Äktenskap utanför paradiset

 1. Vad blev följden av att äktenskapet fortsattes utanför Eden, och från vilken av Adams söner härstammade de människor som överlevde floden?

DET utdrivna paret, Adam och Eva, fortsatte sitt äktenskap utanför Edens paradis. Vi kan vara säkra på att det från och med då inte var något fridfullt äktenskap. Därute på den förbannade marken började de frambringa sina med synd besmittade barn, och dessa befann sig alltifrån födelsen i ett döende tillstånd. Vi läser om Adam att han blev ”fader till söner och döttrar”. (1 Mos. 4:1; 5:4; NW) Med tiden ingicks nya giftermål. Adams vuxna söner gifte sig med Adams vuxna döttrar. Så omtalas det att Adams förstfödde son, Kain, efteråt hade ”umgänge med sin hustru, och hon blev havande och födde Enok”. I bibeln omtalas sex generationer av ättlingar till Kain, som bodde avlägset för sig själv ”i landet Nod [vilket namn betyder flykt], öster om Eden”. (1 Mos. 4:16—24; v. 17 enl. NW) Kain hade en yngre bror, som hette Set. Mänskligheten i vår tid leder sin härkomst från Set, inte från Kain, vars alla avkomlingar förgicks i den omfattande syndafloden. Bland Sets efterkommande var profeten Enok och Noa, vilken byggde arken vari åtta människosjälar överlevde denna världsomfattande vattenflod. — 1 Petr. 3:20; 2 Petr. 2:5.

 2. Vem införde polygami, och hur ingick olydiga ”Guds söner” mänskliga äktenskap?

² Om Noas dagar före floden säger oss Jesus Kristus själv att människorna ”i de dagarna, före floden” ”åto och drucko, gifte sig och bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken”. (Matt. 24:38, NW) Hur dessa giftermål ingicks säger bibeln ingenting om. Polygami eller månggifte infördes av Lemek, en avkomling av den onde Kain, ty Lemek tog sig två hustrur. (1 Mos. 4:19—24) I Noas dagar före floden kom en del av ”Guds söner” från himmelen ned till jorden och materialiserade sig här för att gifta sig med de fagra ”människornas döttrar”. Det berättas att dessa olydiga ”Guds söner” tillfredsställde sin passion genom att ”taga sig hustrur av alla som de valde ut” och att de fick en avkomma av bastarder, som kallades nefilim, ”de väldiga som voro av den världen, de ryktbara männen”. Hur många hustrur dessa passionerade ”Guds söner” valde ut och tog för sin räkning och om de tog lagligen gifta kvinnor ifrån deras lagliga äkta män, därför att dessa kvinnor var så vackra, det säger bibeln ingenting om. — 1 Mos. 6:1—4, NW.

 3. Hur gick det med polygamisterna i syndafloden, och genom att hålla fast vid vilken typ av äktenskap kommer människosläktet att bevaras vid liv i det återställda paradiset?

³ En sak är säker: alla polygamister sopades bort av syndafloden, ty den överlevande Noa och hans tre söner hade bara en hustru var. Eftersom Jesus Kristus sade att förhållandena i hans dagar i det som för denna onda värld är ”ändens tid” skulle vara sådana som de var i Noas dagar, så vet vi att inga bigamister eller polygamister kommer att få överleva denna onda världs slut och så leva vidare in i paradiset under Guds rike. Vi ser alltså att människosläktet leder sitt ursprung från en man med en enda hustru; människosläktet bevarades från undergång i den stora floden genom en man, som hade bara en hustru, och hans söner, som likaså levde i engifte; och vidare kommer människosläktet att hållas vid liv utan avbrott, under det att denna ”närvarande onda tingens ordning” når sitt slut, genom gudaktiga män och kvinnor och barn, som strängt håller fast vid monogamiens princip, dvs. principen om en enda kvinnas äktenskap med en enda man.

 4. Hur visade Gud att han bemyndigade de människors äktenskap, som var avkomlingar av dem som överlevde syndafloden, och vad förmår nu dem som förväntar att få överleva Harmageddon att rannsaka sina förhållanden?

⁴ Omedelbart efter floden välsignade Jehova Gud Noa och hans tre söner och sade till dem, alldeles såsom han hade sagt när han välsignade Adam och Eva i paradiset i Eden: ”Var fruktsamma och bliv många och uppfyll jorden.” Han gav alltså sitt bemyndigande till deras efterkommandes giftermål, i det att han vidare sade: ”Vad eder beträffar, ni människor, så var fruktsamma och bliv många, låt jorden myllra av eder, och bliv många på den.” (1 Mos. 9:1—7, NW) I våra dagar, mer än fyrtiotre sekler längre fram i tiden, menar folk att jorden myllrar av människor, och man talar om en befolkningsexplosion. Men tillintetgörelsen av denna onda tingens ordning i det universella Harmageddonkriget kommer i hög grad att minska jordens befolkning, liksom floden gjorde. Alla människor som är överlämnade åt Gud och som ser fram emot att få glädja sig åt ett äktenskapligt liv i det utlovade jordiska paradiset under Guds rike rannsakar därför nu samvetsgrant sina förhållanden. De önskar bringa dessa i överensstämmelse med de regler och normer som Guds ord ställer upp i fråga om moral, äktenskap och skilsmässa.

 5. a) Vad är den stora frågan för oss i denna ”ändens tid”, när det gäller seder och normer i förbindelse med äktenskapet? b) Kan vissa äktenskapsseder, som Gud tillät i det flydda, betraktas som måttstock nu?

⁵ De seder och normer som gäller för äktenskapet i vår tid är olika jorden utöver. I de olika länderna är de kanske godkända och tillåtna av de lagar som människor stiftat. Men den stora frågan i denna kritiska ”ändens tid” lyder så här: Blir de gillade och godkända av Jehova Guds lag för vår tid? Vilken av Gud fastställd äktenskapslag gäller nu i denna ”ändens tid”? Det fanns i forna dagar en del sedvänjor beträffande äktenskap som Gud tillät och reglerade genom stadgar bland sina utvalda tjänare under århundradena före Kristus, men i vår tid får vi inte ens ta dem såsom den måttstock som bör följas av gifta personer som önskar behaga Gud nu. Låt oss därför göra en undersökning.

 6. Hur försökte Abrahams hustru Sara skaffa kompensation för sin långvariga ofruktsamhet, och godkänner Gud ett sådant handlingssätt i vår tid?

⁶ Fyra hundra år efter syndafloden levde Jehovas vän, patriarken Abraham, och han var gift med en enda hustru, Sara. När han var åttiofem och Sara sjuttiofem år gammal, hade de alltjämt inget barn, därför att Sara var ofruktsam. Sara beslöt att adoptera ett barn. Fördenskull gav hon sin egyptiska tjänstekvinna Hagar åt Abraham, för att denne skulle ha umgänge med henne och frambringa en efterlängtad son. Hagar födde en son, som fick namnet Ismael, och Sara upptog detta barn som sitt eget. Det står ingenstans att Abraham under de därpå följande femton åren hade något ytterligare umgänge med Hagar såsom bihustru. Ett sådant sätt att skaffa kompensation för en barnlös hustru godkänns emellertid inte av Gud nu och inte heller den nutida metoden att skaffa sig ett barn genom artificiell insemination. Fastän Gud lovade att välsigna Ismael och göra honom till ett stort folk, godtog han likväl inte detta adopterade barn såsom Abrahams arvinge. Sara själv måste bli mor till arvingen.

 7. a) Hur visade Gud att en bihustru inte hade varit nödvändig för att Abraham skulle kunna till en son vidarebefordra Guds välsignelse beträffande säden? b) Är det rätt för Guds tjänare i våra dagar att ha bihustrur, därför att detta är sed i många länder?

⁷ Är åtal senare återupplivade Gud, den Allsmäktige, fortplantningsförmågan hos Abraham och hos Sara och gav på mirakulöst sätt en son åt Abraham genom Sara, när hon var nittio och han hundra år gammal. Abraham skulle i verkligheten inte ha behövt någon bihustru för att få en manlig arvinge, till vilken han kunde vidarebefordra Guds förbundslöfte om en säd, varigenom alla jordens släkter skulle bli välsignade. Några år därefter yrkade Sara enträget på att bihustrun Hagar och hennes son Ismael skulle sändas bort från deras hushåll. Gud godkände detta, och Abraham lydde Guds tillkännagivna vilja och sände bort Hagar och Ismael, för att dessa aldrig skulle återvända. (1 Mos. 16:1—21:21; Gal. 4:22—31) I vår tid godkänner Jehova Gud inte att hans tjänare har bihustrur, även om det i många länder kan vara den allmänt antagna, tillåtna seden att en man har bihustrur jämte sin lagliga hustru.

 8. a) Vems exempel följde Abrahams son Isak, vad äktenskap angår? b) Vilket storslaget förhållande kunde Isak således tjäna som en bild av?

⁸ Saras enda barn, Isak, höll fast vid endast en hustru. Han följde det gudomliga exemplet som angavs i Edens paradis och som också framställdes genom Noa och hans tre söner, som överlevde syndafloden. Isak gjorde detta trots det att hans hustru, Rebecka, var barnlös i tjugo år innan hon fick tvillingarna Jakob och Esau. (1 Mos. 25:19—26) På det sättet tjänade Isak troget Guds syfte genom att utgöra en bild av att Guds Son, Jesus Kristus, skulle ha endast en andlig brud, nämligen Guds sanna kristna församling, som består av 144.000 trogna Kristi efterföljare, vilka Gud adopterar som sina andliga barn. (Gal. 4:28—31) Till dessa Guds barn riktar sig aposteln Paulus, när han skriver till de kristna i Korint, vilka hade mottagit sanningen om Kristus genom honom: ”Jag är svartsjuk beträffande eder med gudaktig svartsjuka, ty jag har personligen lovat eder i äktenskap åt en enda äkta man, på det att jag måtte framställa eder såsom en kysk jungfru inför Kristus.” — 2 Kor. 11:2, NW.

Att samtidigt ha mer än en hustru

 9. a) Vilken överenskommelse ingick Jakob för att få en hustru av sin morbror, Laban? b) Mot vilken synd var Jakobs djupa kärlek till Rakel ett skydd?

⁹ Av Isaks tvillingsöner var Jakob den som Gud utvalde till att få det gudomliga löftet, vilket Gud hade givit Abraham och som gick ut på att alla jordens släkter skulle bli välsignade genom Guds ”kvinnas” säd. Jakob ville vara lik sin far, Isak, och inte ha mer än en hustru, nämligen Rakel, dotter till hans egen morbror, Laban. Jakob var ju Labans släkting, men ändå fick han inte Rakel för intet. Därför sade Jakob till Laban: ”Jag vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.” Sedan man kommit överens om detta, tjänade Jakob sju år för Rakel. ”Det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne.” Det var inte bara det att tiden gick fort, därför att Jakob var så djupt förälskad, att han var omedveten om tidens längd, utan snarare var det så, att han älskade Rakel så mycket, att han tyckte att sju års hårt arbete var ett ringa pris att betala för en flicka av så stort värde. Jakobs djupa kärlek till Rakel var ett skydd för honom mot omoraliskhet. Under de sju år, som han var förlovad med Rakel, bevarade han sin jungfrudom, eller sin kyskhet, liksom hon bevarade sin, så att han skulle kunna vara moraliskt ren, när han gifte sig med henne.

10. Hur var Jakob i detta hänseende ett mönster för nutida kristna?

¹⁰ I detta hänseende var Jakob ett mönster för de kristna i vår tid. Hur många män som nu gör anspråk på att vara överlämnade kristna skulle vara villiga att betala ett brudpris av sju års herdetjänst eller annat hårt arbete och ändå tycka att det var ett ringa pris? Hur många av dem skulle ha den moraliska styrkan att bevara sin jungfrudom, eller sitt ogifta tillstånd, under en förlovningstid av sju år för att kunna i renhet och kyskhet förena sig med sin brud? Vare sig förlovningstiden är sju år eller mycket kortare, bör alla åt Gud överlämnade kristna respektera förlovningen, såsom Jakob gjorde, och bevara en god moral.

11. a) Med vilket mål för ögonen bad Jakob sin morbror, Laban, att få Rakel till hustru, sedan han arbetat i sju år? b) Hur hade hans tvillingbror Esau i sina giftermålsangelägenheter visat ringaktning för sina föräldrar och för det abrahamitiska förbundet?

¹¹ Vid förlovningstidens slut sade Jakob till sin gamle morbror, Laban: ”Giv mig min hustru, ty min tid är nu förlupen; låt mig gå in till henne.” (1 Mos. 29:18—21) Jakob hade nu rätt att begära Rakel till hustru, inte endast för att få njuta av de äktenskapliga fröjderna med henne, utan också för att grunda ett eget, självständigt hem och fostra upp barn, ty han var nu åttiofyra år gammal och även den köttslige arvingen till det abrahamitiska löftet. Jakobs tvillingbror, Esau, hade vid det här laget varit gift i fyrtiofyra år. Esau var en vild, äventyrslysten jägare och en passionerad man. I strid med vad hans föräldrar önskade, vilka fruktade Jehova Gud och respekterade det abrahamitiska förbundet, gifte Esau sig med icke troende kvinnor där i landet, två hettitiskor. ”Dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka”, hans föräldrar. Ja, Esau blev polygamist, av eget val och genom sin egen åtgärd. När han var sjuttiofem år gammal, tog han sig en tredje hustru, en kusin till sig, en ismaelitiska. (1 Mos. 26:34, 35; 28:8, 9)Detta skedde när hans tvillingbror, Jakob, började arbeta av sitt brudpris för att Rakel skulle bli hans, hon som trodde på Jehova, Abrahams och Isaks Gud.

12, 13. Hur leddes Jakob, i strid med sina önskningar, till polygami?

¹² Jakob blev inte polygamist med avsikt, för att efterlikna sin bror Esau. Jakob hade inte från början planerat att ha flera hustrur. Den enda kvinna han ville ha var Rakel. Men på bröllopskvällen förde Laban till Jakob som hustru Rakels syster Lea, som var tätt beslöjad så att det inte syntes vem hon var. Nästa morgon upptäckte Jakob att han hade haft umgänge med Lea, inte med Rakel.

¹³ Varför hade Laban spelat sin måg detta spratt? Därför att Lea var äldre än Rakel, och hennes far, Laban, gjorde gällande att det inte var landats sed att gifta bort den yngre dottern före den äldre. Förutom Lea gav Laban sin tjänstekvinna Silpa, som skulle vara Leas egen tjänarinna och också tjäna som bihustru, om det skulle befinnas lämpligt. Men Jakob hade bara en verklig kärlek och ville alltjämt ha Rakel. Därför föreslog Laban Jakob att denne skulle arbeta ytterligare sju år för att betala brudpriset för Rakel. Jakob gick in på detta.

14. När fick Jakob Rakel till hustru, och hur visade Jehova Gud om han under dessa omständigheter godkände Jakobs polygami eller inte?

¹⁴ Sedan man i en hel vecka firat Jakobs och Leas bröllop, gav Laban Rakel till hustru åt Jakob, och Jakob började betala av brudpriset med hårt arbete. I kärlek till Rakel höll han fast vid sitt kontrakt. Han arbetade av det fulla brudpriset, som han fortfarande fann vara långt mindre än vad den älskade Rakel var värd. Laban gav en tjänarinna också åt Rakel. (1 Mos. 29:9—30) Vi ser alltså att Jakob genom list förmåddes till månggifte. Han gifte sig emellertid med systrar som fruktade Jehova, och Jehova Gud uttryckte inte något ogillande. I själva verket välsignade han Jakob med tolv söner och en dotter genom dessa båda systrar och deras tjänstekvinnor.

15. a) Vilken bestämmelse gjorde Gud, när det gällde en och samme mans giftermål med två systrar i Israel? b) Hur följde kung Salomo Esaus exempel, men vad hade Gud visligen bjudit med avseende på framtida kungar i Israel?

¹⁵ Längre fram, när Jehova Gud organiserade dessa tolv söner och deras familjer till Israels nation och förde denna nation ut ur träldomen i Egypten, tillstadde han fortfarande månggifte inom denna nation. Men han förbjöd en polygamist att gifta sig med två köttsliga systrar, medan de båda levde. Han bjöd: ”Du skall icke till hustru taga en kvinna jämte hennes syster, så att du uppväcker fiendskap mellan dem, i det att du blottar den enas blygd och tillika den andras, medan den förra lever.” (3 Mos. 18:18) Den störste polygamisten i Israels nations historia (men inte i världens) var kung Salomo i Jerusalem. ”Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur. Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall” från att tillbedja Jehova såsom den ende levande och sanne Guden. Detta berodde på att Salomo följde Esaus exempel i att gifta sig med utländska kvinnor, bland dem dottern till den härskande Farao i Egypten. (1 Kon. 11:1—3) Visligen hade Jehova Gud bjudit beträffande Israels framtida konungar: ”Icke heller skall han skaffa sig hustrur i mängd, på det att hans hjärta icke må bliva avfälligt. ... Han [skall] hämta denna lag från de levitiska prästerna och taga en avskrift därav åt sig i en bok. Och den skall han hava hos sig och läsa i den i alla sina livsdagar, för att han må lära att frukta HERREN [Jehova], sin Gud.” — 5 Mos. 17:17—19.

16. Gud tillät alltså polygami i Israel, men vad gjorde han också i förbindelse därmed?

¹⁶ Gud tillät alltså polygami i det forntida Israel, men han utfärdade lagbestämmelser för att skydda polygamistens första hustru såväl som varje senare hustru samt deras barn. (5 Mos. 21:15—17) Seden med månggifte eller polygami tjänade utan tvivel till att bygga upp en stor befolkning inom det köttsliga Israels nation.

17. Hurudant var tillståndet i fråga om polygami i Israel på Jesu tid, och vilken måttstock för sina efterföljare höll Jesus fast vid i frågor som gällde äktenskapet?

¹⁷ När Israel kom under de världserövrande romarnas välde i första århundradet före den kristna tideräkningen, hade polygamien upphört bland israeliterna eller judarna. Vi läser i The Jewish Encyclopedia (band VIII, sidan 336): ”Engifte var regeln bland judarna under romartiden, men det fanns anmärkningsvärda undantag.” I kraft av den lag, som gavs åt israeliterna genom Jehovas profet Mose, skulle de judar, som alltjämt anser sig stå under denna lag, kunna känna sig fria att utöva månggifte, liksom deras avlägsna släktingar, de arabiska muhammedanerna, gör. I skarp kontrast härtill kungjorde Jesus Kristus att Guds vilja med avseende på Kristi efterföljare var ett äktenskap enligt det föredöme som gavs i paradiset. Jesus Kristus, Guds Son, var fullkomlig och syndfri. I frågor som hade med det mänskliga äktenskapet att göra höll han alltså fast vid den måttstock som gällde för den fullkomlige mannen i paradiset, nämligen att en man får ha endast en levande hustru. (Matt. 19:1—9) Det är den enda måttstock som kommer att godkännas i paradiset, vilket snart skall återställas under Guds rike.

18. Varför bör den som tillbeder Jehova gärna vara med på att en hustru kostar honom något, och vilken hustru kan betraktas som en gåva ”från Jehova”?

¹⁸ Innan kung Salomo, som hade så många hustrur, avföll från Guds rena tillbedjan, skrev han dessa ord: ”Har någon funnit en god hustru? Han har då funnit något gott och röner god vilja från Jehova.” (Ords. 18:22, NW) ”Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från HERREN [Jehova].” (Ords. 19:14) Den som tillbeder Jehova Gud bör därför gärna vara med på att hans hustru kostar honom något, endera före eller efter giftermålet, i synnerhet en sådan hustru som förskaffar honom god vilja från Jehova, en sådan hustru som han kan betrakta såsom en gåva ”från Jehova” på grund av att hon är helt överlämnad åt Gud och Gud absolut hängiven.

19. Vilka exempel finner vi i bibeln på att man betalat brudpris?

¹⁹ I de tider som bibeln skildrar rådde bland Guds utvalda folk den seden, att man skulle betala ett brudpris såsom den första utgift som det medförde att ha en hustru. David, som dödade jätten Goljat, betalade två hundra förhudar från filisteiska krigare för sin hustru Mikal, kung Sauls dotter. (1 Sam. 18:20—27) Profeten Hosea betalade 15 siklar silver och en homer korn och en letek korn för sin hustru. (Hos. 3:1—3) Jesus Kristus betalade för sin andliga brud genom att offra sitt eget liv. (Ef. 5:25, 26) Kom också ihåg att Eva kostade Adam ett revben. — 1 Mos. 2:21, 22.

20, 21. Vilken kostsam giftermålssed är ännu på en del platser bruklig för brudens far, och vilka exempel har vi i bibeln på en sådan sed?

²⁰ Den forntida sedvänjan håller ännu i sig i många delar av jorden i våra dagar. I vissa områden är det också sed att fadern ger sin dotter en hemgift, dvs. pengar, ägodelar eller jordegendom, som en kvinna medför till sin brudgum vid giftermålet. Detta är kostsamt för hennes far. Men att ge hemgift var brukligt i forna tider till och med i Israels nation. Vi kan ta Kaleb som exempel. Han hade varit Josuas kamrat, när det gällde att utspeja Kanaans land, och trots sin höga ålder tilläts han att gå över floden Jordan och komma in i det utlovade landet, Palestina, tillsammans med Josua såsom profeten Mose efterträdare. Kaleb måste erövra sin del av landet. Han lovade att ge sin dotter Aksa åt den man som intog den fientliga staden Kirjat-Sefer. Hans brorson Otniel intog den. När Aksa gavs åt denne såsom hustru, bad hon om ett tillägg till en viss hemgift från hennes far, Kaleb. Till en del av ”Sydlandet”, som hon hade fått, gav Kaleb henne därför också de behövliga vattenkällorna. — Jos. 15:13—19.

²¹ Farao, Egyptens konung, gav konung Salomo sin dotter till äkta. Åt bruden gav Farao såsom avskedsgåva eller hemgift staden Geser, vilken stad Salomo därefter byggde upp. (1 Kon. 9:16, 17) Att en far ger en hemgift är inte ett sätt varpå han betalar en man för att denne skall gifta sig med hans dotter, men däremot utgör det en materiell hjälp åt den man som tar henne till hustru. Det besparar dottern att behöva helt och hållet betyda en kostnad för sin man.

22. a) Var brudpris och hemgift något som upphävdes för den kristna församlingen vid pingsten år 33 e. Kr., och vad kan vi grunda vårt svar på? b) Vilken måttstock för äktenskapet måste de kristna hålla sig till i denna tid i överensstämmelse med Guds nya förbund?

²² När den kristna församlingen upprättades på pingstdagen år 33 e. Kr., var de ursprungliga medlemmarna judar och sådana som hade blivit judiska proselyter genom omskärelse. I tre och ett halvt år fortfor den kristna församlingen att bestå uteslutande av judar och proselyter. Dessa judar överförde i vissa avseenden sina sedvänjor i fråga om äktenskap till kristendomen. Till och med Jesus Kristus, deras ledare, gjorde bruk av judiska bröllops- och giftermålsseder för att illustrera sina tal med liknelser. (Matt. 22:1—14; 25:1—13; Luk. 12:35—40) Vissa föranstaltningar beträffande judarnas äktenskap upphävdes visserligen genom Jehovas nya förbund med den kristna församlingen, fastän Jehova hade fört fram och bemyndigat dem i den lag han gav judarna genom Mose. Men det nämns ingenting om att brudpris eller hemgift avlägsnades eller förbjöds bland de kristna, nej, och inte heller bröllopsfestligheter. Men däremot återgav Jehovas nya förbund åt den kristna församlingen den fullkomliga måttstock eller norm för äktenskapet som han själv hade fastställt för den fullkomlige mannen och den fullkomliga kvinnan i Edens paradis. Denna måttstock måste vi kristna hålla oss till i denna tid.

(Ytterligare artiklar i denna serie följer.)