Religionsförföljelse i Förenade arabrepubliken

Religionsförföljelse i Förenade arabrepubliken

LONDONTIDNINGEN Daily Telegraph för 14 april 1967 stod följande att läsa: ”Många Jehovas vittnen har gripits och förts till arrestlokaler och kvarhållits där i väntan på rannsakning eller utvisning, meddelades det från Kairo i dag. Arresteringarna har företagits på begäran av koptiska kyrkans patriarkat. ... En veckotidning i Kairo har publicerat ett fotografi av 25 av de arresterade, av vilka nio är barn, fyra av dem under tre år.”

I fjol våras flammade alltså religionsförföljelsen upp på nytt i Förenade arabrepubliken (Egypten), och den fortsätter. Ärliga och uppriktiga medlemmar av kristna familjer har under det gångna året där i landet blivit utsatta för ideliga övergrepp, de har förlorat sitt arbete, blivit arresterade, berövats sin egendom, fått utstå hugg och slag, utvisats eller satts i koncentrationsläger. Ett väldigt förföljelsebål har tänts, och genom ondskefullt och illvilligt förtal har man sökt underblåsa det.

Vem bär ansvaret?

”Arresteringarna har företagits på begäran av koptiska kyrkans patriarkat”, hette det i Londontidningen. Ja, kristenhetens kyrkor bär ett särskilt ansvar. De har illvilligt förtalat Jehovas vittnen och har länge yrkat på att myndigheterna skulle ingripa mot dem. För så länge sedan som den 17 mars 1955 meddelades det i tidningen New York Daily News: ”Romersk-katolska och grekisk-ortodoxa biskopar uppmanade i dag den egyptiska regeringen att låta stänga Kairoavdelningen av den amerikanska sammanslutningen Watch Tower Bible and Tract Society därför att den sprider sionistisk propaganda.”

Regeringen gjorde till sist detta och utfärdade den 2 juni 1960 ett officiellt förbud mot Jehovas vittnen i Förenade arabrepubliken. Och vilket gensvar gav kyrkorna till detta? Vi återger här ett uttalande i en arabisk veckotidning, Sabbah El-Kheir, för 6 april 1967:

”Egyptiska kyrkans uppfattning kom till uttryck omedelbart efter tillkännagivandet att Jehovas vittnen blivit förbjudna. Den sade: ’Vi gratulerar socialministern ... och de statstjänstemän som var på sin vakt och förbjöd detta sällskap, som är fiende till religionen och som vållar söndring och stöder sionismen. Vi hoppas att de skall fortsätta förföljandet av resten av detta sällskap i deras hålor och på deras hemliga mötesplatser för att utrota dem för alltid.’” Veckan därpå återgav den arabiska tidskriften Al-Mussawer en intervju med den koptiske prästen Ibrahim Gabra, som medverkade till att Jehovas vittnen förbjöds för åtta år sedan. Han förklarade: ”Appellationsdomstolen såväl som Högsta domstolen fastställde beslutet att förbjuda detta sällskap på grund av den rapport jag framlade för de ansvariga på den tiden.” Därpå försäkrade denne prästman följande: Jehovas vittnen ”är agenter som imperialismen använder till försvar för Israel ... och [de] lovordar den verksamhet som dr Chaim Weizmann, Israels förste president, utförde och hans bemödanden att befolka Palestina med judar”. — 14 april 1967.

Illvilligt förtal

Vilka äreröriga osanningar! Påståendet att Jehovas vittnen är agenter för imperialistiska makter som söker försvara Israel är absurt. Det finns inte minsta anledning att tro att de är sionister eller i något avseende verkar till stöd för sionismen. I själva verket lär Jehovas vittnen att bemödandena att upprätta en bestående judisk politisk stat i Mellersta Östern inte är i överensstämmelse med uppfyllelsen av bibelns profetior.

Under år 1958 till exempel höll Jehovas vittnen runt om i världen ett bibliskt föredrag över ämnet ”Varför sionismen måste misslyckas”. Och i en artikel med likalydande rubrik, som var införd i Vakttornet för 1 april 1958, hette det: ”Sionismen måste misslyckas därför att Jehova inte i något avseende understöder den. ... Sionismen är en del av denna gamla värld eller tingens ordning, och därför är den dömd tillsammans med världen.”

Och så sent som den 15 oktober förra året stod följande att läsa i Vakttornet: ”Nu framgår det ju tydligt att det nutida Israel varken bekänner Jesus Kristus som Herre eller åkallar Jehovas namn. Det rör sig inte om en religiös stat, utan om en politisk stat. ... Det [är] uppenbart att Gud inte längre handlar med judarna som nation betraktade.”

Hur uppenbart borde det då inte vara för alla att Jehovas vittnen inte stöder sionismen! Och hur uppenbart är det inte också att religiösa ledare har kallat dem sionister i den illvilliga avsikten att de skall få arabiska myndighetspersoner emot sig! Jehovas vittnen råkade alltså i stora svårigheter på grund av detta ondskefulla förtal. Hemliga polisen höll ett vaksamt öga på dem. Då och då blev någon arresterad, kvarhållen i häkte några dagar, slagen och därpå frigiven.

Men under hösten och vintern 1966—1967 började myndigheterna ta i hårdare mot dem. Enbart i Alexandria blev ett fyrtiotal vittnen kallade till förhör och uppmanade att sluta med att komma tillsammans för att studera bibeln och att sluta med att tala med andra om Skriften. Om de fortsatte med detta, skulle de bli arresterade och satta i koncentrationsläger.

Svår förföljelse bryter ut

Den 25 mars 1967 var femton personer samlade i ett privat hem i Kairo för att fira åminnelsen av Jesu Kristi död. Plötsligt beredde sig fyra män vid hemliga polisen och en tjänsteman vid Kairos åklagarmyndighet tillträde till rummet och uppmanade alla att sitta kvar på sina platser. Man gjorde husundersökning, och bibliska publikationer togs i beslag. Därpå blev allesammans, utom två små barn, arresterade och förda till polisstationen.

Under allt detta bevarade vittnena sitt lugn. De visste att de gjorde vad som var rätt, då de kom tillsammans i lydnad för Kristi befallning att man skall fira hans död. (Luk. 22:19) Tidningen Al-Mussawer för 14 april 1967 kommenterade händelsen så här: ”Offren har en nervstyrka som trotsar all beskrivning. När agenter för den rörelse som bekämpar sionismen gjorde razzia mot deras senaste möte, på den judiska påskkvällen, var ingen av dem förskräckt.”

Nere på polisstationen sökte förhörsledarna få de häktade att lämna upplysningar om hur den bibliska litteraturen dupliceras och når ut bland vittnena. När talaren vid åminnelsehögtiden, Samir Yacoub Mikhail, vägrade lämna sådana upplysningar, slet man av honom kläderna, knöt bindlar för hans mun och ögon och band honom till händer och fötter, varefter han blev uppmanad att lägga sig framstupa. Därpå slog man honom obarmhärtigt med en läderrem. Samma brutala behandling fick den sextiofyraårige Nicola George Barghout, fastän han lider av Parkinsons sjukdom, vilket gör att hans högra hand darrar oupphörligt.

Genom sådana här metoder lyckades polisen få reda på namnen på tre personer som ansågs bära stort ansvar för att organisera Jehovas vittnens verksamhet. Man bestämde sig för att häkta dem också. Fyra polismän sändes ut för att hämta dem. Föga anade dessa män vilken uppskakande överraskning som väntade dem.

Ur skildringen i Al-Mussawer citerar vi: ”Klockan fem på morgonen for en polisbil i väg för att arrestera några andra Jehovas vittnen, och i korsningen av Elfigatan och Emad el Dingatan blev den påkörd av en trådbuss.” Männen blev så uppskakade av olyckan att de inte fullföljde sina planer att företa arresteringarna, fastän de bara var ett kvarter från två av de här vittnenas hem. Förmodligen trodde de att den här olyckan utgjorde ett gudomligt ingripande i deras planer.

Men de tretton vittnen som redan satt häktade hölls kvar i nästan två veckor. Under denna tid fick de helt litet att äta och fick hålla till i ett litet rum där det inte fanns några sängar eller några som helst andra bekvämligheter. Efter tretton dagar dukade nio av dem under för de oerhörda påtryckningarna och umbärandena och undertecknade en skrivelse, enligt vilken de samtyckte till att upphöra att vara med vid möten för bibelstudium och att tala med andra om bibeln. Det var kvinnor, ungdomar och nyintresserade personer. De blev frigivna, under det att de fyra andra blev kvarhållna.

Dessa fyra utsattes för en oerhört omild behandling. De blev pryglade upprepade gånger; man gav dem ytterst litet att äta, och ingen tilläts hälsa på dem. Den 10 maj hölls domstolsförhandlingar, men de fyra svarandena var inte ens närvarande! Det förefaller som om de hade blivit så grymt pryglade att myndigheterna inte ville att de skulle framträda inför rätten i sitt bedrövliga fysiska tillstånd. Deras advokat protesterade kraftigt och yrkade på att de borde föras till rätten, annars skulle hela rättegången vara olaglig, men han vann inget gehör. Man bestämde att nya förhandlingar skulle hållas den 21 juni 1967, men så blev det inte. De åtalade fördes i stället till ett koncentrationsläger!

Förföljelsen tilltar

Under tiden blev andra vittnen misshandlade, arresterade och fängslade. I Kairo kallades Hanna Gad och hans syster till polisstationen en förmiddag. Han blev svårt pryglad och misshandlad i tre timmar, därför att han vägrade att underteckna en skrivelse om att han skulle sluta upp med att vara ett vittne för Jehova. Klockan 13 släppte man dem för att de skulle få en sista chans att tänka över saken. Samma kväll sattes han i häkte igen. Men fastän han blev avklädd och pryglad så gott som oupphörligt under sex timmar, avsade han sig inte sin tro.

I Alexandria gjorde polisen på kvällen den 25 april razzia i dr Amin Mikhail Fanous’ och hans hustrus hem, beslagtog biblisk litteratur och förde dem till polisstationen. Samma kväll fördes också Alphonse Michel Takla, hans hustru och adertonårige son till polisen. Dessa blev också våldsamt pryglade, ja, även en av kvinnorna, därför att de vägrade att underteckna ett tillkännagivande att de inte skulle komma tillsammans för att studera bibeln eller skulle tala med andra om bibeln. Dagen därpå släppte man dem alla.

Men följande vecka häktades båda paren och sändes till Hadarafängelset i Alexandria. Här kvarhölls alla fyra till den 16 juni 1967, då kvinnorna slutligen blev frigivna, och männen flyttades till koncentrationslägret utanför Kairo. I detta läger hade man spärrat in mer än tjugo vittnen.

Det var utbrottet av det israelisk-arabiska kriget i första veckan i juni som ledde till att många vittnen blev arresterade och inspärrade. Vid den tiden företogs raider mot det ena efter det andra av vittnenas hem, och männen blev bortförda och satta i koncentrationsläger.

Den grymma behandlingen ett prov för tron

Här i lägret blev Jehovas vittnen svårt misshandlade. En av de främsta orsakerna härtill är att de vägrat att ta del i att ropa patriotiska slagord på kommando av lägerledningen, sådana som: ”Länge leve president Gamal Abdel Nasser.” ”Länge leve Förenade arabrepubliken.” ”Ned med Israel.” Vittnena framhöll med hjälp av bibeln varför de måste förbli neutrala och inte kan blanda sig i politiska angelägenheter. De förklarade att de genom att ta del i att ropa sådana patriotiska slagord skulle kränka sin kristna neutralitet. — Joh. 17:16.

Samma kväll som Amin Mikhail Fanous och Alphonse Michel Takla kom till lägret blev de följaktligen våldsamt pryglade för att de inte ropade patriotiska slagord när de uppmanades göra detta. Amin, en man som är till åren, fick så svåra slag i huvudet att hans syn skadades. Men sådan brutal, omänsklig behandling av vittnena blev mycket vanlig.

Ett slag av tortyr bestod i att offret fick lägga sig framstupa på marken och så lyfta upp fötterna. Därpå pryglade man ryggen och fötterna. Vid ett tillfälle uppträdde man så skoningslöst att en av fångarna som såg på svimmade. Det blev för mycket för honom. Till följd av sådan behandling gav faktiskt några vittnen efter av fruktan och gick med på att ropa de patriotiska slagorden för att slippa bli pryglade.

Men de många vittnen, som troget uthärdade, bevisade att det var möjligt att bevara ostraffligheten inför Jehova också under dessa svåra prövningar, om man förtröstade på honom. Den man bland vittnena till exempel som blev så svårt pryglad att en annan fånge svimmade berättar om hur han på ett underbart sätt blev styrkt och vederkvickt:

”Medan jag låg där på marken och blev pryglad, bad jag till Jehova om att han skulle hjälpa mig att uthärda den här tortyren. Jag kände mig mycket lycklig, eftersom Jehova, den allsmäktige Guden, hjälpte mig. Efteråt vätte jag en näsduk i vatten, och lade på min rygg för att lindra den brännande svedan. Efter tre dagar var jag i mycket god kondition, som om jag inte hade fått mina fötter och min rygg pryglade. Det var tack vare Jehovas hjälp och den omsorg mina bröder visade mig.”

Ett annat vittne, som regelbundet hade besökt församlingar såsom resande representant, innan han blev satt i koncentrationsläger den 7 juni, hade något liknande att säga: ”Oberoende av hur förolämpade och svårt pryglade vi blev gick det bara några sekunder, och så kände vi inget mera, fastän pryglandet fortsatte. Vi kände att Jehova Gud alltid var med oss.”

Ja, Jehova bevisade verkligen att han var med sina trogna tjänare; hans namn är utan tvekan likt ett starkt torn, som de kan skynda till för att få skydd. (Ords. 18:10) När hans folk, som befann sig i lägret, satte sin tillit till honom, beredde han en utväg, så att de kunde förbli ståndaktiga. Till och med den svåra smärta som framkallades av pryglandet lindrades, så att de kunde uthärda den omänskliga behandlingen — till stor förundran för lägerledningen och andra fångar.

Ett kraftigt vittnesbörd blev på så sätt avgivet för hundratals fångar och uppsyningsmän i koncentrationslägret. En av dem sade till ett vittne: ”Jag är verkligen glad över att känna människor som påminner mig om de första kristna och som är redo att uthärda allt slags förföljelse för trons skull. Jag kommer att lära mina barn att i koncentrationslägret fanns det sanna kristna i ordets fulla bemärkelse och att de var Jehovas vittnen.”

Vittnena inser helt och fullt att det inte var i egen kraft som de kunde uthärda, utan att det var möjligt för dem tack vare den styrka som kommer från Gud. Därför försummade de inte att studera hans ord, fastän de tvingades lämna ifrån sig sina biblar då de kom till lägret. En av dem förklarar vilka anordningar de gjorde för att kunna tillägna sig andlig föda som ger styrka:

”Varje morgon dryftade vi en lämplig bibeltext och valde då en som kunde vara till uppmuntran för bröderna. Vi valde också ut två kapitel i bibeln att tala om. Sedan försökte vi alla ur minnet hämta fram de upplysningar som vi kunde minnas att dessa kapitel innehöll. Varje kväll samlades vi också för att tala om bibeln. Dessa dagliga bibelsamtal gav oss verkligen kraft. Vi brukade också uppmuntra varandra med orden i 1 Petrus 5:8, 9, så att vi inte skulle försvagas i vår tro utan fortsätta att vandra på vägen mot livet.”

Den 14 november 1967, efter mer än fem månaders inspärrning för flertalet av vittnena, rentav längre tid för några, blev de slutligen frigivna. Men också sedan de nu har återvänt till sina hemorter, har några blivit föremål för omänsklig misshandel av lokala tjänstemän, därför att de vägrat underteckna ett tillkännagivande att de skall upphöra att tjäna som vittnen för Jehova. Och även sedan de nu kommit ut ur koncentrationslägret har de och deras medvittnen, ända fram till den dag detta skrivs, gång på gång ofredats och misshandlats av olika tjänstemän.

Är religionsfrihet inte tillåten?

Av den här skildringen av religionsförföljelse kan man helt naturligt dra slutsatsen att Förenade arabrepublikens konstitution inte tillåter religionsfrihet. Men så är det inte! Det är snarare tvärtom. Lägg märke till de förträffliga garantier konstitutionen ger:

Artikel 33: Hemmen skall åtnjuta sin helgd, och man får inte tränga in i dem, utom i de fall och på det sätt, som föreskrivs i lagen.

Artikel 34: Trosfriheten är absolut. Staten skyddar friheten att utöva religion och läror i överensstämmelse med vad som varit brukligt, förutsatt att detta inte stör den allmänna ordningen eller är i strid med god moral.

Artikel 35: Åsiktsfrihet och frihet att bedriva vetenskaplig forskning garanteras. Varje individ har rätt att ge uttryck åt sin uppfattning och att offentligen ge uttryck åt den i tal eller i skrift eller på fotografisk väg eller genom andra medel inom lagens råmärken.

Artikel 36: Tryckfriheten garanteras inom lagens råmärken.

Artikel 37: Egyptierna har rätt till fredlig sammankomst, utan att bära vapen och utan att behöva underrätta myndigheter på förhand. Vidare är Förenade arabrepubliken medlem av Förenta nationerna och har undertecknat den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som hävdar alla människors rätt till tankefrihet, samvetsfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet.

Upprätthåller verkligen Förenade arabrepubliken allt detta som garanteras av dess konstitution och av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna? Eller är de bara löften som klingar vackert i folks öron? Kommer president Nasser och medlemmarna i hans regering att bemöda sig om att försvara religiösa minoriteters konstitutionella rättigheter? Eller kommer de att fortsätta att låta sig påverkas av religiösa ledares uppenbart falska anklagelser, som går ut på att Jehovas vittnen är politiskt farliga sionister?

Vad du kan göra

Om du är bestört över religionsförföljelsen av Jehovas vittnen i Förenade arabrepubliken, kan du låta president Nasser och andra framträdande regeringsmedlemmar få veta din mening. Det händer ibland att män i ansvarig ställning inte känner till vilken ytterlig orättvisa och brutalitet somliga av deras underordnade gör sig skyldiga till. Du kan också låta dem få veta något om Jehovas vittnens verksamhet i ditt eget land; att den utförs öppet och inte utgör något politiskt hot. Du har förmånen att ta till orda på deras vägnar i Förenade arabrepubliken, som har blivit illvilligt förtalade och grymt förföljda på grund av sin religionsuppfattning. Din vädjan kan du adressera till:

Mr. Gamal Abdel Nasser

President of the United Arab Republic