Ha tro för att bevara edra själar vi liv!

 1. Vad är tro, särskilt såsom denna egenskap definieras i Hebréerna 11:1, 2?

”TRO?” Vad är tro? frågar kanske en ny läsare av Vakttornet. Må varje läsare av Vakttornet slå upp definitionen av ”tro” i närmaste ordbok som finns tillgänglig. Här anför vi dock den definition på tro som ges i Hebréerna 11:1, 2 (NW) såsom denna egenskap visades i exempel av Guds människor i forna tider före vår kristna era: ”Tron är den säkra förväntan om ting som man hoppas på, det tydliga framträdandet av verkligheter, fastän osedda. Ty förmedelst den fingo människor i forna tider vittnesbörd buret åt sig.” Jehova Gud bar vittnesbörd åt dem att de behagade honom på grund av sin tro, som de stödde genom gärningar.

 2. Varför hade dessa människor, till exempel Abel, hopp?

² Dessa människor hade ett hopp. De hoppades på något. De hade fått detta hopp väckt hos sig på grund av vad Gud hade sagt eller hade lovat. Vi har till exempel Abel, den andre son som föddes åt Adam och Eva utanför Edens lustgård. Abel hade ett hopp. Varför? På grund av vad Jehova Gud hade sagt till frestelsens orm i Edens lustgård, så att Abels far och mor hörde det. Om detta berättar 1 Moseboken 3:14, 15 (NW): ”Jehova Gud begynte säga till ormen: ’Därför att du har gjort detta, ... skall [jag] sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.’” Abel hoppades därför på att denna Guds ”kvinnas” utlovade säd skulle komma och på att denna säd skulle krossa frestarens huvud.

 3. Vilket hopp hade Abraham, och varför hade han det?

³ Vidare har vi den hebreiske patriarken Abraham. När han blev kallad att lämna sitt hemland och sina släktingar, skedde det att ”Jehova begynte säga till Abram: ’... jag skall göra en stor nation av dig, och jag skall välsigna dig, och jag skall göra ditt namn stort; och du må bevisa dig vara en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som nedkallar ont över dig skall jag förbanna, och alla släkter på jorden skola förvisso välsigna sig förmedelst dig.’” (1 Mos. 12:1—3, NW) Denne barnlöse hebré, Abraham, hade därför hoppet att få barn och att bli en stor nation och att få se sitt namn bli stort. Vidare skulle han bli en välsignelse för andra, så att alla släkter på jorden skulle erhålla en välsignelse förmedelst honom.

 4. I överensstämmelse med vad handlade både Abel och Abraham, och vad betydde deras handlingssätt?

⁴ Abel och Abraham förväntade att få det som de hoppades på. Därför handlade de i överensstämmelse med sin förväntan att få något som de åstundade. Detta handlingssätt innebar tro å deras sida. Tron har en grund, alldeles som hoppet har. Hoppet inbegriper en förväntan om att få något och inte bara en önskan om att få det. Nu är det så att tron inte bara är en förväntan; annars skulle tron vara detsamma som hoppet eller skulle åtminstone vara en del av hoppet. Men Guds ord behandlar hopp och tro såsom skilda ting, även om de är besläktade med varandra.

 5. a) Vilken definition på tro ger Hebréerna 11:1 först? b) Skall vi förstå det så att tron är något materiellt, enligt det grekiska ord, hypóstasis, som används där?

⁵ Lägg märke till att Nya Världens översättning av Hebréerna 11:1 inte säger att tron bara är en förväntan om ting som man hoppas på, utan att tron är den ”säkra” förväntan om ting som man hoppas på. Det ord som används i den grekiska texten i Hebréerna 11:1 är ju hypóstasis, och alltefter de åtföljande orden i en mening kan hypóstasis betyda flera olika saker, till exempel a) grundval; underbyggnad; underlag; tillförsikt; mod; bestämdhet; fasthet; åtagande; löfte; eller b) huvudsaklig natur; substans; verklig tillvaro; verklighet; verklig natur; grundbeståndsdel; det fulla uttryckandet eller den fulla utsträckningen (av en uppfattning).a Nu vet vi att tron inte är något materiellt; den är inte ett påtagligt ämne, som kan vägas på vågen. Den är en hjärtats egenskap, ty ”med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet”, såsom Romarna 10:10 (NW) tillkännager.

 6. Vad betyder då hypóstasis beträffande det som man hoppas på?

⁶ Här betyder därför hypóstasis, när det används om tron, något som är en grundval för tron, men något som också är kraftigt, något som sätter i rörelse och något som driver till handling. Såsom Nya Världens översättning återger Hebréerna 11:1, är tron därför en förväntan som driver oss till handling, därför att förväntan är välgrundad; förväntan har gjorts säker eller är bekräftad. Den gör oss inte ostadiga, ovissa, osäkra på oss själva, obeslutsamma. Hypóstasis är därför den ”säkra” förväntan.

 7, 8. Varför var Abels förväntan beträffande det som han hoppades på välgrundad?

⁷ Vilket skäl hade då Abel att hysa den ”säkra förväntan”? Naturligtvis väckte Guds uttalande till frestaren i Eden Abels hopp, men hans förväntan att Gud skulle uppfylla sitt löfte var säker, välgrundad, skulle säkert förverkligas. Hur då?

⁸ Abel såg att det som hände ormen bevisade att Guds ord var sanna. ”Du [är] den förbannade av alla husdjuren och av alla markens vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft är vad du skall äta i alla dina livsdagar.” Abel såg också att Guds dom otvetydigt hade verkställts på hans föräldrar, Adam och Eva: de hade blivit utdrivna ur Edens lustgård, och Adam hade fått lov att arbeta med svett och möda för att skaffa uppehället åt sin familj, och Eva födde söner och döttrar åt Adam med havandeskapssmärtor och födslovåndor, behärskad av sin man. (1 Mos. 3:14, 16—19, NW) Abel såg också att hans föräldrar befann sig i ett döende tillstånd, och även han, såsom deras avkomling, förväntade att med tiden dö. Det gick just såsom Gud hade sagt till Abels far: ”Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö.” (1 Mos. 2:16, 17) Abel såg att det blev såsom Gud hade varnat eller lovat.

 9. Vad gjorde Abel i tro, och med vilken verkan?

⁹ Det var därför bara förnuftigt att Abel grundade en tro på kända fakta, som bevisade Guds sannfärdighet. Han satte tro till Guds löfte om en Guds ”kvinnas” säd såsom något som med visshet skulle komma. Frestaren hade infört döden; kvinnans säd skulle besegra frestaren och bli ansvarig för återställandet av livet till människor, som hade fått döden i arv. Vad gjorde Abel då i tro? Han frambar ett djuroffer åt Gud, i det han utgöt blodet av får ur sin hjord. Abel dödade inte får för att skaffa sig själv en köttmåltid, utan han lät dessa offerfårs liv utgöra en ersättning för hans eget liv på ett bildligt sätt. Hans äldre bror, Kain, frambar bara ett livlöst offer av jordbruksprodukter åt Gud. Gud försmådde Kains offer av vegetabilier, men godtog och godkände Abels offer. Gud bar vittnesbörd åt Abel om att han godkände honom. — 1 Mos. 4:1—8.

10. I enlighet med vad var det, såsom det sägs i Hebréerna 11:4, som Abel fick Guds godkännande?

¹⁰ Hur kom detta sig? Därför att Abel hade tro på Jehova Gud och offrade i överensstämmelse med sin tro. För att först illustrera vad tron är säger Hebréerna 11:4: ”Genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och genom den fick han det vittnesbördet, att han var rättfärdig, i det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron talar han ännu, fastän han är död.”

11. Hur talar Abel ännu, fastän han är död, och vilket ”stänkelseblod” talar bättre än Abels blod?

¹¹ Mördad av sin svartsjuke bror Kain dog Abel. (1 Mos. 4:8—12) Ehuru Abel dog fyra tusen år före Kristus, berättar bibeln om den tro han hade, och sålunda talar han såsom det första mänskliga vittnet för Jehova. Abels blod återlöste eller återköpte ingen, inte mera än hans offerfårs blod gjorde det. Hans blod ropade till Gud om hämnd på lönnmördaren Kain. Men Guds ”kvinnas” säds blod, på vilken säds ankomst Abel hade tro, ropar till Gud om barmhärtighet gentemot Abel och alla människor med en sådan tro som Abel hade. Av det skälet talar Hebréerna 12:24 om ”ett nytt förbunds medlare, Jesus, och ... ett stänkelseblod, som talar bättre än Abels blod”. Genom tron nalkades alltså Abel Gud och behagade honom, och nu väntar Abel på en belöning från Gud i den nya världen. — Hebr. 11:6.

Det tydliga framträdandet av ting som inte ses

12. Vad annat säger Hebréerna 11:1 att tron är, och varför är det grekiska ordet élengchos, som används där, passande i förbindelse med verkligheter som ännu inte ses?

¹² Tron sägs emellertid inte bara vara ”den säkra förväntan om ting som man hoppas på”, utan också ”det tydliga framträdandet av verkligheter, fastän osedda”. För uttrycket ”det tydliga framträdandet” använder Hebréerna 11:1 (NW) det grekiska ordet élengchos. Ovannämnda grekisk-engelska lexikon definierar detta ord såsom betydande a) överbevisande eller vederläggande argument; b) i allmänhet korsförhör, prövning, noggrann undersökning, särskilt i syfte att vederlägga; c) förteckning, uppgift om innehållet. Det grekiska ordet har sålunda att göra med framskaffandet av bevis som ådagalägger något, särskilt något som motsats till vad som tycks vara fallet. Det klargör sålunda vad som inte tidigare har varit urskilt och vederlägger det som tycks vara fallet. På detta sätt kan verkliga ting, som inte ses, utan som man måste studera och sätta sig in i, framträda, så att vi kan inse och uppskatta dem.

13. Hur utgör Kristofer Columbus ett gott exempel på detta?

¹³ Låt oss som en illustration tänka på Kristofer Columbus. Om Columbus, i stället för att vara en romersk-katolik, som på den tiden var förbjuden att läsa bibeln, var jude, såsom många påstår, kan han ha läst Jesaja 40:22 beträffande att jorden är rund: ”Han är den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor; han är den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder.” Även Job 26:7: ”Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.” Nu var Columbus ingen astronaut, lik dem i våra dagar som har cirklat kring jorden i yttre rymden och som med sina ögon har sett jordens runda form. Men enligt tre framträdande beviskedjor, som grundade sig på 1) naturliga skäl, 2) geografers teorier och 3) sjöfarandes meddelanden och traditioner, resonerade Columbus och kom till den insikten att vår jord måste vara ett klot. Han kunde till exempel se att månen var rund; att den skugga som föll på månen vid månförmörkelse var cirkelrund; att när fartyg, som nalkades hamnen, visade sig över den avlägsna horisonten, var det först masterna på segelfartygen som visade sig och sist fartygsskrovet. På detta sätt fick han mycket eftertryckligt ådagalagt för sig ett verkligt faktum beträffande jorden, ehuru han inte hade sett det. I det han handlade enligt detta tydliga ådagaläggande, seglade han västerut och upptäckte Västindien och Sydamerika. Hans tro triumferade.

14. Vad slags tro var det Columbus hade, men vad slags tro är det som illustreras i Hebréernas elfte kapitel?

¹⁴ Columbus’ tro var emellertid inte en andlig tro. Den var bara vetenskaplig. Med den tjänade han denna materialistiska värld och dess gud. (2 Kor. 4:4) Men kapitel 11 i Hebréerna 11 anför som historiska illustrationer män som behagade den nya världens Gud, Jehova, genom sin skriftenliga tro. De trodde alla på ankomsten av, inte Amerikas så kallade nya värld, utan den nya världen under Guds ”kvinnas” utlovade säd. Hebréerna 11:3 (NW) säger: ”Genom tron förnimma vi att tingens ordningar inrättades genom Guds ord, så att det som synes blev till av ting som icke framstå synliga.”

15. På vilket sätt visar materialistiska människor i denna världen att de inte har tro, men varför har vi tro?

¹⁵ De materialistiska människorna i denna världen påstår att det är omöjligt för dem att tro att det finns en Gud som alltid har existerat och som skapade universum av ingenting. Därför kan de inte tro att det som de ser förmedelst teleskop och elektroniska mikroskop ”blev till av ting som icke framstå synliga”, det vill säga blev skapade av ingenting. Men vi, såsom bibelforskare, kan inte, på grund av vår praktiska tro, förstå hur ”tingens ordningar” eller ”det som synes” med blotta ögat skapade sig själva och kom till på något annat sätt än genom en intelligent, allsmäktig Gud, som besitter outtömlig energi och vishet. Vi är inte blinda. Vi kan se genom ”det tydliga framträdandet” att den allsmäktige Guden, Jehova, finns till och alltid har funnits till, och därför är det så att ”genom tron förnimma vi att tingens ordningar inrättades genom Guds ord”. — Rom. 1:20—23.

16, 17. a) Vad väntar vi enligt 2 Petrus 3:13, och varför gör vi det? b) Vad säger oss Hebréerna 11:8—10 i förbindelse därmed om hebréen Abraham?

¹⁶ Vår tro är inte en okunnig villighet att på svaga eller otillräckliga grunder hålla något för sant. Vår tro är insiktsfull och grundar sig på Guds ofelbara, skrivna ord. Genom tron förväntar vi att Gud skall skapa en ny tingens ordning med den ”bebodda jorden” under hans förhärligade Son, Jesus Kristus, ”genom vilken han frambragte tingens ordningar”. (Hebr. 2:5—9; 1:2; NW) Det är såsom 2 Petrus 3:13 (NW) säger att ”det finnes nya himlar och en ny jord, som vi vänta enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo”. Bland de människor i forna tider, som Hebréernas elfte kapitel säger väntade på ankomsten av den nya tingens ordning, i vilken rättfärdighet skall bo, befann sig den hebreiske patriarken Abraham. Om honom berättar Hebréerna 11:8—10 (NW):

¹⁷ ”Genom tron lydde Abraham, när han blev kallad, i det han drog ut till en plats som han var bestämd till att få till arvedel; och han drog ut, fastän han icke visste vart han var på väg. Genom tron vistades han såsom utlänning i löftets land såsom i ett främmande land och bodde i tält med Isak och Jakob, medarvingar med honom till samma löfte. Ty han väntade på den stad som har verkliga grundvalar, den stad vars byggmästare och skapare är Gud.”

18. Vad lämnade Abraham, var uppehöll han sig och tillsammans med vilka, och varför nämns inte Esau tillsammans med honom?

¹⁸ Enligt 1 Moseboken 11:31 och Apostlagärningarna 7:2—5 lämnade Abraham, vars namn först var Abram, staden Ur i kaldéernas land, det vill säga i Sinears land, där Babels torn hade blivit byggt omkring två hundra år tidigare. Det ”löftets land” till vilket Jehova Gud förde honom visade sig vara ”Kanaans land”. (1 Mos. 12:1—9) Här föddes söner och sonsöner åt honom, bland dem Isak och Jakob. Hebréerna 11:9 säger att Abraham bodde i tält tillsammans med sin son Isak och sin sonson Jakob, tillsammans med Jakob i femton år. Jakob hade en tvillingbror som hette Esau, men vi lägger märke till att det inte sägs att Abraham bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob och Esau eller tillsammans med Isak och Esau, som var den äldre tvillingen. Den förstfödde Esau utelämnas i det elfte kapitlet i Hebréerna, med dess korta redogörelse för de bedrifter som trons människor utförde, tydligtvis på grund av att Esau inte var en människa med tro. Verkliga förhållandet visar att han inte var det.

19, 20. a) Med vilka gifte Esau sig, och vart begav han sig? b) Hur visade Esaus (eller Edoms) avkomlingar att de inte hade någon tro liksom deras förfader Abraham?

¹⁹ I stället för att gifta sig inom sin farfaders, Abrahams, släkt, som fruktade Jehova, träffade Esau själv anordningar för äktenskap vid fyrtio års ålder och tog såsom hustrur två hedniska kvinnor, två hettitiskor i Kanaans land. (1 Mos. 26:34) Många år senare sände emellertid deras far, Isak, hans tvillingbror, Jakob, norrut till Syrien för att skaffa sig en hustru inom Abrahams släkt. (1 Mos. 28:1—8) Under Jakobs frånvaro lämnade hans tvillingbror, Esau, sin far, Isak, och bosatte sig såsom utlänning i ”Seirs land, på Edoms mark”. — 1 Mos. 28:8, 9; 32:3; 33:16.

²⁰ Efter Jakobs återkomst till deras far, Isak, bosatte sig Esau för gott i Seirs land, som inbegrep ”Seirs bergsbygd”. (1 Mos. 36:1—9) Gud hade redan sagt till Jakob (eller Israel) att konungar skulle komma från hans länd; men innan detta hände, satte Esaus (eller Edoms) avkomlingar upp konungar över sig och byggde städer som permanenta boningsplatser. Därför läser vi: ”Och dessa äro konungar, som regerade i Edoms land, förrän någon konung regerade över Israels barn. Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stads namn var Dinhaba.” Andra kungliga städer var Avit och Pagu. (1 Mos. 36:31—39, Åk; 35:9—11) Esau önskade inte utsätta sig för att få någon del i uppfyllelsen av Guds ord beträffande Abrahams säd: ”Din säd skall bliva en bofast utlänning i ett land som icke är deras, och de skola få lov att tjäna dem, och dessa skola förvisso vålla dem betryck i fyra hundra år.” (1 Mos. 15:13, NW) Esaus avkomlingar förväntade inte någon framtida stad från Gud. De övergav tälten och bosatte sig i städer.

21. a) Varför framhåller Hebréerna 12:15—17 Esau såsom ett varnande exempel? b) Varför nämner Hebréerna 11:9 Jakob i stället för Esau?

²¹ Esau, Isaks förstfödde, hade föraktat sin förstfödslorätt och sålt den till sin yngre tvillingbror, Jakob. Han hade inte tro. Han uppskattade inte de heliga tingen, som till exempel Guds löfte till Abraham. (1 Mos. 25:29—34) Av det skälet framhåller Hebréerna 12:15—17 (NW) den materialistiske Esau såsom ett varnande exempel och säger: ”I det att ni noga giva akt, så att ingen må [likt Esau] bliva berövad Guds oförtjänta godhet, så att ingen giftig rot må skjuta upp och vålla svårighet och så att många icke må bliva besudlade genom den, så att det icke må finnas någon otuktig människa eller någon som icke uppskattar heliga ting, liksom Esau, som i utbyte mot en enda måltid gav bort sina rättigheter som förstfödd. Ty ni veta att också efteråt, när han önskade ärva välsignelsen, blev han förkastad, ty fastän han med tårar allvarligt sökte en ändring i sinnet, fann han intet rum därför.” Hebréerna 11:9 (NW) är därför korrekt när det utelämnar Esau och säger att Abraham ”vistades ... såsom utlänning i löftets land och bodde i tält med Isak och Jakob, medarvingar med honom till samma löfte”. Jakob lämnade Syrien, sedan han hade skaffat sig en stor familj där. Han återvände till sin far, Isak, och levde i nära förbindelse med honom, till dess Isak dog. Inte ens efter detta byggde Jakob någon stad. — 1 Mos. 31:17, 18; 35:27—29.

22. Hur många år bodde Abraham, Isak och Jakob i löftets land, och varför?

²² Under en tidrymd av 215 år (från 1943 till 1728 f. Kr.) fortsatte Abraham, Isak och Jakob att bo i tält i ”löftets land” såsom i ett främmande land, såsom bosatta utlänningar. Varför gjorde de detta? Det var därför att de förväntade att Gud skulle grunda och bygga en förblivande stad åt dem, en himmelsk regering, under vilken de skulle leva. ”Ty”, säger Hebréerna 11:10 (NW) om Abraham, ”han väntade på den stad som har verkliga grundvalar, den stad vars byggmästare och skapare är Gud.”

23. Hur länge bodde var och en av dem i tält såsom i ett främmande land, och fick de se Guds löfte förverkligat till dem för att de bodde i tält där så länge?

²³ Personligen bodde Abraham i tält i 100 år såsom en utlänning i Kanaans land. Isak bodde där i tält i 180 år, och Jakob bodde där i 110 år, till dess han kallades ned till Egypten av sin son Josef, Egyptens statsminister. Abraham hade bott i kaldéernas då högeligen civiliserade stad Ur med all dess bekvämlighet och dess ordnade liv. Han behövde inte fortsätta att leva som en nomad i ett främmande land och flytta omkring från plats till plats och bo i tält. Varför flyttade Jakob från staden Haran i Syrien och återvände för att bo tillsammans med sin far, Isak, i det hedniska landet Kanaan? Varför såg inte Abraham, Isak och Jakob materialistiskt på livet och tänkte på all bekvämlighet och alla tillfällen och möjligheter i kaldéernas stad Ur med dess höga kultur och övergav det enkla tältlivet i ett främmande land och återvände till denna jordiska stad? Oberoende av hur länge de bodde i tält i Kanaans land, fick de inte se förverkligandet av Guds löfte, som gick ut på att ge dem detta land. Varför, ja, varför rättade de sig efter Guds kallelse till Abraham och dog till sist var och en i ett främmande land? Hebréerna 11:13—16 (NW) talar om för oss varför de gjorde det:

24. Vad sägs det i Hebréerna 11:13—16 att skälet var till att de inte lämnade Kanaan och återvände till Ur?

²⁴ ”I tron dogo alla dessa, fastän de icke fingo uppfyllelsen av löftena, men de sågo dem långt borta och välkomnade dem och tillkännagåvo offentligen att de voro främlingar och tillfälligt bosatta i landet. Ty de som säga sådant bevisa att de allvarligt söka en egen plats. Och dock, om de verkligen hade fortsatt att komma ihåg den plats, som de hade utgått ifrån, skulle de hava haft tillfälle att återvända. Men nu sträcka de sig efter en bättre plats, det vill säga en som tillhör himmelen. Därför blyges icke Gud för dem — att bliva åkallad såsom deras Gud —, ty han har berett en stad åt dem.”

25. a) Vad skulle det ha inneburit, om de hade återvänt till Ur? b) Vad är i själva verket den ”stad” som de sträckte sig efter, och hur skall de nu bringas i kontakt med den?

²⁵ Hur skulle det ha gått, om de hade vänt tillbaka och återigen blivit en del av den kaldeiska staden Ur? De skulle ha förverkat Jehovas löften till dem. Det skulle ha betytt att de hade övergivit umgänget med honom, och detta skulle ha betytt deras själars tillintetgörelse. Deras tro höll dem borta från Ur och lydiga mot Jehovas kallelse och vägledning av dem. De såg framåt, inte bakåt. De sträckte sig efter en bättre plats än den jordiska staden Ur. De spejade efter en stad, som hörde himmelen till, en himmelsk regering, Guds rike förmedelst hans ”kvinnas” messianska säd. Var befinner sig kaldéernas Ur i våra dagar? Det är bara en ruinhög, som arkeologerna för inte länge sedan har grävt fram. Men hur förhåller det sig med Guds rike, den himmelska stad som gjorts i ordning för Abraham, Isak och Jakob? Det utövar makten i himmelen sedan år 1914. Inom kort, sedan det har tillintetgjort den gamla världens tingens ordning och tagit absolut välde över hela jorden, skall Abraham, Isak och Jakob bli uppväckta från de döda och leva under denna himmelska regering, eftersom Gud inte blygs för dem. — Luk. 20:37, 38.

Av vilket slag är vi?

26. Vilka frågor ställer vi till oss själva i jämförelse med de förutnämnda människorna från forna tider, och varför önskar vi att Hebréerna 10:38, 39 skall vara vårt svar?

²⁶ Vad slags människor är vi i våra dagar? Om vi är kristna vittnen för Jehova, är vi då personer som liknar den ohelige Esau (Edom)? Gud bevare oss för det! Är vi då sådana människor som dessa hebreiska vittnen för Jehova, Abraham, Isak och Jakob, som aldrig vände tillbaka? Om vi är det, då kommer vi aldrig, sedan vi har kommit så här långt efter det att vi först kom till tro, hur länge sedan det än är, att vända tillbaka till den gamla världen och dess materialism och falska religion. Må det också vara om oss som Hebréerna 10:38, 39 (NW) talar, när det där försäkras: ”’Min rättfärdige skall leva på grund av tro’, och ’om han ryggar tillbaka, har min själ icke behag i honom’. Nu äro vi icke av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv.”

27. Vad är vi därför intresserade av, och vad skulle det betyda för oss att vi ryggade tillbaka?

²⁷ Vi är intresserade av att Guds själ skall finna behag i oss. Vi önskar inta en rättfärdig ställning inför honom och bevisa oss värdiga att få leva på grund av vår tro. Tron tillåter oss inte att rygga tillbaka. Med att rygga tillbaka avses att dra sig tillbaka från något smärtsamt eller obehagligt, liksom för att undvika det. Att man ryggar tillbaka beror på fruktan. Ordet i Hebréerna 10:38, 39 för att rygga tillbaka används av de forntida grekiska författarna i betydelsen att frukta och att dra sig tillbaka eller dölja sig på grund av fruktanb Om vi skulle rygga tillbaka, skulle det medföra våra själars eviga tillintetgörelse. — Matt. 10:28.

28, 29. a) Vari ligger faran med att rygga tillbaka, och hur kan det börja? b) Vad säger Hebréerna 5:11—6:3 till dem som gör det?

²⁸ Att rygga tillbaka skulle kunna liknas vid en liten sammandragning, som frambringar en rynka. I själva detta förhållande ligger det en fara för oss, ty vi kan knappast lägga märke till hur vi börjar glida nedåt mot vår själs eviga tillintetgörelse. Att man ryggar tillbaka eller drar sig tillbaka kan bestå i att man vägrar att göra framsteg därför att det kräver egen ansträngning. Det är som i fallet med ett barn som inte önskar växa upp och axla ansvar, utan önskar förbli ett bekymmerslöst barn, som andra är skyldiga att ta ansvaret för. Varför behöver till exempel Hebréerbrevets författare så utförligt förklara sådana ting som var mera avancerade, inbegrep mer än sådana bibliska läror som bättring från synd, tro på Gud, döpelser, handpåläggning på utvalda, uppståndelse och evig dom från Gud? Det var därför att dessa hebreiska kristna önskade förbli andliga barn, som bara kunde livnära sig på lärans mjölk, som var så tröga att höra att de inte kunde förstå vad som sades eller lärdes. Därför sägs det till dem i Hebréerna 5:11—6:3 (NW):

²⁹ ”Vi [hava] mycket att säga, och sådant som är svårt att förklara, då ni ju hava blivit så tröga till att höra. Ty sannerligen, fastän ni borde vara lärare, om man tänker på tiden, behöva ni återigen någon som från början undervisar eder om de elementära tingen i Guds heliga utsagor; och ni hava blivit sådana som behöva mjölk, icke fast föda. Ty var och en som lever på mjölk är obekant med rättfärdighetens ord, ty han är ett barn. Men fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt. Fördenskull, då vi nu hava lämnat de första grunderna av läran om Kristus, låt oss sträva framåt mot mogenhet och icke åter lägga en grund, nämligen bättring från döda gärningar och tro gentemot Gud, undervisning om döpelser och handpåläggning, de dödas uppståndelse och evig dom. Och detta vilja vi göra, om nu Gud tillstädjer det.”

30. Hur tillstädjer Gud oss verkligen att göra det, och vad bör följaktligen andliga barn göra?

³⁰ Gud tillstädjer oss det sannerligen i den utsträckningen att han låter oss fortsätta att leva och inte tillintetgör denna världen. Eftersom Gud barmhärtigt tillstädjer det, skall vi då ”sträva framåt mot mogenhet”? Skall vi göra bruk av den ytterligare tiden till att växa upp andligen och bli i stånd till att inte bara lära andra ”de första grunderna av läran om Kristus” eller grundlärorna, utan också sådant som är ”svårt att förklara”? Med tanke på den tid vi har känt till sanningen, blygs vi då inte för att vi inte vet eller förstår mera än den bibliska lärans ”mjölk” eller att vi inte nu har vår ”uppfattningsförmåga övad”, så att vi kan bli lärare för andra, inte bara i församlingen, utan i hemmen hos intresserade människor som inte ännu tillhör församlingen? Om vi är uppriktigt skamsna över att inte ännu vara andligen vuxna, då bör vi på allt sätt, så länge Gud verkligen tillstädjer det, göra något åt det, något positivt. Att göra så betyder att få leva.

31, 32. a) Vad betyder positiv handling å deras sida som är andliga barn? b) Vad sägs det till oss i Hebréerna 10:23—27, när vi där varnas för en sådan dålig vana?

³¹ Om vi skall vidta positiva åtgärder kommer det sannerligen inte att bestå i att vi ytterligare fördröjer vårt andliga framåtskridande eller direkt drar oss tillbaka eller ryggar tillbaka på grund av något svårt som ligger framför oss och som kräver ständig verksamhet och handling. Positiv handling betyder mera än att bara fortsätta med vårt personliga bibelstudium i enskildhet. Det kräver också att vi är med vid möten för studium tillsammans med den nya världens samhälle av Jehovas vittnen och tar dem i betraktande. Om vi i onödan går miste om mötena tillsammans med de nutida kristna vittnena för Jehova, kommer det att innebära att vi börjar rygga tillbaka. Om vi framhärdar i detta, kommer det till sist att bli en vana hos oss. Hebréerna 10:23—27 (NW) säger oss att vi inte skall göra det. Det ger oss skälet till att inte göra det. Det heter:

³² ”Låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och förträffliga gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig. Ty om vi uppsåtligt utöva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder, utan det finnes en viss förskräcklig förväntan på dom; och det finnes en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som stå emot.”

33. Om vi uppsåtligt försummar mötena, vad gör vi då i förbindelse med Hebréerna 2:1, och hur kan vi förhindra att vi glider bort?

³³ Om vi uppsåtligt försummar mötena, där man blir uppeggad till kärlek och goda gärningar, vad gör vi då? Gör vi det som Hebréerna 2:1 uppmanar oss att göra, nämligen att ägna mer än den vanliga uppmärksamheten, eller ägnar vi mindre än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi har hört av Guds Son? Vi ägnar sannerligen mindre, inte mera, även om vi hemma studerar bibeln en hel del på egen hand. För att förhindra att vi glider bort till tillintetgörelse behöver vi ägna uppmärksamhet åt Guds Son på grund av hans överlägsna vikt och betydelse.

34. Vem måste vi se upp till, om vår tro skall bli fullkomnad, och varför kunde därför inte de forntida hebréerna få sin tro fullkomnad?

³⁴ Om vi önskar få vår tro fullkomnad, för att bevara våra själar vid liv för evigt, måste vi verkligen ägna tillbörlig uppmärksamhet åt Guds Son, Jesus. Vi måste betrakta honom såsom ”vår tros ... fullkomnare”. Före hans ankomst för nitton hundra år sedan hade de forntida hebréerna tro på Messias’ ankomst och förväntade den. Men deras tro beträffande honom brast i många avseenden, därför att de inte förstod de då ouppfyllda profetiorna beträffande honom. Till och med änglarna i himmelen önskade få veta hur profetiorna skulle komma att uppfyllas på Messias eller Kristus. (1 Petr. 1:10—12) Därför var deras tro ännu inte fullkomnad.

35, 36. Med vems ankomst kom tron verkligen, och hur förhöll det sig så?

³⁵ När emellertid Kristus Jesus kom, predikade, dog och blev uppväckt till himmelskt liv och återvände till Gud, sin Fader, och satte sig på Guds högra sida i himmelen, uppfylldes profetiorna om honom, som dittills inte hade varit förstådda, i detalj. Då blev tron beträffande Kristus utfylld med historiska fakta. Sålunda kom tron med Kristus, det vill säga de korrigerade trosuppfattningarna beträffande honom och hans förhållande till Gud. Till hebréerna, som en gång stod under Mose lag, men som nu var kristna, sägs det därför i Galaterna 3:23—25 (NW):

³⁶ ”Innan tron kom, voro vi under lagens uppsikt, i det vi tillsammans hade blivit överlämnade i förvar, i förbidan på den tro som var bestämd till att uppenbaras. Lagen har alltså blivit vår uppfostrare för att leda oss till Kristus, på det att vi må bliva förklarade rättfärdiga på grund av tro. Men nu, då tron har kommit, stå vi icke längre under en uppfostrare [den mosaiska lagen].”

37. Vad var Jesus därför vad vår tro angår, och vad började därför i själva verket med honom?

³⁷ På grund av detta är Jesus verkligen vår tros anförare, vägröjare och förnämste förmedlare. Såsom sådan företog han sig att utföra Guds vilja och åstadkomma de messianska profetiornas uppfyllelse och sålunda klargöra för oss vår tro på dessa bibliska profetior. Korrekt tro eller korrekta trosuppfattningar började med Jesus Kristus — för nitton hundra år sedan.

38. Hur har han sedan den tiden fullkomnat sina efterföljares tro?

³⁸ Fram till pingstfestens dag, femtio dagar efter Jesu uppståndelse, år 33, när han från Guds högra sida i himmelen utgöt helig ande över sina hebreiska lärjungar i Jerusalem, verkade han för att fullkomna deras tro. När han år 36 utgöt helig ande över de första icke hebreiska oomskurna troende, bragte han deras tro beträffande honom till ytterligare fullkomning. (Hebr. 2:4) I den utsträckning Jesus handlade från himmelen med sina lärjungar på jorden fram till dess att aposteln Johannes skrev sitt evangelium och sina brev och Uppenbarelseboken eller Apokalypsen, bragte Jesus deras tro till fullkomning, så att den blev tillräcklig för att de skulle bli frälsta. Genom vad han nu har gjort under de gångna nitton hundra åren eller så för att uppfylla profetiorna gentemot sina efterföljare på jorden har han fullkomnat vår tro, så att vi kan möta vår tids behov till vår eviga frälsning.

Löp loppet!

39. Vad är därför det viktiga för oss att göra, och vad uppmanas vi i överensstämmelse med detta i Hebréerna 12:1—4 att göra?

³⁹ Det viktiga för oss att göra är därför inte att dra oss tillbaka eller ens se oss tillbaka. Det som vi måste göra för att bevara vår själ är att se framåt och löpa loppet! ”Då vi”, sägs det till oss i Hebréerna 12:1—4 (NW), ”alltså hava en så stor sky av vittnen som omgiver oss, må vi då också lägga av allt som tynger och synden som lätt insnärjer oss, och må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt, medan vi oavvänt betrakta vår tros förnämste förmedlare och fullkomnare, Jesus. För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktande skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida. Ja, betrakta noga den som har uthärdat sådan motsägelse av syndare, emot deras eget intresse, på det att ni icke må bliva trötta och giva tappt i edra själar. I eder kamp mot denna synd [brist på tro] hava ni ännu aldrig motstått ända till blods.” Nej, du har ännu inte gjutit ditt blod såsom ett troget vittne för Jehova.

40. Vilken forntida hebré bland dessa förkristna vittnen bör vi komma ihåg, och varför?

⁴⁰ Kom ihåg bland den stora skyn av förkristna vittnen, som på grund av sin tro behagade Gud, den trogne patriarken Abraham. Han bosatte sig inte i någon stad eller byggde någon stad såsom en förblivande boningsort i den gamla tingens ordning. Han förväntade den stad, som har bestående grundvalar, den stad som Gud då ännu skulle bygga och skapa. Därför fortsatte han att bo här och där i tält och lät sig inte identifieras med någon jordisk stad. — Hebr. 11:9, 10, 15, 16.

41. Hur förhöll det sig med Jesus i detta avseende, och vad är vi beslutna att göra enligt Hebréerna 13:12—15?

⁴¹ Guds Son gjorde inte heller någon stad till sitt ständiga hemvist, inte ens det dåvarande Jerusalem med sitt tempel och altare. I det vi ser upp till honom, må då vårt beslut vara det som finns uttryckt i Hebréerna 13:12—15 (NW): ”Därför var det också som Jesus — för att han skulle helga folket med sitt eget blod — led utanför porten. Låt oss alltså gå ut till honom utanför lägret, i det vi bära den smälek han bar, ty vi hava icke här en stad som förblir, utan vi söka allvarligt den som skall komma. Låt oss alltid genom honom frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn.”

42. Eftersom vi närmar oss vad för något bör vi nu göra detta allt mer och mer?

⁴² Låt oss nu göra detta allt mer och mer. Denna stad ”som skall komma”, denna ”stad som förblir”, är nära! Det är Guds rike, det himmelska Jerusalem, som upprättades år 1914 vid slutet av hedningarnas tider. Ännu sannare om oss är alltså de ord som skrevs för nitton hundra år sedan: ”I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara och församling av förstfödda söner, som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare, som är allas Gud, och ... till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod, som talar bättre än Abels blod.” (Hebr. 12:22—24) Detta himmelska rike som vi har kommit till är ett ”rike, som icke kan bäva”. Det skall förbli under hela denna världens ”ändes tid”, när Jehova Gud skakar himmelen och jorden för att avlägsna den gamla, trolösa tingens ordning. — Hebr. 12:26—28.

43. Hur kan vi nu ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt Guds Son i vad det gäller Matteus 24:14?

⁴³ Till uppfyllelse av Jesu egen profetia förkunnas de goda nyheterna om detta upprättade rike på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer innan dessa krossas och avlägsnas för evigt. (Matt. 24:14; Mark. 13:10) Må vi ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt den profetian, som uttalades av Guds Son, genom att ta så hel och full del i den som vi möjligtvis kan. Gör det i tro. Predika!

44. Vilken egenskap är det nu särskilt tid för oss att ha, och med vilka bestående goda resultat?

⁴⁴ Detta är tiden framför andra när det gäller att ha tro, att låta vår tro mogna genom att vi ökar vår kunskap och insikt och att bevisa vår tro genom att lära ut den till andra. Vår tro, som håller på att utvecklas så att den skall bli fullkomlig, kommer aldrig att tillåta att vi drar oss tillbaka till evig olycka, till våra själars tillintetgörelse. Att vår tro blir fullkomlig kommer att leda till att Gud för evigt bevarar våra själar vid liv. Var? I den nya tingens ordning med dess ”nya himlar” och med den ”kommande bebodda jorden”, som inte lagts blott och bart under änglar, utan under honom som för Gud är den förnämste bland söner, Jesus Kristus, vår tros förnämste förmedlare och fullkomnare.

[Fotnoter]