Högtider till Jehovas pris

”Jehovas regelbundet återkommande högtider, som ni skola utlysa, äro heliga sammankomster.” — 3 Mos. 23:2, NW.

 1. När är högtider glädjerika tilldragelser? Nämn några av de judiska högtiderna.

HÖGTIDER är glädjerika tilldragelser, såsom vi läser i 5 Moseboken 16:14: ”Och du skall glädja dig vid denna din högtid.” I synnerhet förhåller det sig så, om högtiden firas för att ge lov och pris åt Jehova, den allsmäktige Guden. När Jehova organiserade sitt folk till en nation långt tillbaka i tiden, år 1513 f.v.t., gav han dem många högtider att fira. De räknas upp i 3 Moseboken 23. Var sjunde dag skulle vara en sabbatsdag, en dag av fullständig vila, ”en dag för helig sammankomst”. Påsken firades den 14 Nisan och följdes av det osyrade brödets högtid, som varade i sju dagar. Femtio dagar från den 16 Nisan, när förstlingen av kornskörden frambars, inföll veckohögtiden, som också kallades pingst. Första dagen i sjunde månaden var basunklangens dag, då basunfesten firades, och på tionde dagen firade israeliterna den stora försoningsdagen. Den långa raden av regelbundet återkommande högtider avslutades med den glädjerikaste av dem alla, lövhyddohögtiden, som hölls från femtonde dagen till och med tjugoförsta dagen samma månad, och en slutlig helig sammankomst hölls på den tjugoandra dagen. Med tiden kom fler högtider att firas, t. ex. nymånadsdagen varje månad, purimsfesten och tempelinvigningens högtid, varigenom ytterligare några dagar blev särskilda tillfällen då man ägnade sig åt att tillbedja Jehova. — 4 Mos. 10:10.

 2. a) Vad lärde Jehova sitt folk förmedelst högtiderna? b) Varför begrundar de kristna i denna tid dessa högtider?

² Dessa högtider var inte bara tillfällen då folket gladde sig och fick fysisk vila. Nej, de var i första hand tillfällen då israeliterna blev religiöst och andligt uppbyggda. De var Jehovas högtider, anordnade till hans pris och ära. Förmedelst dessa högtider lärde Jehova, den store konungen och laggivaren, nationens organisatör, sitt folk vad som var hans gudomliga vilja och uppsåt, och de fick dessutom lära sig många grundläggande principer och fick tillfälle att ge uttryck åt den uppskattning och tacksamhet de kände gentemot Jehova för hans godhet och barmhärtighet och för alla de välsignelser som han hade givit dem under året. Därtill, och här kommer vi till något som är mycket viktigt för oss, är det inte bara så att Jehova lär de kristna samma principer nu för tiden, utan genom dessa judiska högtider har han också låtit framställa många profetior som uppfylls i vår tid. Jehova har med andra ord genom att använda folket i en hel nation som aktörer på den väldiga skådeplatsen Palestina, och i synnerhet i staden Jerusalem, låtit framställa scener som är ”en skugga av det tillkommande goda”. (Hebr. 10:1) Genom att ge akt på israeliterna, då de firar sina högtider, kan vi följaktligen i denna tid få undervisning om viktiga ting som uppfylls i våra dagar, och dessutom inhämtar vi många lärdomar om Jehovas vilja, om hans uppsåt och principer. Låt oss därför sätta oss till rätta och ge akt på dessa aktörer, då de iscensätter den ena efter den andra av dessa judiska högtider.

Sabbaten

3, 4. a) Redogör för vad som hände en sabbatsdag. b) Varför kände sig judarna fysiskt och andligt vederkvickta genom att hålla sabbat?

³ ”Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat, en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra. Det är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta.” (3 Mos. 23:3) Israeliterna fick föreskrifter om sabbatsfirande kort efter det att de blivit befriade ur träldomen i Egypten och var på väg till Sinai berg. Föreskriften blev utförligt formulerad i det fjärde av de tio buden. (2 Mos. 20:8—11) Sabbatsdagen började vid solnedgången den sjätte dagen och varade till solnedgången den sjunde dagen. På Jesu tid tillkännagavs dess inbrott med sex kraftiga trumpetstötar på den sjätte dagen, tre omkring den nionde timmen (kl. 15) och tre vid solnedgången. Sabbatsdagen var en dag av fullständig vila, också för slavar och djur. Det var Jehovas dag, en dag som han hade välsignat och avsatt för att högtidlighållas. Om man erkände sabbaten och lydigt handlade enligt syftet med den, skulle detta medföra verklig glädje. (Jes. 58:13, 14) Men om man uppsåtligt bröt mot föreskrifterna om sabbaten, skulle detta medföra dödsstraff.

⁴ Israeliterna kunde inse vilket värde en sådan humanitär lag hade, sedan de varit slavar under Egyptens grymma välde. Genom att avstå från världsligt arbete kunde judarna koncentrera sig på bön, tillbedjan och begrundan av Guds ord. Ja, sabbatsdagen var en dag fylld av religiös verksamhet. Prästerna hade mer att göra än andra dagar i veckan. Man skulle offra två lamm förutom de båda som offrades varje dag såsom det dagliga brännoffret (4 Mos. 28:9, 10), och de tolv skådebröden skulle bytas ut i ”det heliga”. (3 Mos. 24:5—8) Det hölls en helig sammankomst, man träffades för offentlig gudsdyrkan och gemensam undervisning. Folket blev undervisat i Guds lag. På Jesu apostlars tid kunde man säga, såsom vi läser i Apostlagärningarna 15:21, att Mose ”var sabbat föreläses i synagogorna”. Vilken storslagen anordning var inte detta att hela nationen hade ledigt en dag varje vecka för att tillbedja sin Gud, komma tillsammans och bli undervisade i Guds lag, obekymrade om vardagens slit och alla dess bekymmer! Det fick dem att sätta värde på sin Guds, Jehovas, godhet och påminde dem om hur han genom underverk hade befriat dem ur träldomen i Egypten. Varje sabbat var en vederkvickelse för kroppen, och alla kände sig andligen upplyftade.

 5. a) När får veckosabbaten sin uppfyllelse? b) Vilket syfte tjänar den större sabbaten?

⁵ Det är bra att veta att denna veckosabbat, som judarna höll, bara är ”en skugga av det tillkommande goda”. Bibeln anger att Jehova skapade himmelen och jorden på sex dagar, var och en sju tusen år lång. På sjunde dagen vilade Jehova från sin skapande verksamhet och ingick i sin sabbat. Men människorna höll inte någon fridsam vila eller sabbat med Jehova, utan genom sin olydnad råkade de i träldom under synd, ofullkomlighet och död. Nästan sex tusen år av den sjunde dagen har gått till ända, och det återstår bara litet mer än ett tusen år. På tal om veckosabbaten sade Jesus: ”Sabbaten blev gjord för människans skull och icke människan för sabbatens skull.” Dessa sista tusen år har Jehova därför avsatt för ett särskilt syfte, som den judiska veckosabbaten förebildade, nämligen för Kristi Jesu, hans Sons, regering. Jesus sade nämligen vidare: ”Så är då Människosonen herre också över sabbaten.” (Mark. 2:27, 28) Det är en tusen år lång sabbat inom Jehovas stora 7.000-åriga sabbatsvila. I likhet med veckosabbaten kommer den större, tusenåriga sabbaten att ägnas åt tillbedjan av Jehova och åt undervisning av alla de levande, dem som uppstår ur minnesgravarna inbegripna, i Jehovas rättfärdiga fordringar. — Hebr. 10:1; 1 Mos. 2:1—3; Joh. 5:28, 29.

 6. Varför botade Jesus många människor genom underverk på sabbaten?

⁶ Under åren 29—33 v.t. utförde Jesus många underverk, särskilt på sabbaten. Han fick de blinda att se och de döva att höra, de lama att gå och andra sjuka människor att tillfriskna, och han uppreste rentav några ur döden. På detta sätt visade han i en förebild vilka underbara handlingar till befrielse och lättnad som han skall utföra under sin regerings tusenåriga sabbatsdag. Ingen kommer att få störa den frid och ro som skall råda på den dagen, vilket visades i bild genom att alla sabbatsbrytare dödades. (4 Mos. 15:32—36) Under denna tusenåriga sabbat skall människosläktet få verklig vederkvickelse för kropp och sinne, steg för steg gå framåt till fullkomning och fullt ut kunna njuta av alla de goda ting som Jehova drar försorg om genom sin konung, Kristus Jesus, och helhjärtat tillbedja och lyda Gud. Det är underbart att veta att troende människor nu, efter sex tusen års slit och träldom under synd, ofullkomlighet och död under Satans grymma välde, står på tröskeln till sin allra största befrielse, då de skall få njuta av en långt större sabbat, som Guds Son är herre över. Vilken glädjefylld dag!

Nymånaden och basunfesten

 7. Nämn några drag som kännetecknade den högtid som firades på nymånadsdagen.

⁷ På två ställen i Mose lag ges föreskrifter om firandet av nymånaden, som markerade varje månads början. Man skulle då stöta i trumpeter, och särskilda offer skulle frambäras, alldeles som det skedde andra dagar, då man gladdes och höll högtid. (4 Mos. 10:10; 28:11—15) Med tiden blev firandet av nymånaden en viktig högtid och kom att nämnas tillsammans med sabbater och ”utlysta fester”. (Jes. 1:13; Hes. 46:1; Hos. 2:11) Lagen innehöll ingen föreskrift om att allt slags arbete skulle upphöra på nymånadsdagen i en vanlig månad. Men vi lägger märke till att profeten Amos, på 800-talet f.v.t., gick till rätta med köpmännen, som ivrigt väntade på att nymånadsdagen skulle gå till ända för att de skulle kunna återgå till sin bedrägliga affärsverksamhet, vilket visar att det hade blivit vanligt att folk varken drev handel eller ägnade sig åt förvärvsarbete på nymånadsdagen utan att denna användes till sammankomster och sällskaplig samvaro. — Am. 8:5; 1 Sam. 20:5, 24.

 8. a) Varför var det ett gynnsamt tillfälle för religiös undervisning? b) Vad kan de kristna lära av detta?

⁸ Nymånaden var, i likhet med sabbaten, en dag för särskild tillbedjan och ett gynnsamt tillfälle för offentlig undervisning i templet. Det var en dag då profeterna och andra förkunnare av Guds ord var flitigt upptagna, eftersom det var vanligt att människor som hade problem sökte upp dessa Guds tjänare och fick enskild vägledning och hjälp. (Hes. 46:1; 2 Kon. 4:22, 23) Lagen innehöll särskilda föreskrifter för basunfesten, som firades vid nymånaden i den sjunde månaden som kallades Etanim eller Tischri; man skulle också då hålla en helig sammankomst. Det framhölls särskilt att ingen arbetssyssla av något slag skulle göras den dagen. Förutom de femtiotvå veckosabbaterna hade följaktligen judarna tolv andra särskilda dagar på året, då de skulle lova och tillbedja Jehova och få undervisning i hans ord. Att Jehova ordnade med så mycken religiös undervisning och verksamhet bör lära de kristna i vår tid hur viktigt det är att avsätta tid för tillbedjan av Jehova och studium av hans ord, både enskilt och tillsammans med den kristna församlingen.

Försoningsdagen

 9. a) När inföll försoningsdagen, och vad krävdes av allt folket? b) Redogör för de viktigaste tilldragelserna under försoningsdagen.

⁹ I månaden Etanim, nio dagar efter den glädjefyllda basunfesten, skulle en annan högtid firas. Det var den viktigaste dagen för Israel, försoningsdagen, som firades på tionde dagen i sjunde månaden. Man höll då en helig sammankomst, och inget arbete utfördes. Israeliterna uppmanades att späka sig, vilket troligen skedde genom fasta. I 3 Moseboken 16 finns en synnerligen utförlig skildring av allt som tilldrog sig under denna dag. Vi föreslår att du läser igenom hela kapitlet, så att du kan få största möjliga gagn av den här genomgången. Som du ser skulle översteprästen föra fram en ungtjur till syndoffer för Aron och hans hus och Levi stam och två bockar, av vilka den ene, bocken ”för Jehova” (Åk), skulle slaktas såsom syndoffer för resten av nationen och den andre skulle bevaras som en levande bock ”för Asasel”. Sedan översteprästen först burit in rökelse i det allraheligaste i tabernaklet, tog han något av blodet av de båda syndoffren, först av tjurens och sedan av bockens blod, och bar in det i det allraheligaste för att stänka det framför nådastolen. Senare fördes djurkropparna bort utanför lägret, där de brändes upp. Sedan översteprästen hade bekänt folkets alla synder över den levande bocken, leddes den ut i öknen för att aldrig komma tillbaka. Därefter badade översteprästen och bytte kläder. Sedan frambars två vädurar till brännoffer, den ene för Aron och hans hus och den andre för resten av nationen.

10. Vilket större syfte tjänades genom försoningsdagen?

¹⁰ Försoningsdagen i Israel var andligen upplyftande och stärkande, men den var dessutom en skugga av någonting mycket större. Genom den riktades judarnas blickar mot Messias, befriaren som skulle komma, eftersom deras djuroffer i själva verket inte kunde ta bort synder. Uppriktiga hebréer som höll lagen efter bästa förmåga insåg att människor ”aldrig genom de offer, som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt”, skulle kunna ”fullkomna dem som framträda med sådana. Annars skulle man väl hava upphört att offra. ... Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd.” (Hebr. 10:1—3) Genom att följa med vad som hände då försoningsdagens offer frambars riktades de trogna judarnas blickar mot den större översteprästen med ett bättre offer, den sanne översteprästen som kunde ta bort synder. I Psaltaren påvisades det att lösepenningen var så stor att det var uteslutet att någon av dem skulle kunna anskaffa den. (Ps. 49:8, 9) Aposteln Paulus, en trogen hebré, sade: ”Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro.” — Gal. 3:24.

11. Vad kunde offren inte göra för judarna, men vilken tillfredsställelse gav de likväl?

¹¹ Därför skriver aposteln en hel del i sitt brev till hebréerna om den rika innebörden i dessa ting. Han beskriver tabernaklet och dess tillbehör, redogör för hur översteprästen går in i det allraheligaste endast en dag på året med djurblod för att frambära offer, inte bara för folkets synder utan också för sig själv, och säger: ”Sålunda gör den heliga anden det tydligt att vägen in i det heliga rummet ännu icke hade gjorts uppenbar så länge det första tältet bestod. Just detta tält är en illustration för den fastställda tid, som nu är inne.” Sedan påpekar han att de offer som de frambar inte kunde ”göra den man som utför helig tjänst fullkomlig i vad det gäller hans samvete”. Men när Israels överstepräst utförde sina tjänsteåligganden erfor israeliterna likväl ett visst mått av tillfredsställelse. De utförde Guds vilja för sin tid, eftersom detta var ”lagliga krav som hade avseende på köttet och voro pålagda intill den fastställda tiden då det skall bringas ordning i tingen”. — Hebr. 9:1—10, NW.

12. Vad åstadkoms genom tältet i öknen?

¹² Aposteln övergår sedan till att förklara att det som hörde samman med lagen, försoningsdagen inbegripen, var bilder av mycket större ting. Paulus säger: ”Men när Kristus kom såsom överstepräst för de goda ting, som hava blivit verklighet genom det större och fullkomligare tält som icke är gjort med händer, det vill säga icke är av denna skapelse, gick han, nej, icke med blodet av bockar och av unga tjurar, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det heliga rummet och vann en evig befrielse för oss.” (Hebr. 9:11, 12, NW) Tältet i öknen var en Guds anordning, varigenom israeliterna kunde nalkas honom genom sin överstepräst och få en förebildlig syndaförlåtelse, som kunde bevara dem i Guds ynnest och hålla dem kvar på den rätta vägen, till dess hans tid var inne att tillhandahålla det sannskyldiga offret. Under denna tid var de rena i köttsligt avseende, ty Paulus säger att de var helgade i vad det gällde köttets renhet. — Hebr. 9:13, NW.

Det större tältet

13. a) Vad menas med ”det större och fullkomligare tält som icke är gjort med händer”? b) Vad erfar de tillbedjare som nalkas detta tält?

¹³ Men vad är då ”det större och fullkomligare tält som icke är gjort med händer”? Det är inte någon bokstavlig byggnad, utan det är Guds anordning för försoning för mänskligheten. Gud har också tillhandahållit den store översteprästen, Jesus, den fullkomlige, som inte behövde frambära något offer för sig själv; hans offer kunde överskyla andras synder. Genom Jehovas föranstaltning blev han uppväckt i anden och trädde fram i det sannskyldiga allraheligaste, i själva himmelen, där Gud hade gjort den lagliga anordningen för honom att frambära värdet av sitt offer. (Hebr. 9:24) Om detta säger Paulus: ”Hur mycket mera skall då icke Kristi blod, hans som genom en evig ande frambar sig själv utan vank och brist åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kunna ägna helig tjänst åt den levande Guden?” (Hebr. 9:14, NW) De som kommer till honom erfar fördenskull något mera än renhet i köttet. De kan verkligen vila från det plågsamma medvetandet om synd och glädjas över ett gott samvete som de har begärt av Gud genom Kristus. — 1 Petr. 3:21.

Den motbildliga försoningsdagen

14. a) När och med vad för något började den motbildliga försoningsdagen? b) Hur tjänade Jesus som bocken ”för Asasel”? c) Hur fullgjorde han det som visades i bild genom att tjurens och bockens blod bars in i det allraheligaste?

¹⁴ Israels försoningsdag upptog de dagsljusa timmarna av den tionde dagen i sjunde månaden. Vilken tidsperiod inrymmer den stora motbildliga försoningsdagen? Den tog sin början vid tiden för Jesu dop, när han framställde sig för att göra Guds vilja och började följa en offerväg på hösten år 29 v.t., liksom tjuren och de båda bockarna ställdes inför altaret i tabernaklets förgård. Denna dag fortsatte in på år 33 v.t., under vilken tid Jesus tjänade som bocken ”för Asasel”, i det att han fullkomligt bevarade sin ostrafflighet under provsättning och grym förföljelse ända till döds för Satans hand och bar bort folkets synder ut i ”öknen”, bort i förgätenheten för alltid. (Jes. 53:3—7) Hans böner, hans hängivenhet och ostraffliga handlingssätt, som var en motbild till rökelsen som bars in i det allraheligaste, behagade Jehova och var Jesu medel att fullgöra det främsta syftet med att han kom till jorden såsom den som hävdar och förhärligar Gud. Den motbildliga försoningsdagen inbegrep hans himmelsfärd, som utgör en parallell till att översteprästen gick in i det allraheligaste med tjurens blod och därpå med bockens. Jesus var fortfarande ren, sedan han utfört sin offergärning, men nu var han klädd i nya ”kläder”, i härlighet och odödlighet såsom överstepräst för evigt enligt Melkisedeks sätt. (Hebr. 6:20) Men i och med att han hade fört värdet av sitt livsblod in i det allraheligaste var den motbildliga försoningsdagen till ända.a

15. a) Hur anger Paulus att frambärandet av Kristi lösenoffers förtjänst i himmelen innebar något mera än att den motbildliga försoningsdagens gagneliga verkningar blir utnyttjade? b) Hur måste de som önskar röna gagn av lösen avhålla sig från någon ”arbetssyssla” och i stället späka sig?

¹⁵ Aposteln Paulus anger att utnyttjandet av den stora försoningsdagens gagneliga verkningar är en annan sak att begrunda, då han vidare säger: ”Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö [på grund av Adams synd] och sedan dömas, så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder [deras som ärvt synden av Adam], för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning.” (Hebr. 9:27, 28) Alla människor har råkat i syndens fördömelse, eftersom de är avkomlingar av sin förfader Adam. Men genom Kristus har det blivit möjligt för dem att ”dömas” utan beaktande av den adamitiska synden, så att alla kan få tillfälle att befrias från den oförmåga, som de ärvt men inte själva varit orsak till, och så stå på prov individuellt. (Rom. 8:20) Alla som önskar få gagn av lösen måste för egen del komma i åtnjutande av dess gagneliga, återställande verkningar. De kan inte frälsa sig själva genom blotta kunskapen om att lösen har framburits i himmelen. De måste ångra sig och göra bättring och genom tro och lydnad förlita sig på anordningen med Kristi lösenoffer och hans tjänster som överstepräst. De kan inte utföra någon ”arbetssyssla”, något eget mödosamt arbete, för att på så sätt genom egna ansträngningar uppnå egenrättfärdighet. Därför har översteprästen fortfarande ett verk att utföra, i det att han låter de gagneliga verkningarna av sitt syndaförsonande offer komma människor till del. — Hebr. 4:3, 10.

16. Var får de 144.000 full nytta av lösen, och hur har Kristus därmed inte gjort fullt bruk av lösen? Förklara.

¹⁶ Det finns två drag i förbindelse med utnyttjandet av Kristi lösen, alldeles som det förekom två syndoffer på försoningsdagen i Israel. Sedan Kristus överlämnat värdet av sitt mänskliga liv åt sin Fader, Jehova, och köpt människosläktet, måste han låta lösenoffrets gagneliga verkningar komma människosläktet till del. Vi kommer ihåg att Aron stänkte tjurens blod framför vittnesbördets ark till gagn för Levi prästerliga stam. Från år 33 v.t. fram till närvarande tid har Kristus från himmelen välsignat sina 144.000 smorda andliga bröder genom att låta dem direkt få del av de gagneliga verkningarna av sitt offer. De har förts in i det nya förbundet för att vara konungar och präster tillsammans med Kristus under de tusen åren av hans sabbatsregering. (Luk. 22:20; Upp. 20:6) Men de är inte de enda som får gagn av Kristi lösen. Blodet av bocken för Jehova stänktes efter tjurens blod, och det skedde för folket. Kristi lösenoffer var för hela människosläktet och måste opartiskt utnyttjas till gagn för alla som utövar tro. När?

17. När kommer människorna på jorden att få erfara lösenoffrets gagneliga verkningar, och när kommer den stora försoningsdagens gagneliga verkningar att ha utnyttjats i full utsträckning?

¹⁷ Hela den period om tusen år som Kristi regering skall vara kommer att gå åt för att de gagneliga verkningarna av hans lösenoffer skall kunna komma alla dem till del som genom tro tar fasta på det, dem som blir uppväckta ur scheol eller hades inbegripna. (Upp. 20:13) När de tusen åren är till ända skall Abrahams säd ha utdelat välsignelser till alla jordens släkter. (1 Mos. 12:3; 22:18) Alla som kommer att dra nytta av välsignelsen har blivit förda till fullkomning. Då har det verk avslutats som inneburit att de gagneliga verkningarna av den stora försoningsdagen blivit tagna i bruk. De gagneliga verkningarna av Kristi lösenoffer kommer då att ha utnyttjats i full utsträckning, på ett opartiskt sätt, och Jehovas stora försoningsdag kommer att visa sig inte ha varit förgäves.

En boningsort för fullkomliga människor

18. Vad är det som garanterar att en paradisisk jord väntar människosläktet?

¹⁸ Jesu lösenoffer kunde alltså återlösa människosläktet och verka hän emot dess fullkomning. Men hur förhåller det sig med jorden, det hem som de skall bebo? När vi tänker på Guds ursprungliga uppsåt i Edens lustgård, finner vi att lustgården var en helgedom, en plats där Gud kunde bo genom ande. Det var en plats präglad av fullkomlighet och skönhet, en lämplig omgivning för dem som skulle tjäna sin Gud i fullkomlig helighet. Eftersom Jehova på nytt skall bo ibland människorna och de åter skall komma i ett sådant förhållande till honom som söner står i till sin far, förstår vi att en paradisisk jord måste åtfölja mänsklighetens fullkomning. Detta innebär att hela jorden skall göras till ett paradis i överensstämmelse med Jehovas mönster, den store arkitektens, som ursprungligen ämnade åstadkomma detta. Hur upplyftande och uppmuntrande är det inte att förstå den förebildliga försoningsdagens profetiska innebörd och att känna till motbildens gagneliga verkningar. — Rom. 8:20, 21.

Purimsfesten

19. Redogör för de historiska händelser som ledde till att purimsfesten infördes.

¹⁹ År 474 f.v.t., eller där omkring, fogades ännu en högtid till raden av judiska fester. De historiska händelser som ledde Mordokai till att instifta denna tvådagarsfest, som kallades purim, har en så betydelsefull profetisk innebörd för de kristna i våra dagar och kan ge dem sådan uppmuntran att vi önskar dryfta dem ingående här. Judarna befann sig under persiskt välde och var kringspridda i de 127 hövdingdömena. En amalekit vid namn Haman, som hatade judarna, var den främste bland alla furstarna i det persiska väldet. Haman hade bestämt sig för att alla judar i hela perserväldet skulle utrotas. Eftersom han var religiös och vidskeplig, rådfrågade han sina gudar genom att låta kasta pur, dvs. lott, om vilken dag han skulle befalla att alla judar skulle utrotas. Lotten föll på den trettonde dagen i tolfte månaden, Adar. Detta gav honom omkring ett år att förbereda massakern, eftersom det var i första månaden som lotten kastades. Men det gav också judarna tid att vända sig till sin Gud och bedja om räddning och att förbereda sig för vad som komma skulle. — Est. 9:20—22; 3:1—7.

20. Vad blev judarna falskeligen anklagade för? Vad ledde detta till?

²⁰ När Haman nu kände till det datum som i vidskeplighet hade utvalts, framställde han sin begäran till konungen, i det han förklarade att judarna var ett upproriskt och farligt folk, som inte lydde konungens lagar utan hade egna sedvänjor som var olika alla andra folks. Haman sade att de pengar som behövdes för att bestrida utgifterna för massakern skulle inflyta — det skulle inte kosta staten någonting — att tio tusen silvertalenter (omkring 43.800.000 kronor) skulle tillföras konungens skattkamrar. Konungen beviljade hans begäran. En lag utfärdades om att judarna i hela det persiska väldet skulle dödas på trettonde dagen i månaden Adar. Det föreföll som om Haman hade nått själva zenit i fråga om härlighet. Men förhållandena ändrades snabbt. — Est. 3:9—15.

21. a) Hur kunde judarna slå tillbaka angreppet, och vad blev följden? b) Vilka dagar avsattes för denna högtid, och varför skedde det?

²¹ Tack vare att drottning Ester, som själv var judinna, oförskräckt ingrep blev en annan lag utfärdad såsom ett motdrag, och den gav judarna rättighet att ”församla sig till försvar för sitt liv och att ... utrota, dräpa och förgöra alla ... som angrepe dem ... på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar”. Under den trogne Mordokais förträffliga ledning gjorde sig judarna försvarsberedda. Och när dagen kom, understöddes de inte bara av det persiska folket, utan också — enligt den historiska skildringen — av ”alla furstarna ... och satraperna och ståthållarna och konungens tjänstemän ... ty förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem. ... Och judarna ... skaffade sig ro för sina fiender, i det att de dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina motståndare.” I Susans borg blev kampen utsträckt till nästa dag, och tillsammans dödades åtta hundra tio fiender, Hamans tio söner inbegripna. Judarna i hövdingdömena och i Susan firade en gästabuds- och glädjedag på den fjortonde respektive femtonde dagen. Som en följd härav ålade Mordokai dem att år efter år fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar ”såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga”. På så sätt blev judarna varje år påminda om hur de blivit räddade, och år efter år prisade och ärade de Jehova, räddningens Gud. — Est. 8:9—9:22.

Uppfyllelsen i våra dagar

22. a) Vilka är judarna en bild av? Vilka visades i bild genom Haman? b) Vilka falska anklagelser har framförts?

²² I likhet med judarna då på Mordokais tid har det lilla antalet av Kristi andliga bröder som finns här på jorden, ”kvarlevan” av det andliga Israel, blivit anklagade för att vara upproriska och utgöra en säkerhetsrisk. Den nutida Haman-klassen, kristenhetens religiösa ledare, hade tillkännagivit att de skulle utrotas såsom vittnen för den Högste, Jehova. Jesus Kristus, som har utövat konungslig makt över hela jorden sedan 1914 såsom Ahasveros gjorde över perserväldet, har tillåtit dessa hätska angrepp på kvarlevans liv förmedelst alla slag av falska anklagelser, i och för en allvarlig provsättning. Men liksom perserkonungen tillät judarna att kämpa för sina liv, så har Kristus Jesus också beviljat kvarlevan att träda upp till försvar för sitt liv såsom Jehovas vittnen gentemot sina fiender.

23. Hur har kvarlevan kämpat för sitt liv?

²³ Skulle kristenhetens religiösa prästerskap, med den politiska statens bistånd, kunna döda kvarlevan såsom Jehovas vittnen, döda deras arbete med att predika om Jehovas rike? Aldrig! I likhet med judarna på Ahasveros’ tid har Herrens folk nitiskt kämpat för sitt liv och sina rättigheter såsom predikare och vittnen, inte med köttsliga förintelsevapen utan genom att använda alla de lagliga medel som stått till deras förfogande, jämte ”andens svärd, det vill säga Guds ord”. (Ef. 6:13—17, NW) De har ståndaktigt fortsatt att predika de goda nyheterna om Guds upprättade rike. Med hjälp av sin andliga vapenrustning och alla tillgängliga lagliga medel har de inte bara bevarat sitt andliga liv som Jehovas vittnen och rätten att predika Jehovas namn världen runt, utan de har också symboliskt talat ”dödat” många angripare genom att ta död på den makt och det inflytande som deras fiender har utövat, vilka inte förmått ta död på deras predikoverk.

24. a) Vad visades i bild genom att judarnas fiender dödades? b) Vilka är det som förenar sig med kvarlevan och hjälper den, i likhet med vad som hände i förebilden?

²⁴ Kvarlevans verksamhet har tagit död på den falska religionens inflytande i sådan utsträckning att tusentals ärliga människor har lämnat den och har ställt sig på kvarlevans sida, alldeles som det skedde på Mordokais tid: ”Många av landets folk förklarade sig vara judar.” (Est. 8:17, NW) Då på den tiden hade de sett att konungens ynnest hade vikit ifrån Haman och vänts till judarna; det hade ju rentav gjorts föranstaltningar för att de skulle bli bevarade. På motsvarande sätt har det sedan 1931, och med särskild kraft sedan 1935, gjort stort intryck på många människor då de har lagt märke till att Guds ynnest vilat över den lilla kvarlevan av andliga judar. De har lagt märke till kvarlevans kamp för att rädda sitt liv såsom Jehovas kristna vittnen trots hela världens motstånd. De har vaknat upp för och blivit varmt intresserade av hur kvarlevan beslutsamt hållit i med att kämpa för den sanna gudsdyrkan och rena moraliska principer. Också en del män i höga ställningar här i världen, sådana som furstarna och ståthållarna på Mordokais tid, har understött kvarlevan i dess kamp med sådan officiell eller rättslig hjälp som de har kunnat ge den. För kvarlevan och den ”stora skara” av människor, som slutit sig till kvarlevan i arbetet med att predika de goda nyheterna om Guds rike, är redan de motbildliga religiösa ledarna utan makt och inflytande, de är döda, och det dröjer bara en kort tid till dess Jesus Kristus, som har den konungsliga makten, skall fullständigt utrota alla sina fiender här på jorden i Harmageddonstriden. Intill den tiden kommer många fler människor att ta ståndpunkt tillsammans med kvarlevan, såsom det visades i dramat. Purimsfesten, som firades i forna dagar, får följaktligen en motbildlig innebörd, som ger de kristna i denna tid det osvikliga hoppet att Gud skall segra över alla sina fiender.

Tempelinvigningens högtid

25. Vad var det som gjorde att templet behövde invigas på nytt?

²⁵ Det som ledde fram till införandet av tempelinvigningens högtid är av stort intresse. År 198 f.v.t. kom Palestina under den syriske konungen Antiokus III:s välde. Hans son, Antiokus IV Epifanes, var religiös fanatiker. Han gjorde sig stor möda att omvända judarna till den grekiska religionen. Han plundrade templet i Jerusalem och tillsatte en överstepräst som var gynnsamt inställd till denna hellenisering. I trots mot Jehova förklarade han templet vara helgat åt den olympiske Zevs eller Jupiter. Han lät uppföra ett nytt hedniskt altare över det stora altaret åt Jehova i templets förgård, där de dagliga brännoffren åt Jehova tidigare hade framburits. Den 25 Kisleu 168 f.v.t. frambars slutligen det första offret på detta hedniska altare till ära för Zevs från berget Olympen i Grekland. Avskrifter av lagen brändes upp, och det var vid dödsstraff förbjudet att äga en sådan avskrift. Att företa omskärelse var belagt med dödsstraff, och judarna tvingades till och med att äta svinkött.

26. Hur kom det sig att tempelinvigningens högtid lades till raden av högtider? Vilken dag firades den?

²⁶ Att Jehovas helgedom blev vanhelgad på detta sätt och judarna med grymma metoder påtvingades en hellenisering ledde till uppror under mackabéernas ledarskap år 167 f.v.t. I tre år kämpade syrierna ett förbittrat krig mot judarna men blev till sist besegrade trots sin överlägsna militära styrka. Jerusalem återerövrades av judarna år 165 f.v.t., och den 25 Kisleu, precis tre år efter det att syrierna hade vanhelgat templet, blev denna helgedom renad och återinvigd åt Jehova. Detta var en minnesvärd dag, och judarna högtidlighåller den fortfarande. År efter år firade judarna tempelinvigningens högtid den 25 Kisleu (november/december). Denna högtid räckte i åtta dagar. Judarna samlades i templet eller i synagogorna ute i landet. Enligt judisk tradition var det ett tillfälle då det rådde stor glädje och upprymdhet. Tempelinvigningens högtid blev följaktligen också ett tillskott till de högtider som uppräknas i Mose lag.

27. Vilken viktig lärdom kan sanna gudsdyrkare få här beträffande firandet av högtider?

²⁷ Att Jehovas tempel blev renat från hednisk avgudadyrkan var sannerligen ett gott skäl att hålla en glädjefest, som skulle återkomma varje år. Jehova bevarade templet till dess Messias skulle komma. Jesus Kristus själv befann sig i templet under dagarna för tempelinvigningens högtid. (Joh. 10:22, 23) Men judarna hade långt tidigare upphört att handla i överensstämmelse med denna högtid och hade själva vanhelgat templet på ett sådant sätt att Jesus sade dem att de gjorde detta ”bönehus” till en ”rövarkula”. Deras avfällighet ledde dem rentav till att förkasta sin Messias, vilket i sin tur föranledde Jesus att säga till dem: ”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” Vi finner alltså att högtider är till pris och ära för Jehova endast om de som firar dem också handlar i överensstämmelse med högtidens innebörd. (Matt. 21:13; 23:38) I följande artikel skall vi dryfta en annan spännande anordning i förbindelse med Jehovas ”regelbundet återkommande högtider”, och vi kommer att se hur Jehova låter dessa uppfyllas på ett sådant sätt att hans namn blir ärat.

[Fotnot]