De goda nyheterna enligt Matteus
ORDET ”evangelium” betyder ordagrant ”goda nyheter”. Tillkännagivandet ”himmelriket är nära” var sannerligen goda nyheter för judarna. De kände trycket av det motbjudande romerska oket såväl som av det tunga ok, som deras religiösa ledare hade lagt på dem, för att inte tala om det ännu tyngre ok som de, i likhet med hela det övriga människosläktet, måste bära till följd av allas vår faders, Adams, överträdelse. — Matt. 4:17.
Att himmelriket var nära innebar att konungen, Messias, var nära. Ända sedan människans fall i synd hade Jehova Gud givit människor av en god vilja gentemot honom hopp om en befriare. Gud gav ursprungligen löftet härom i Edens lustgård, och han upprepade det sedan för Abraham och även för David. David kallade den utlovade befriaren för Guds smorde eller Messias, och detsamma gjorde Daniel, i vars profetiska framställning själva det år omtalades då Messias skulle framträda. Det var inte att undra på att folket på Johannes döparens tid gick i förbidan, i det att de väntade på Messias. — 1 Mos. 3:15; 22:17, 18; 2 Sam. 7:12, 13; Ps. 2:2; Dan. 9:24—27; Luk. 3:15.
Äntligen hade Messias kommit, den utlovade befriaren! Vilka goda nyheter var inte detta! För att hjälpa till med att sprida de goda nyheterna om sitt rike utvalde Messias tolv män, som blev hans förtrogna och de som han sände ut, dvs. hans apostlar. Bland dessa fanns det några fiskare och en skatteindrivare (”publikan”), som hette Matteus, vilket betyder ”gåva av Jehova”. — Matt. 9:9.
Matteus satte verkligen värde på den ära som vederfors honom. Han firade sin kallelse att följa Messias med en festlighet, till vilken han inbjöd alla sina vänner, så att de skulle få träffa Jesus Kristus, Mästaren. Denne ödmjuke skatteindrivare — som likväl inte tillhörde de obetydliga i fråga om tro på Gud och i kärlek till rättfärdighet och inte heller i fråga om utbildning och tankeförmåga — blev den förste som anförtrodde de goda nyheterna om Messias åt skrift. Alla tidiga kyrkohistoriker är samstämmiga på den punkten. Såsom Origenes säger: ”Det första evangeliet skrevs av Matteus och utarbetades på hebreiska språket med tanke på troende judar.” Beträffande vilket år han skrev det råder det emellertid delade meningar. De kraftigaste vittnesbörden talar för att det inte tillkom senare än år 50 e. Kr. och att det kanske kom till så tidigt som år 41 e. Kr. — Matt. 9:10—13; Luk. 5:29.
Detta privilegium innebar inte något ringa ansvar, men med Guds heliga andes bistånd visade sig Matteus vuxen uppgiften. Ja, i överensstämmelse med Jesu löfte påminde den heliga anden Matteus om allt det som Gud önskade att han skulle skriva ned om vad Jesus hade sagt. — Joh. 14:26.
Låt oss i förbigående framhålla att om det inte hade varit så att Matteus själv hade omnämnt att han hade varit skatteindrivare, en sysselsättning som föraktades av judarna, skulle vi inte ha vetat om att han hade varit detta. Markus och Lukas kallar honom Levi, som var hans andra namn, när de talar om hans sysselsättning såsom skatteindrivare. Matteus’ öppenhjärtighet bjöd honom att tala om denna sak; de andras kärlek och lojalitet drev dem till att skyla över detta förhållande, och sanningen led ingen skada av att detta ogynnsamma förhållande beträffande Matteus inte blev omnämnt av dem. Denna uppriktighet och kärlek stärker vår tro på det som dessa män skrev — och vi har härmed, det kan vi försäkra, ett ytterligare bevis på Skriftens tillförlitlighet. — Mark. 2:14—17; Luk. 5:27—32.
Karakteristiska drag
Matteus skrev ursprungligen sitt evangelium på hebreiska; det blev, enligt vad man bestämt vet, inte först skrivet på det universella språket på den tiden, koinégrekiskan. Det förhållandet att detta evangeliums grekiska version är så flytande i sin framställning är inte något bindande argument emot påståendet att denna är en översättning till grekiskan, utan det understöder bara uppfattningen att det var Matteus själv som, sedan han skrivit för sitt eget folk, judarna, genast insåg behovet av att kläda sitt budskap i grekisk språkdräkt och grep sig an med detta verk. Att Matteus först skrev sitt evangelium på hebreiska framgår klart och tydligt av det förhållandet att en ingående granskning av alla hans citat från de hebreiska skrifterna visar att han citerade direkt från hebreiskan och inte från Septuagintaöversättningen. Om han från början hade skrivit sitt evangelium på grekiska, skulle han troligtvis ha citerat från den grekiska Septuagintan. Det är rimligt att anta att Matteus såväl i den ursprungliga hebreiska texten som i den grekiska versionen av sitt evangelium flitigt använde namnet ”Jehova”, eftersom han förmodligen inte var mera påverkad av vidskepelser i fråga om användningen av detta namn än hans Mästare, Jesus Kristus.
Eftersom Matteus hade varit skatteindrivare, är det helt naturligt att han talar om pengar och siffror, åtminstone är det mera naturligt för honom än för en läkare eller för fiskare. Vi finner också att han flitigare hänsyftar på penningvärden än de andra och att han är mycket utförlig när det gäller antal och siffror. Han delar till exempel upp Jesu släkttavla, i sitt första kapitel, i tre olika avsnitt med fjorton generationer eller ”leder” i varje. Han räknar upp sju olika moment i Fader vår, tar med sju liknelser i kapitel 13 och talar om sju ”ve” i kapitel 23.
Han nöjer sig inte med att nämna bara en, om händelsen berörde två personer eller saker, såsom Markus och Lukas gör. I skildringen av frestelsen i öknen talar han om ”stenar” och ”brödkakor”, under det att Lukas talar om ”denna sten” och ”en brödkaka”. (NW) Matteus talar om att två besatta och två blinda män blev botade, då såväl Markus som Lukas bara talar om en. Likaledes säger Matteus om de två rövarna, som var upphängda på pålar samtidigt med Jesus, att de båda smädade honom; en av dem ändrade sig tydligen senare, vilket framgår av Lukas’ skildring. — Matt. 4:3; 8:28; 20:30; 27:38.
De båda evangelieskildringarna av Matteus och Lukas har med rätta kallats komplement till varandra. Matteus talar till exempel om magerna eller ”de vise männen” som kom fjärran ifrån för att få se judakonungen, under det att Lukas talar om herdarna som kom för att se hela människosläktets Frälsare. Matteus skildrar hur en ängel framträdde för Josef; Lukas talar om ängelns framträdande för Elisabet och för Maria — och förmodligen var det vid alla dessa tillfällen ängeln Gabriel som visade sig. Det har skrivits mycket om de två skiljaktiga släkttavlorna, men på grund av de olika karakteristiska dragen hos vart och ett av dessa evangelier är det förnuftigt att tänka sig att Matteus talar om Jesu härstamning från den juridiska sidan sett och fördenskull nämner Abraham, David, Salomo och Josef, under det att Lukas återger den verkliga, naturliga, släkttavlan från Adam genom Abraham, David, Natan och Marias far, Eli. Det förhållandet att dessa skiljaktiga släkttavlor inte väckte någon diskussion eller några frågor under första århundradet tycks ange att de inte skapade några svårigheter för dem som kände till hur det verkligen förhöll sig.
Mer än 40 procent av Matteus’ evangelium innehåller sådant som bara han själv skrivit om. Eftersom så mycket av det övriga också finns i Markus’ evangelium, har några påstått att Markus’ skildring blev till först och att Matteus skrev av Markus’ berättelse. Men så var det inte. Det finns alltför många fina, säregna drag, som utvisar att Matteus var helt oberoende av Markus. Hade inte Jesus dessutom givit löftet att den heliga anden skulle påminna apostlarna om dessa olika ting? Jo; och därför kan vi förvänta att skildringarna skulle likna varandra; och deras likheter framträder i mycket högre grad när det gäller de direkta citaten än i själva den berättande framställningen. En intressant förklaring har givits i samband med denna fråga, och den går ut på att Matteus’ evangelium skrevs tidigt och att Petrus hade tillgång till detta och använde det i sitt predikoverk. När Markus, som var mycket tillsammans med Petrus, gjorde anteckningar, som skulle ligga till grund för hans evangelium, nedskrev han fördenskull mycket av det som var hämtat från Matteus, men han fick också med många fina drag som härstammade från Petrus.
Matteus’ syn på de goda nyheterna
Matteus’ evangelium har rätt och riktigt kallats en bro mellan de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna. Utan tvivel var det hans avsikt att det skulle utgöra en sådan bro, vilket framgår av hans inledande ord. Han talar ju genast om Jesu släkttavla, och han framhåller kraftigt att Jesus är Messias. Att detta evangelium är en bro framgår också klart och tydligt av de många citaten från de hebreiska skrifterna och de många hänsyftningarna på dessa, som Matteus gör — tillsammans uppgår de till över hundra –, och detta innebär att citaten och hänsyftningarna hos Matteus är flera än hos någon annan evangelieförfattare. Helt i överensstämmelse med detta citerar Matteus Jesu ord om att Jesus inte kom för att upphäva lagen utan för att fullborda den. — Matt. 5:17.
Temat för Matteus’ skildring är Riket, och fördenskull finner vi att han nämner Riket mera än någon av de andra — 55 gånger. Eftersom Matteus’ folk befann sig i svårigheter, var de goda nyheterna om Guds rike nyheter av det allra bästa slag; och Matteus insåg helt och fullt hur värdefulla de var, och han hade särskilt sitt eget folk i tankarna, när han skrev sitt evangelium. Må så vara att deras främsta intresse var att vinna politisk frihet, men när de blev lärjungar och åt Gud överlämnade efterföljare till Jesus, vann de en frihet som var långt värdefullare, en andlig frihet.
Sedan Matteus talat om Jesu släkttavla och födelse, om flykten till Egypten och återvändandet därifrån och om magernas eller de vise männens besök, skildrar han Johannes döparens förkunnargärning, Jesu dop och frestelsen i öknen. Därpå följer Jesu hänförande tillkännagivande: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” Jesus kallade sina första lärjungar, och sedan gick han ”omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket”. — Matt. 4:17, 23.
Därnäst skildrar Matteus för oss Jesu bergspredikan, och hur innehållsrik är inte denna hans skildring! Vilken underbar tröst utgör inte de inledande nio ”saligprisningarna” (som mera rätt och riktigt borde kallas ”lyckligprisningarna”, eftersom det grekiska ord som Matteus här använde betyder ”lycklig” och inte ”salig”)! Ja, lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov, de som sörjer, de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de saktmodiga, de barmhärtiga, de renhjärtade, de fridsamma såväl som de som får lida för rättfärdighets skull, eftersom himmelriket tillhör dem, eftersom de skall få besitta jorden, skall få se Gud osv. I hela denna predikan framhålls Riket såsom förmer än allt annat: Gör så eller så, så skall du eller så skall du inte komma in i Riket. Bed ”må ditt rike komma” och ”fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet”. I detta avsnitt finner vi också Jesu mest välkända ord, den så kallade gyllene regeln: ”Därför, allt vad ni vilja att människorna skola göra mot eder, det skola ni likaså göra mot dem; detta är i själva verket vad lagen och profeterna innebära.” — Matt. 6:10, 33; 7:12; NW.
Sedan Matteus återgivit detta, skildrar han i två kapitel Jesu verksamhet, underverk och predikande av Riket, och därpå, i kapitel 10, nämner han om Jesu uppdrag åt de tolv, när han sände ut dem två och två till att predika Riket. Och vilken omfattande, innehållsrik skildring är inte denna, med sådana pärlor som: ”Ni hava fått för intet, giv för intet”, och: ”Visa därför att ni äro försiktiga såsom ormar och ändå oskyldiga såsom duvor.” — NW.
Därpå talar Matteus om flera av Jesu underverk, om hans fortsatta predikoverk och hans fördömande av de onda och ogudaktiga. Sedan framhäver han åter temat Riket genom att återge sju liknelser som har med Riket att göra: såningsmannen, skördetiden, senapskornet, surdegen, skatten i åkern, den dyrbara pärlan och fisknoten — allt detta skildras i kapitel 13.
I de därpå följande fyra kapitlen berör Matteus bland annat Johannes döparens halshuggning, bespisandet av 5.000 män och av 4.000 män förutom kvinnor och barn, återger Petrus’ bekännelse: ”Du är Messias”, Kristus, och talar om förklaringsscenen, i vilken tre av Jesu lärjungar såg ”Människosonen komma i sitt rike”. Därpå följer Jesu kärleksfulla förmaningar i kapitel 18. Bland dem finner vi hans råd om hur bröder skall reda upp sina mellanhavanden, hans löfte om att där två eller tre av hans efterföljare kommer tillsammans i hans namn, där skulle han vara med dem, och hans föreskrift om att man bör förlåta en annan sjuttiosju gånger, och allt detta belyste han så genom en annan liknelse om Riket.
Höjdpunkten
Så långt ordnade Matteus stoffet enligt sitt tema och i syfte att göra sin framställning verkningsfull, men i fråga om de tio sista kapitlen följer han en kronologisk uppställning. När vi läser dessa kapitel, lägger vi märke till hur spänningen mellan Jesus och hans motståndare växer. I kapitel 19 läser vi om hur de försökte snärja Jesus med frågan om skilsmässa, och i kapitel 20 talar Jesus på nytt med sina lärjungar om det som väntar honom, nu när slutet nalkas för honom.
De åtta sista kapitlen i sitt evangelium ägnar Matteus nästan uteslutande åt bara åtta dagar av Jesu jordiska liv. Först skildrar han triumfritten in i Jerusalem och reningen av templet. Hur måtte inte hatet från Jesu fienders sida ha ökat som en följd av dessa händelser! När de frågade Jesus med vilken myndighet han gjorde dessa ting, vred han vapnet ur händerna på dem och riktade det mot dem själva genom att fråga dem med vilken myndighet de menade att Johannes hade utfört sin döpargärning, och härigenom avslöjade han deras oärlighet. Därpå säger han dem att skatteindrivarna och skökorna skulle komma före dem in i Guds rike, och genom liknelsen om vingårdsmännen, som dödade arvingen till vingårdens ägare, utmanade han dem så att säga till att fortsätta med sina mordiska anslag; och de insåg, säger Matteus oss, att Jesus talade om dem.
I kapitel 22 lägger vi märke till än mera ökad spänning. Jesus framställer ännu en liknelse och talar om en konung som ställde till en bröllopsmåltid och om hur denne lät förgöra vissa dråpare. Därpå läser vi om hur Jesus tog luften ur sina motståndare genom sina svar på några olika frågor: om betalning av skatt, om uppståndelsen och om det yppersta budet, och om hur han fick dem tysta: ”Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga på honom” — sedan han hade frågat dem hur det kunde komma sig att Davids son kunde kallas hans ”herre”. Därpå, i kapitel 23, finner vi de dramatiska slutfaserna i Jesu offentliga förkunnartjänst: Jesus uttalar ve över dem som vägrar att själva komma in i himmelriket och som inte vill tillåta andra som är på väg dit att komma in; han sörjer över att hans folk har förkastat honom och förklarar att deras hus skall bli övergivet och öde.
Därpå följde ett andrum, så att säga, under vilket Jesus — enligt vad Matteus säger oss — uttalade sin stora profetia om tiden för sin andra närvaro. Han uttalade denna profetia när han och flera av hans lärjungar ensamma var samlade på Oljeberget strax utanför Jerusalem. Denna profetia har fått en slående uppfyllelse i de händelser och förhållanden som inträffat sedan 1914: krig, jordbävningar, livsmedelsbrist och, bland många andra ting, predikandet av de goda nyheterna om Guds rike utöver hela världen. Därpå återger Matteus tre liknelser till som handlar om Riket, liknelsen om de tio jungfrurna, om talenterna och om fåren och getterna.
I snabb takt följer så Matteus’ skildring av hur Jesus instiftar ”Herrens aftonmåltid”, rättegången mot honom och hans död — händelser som alla våra läsare är förtrogna med. Därefter återger Matteus den gripande höjdpunkt som Jesu uppståndelse utgör, i kapitel 28 — den bästa av alla nyheter; ty om inte Jesu uppståndelse hade varit, skulle allt ha varit förgäves. Och eftersom en avslutning är det som man troligen bäst kommer ihåg, rundar Matteus vist och förståndigt av sitt evangelium med Jesu befallning till sina lärjungar, en befallning som gällde hela världen, och hans löfte till dem om att han alltjämt skulle vara med dem: ”All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden. Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.”
Matteus’ evangelium innehåller sannerligen goda nyheter. Hans verkningsfulla urval och sammanställning av de händelser i samband med Jesu jordiska förkunnartjänst som han skildrar visar hur den heliga anden kunde verka på ett vaket och mottagligt sinne. Genom denna översikt har vi sannerligen fått en större uppskattning av skildringen. Låt oss söka bli bättre kristna genom den ökade insikt och uppskattning som vi vunnit genom den!