Ett förebildligt prästerskap visar vägen
”Israel är min son, min förstfödde ... ett rike av präster och en helig nation.” — 2 Mos. 4:22; 19:6; NW.
1. Vad sade Jehova på Mose tid om Israels folk? Hurudana var detta folks förhållanden då?
I DEN åttonde generationen från Abraham (fram till Arons son Nadab) hade hans säd vuxit till en stor skara på ett par millioner, men de tjänade som slavar åt en barsk arbetsgivare, Egyptens Farao. De hade redan blivit fler till antalet än landets egen befolkning, och därför sökte man i avundsjuk fruktan finna en utväg att decimera antalet israeliter genom tungt trälarbete. Vid denna kritiska tidpunkt visade sig Jehovas ängel för Mose vid den brinnande törnbusken och sade till honom: ”Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och jag har hört, huru de ropa över sina plågare; jag vet, vad de måste lida. Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld och föra dem från det landet.” Han instruerade Mose att säga till Farao: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Israel är min son, min förstfödde. Och jag säger dig: Sänd i väg min son för att han må tjäna mig. Men skulle du vägra att sända i väg honom, så skall jag döda din son, din förstfödde.’” — 2 Mos. 1:8—10; 3:7, 8; 4:22, 23, NW.
2. Gav Jehova israeliterna bevis på att han var en Gud? Hur?
2 Farao visade sig dumdristig nog att vägra att gå med på denna begäran att han skulle släppa Jehovas förstfödde, hans folk Israel, och därför måste han straffas. Med stark hand befriade Jehova sitt folk, och då han gjorde detta gav han Egyptens land svåra slag som otvivelaktigt lamslog denna nation i flera årtionden. Inte nog med att boskapen och grödan blev allvarligt skadade genom en rad olyckor, utan den förstfödde i varje familj och allt förstfött bland boskapen blev slagna av Jehovas ängel, och till sist försvann Egyptens främsta krigare tillsammans med sina hästar och vagnar, då Röda havets vattenmassor vände tillbaka över dem. Därför kunde Jehova i sanning säga: ”Jag förde Israel upp utur Egypten, och räddade eder utur egyptiernas hand.” — 1 Sam. 10:18, Åk.
3. Vilken storslagen möjlighet gav Gud Israels folk?
3 I tredje månaden efter denna stora befrielse låg Jehovas förstfödda folk lägrat framför Sinai berg, och genom sin profet Mose tillkännagav Jehova där följande för dem: ”Ni har själva sett vad jag gjorde mot egyptierna, för att jag skulle kunna bära er på örnvingar och föra er till mig. Och nu, om ni noggrant vill lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skall ni förvisso bli min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skall bli mig ett rike av präster och en helig nation.” (2 Mos. 19:4—6, NW) Tänk bara! En nation av präster, och Jehovas förstfödde, en antydan om att de bara skulle utgöra den första av en familj av nationer som Jehova skulle komma att ha! Och just denne ”son” skulle få en synnerligen framskjuten ställning såsom en prästerlig nation, som i sinom tid skulle kunna få förmånen att föra alla andra folkgruppers talan inför Jehova. Denna heliga nation skulle vara arvinge till Jehovas välsignelser i en särskild bemärkelse, ty genom den skulle gagneliga verkningar kunna gå ut till alla andra folk enligt Guds löfte till den trogne Abraham. — 1 Mos. 22:18.
4. Genom vilka föranstaltningar ordnade Jehova så att Israels stammar kunde sammansvetsas till en teokratisk nation?
4 Fulla av förväntan skall vi nu fortsätta dryftandet av hur Gud började handla med denna nation som det behagade honom att kalla sin förstfödde. Från att ha utgjort en löslig sammanslutning av flera olika stammar skulle de nu bli en nation under teokratiskt styre, Guds styre. För att främja detta syfte infördes en speciell anordning, ett system för nationell tillbedjan. Till kraven på ren gudsdyrkan i familjen, som israeliterna redan var förtrogna med genom de trogna patriarkernas undervisning, fogades nu vissa nya och säregna drag, nämligen en helig plats för gemensam central gudsdyrkan, ett prästadöme och ett prästerskap och olika stadgar som reglerade den rena nationella tillbedjan av Jehova, deras store befriare.
5. Varför har vi anledning att tänka att de olika detaljerna i förbindelse med uppförandet av tabernaklet i öknen bör vara av stor betydelse?
5 Det mönster som Mose följde, då han uppförde ett flyttbart tempel, en helig plats, härrörde inte från något som denne profet hade sett i Egypten. Han fick det av Jehova, ty Guds änglabudbärare gav Mose denna föreskrift: ”Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava blivit dig visade på berget.” Därför var det säkert och visst att detta mönsters olika detaljer måste ha en djup och betydelsefull innebörd för framtiden, i synnerhet eftersom detta tält endast var en tillfällig föranstaltning under den tid de var på vandring mot det land som hade blivit utlovat åt Abraham, deras förfader. — 2 Mos. 25:40.
6. Beskriv tabernaklet och dess olika tillbehör.
6 Omhängena, som fastgjordes vid stolpar runt tabernaklets förgård, skilde denna heliga plats från israeliterna som låg lägrade runt omkring. Tabernaklet självt var delat i två delar, och den ena hade formen av en kub. Det var den innersta avdelningen, det allraheligaste. Detta var skilt från det främre rummet genom en förlåt i vacker konstvävnad. Bakom denna förlåt stod ett enda föremål, vittnesbördets ark, med dess nådastol eller lock av massivt guld i drivet arbete i form av en tron, som överskuggades av keruber med utbredda vingar. I själva arken låg tavlorna med de tio orden, som Gud hade skrivit med sitt finger, och längre fram något av mannat från himmelen i ett gyllene kärl, såväl som den stav av ett mandelträd som vittnade om att Gud hade utvalt medlemmarna av Arons hus till att vara präster i Israel. I tabernaklets främre avdelning stod ett bord med skådebröd, en ljusstake av guld och ett rökelsealtare. Framför tabernaklet stod det stora kopparbäckenet, och mellan det och förgårdens port stod det stora offeraltaret. Antingen nationen låg lägrad eller var på vandring hade ett särskilt utvalt och helgat prästerskap hand om de olika detaljerna i förbindelse med denna heliga plats för tillbedjan. — 2 Moseboken 25, 26, 27.
Prästerskapet företräder nationen
7. Hur blev Levi stam särskilt välsignad och ärad av Jehova?
7 Jehova gav sin medlare Mose anvisning om att bilda ett prästerskap som skulle företräda hela nationen. Aron och hans manliga avkomlingar utvaldes till att utgöra en särskild prästerlig familj, som skulle tillförsäkra nationen en rad av överstepräster. Hitintills, under anordningen med patriarker, hade det varit de förstfödda sönerna som stått i tur att bli präster, var och en för sin familjegrupps räkning. Men nu bestämde Jehova att hela Levi stam skulle ersätta alla Israels förstfödda och att den skulle utgöra församlingen eller stammen av förstfödda, inom vilken Arons familj skulle ta ledningen. (4 Mos. 3:41) Deras förfader Levi hade gjort gemensam sak med Simeon i förmätna och hämndlystna våldshandlingar, som de måste lida för. Men när Mose efterlyste frivilliga som skulle fungera såsom skarprättare och döda gensträviga och avgudiska israelitiska medbröder, gav Levi stam omedelbart gensvar. Se nu hur underbart Jehova välsignade dem! Som en stam fick de nu förmånen att under Aron gå i spetsen för det som gällde gudsdyrkan, alldeles som de trogna förstfödda sönerna eller arvingarna under den patriarkaliska tiden hade fått göra. — 1 Mos. 49:5—7; 2 Mos. 32:25—29; 4 Mos. 3:5—51.
8. Hur visades det att Arons ämbete var av stor betydelse i förbindelse med Guds föranstaltning för Israels folk?
8 Det var Aron som Jehova utvalde till att bli överstepräst och till att ha huvudansvaret för den rätta gudsdyrkan bland ett folk som skulle sträva efter att visa sig värdigt att kallas ”en helig nation”. Lägg märke till hur detta ansvar framhävdes genom vissa detaljer i översteprästens dräkt: ”Och Aron skall bära Israels barns namn i domens bröstsköld på sitt hjärta, när han kommer in i helgedomen, till en åminnelse inför Jehovas ansikte beständigt. Du skall ock sätta i domens bröstsköld urim och tummim, och de skola vara på Arons hjärta, när han går inför Jehova; och Aron skall bära Israels barns dom på sitt hjärta inför Jehova beständigt. Och den [huvudbindeln med dess speciella plåt av rent guld som var fäst på bindelns framsida] skall vara på Arons panna, att Aron må bära bristen av de heliga gåvor, som Israels barn helga, i alla deras heliga gåvor; och den skall vara på hans panna beständigt, att de må finna välbehag för Jehova.” (2 Mos. 28:29, 30, 38, Åk) I allt detta ser vi att det läggs eftertryck vid behovet att rena folkets tillbedjan, för att Jehova inte skall anställa förödande manspillan bland dem, vilket de gjort sig förtjänta av genom sitt syndiga tillstånd.
Det förebildliga prästerskapet installeras
9. Vilka åtgärder vidtog Mose i förbindelse med att det förebildliga prästerskapet installerades?
9 Kapitel 29 i Andra Moseboken innehåller föreskrifterna om hur de aronitiska prästerna skulle installeras i sitt ämbete, och kapitel 8 i Tredje Moseboken redogör för hur det gick till, då man uppfyllde Jehovas krav beträffande detta. Hela Israel uppmanades att bevittna ceremonin vid ingången till förgården. Först tvättade Mose Aron och hans fyra söner och klädde därpå Aron i den speciella prästerliga dräkten. Därpå tog han av smörjelseoljan och stänkte på tabernaklet och på dess olika tillbehör och kärl. Slutligen göt han olja på Arons huvud. Därefter satte Mose på Arons söner deras prästerliga dräkter. Sedan det var gjort, offrades en ungtjur och två vädurar, och i vart och ett av fallen lade Aron och hans söner först sina händer på huvudet på det djur som skulle slaktas. Detta var i själva verket ett vittnesbörd å deras sida om att dessa djur föreställde dem själva, och att de här djuren blev undanskaffade vittnade om att dessa män renades från synd och fördömelse inför Gud. vilket medförde att de var ett heligt, rent prästerskap, värdigt att brukas i Jehovas prästerliga tjänst.
10. Redogör för a) hur man förfor med de olika delarna av syndofferstjuren, b) hur man gjorde med den första väduren och c) hur man gjorde med installationsväduren.
10 Ungtjuren slaktades, och dess blod stänktes på offeraltaret och göts ut vid altarets fot för att särskilt helga detta heliga ”bord”, på vilket de framtida eldsoffren åt Jehova skulle förtäras. Fettet på tjurens inälvor jämte njurarna och leverfettet förbrändes sedan på altaret, men det återstående av tjurens kött jämte dess hud och dess orenlighet brändes upp utanför lägret. Sedan slaktades den första väduren, och dess blod stänktes också på altaret, varefter hela djuret förbrändes på altaret. Den andra väduren behandlades annorlunda. Med en del av dess blod beströk Mose Arons och hans fyra söners högra örsnibb, högra stortå och högra tumme. Fettstyckena och det högra lårstycket lades sedan på dessa fem mäns händer och viftades, dvs. svängdes fram och åter, inför Jehova. Sedan tog Mose dessa stycken och förbrände dem på altaret såsom ett installationsoffer, ett ”handfyllningsoffer”. Den utsökta bringan viftades inför Jehova av Mose själv, och därpå åt Mose den såsom sin andel av detta särskilda offer.
11. Vilka ytterligare föreskrifter för installationsceremonin fullgjorde Mose?
11 Mose tog därefter av smörjelseoljan, blandad med blod från brännoffersaltaret, och stänkte på Aron och hans söner och på deras kläder. Sedan instruerade han dem att koka de återstående delarna av installationsväduren och äta dem såsom något heligt vid ingången till uppenbarelsetältet. Där måste de så stanna och göra tjänst, dag och natt, under sju dagar, och hålla ”Jehovas obligatoriska vakt” (NW). Under var och en av de följande sex dagarna skulle en ny tjur offras som syndoffer. Det gick alltså åt sju dagar till att fylla detta förebildliga prästerskaps händer med makt och göra det godtagbart, välbehagligt, så att det kunde träda fram inför Jehova för Israels nations räkning.
12. Redogör för hur leviterna blev avskilda till att vara medhjälpare åt det aronitiska prästerskapet.
12 Eftersom man kunde förvänta att medlemmarna i denna talrika nation skulle önska frambära individuella offer och offer för en hel stam, nu när ett prästerskap, beklätt med makt och myndighet, stod till deras förfogande, stod det klart att man behövde en stor skara vederbörligen bemyndigade medhjälpare åt prästerskapet. Mose blev uppmanad att fylla detta behov genom en ceremoni som finns beskriven i kapitel 8 i Fjärde Moseboken. Vid detta tillfälle förde man fram de antagbara männen i Levi stam, och israeliterna lade sina händer på de levitiska männens huvuden, förmodligen genom hövdingar som företrädde folket. Leviterna fick sedan röra sig fram och åter inför Jehova såsom ett viftoffer från Israels söner. Sedan fördes två ungtjurar fram, och på dessa lade leviterna sina händer, och därpå slaktades tjurarna, den ena till syndoffer och den andra till brännoffer. Innebörden i att leviterna på detta sätt blev framställda och godtagna av Jehova talade Guds ängel med Mose om i dessa ord: ”Och jag skall ta leviterna i stället för alla de förstfödda bland Israels söner. Och jag skall ge leviterna såsom sådana som är givna åt Aron och hans söner av Israels söner, för att de skall utföra Israels söners tjänst i sammankomsttältet och göra försoning för Israels söner, så att ingen plåga skall drabba Israels söner, därför att Israels söner träder fram till den heliga platsen.” — 4 Mos. 8:18, 19, NW.
Stadgar för de förebildliga prästerna
13. Vilka stadgar skulle gälla för det aronitiska prästerskapet?
13 Det krävdes av prästerna och leviterna att de skulle bevara sig själva kroppsligt rena, öva tillsyn över folkets offrande, utföra alla de olika sysslorna i helgedomen och tillse att folket strängt höll sig till Guds lag. De tjänstgörande prästerna fick inte vara behäftade med något lyte eller fel av något slag. De fick inte ingå äktenskap med en utländska eller med en olämplig israelitisk flicka. De fick inte dricka starka drycker då de tjänstgjorde i tabernaklet. De bar ansvaret för att det blåstes i de heliga trumpeterna, varigenom en tydlig och klar ledning gavs åt folket, antingen det var fråga om att slå läger eller bryta upp, dra ut i strid eller fira någon av de särskilda högtiderna till Jehovas ära. Ingen levit skulle få något landområde till arvedel då folket drog in i Kanaan. Leviterna skulle i stället få boplatser i fyrtioåtta städer som låg väl till i de olika landområden som tilldelades i de olika stammarna. På detta sätt verkställdes Jehovas tidigare påbud att de skulle bli förskingrade i Israel, men samtidigt tillsåg Jehova att det fanns män inom alla de olika stammarnas områden i landet, vilka kunde öva uppsikt över den rena gudsdyrkan. — 4 Mos. 10:1—10; 3 Moseboken 21; 4 Mos. 35:6; 1 Mos. 49:5, 7.
14. a) Nämn några av de offer som fördes fram till sammankomsttältet. b) Vad var det som var så säreget med försoningsdagens offer?
14 Genom Mose utfärdades föreskrifter om de olika offer som kunde föras fram till sammankomsttältet. Några av dessa var gemenskapsoffer, och några frambars för en familj eller för en enskild individ. Syndoffer frambars av den som handlat orätt, skuldoffer för den skuld som i något avseende kunde vidlåda den som offrade; och vidare förekom frivilliga tackoffer och offer i förbindelse med att någon avgav ett löfte inför Jehova. (Se Tredje Moseboken, kapitel 1—7.) Varje år frambars det också offer på försoningsdagen, tionde dagen i sjunde månaden. Den dagen skulle en särskild rening och ett särskilt helgande av hela tabernakelanordningen på nytt äga rum, varigenom hela nationen bereddes för ännu ett år, under vilket den kunde fortsätta att åtnjuta Jehovas närvaro och ynnest. (3 Moseboken 16) Det var den enda dag på året då översteprästen gick in i det allraheligaste med försoningsoffrets blod. Innan han gjorde detta, måste han förvissa sig om att inga underpräster befann sig i tabernaklets främre avdelning och att det allraheligaste självt hade blivit uppfyllt av rökelse.
15. Vilka stadgar gav Jehova folket, och på vilka vilade stort ansvar att skaffa efterlevnad åt dessa stadgar?
15 Det utfärdades också andra stadgar för den rena gudsdyrkan i hela nationen, och det var prästerskapets uppgift att under sin översteprästs ledning tillse att dessa stadgar efterlevdes. Det var förbundet med dödsstraff att äta fett och blod. Fettet skulle förbrännas på altaret till en välbehaglig lukt för Jehova. Om blodet inte frambars på altaret, skulle det gjutas ut på marken. Alla slag av sexuell orenhet skulle undvikas eller omedelbart försonas genom ett motsvarande offer eller straffas med döden. Förtal, utpressning, anlitande av spiritism av något slag, allt detta var sådant som skulle undersökas, och de skyldiga skulle få tillbörligt straff. Särskilda föranstaltningar gjordes för dem som oavsiktligt blev orena genom att komma i beröring med en död kropp eller något annat orent föremål eller en oren människa. Jehova framhävde alltså för israeliterna hur viktigt det var att de bevarade lägret rent, så att han kunde fortsätta att bo ibland dem utan att de led någon skada. — 3 Mos. 3:17; 4 Moseboken 19.
16. a) Hur stor var israeliternas uppskattning av Guds föranstaltning med tabernaklet? b) Vad är det som vittnar om försumlighet från prästerskapets sida?
16 Alltså sörjde Jehova in i minsta detalj för en central plats för tillbedjan, ett prästerskap som kunde företräda hela nationen och lämpliga stadgar och offer. Men hur stor uppskattning skulle folket visa för denna kärleksfulla anordning? Hur nära den rene och helige Guden skulle den kunna föra dem? Det här aronitiska prästerskapet existerade ju i flera hundra år. Dess medlemmar tog hand om de offer som generation efter generation av israeliter frambar. I sinom tid kom dess medlemmar att tjänstgöra i det storslagna tempel som Salomo uppförde i Jerusalem. Men folket drogs ständigt bort till avgudadyrkan och orena hedniska sedvänjor. Också detta prästerskap som företrädde nationen visade sig otroget! Ja, ganska kort tid efter den ursprungliga installationen blev Arons båda söner Nadab och Abihu dödade av Jehova genom eld, därför att de hade dristat sig att utföra obehöriga riter på det område där hans heliga tillbedjan skulle försiggå. Elis söner utgjorde längre fram ett annat nedslående exempel på lystna män som utnyttjade prästens heliga ämbete för att tillgodose sina egna orena och själviska begär. Profeten Mika kunde längre fram i tiden med rätta framföra anklagelsen att Israels ”präster undervisa för betalning” och inte av kärlek till Jehova och till dem som jämte dem var tillbedjare av Gud. — 3 Mos. 10:1, 2; 1 Sam. 2:12—17; Mik. 3:11.
17. Fanns det några goda exempel på trohet bland prästerskapet?
17 Det fanns några trogna medlemmar av detta prästerskap, och det som sägs om dem framstår i skarp kontrast till skildringen av de trolösas handlingssätt. Arons sonson Pinehas visade sig ha lovvärd nitälskan för den rena gudsdyrkan, då han utan dröjsmål dödade en israelitisk hövdings son och en hednisk prinsessa då de hade olovligt sexuellt umgänge. Till belöning gjorde Jehova ett ”fridsförbund” med honom, ”ett förbund, genom vilket han får ett evärdligt prästadöme”. Jojada, som oförskräckt skyddade och undervisade den lille prinsen Joas av Juda stam och såg till att han blev räddad undan sin hedniska farmors, Ataljas, mordplaner, är ett annat förträffligt exempel. — 4 Mos. 25:1—13; 2 Krön. 22:11; 23:1—3.
18. Varför kvalificerade sig inte den förebildliga nationen, så att den kunde bli Jehovas ”särskilda egendom”?
18 När vi begrundar Israels senare historia, inser vi att det aronitiska prästerskapet i stort sett inte förmådde lyfta människornas sinnen och hjärtan och föra folket närmare Gud. Det lyckades inte avvärja de välförtjänta förintande slag som riktades mot templet och staden, prästerskapet och folket, först år 607 f.v.t. och sedan på nytt år 70 v.t. Eftersom nationen underlät att noggrant lyda Jehovas, deras frälsares, röst och att hålla hans förbund, kvalificerade de sig inte för att bli hans ”särskilda egendom” ut ur alla folk på jorden. Jehovas rättsliga beslut har därför uttryckts så här av hans profet: ”Eftersom du har förkastat kunskap [om min vilja], därför skall ock jag förkasta dig, så att du upphör att vara min präst.” — Hos. 4:6.
19, 20. a) Vilken nytta har vi av att känna till att Gud på detta sätt handlade med Israel? b) Hur kom det sig att Israel hade samma handikapp som alla andra nationer? c) Vilka svagheter måste man komma till rätta med?
19 Hela denna anordning med en helig plats, ett prästerskap och olika stadgar visade emellertid hur nödvändigt det var med en större anordning för att människorna skulle bli befriade från syndens börda och skulle kunna bli förda till närmare gemenskap med den obefläckade Fadern i himmelen. Eftersom folket i det köttsliga Israel, såsom nation betraktat, dessutom inte lyckades kvalificera sig som Jehovas förstfödda och prästerliga nation, kan vi hysa tillförsikten att Jehova i sinom tid skulle uppenbara hur en sådan ”helig nation” skulle bildas, till hans eget lov och pris och till välsignelse för alla släkter på jorden. Vi bör också tänka på att dessa föranstaltningar för nationell tillbedjan hade mycket med den utvärtes reningen att göra och gav ytterst litet inre rening, genom vilken folket kunde få ett gott samvete inför Gud. Därför var alla folk, israeliterna inräknade, fortfarande behäftade med ett ont samvetes handikapp, de var medvetna om att de var orena och nakna i Guds ögon och inte hade någon som var värdig och i stånd att frambära ett fullgott offer till gagn för dem. Om detta aronitiska prästerskap, med alla dess tjänsteförrättningar, heter det att det bara ”innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt”, och därför kunde det ”aldrig genom de offer, som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana”. — Hebr. 10:1.
20 Hur och på vilken grund kunde människor då någonsin hoppas att de skulle kunna finna vägen till himmelens Gud, livets källa, och uppnå en gemenskap med honom som inte fördunklas av ett ont samvete? Hur skulle man någonsin kunna komma till rätta med de dödsbringande svagheterna hos den ofullkomliga människan, som kom till synes hos medlaren Mose, hos översteprästen Aron och hans underpräster? Jehova själv ger oss det glädjebringande svaret, som vi skall dryfta i ett av de följande numren av Vakttornet.