Att övergå från död till liv

”Den stund kommer då alla som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut: de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo dåliga ting till en domens uppståndelse.” — Joh. 5:28, 29, NW.

 1, 2. a) Hur kom det sig att Saulus från Tarsus stod till svars inför den romerska domstolen i Caesarea? b) Vad var det som han gjorde till den verkliga tvistefrågan? Hur gjorde han det?

INFÖR en romersk domstol i sydvästra Asien stod för nitton hundra år sedan en man anklagad av människor av hans eget judiska folk. Det var Saulus från staden Tarsus i Mindre Asien. Av romerska soldater hade han blivit räddad undan en uppretad folkhop i Jerusalems tempel och även från larmande domare i Stora rådet i Jerusalem. Elva dagar efter det att han hade blivit räddad från det förvirrade Stora rådet stod han inför den romerske landshövdingen Felix i kuststaden Caesarea för att vederlägga det som hans anklagare just hade sagt. Under sitt försvar yttrade Saulus ord som har varit till tröst för oräkneliga millioner människor jorden runt. Dessa ord har också citerats mycket ofta, ty de framhåller med kraft hoppet om en uppståndelse för de döda. Saulus gjorde de dödas uppståndelse till den verkliga tvistefrågan och sade till domstolen:

² ”Jag har samma hopp till Gud, som dessa hysa, att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga. ... Må dessa som äro här tillstädes säga, vad orätt de funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet, om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelses skull, som jag i dag står inför rätta här bland eder.’” — Apg. 24:15—21.

 3, 4. a) Hur hade Saulus blivit aposteln Paulus? b) Hur blev Paulus’ hopp om en uppståndelse för de döda garanterat?

³ Vilket hopp är inte detta, att ”de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga”! Detta hopp blev verkligen garanterat förmedelst Saulus’ andlige ledare, Jesus Kristus, som själv hade blivit uppväckt från de döda. Saulus hade själv mött honom på ett mirakulöst sätt och fått föreskrifter angående sin framtida levnadskurs. Saulus blev genast en efterföljare till den uppståndne Jesus Kristus och gjordes senare till en Kristi apostel, och hans namn ändrades från Saulus till Paulus. Denne apostel, Paulus, anförde bevis för att Jesu Kristi uppståndelse har möjliggjort en uppståndelse för ”både rättfärdiga och orättfärdiga” och skrev bland annat:

⁴ ”Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått. Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder. ... Men nu har Kristus uppstått från de döda såsom förstlingen av de avsomnade.” — 1 Kor. 15:16—20.

 5. Hur framhöll Paulus inför Högsta domstolen i Aten i Grekland vad Guds uppsåt är?

⁵ Eftersom en domsdag för hela människosläktet ingår i Guds uppsåt, uppreste Gud sin Son, Jesus Kristus, från de döda. Aposteln Paulus framhöll detta Guds uppsåt i dessa ord inför Högsta domstolen i Aten i Grekland: ”Han har fastställt en dag, då han skall ’döma världen med rättfärdighet’ genom en man, som han har bestämt därtill; och han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har låtit honom uppstå från de döda.” — Apg. 17:22—31.

 6. Hur pekade aposteln Petrus, också i Caesarea, på Jesu Kristi framtida uppgift som domare?

⁶ I ett privathem i Caesarea pekade också Paulus’ medapostel Petrus på Jesu Kristi framtida uppgift som domare, när han sade till den italiske hövitsmannen Kornelius: ”Honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva uppenbar, väl icke för allt folket, men för oss som redan förut av Gud hade blivit utvalda till vittnen och som åto och drucko med honom, sedan han hade uppstått från de döda. Och han bjöd oss predika för folket och betyga, att han är den som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande och döda. Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga, att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn.” — Apg. 10:40—43.

 7. a) Vem är den högste domaren, och varför har han förordnat en annan domare till att döma människosläktet? b) Vilket ändamål kan man i överensstämmelse härmed säga att de dödas uppståndelse tjänar?

⁷ Gud, den Allsmäktige, som uppreste sin Son, Jesus Kristus, sedan denne lidit martyrdöden, är den store högste domaren över himmel och jord. Vi läser i Hebréerna 12:23 att han är ”Gud, allas Domare” (NW). Gud har rätt att förordna andra domare, och han förordnade sin Son, Jesus Kristus, till att vara den framtida domaren över alla människor, därför att han hade dött offerdöden för dem. När Jesus Kristus var människa här på jorden, framhöll han att hans himmelske Fader hade förordnat honom till att vara människosläktets domare. Han påpekade att det skulle bli en domsdag, då han skulle tjäna som den domare som Gud, hans Fader, hade förordnat, även om det fordrades en uppståndelse för de döda för att han skulle kunna inta domarsätet och utföra detta domsverk gentemot alla. Därför var uppståndelsen både för de rättfärdiga och för de orättfärdiga helt enkelt ett medel för detta ändamål.

 8. Hur kom det sig att judarna under det samtal som utspann sig, sedan Jesus utfört ett underverk vid dammen Betesda, anklagade Jesus för att vara en lagöverträdare och en hädare?

⁸ Vid dammen Betesda hade Jesus ögonblickligen botat en judisk man, som hade legat sjuk i trettioåtta år. Därför att Jesus hade gjort denna goda gärning med Guds hjälp på den judiska sabbatsdagen, förföljde man honom. Till svar sade Jesus: ”Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.” De kritiserande judarna anmärkte på dessa ord, ty vi läser: ”Därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.” Eller såsom det heter i en annan översättning: ”gjorde sig själv lik gudomen”. — Joh. 5:17, 18, 1917; The New Testament — An Expanded Translation (Wuest).

En uppståndelse nu i bildlig bemärkelse

9, 10. Vad sade Jesus därpå, varigenom han framhöll att han var förordnad till att vara domare under Gud?

⁹ Det var i detta sammanhang som Jesus framhöll att han var förordnad till att vara domare under Gud. Jesu apostel Johannes, Sebedeus’ son, återger detta så här:

¹⁰ ”Då talade Jesus åter och sade till dem: ’Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast, vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen. Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder. Ty såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande, vilka han vill. [Varför det?] Ty Fadern dömer alls ingen, utan han har anförtrott allt dömandet åt Sonen, på det att alla må ära Sonen alldeles som de ära Fadern. Den som icke ärar Sonen ärar icke Fadern, som har sänt honom. Sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som sände mig, han har evigt liv, och han kommer icke under dom, utan har övergått från död till liv.’” — Joh. 5:19—24; v. 22—24 enl. NW.

11. Hur hade Gud före vår nuvarande era uppväckt döda människor, och vilken uppståndelse verkställde han år 33 av vår nuvarande era?

¹¹ Före Jesus hade Gud genom heliga profeter uppväckt döda människor, till exempel sönerna till två mödrar. Om detta läser vi i Hebréerna 11:35: ”Kvinnor funnos, som fingo igen sina döda genom deras uppståndelse.” Nu, ungefär två år efter det att Jesus hade uttalat orden i Johannes 5:19—24, var tiden inne för Gud att uppväcka sin egen Son, Jesus Kristus, från de döda, på den sextonde dagen i den judiska månmånaden Nisan år 33 av vår nuvarande era.

12. Vilken kraft eller förmåga gav Gud sin Son, Jesus Kristus, vid hans uppståndelse, och vad var han då i stånd att göra, enligt hans ovan citerade ord?

¹² Genom denna uppståndelse gjorde Gud sin Son, Jesus Kristus, levande för evigt i himmelen, i det att han beklädde honom med odödlighet och oförgänglighet såsom en Guds andlige Son. (Upp. 1:5, 18; 1 Petr. 3:18, 19) Det var då som Gud gav livgivande kraft eller förmåga åt sin Son, så att denne var i stånd till att göra dem levande, som han ville göra levande, och så öppna vägen för dem till att få leva evigt i Guds kommande rättfärdiga tingens ordning. På det sättet skulle Sonen efterlikna sin himmelske Fader genom att göra allt det som Fadern visar honom måste göras till gagn för de döda människorna. Dessa Guds Sons framtida gärningar kommer att vara större än de som han gjorde medan han var på jorden, större än den då han botade mannen som hade legat sjuk i trettioåtta år. Det var därför som Gud, den himmelske Fadern, förordnade honom till att vara domare.

13. a) Hur förhåller sig Gud och hans Son till varandra i vad det gäller storhet? b) Varför bör vi ära Sonen alldeles såsom vi ärar Fadern?

¹³ Den som sänder någon är större än den som blir sänd. Det sade Jesus själv. (Joh. 13:16) Gud, den större, sände Sonen, den mindre, och fördenskull sade Jesus också: ”Fadern är större än jag.” (Joh. 14:28) Fadern, den större, förordnade Sonen, den mindre, till att vara domare och anförtrodde allt dömandet med avseende på människosläktet åt Sonen, som dog offerdöden för dem. Om vi människor respekterar Faderns makt att förordna, bör vi ära den som han förordnar till domare. Alldeles som vi bör ära Gud, Fadern, som är ”allas Domare”, bör vi ära Sonen, som han förordnar till att döma människosläktet. Om vi inte ärar Sonen såsom Guds förordnade domare, så ärar vi sannerligen inte Gud, Fadern, som beklädde sin Son med rättslig makt och myndighet. Vi kan inte med rätta påstå oss ära Gud, Fadern, och samtidigt lämna Sonen som domare utan avseende.

14. a) Vad är det som beror av att vi ger sådan ära? b) På vem måste vi tro för att få liv, sedan vi hört Jesu ord?

¹⁴ Vårt eviga liv beror av att vi alltså ärar Sonen såsom domare på samma sätt som vi ärar den himmelske ”Fadern, som har sänt honom”. I våra dagar hör vi Jesu ord i detta hänseende förmedelst Johannes’ skrivna redogörelse i bibeln. Om vi, sedan vi sålunda har hört, gör såsom Jesus sade, nämligen tror på den som sände honom, så skall vi få evigt liv. Detta liv skall vi få åtnjuta i Guds utlovade rättfärdiga tingens ordning under hans rike.

15. Från vad och till vad övergår den som hör och tror?

¹⁵ Lägg märke till det beaktansvärda i samband med dem som således får evigt liv, därför att de hör Jesu ord med tro och lydnad och så tror på Fadern, som har sänt honom. Jesus säger om var och en av dessa: ”Han kommer icke under dom, utan har övergått från död till liv.” (Joh. 5:24, NW) Det är i en särskild andlig mening som den som på detta sätt hör och tror övergår från död till liv nu under denna nuvarande tid för tro.

16. Vad är det som Jesus sätter som en motsats till att någon övergår från död till liv, och vad betyder detta?

¹⁶ Låt oss här lägga märke till att Jesus sätter ordet ”dom” som en motsats till att någon har ”övergått från död till liv”. I betraktande av detta är det tydligt att såsom ordet ”dom” brukas här av Jesus, betecknar det en dom som går den dömde emot, en fördömande dom, en dom varigenom en person hemfaller åt ändlös död. Detta förklarar varför dr James Moffatts bibelöversättning säger: ”Han skall icke ådraga sig något fällande domsutslag, han har redan gått från död över till liv.” Långt tillbaka, år 1611, sade likaså Engelska auktoriserade bibelöversättningen, som godkändes av konung Jakob av England, så här: ”Han ... skall icke komma i fördömelse, utan har övergått från död till liv.”a

17. Om vilka talade Jesus i synnerhet, då han yttrade orden i Johannes 5:24, och vilken anknytning har Matteus 19:27—29 till dessa?

¹⁷ För nitton hundra år sedan, när Jesus Kristus uttalade dessa betydelsefulla ord, talade han i synnerhet om församlingen av troende som Gud, den himmelske Fadern, skulle ta ut bland människorna till att bli meddomare med Jesus Kristus i himmelen. Det var med hänsyftning på denna församling av meddomare som Jesus sade till sina apostlar: ”Jag säger eder i sanning: I pånyttskapelsen, när Människosonen sätter sig på sin härliga tron, skola ni som hava följt mig också själva sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Och var och en som har lämnat hus eller bröder eller systrar eller fader eller moder eller barn eller jordegendom för mitt namns skull skall erhålla många gånger mera och skall ärva evigt liv.” (Matt. 19:27—29, NW) Det kommer naturligtvis att finnas mer än tolv meddomare till Jesus Kristus i hans himmelska rike.

18. Vilka skall hela församlingen av domare döma, och vad säger Paulus om detta i 1 Korintierna 6:2?

¹⁸ Hela församlingen av Kristi medförbundna kommer att döma många fler än de bokstavliga tolv Israels stammar. Under överdomaren, Jesus Kristus, kommer de att döma hela människosläktet, både de levande och de döda. Om denna sak skrev aposteln Paulus till församlingen: ”Veta ni icke att de heliga skola döma världen? Och om världen skall dömas av eder, äro ni då oförmögna att rannsaka i mycket obetydliga angelägenheter” nu? (1 Kor. 6:2, NW) Således kommer meddomarna att bli många.

19, 20. a) När var tiden inne att övergå från död till liv, enligt Jesu ord i Johannes 5:25? b) Vilka är de ”döda”, som han talade om, och hur bekräftas detta av orden i Matteus 8:21, 22?

¹⁹ Emellertid återgår vi här till att betrakta de ord, som Jesus yttrade till de judar som ville döda honom för att han till synes var en sabbatsbrytare och en hädare, som gjorde sig själv lik Gud. Sedan Jesus hade talat om att undfly dom och övergå från död till liv, påpekade han att tiden för detta märkliga förhållande då var nära. Han sade: ”Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, och den är nub, då de döda skola höra Guds Sons röst och de som hava givit akt skola leva.” — Joh. 5:25, NW.

²⁰ Vilka är dessa döda, som hör Guds Sons röst och som lever nu, sedan de har givit akt? Tydligtvis är det inte personer som redan är döda i gravarna. Det skulle inte kunna vara så, ty Jesus sade att den stund, då dessa döda skulle höra hans röst och skulle leva, därför att de hade givit akt, inte bara skulle komma, utan han sade att ”den är nu”. Det vill säga vid den tid då Jesus talade. De som sades ”leva” nu var människor på jorden som en gång varit döda i andlig mening, i bildlig bemärkelse, inte i verkliga gravar. Vid den tiden, då Jesus talade, var hela människosläktet under dödens fördömelse inför Gud, ”allas Domare”. På detta slag av andligen döda människor måste Jesus ha syftat, när han sade till den judiske son, som först ville gå hem och begrava sin far: ”Följ du mig och låt de döda begrava sina döda.” (Matt. 8:21, 22) Juden borde låta sina andligen döda släktingar begrava hans far, när denne var fysiskt död och färdig för graven. Genom att följa Jesus skulle han själv befinna sig på vägen till evigt liv och inte vara bland de andligen döda, som var domfällda inför Gud.

21, 22. a) Vilka har en gång varit bland dessa andligen döda människor, enligt Efesierna 2:1, 2, 4—6? På vilket sätt? b) Hur kunde de övergå från död till liv?

²¹ De som blir kristna med en sann tro har en gång varit bland de andligen döda människorna i världen. Aposteln Paulus påminde församlingen om detta förhållande och sade: ”Vidare är det eder som Gud har gjort levande, fastän ni voro döda i edra överträdelser och synder, i vilka ni en gång vandrade enligt denna världens tingens ordning. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har för sin stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande tillsammans med Kristus, redan då vi voro döda i överträdelser — genom oförtjänt godhet hava ni blivit frälsta —; och han har uppväckt oss tillsammans och satt oss tillsammans i det himmelska i förening med Kristus Jesus.” — Ef. 2:1, 2, 4—6, NW.

²² Därför att de inte längre vandrade i överträdelser och synder mot Gud, avlyfte han alltså sin fördömelse från dem, då de ju hade tro på Kristus. Han uppväckte dem ur andlig död och gav dem hopp om evigt liv i hans kommande nya ordning.

23. a) Hur har de ”döda” hört Guds Sons röst sedan dess? b) Hur framgår det av 1 Petrus 4:5, 6 vilka dessa ”döda” är?

²³ När Jesus var närvarande såsom människa på jorden, hörde judarna hans röst direkt. Genom att ge akt på vad han hade att säga kunde de komma in på vägen till evigt liv nu. Men sedan han hade dött och uppstått och han slutligen hade farit tillbaka upp till himmelen, kunde de höra ”Guds Sons röst” endast indirekt. Hur då? Genom att höra hans läror predikas eller genom att läsa vad han predikade och lärde. Aposteln Petrus tänkte på sådana andligen döda personer, som hörde de goda nyheterna om Jesus genom predikare, när han skrev: ”Dessa människor skola avlägga räkenskap inför den som är redo att döma dem som leva och dem som äro döda. Ja, för detta syfte blevo de goda nyheterna kungjorda också för de döda, att de skulle bliva dömda med avseende på köttet, från människors ståndpunkt, men skulle leva med avseende på anden, från Guds ståndpunkt.” — 1 Petr. 4:5, 6, NW.

24. Hur kan dessa ”döda” bli levande från Guds ståndpunkt?

²⁴ Genom att ta emot de goda nyheterna och vandra i enlighet med dem blir de andligen levande från Guds ståndpunkt. Förmedelst sin livgivande ande väcker Gud upp dem ur deras andligen döda, domfällda tillstånd och sätter dem i rörelse till att följa i Människosonens, Jesu Kristi, fotspår.

25. a) Varunder kommer de människor inte, som har övergått från det ena tillståndet till det andra? b) Vilken egenskap säger Johannes att dessa människor lägger i dagen som bevis för att de har övergått från död till liv?

²⁵ Eftersom de har blivit befriade från fördömelsen, kommer de inte ”under dom”, utan blir människor som har ”övergått från död till liv”, såsom Jesus förut hade sagt. (Joh. 5:24, NW) Denna överflyttning från ett dött tillstånd i överträdelser och synder till andligt liv beskrivs av aposteln Johannes i dessa ord: ”Förundra eder icke, bröder, över att världen hatar eder. Vi veta att vi hava övergått från död till liv, emedan vi älska bröderna. Den som icke älskar förblir i döden. Var och en som hatar sin broder är en mandråpare, och ni veta att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.” För att Johannes’ kristna bröder må fortsätta att bevisa sig värdiga evigt liv i Guds nya tingens ordning, tillägger han: ”Små barn, låt oss älska, varken i ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” — 1 Joh. 3:13—15, 18, NW.

26. Vad driver en sådan kärlek dem till att göra, och från vems ståndpunkt är de alltså levande?

²⁶ Sådan kärlek är en frukt av Guds ande hos dessa kristna, och den driver dem till att lyda Guds bud. Såsom 1 Johannes 5:3 (NW) påminner oss: ”Detta är vad kärleken till Gud innebär: att vi hålla hans bud; och dock äro hans bud icke betungande.” De människor som håller Guds bud för Kristi efterföljare är verkligen levande från Guds ståndpunkt, andligen levande nu.

[Fotnoter]

”Vers 24. ... [Levandegörelsen] fullbordas i honom; han har evigt liv (3:15), dvs., det högsta andliga liv, som vid hans ingång i Messias’ rike når sin fulländning i härligt messianskt [liv]. Genom att han blivit troende, har han övergått från andlig död ... till evigt liv (till ett liv i högsta fulländning) och hemfaller inte åt (fördömande, jämför 3:18) dom, ty han har redan uppnått detta liv. Följden härav är denna: [döden skall han ingalunda se] 8:51. Om den fullkomlige [han har övergått] se 3:18; 1 Johannes 3:14.”

De kursiverade orden inom parentestecken eller hakar i citatet här ovan återger i svensk översättning en del engelska ord som dr Meyer använder för grekiska ord.