jehovas ord har ingenting gott att säga om dem som ger fritt utlopp åt vrede, och inte heller säger det att sådana handlingar åstadkommer något gott.

¹⁸ Inte ens om vi ser på saken från fysisk synpunkt, kommer det något gott av vredesutbrott. Människans Skapare säger: ”Ett glatt hjärta gör gott såsom hälsobringare, men en hemsökt ande gör benen torra.” (Ords. 17:22, NW) Den som är hemsökt av känslor av vrede, förtrytelse och hämndlystnad vållar endast sig själv skada. Fler och fler läkare iakttar denna skadliga verkan. I boken Your Body and Your Mind (Din kropp och ditt sinne) skriver dr Frank G. Slaughter: ”Studier som bedrivits av doktorerna B. Mittelman och H. G. Wolff har visat att hos patienter med magsår framkallade förtrytelse och vrede en ökad sekretion av synnerligen sur magsaft, en påfallande ökning av magens sammandragningar och en allmän ökning av blodflödet genom den slemhinna som invändigt bekläder magsäcken och tolvfingertarmen... . Då dessa förändringar vanligen är förbundna men stegrade magsårssymptom, var det faktisk så, att förtrytelse vållade häftig smärta... . Magslemhinnan är ömtålig och kan lätt ta skada, och normalt är den täckt med ett skyddande lager av slem, som hindrar magsäckens inre beklädnad från att smältas av den saltsyra, som ständigt sköljer över den. Vid studier av den normala magen såg man att mycket av slemlagret sköljdes bort, när ökad mängd syra avsöndrades på grund av sinnesrörelse. Små blödningar och verkliga sprickor i magens och tolvfingertarmens slemhinna förekom ofta. Vi har här alltså alla de faktorer som behövs för att åstadkomma sårbildning, och om de förekommer tillräckligt ofta, gör de otvivelaktigt just detta.”

19. Vilken vishet har hjärtspecialister funnit i bibelns befallning: ”Låt förbittringen vara, och låt raseriet upphöra”?

¹⁹ Men verkningarna av vrede och raseri kan vara långt allvarligare än den skada som kan tillfogas ens mage. ”Ett lugnt hjärta är den köttsliga organismens liv”, säger bibeln. (Ords. 14:30, NW) För inte länge sedan gav sju hjärtspecialister råd om hur man skall undvika plötsliga hjärtattacker. De framhöll att man måste bevara sitt hjärta lugnt, undvika vrede och raseri. En av läkarna, dr Harry Gold, professor i klinisk farmakologi vid Cornelluniversitetets medicinska fakultet, sade, enligt vad som meddelades i New York Times för den 1 december 1955: ”Vi måste övertyga våra patienter om att när de i raseri och vrede försöker döda någon annan, så åstadkommer de i själva verket det rakt motsatta — de tar livet av sig själva.” Dessa hjärtspecialister, som varnade för vrede och raseri, hade kanske i tankarna det som hände med den berömde skotske kirurgen John Hunter. Han fick en hjärtattack som var nära att bli hans död. Eftersom han var läkare, kände han till vilken betydelse sinnesrörelser har för hjärtat. När han blev bra igen, sade han: ”Mitt liv är i händerna på vilken lymmel som helst, som tar sig för att förarga och reta mig!” Han kunde emellertid inte behärska sitt humör, och en dag förlorade han självbehärskningen i ett raserianfall, när en annan läkare motsade honom; han fick en hjärtattack som ändade hans liv. Hur vist är det inte att följa det råd som människans Skapare ger: ”Låt förbittringen vara, och låt raseriet upphöra; visa dig icke upphetsad, varigenom du endast gör illa”! — Ps. 37:8, NW.

20. Hur beskriver Guds ord den som ger fritt utlopp åt sin vrede, och vilken fara ligger i att vara tillsammans med sådana människor?

²⁰ Vilken dårskap det ändå är att tro, att om man förlorar självbehärskningen i ett vredesutbrott, så är det ett bra sätt att göra sig fri från instängda sinnesrörelser! ”Såsom en stad, vars murar äro nedbrutna och borta, så är en man, som icke kan styra sitt sinne.” (Ords. 25:28) Guds ord överensstämmer alltså inte med den åsikten, att ett hetsigt lynne ibland kan vara bevis på styrka hos personligheten och att det kan vara bra att frigöra instängda sinnesrörelser i ett anfall av ilsket humör. Lynnets explosioner rensar inte atmosfären, de förgiftar den. Giftet kan angripa andra, och därför ger oss Jehova denna varning: ”Hav icke gemenskap med någon som är vredsint, och hos en man som får anfall av raseri skall du icke gå in, för att du icke må bliva förtrogen med hans vägar och förvisso skaffa dig en snara för din själ.” — Ords. 22:24, 25, NW.

21. Vad är den förnämsta orsaken till att en kristen blir sen till vrede, och hur visar Skriften att detta är ett vist handlingssätt?

²¹ Det är inte endast för att undgå att skada sin hälsa som den kristne undviker att vara snar till vrede. I främsta rummet är han intresserad av att göra Guds vilja och leva enligt de rättfärdiga principer som vi finner i den Heliga skrift. Fastän somliga människor kanske inte alls skäms över sitt häftiga lynne, utan kanske rentav är riktigt stolta över det, så väljer den sanne kristne ett vist handlingssätt och blir sen till vrede: ”Lugn till sinnes är en man med förstånd.” ”Allt sitt humör är vad en dåre släpper löst, men den som är vis bevarar det lugnt till det sista.” ”Den som är sen till vrede har urskillning i rikt mått, men den som är otålig upphöjer dårskapen.” — Ords. 17:27; 29:11 och 14:29, NW.

22, 23. a) Mot vilken benägenhet är det ett skydd, om man är sen till vrede? b) Vad behövs för att bota ett hetsigt lynne?

²² Att man är sen till vrede innebär också att man är sen till att bli förnärmad. Detta skyddar en mot kinkighet och retlighet — mot att vara överdrivet känslig för småsaker, så att man förargar sig över dem i långt högre grad än deras verkliga betydelse berättigar en till. Den nya personligheten har inte och kan inte ha ett överkänsligt sinne, ett sinne som är färdigt att blossa upp över inbillade eller verkliga förolämpningar. Nej, den nya personligheten, som är skapad enligt Guds vilja, blir inte lätt förnärmad: ”Förhasta dig icke i din ande till att känna dig förnärmad, ty benägenhet för att bliva förnärmad är vad som bor i dårarnas bröst.” (Pred. 7:10, NW) Om någon verkligen skulle visa oss ovänlighet, så felar vi ändå i Guds ögon, om vi är snara till att känna oss förnärmade, snara till att vredgas: ”Förstånd gör en människa tålmodig, och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.” — Ords. 19:11.

²³ Vad finns det då för bot för det hetsiga lynnet? Samma botemedel som för det öra som inte skyndar sig att lyssna och den tunga som inte är sen till att tala, nämligen detta: Den bestämda önskan att göra Guds vilja och att få hans godkännande. De som har den önskan kommer att ikläda sig den nya personligheten och göra sitt ”yttersta för att slutligen av honom befinnas fläckfria och obesudlade och i frid”. — 2 Petr. 3:14, NW.

(The Watchtower, 1 mars 1960)