Frågor från läsekretsen

● Hur kom det sig att den mosaiska lagen stadgade att sådana normala funktioner som menstruation, sexuellt umgänge mellan man och hustru och barnafödande skulle betraktas såsom ”orena”? — L. A., Spanien.

Den mosaiska lagens stadgar beträffande orenhet i samband med menstruation, sädesutgjutning och barnafödande finner vi i 3 Moseboken 12 och 15. Innan vi dryftar vad dessa stadgar gick ut på och de tänkbara skälen till dem, vill vi framhålla att vi inte här ämnar dryfta de lagar som gällde orena flytningar till följd av sjukdomstillstånd i könsorganen. — 3 Mos. 15:1—15, 25—30.

Lagen stadgade att om en man oavsiktligt hade haft sädesutgjutning, skulle han bada och vara oren ända till aftonen. När en man under samlag med en kvinna hade sädesutgjutning, skulle både han och hans hustru vara ”orena” på grund härav intill aftonen. En kvinna som hade sin regelbundet återkommande menstruation skulle räkna sju dagar, den period under vilken hon skulle vara oren på grund av menstruationen. Om en hustrus menstruation råkade börja under deras könsumgänge, då skulle hennes man vara ”oren” i sju dagar han också. Om en kvinna hade menstruation och någon då kom att röra vid hennes kläder, vid hennes säng eller vid föremål som hon satt på, skulle denne vara ”oren” ända till aftonen. — 3 Mos. 15:16—24.

Barnafödande innebar också ”orenhet” för modern. Om hon födde en gosse, skulle hon vara ”oren” i sju dagar. Därefter skulle hon stanna hemma i avskildhet i ytterligare trettiotre dagar. Hon fick inte röra vid något heligt och fick inte komma in i helgedomen. När en flicka föddes, var modern ”oren” i fjorton dagar, och den tid hon skulle hålla sig hemma var sextiosex dagar. När var och en av dessa reningsperioder var över, skulle hon bära fram ett brännoffer och ett syndoffer såsom reningsoffer. — 3 Mos. 12:1—8; Luk. 2:22—24.

Dessa föreskrifter var otvivelaktigt till nytta på flera sätt. En tillfällig sädesuttömning om natten hos en ogift man kan visserligen vara en av den mogne mannens normala kroppsfunktioner, men den olägenhet det innebar att vara ”oren” en hel dag kunde avskräcka en israelit från att söka skaffa sig njutning genom en sådan uttömning; det kunde förmå honom att avhålla sig från att tänka på sensuella ting. Vidare har man genom medicinska studier kommit fram till att det förhållandet att judiska kvinnor jämförelsevis sällan lider av livmodercancer delvis kan tillskrivas att de avhåller sig från sexuellt umgänge under menstruationen; det är alltså hälsobefrämjande. Den här förordningen påminde också den israelitiske mannen om att han borde tänka på sin hustrus biologiska cykler och begränsningar, såväl fysiska som emotionella. (3 Mos. 18:19; 1 Petr. 3:7) De här lagarna lärde helt visst också män och kvinnor självdisciplin, att lägga rimligt band på sina passioner och att visa respekt för könsorganen.

De stadgar som gällde i förbindelse med menstruationen tycks också ha varit avsedda att framhäva att respekt måste visas för blodet såsom något som är heligt för Gud. Om ett gift par avsiktligt hade sexuellt umgänge under kvinnans menstruation, sades det om mannen: ”han avtäcker hennes brunn”, och om kvinnan: ”hon blottar sitt blods brunn”. (3 Mos. 20:18; 17:11) En israelitisk äkta man fick inte ha umgänge med sin hustru under denna tid, enligt vad vi redan framhållit här, och därför skulle de som med berått mod visade förakt för Guds lag i fråga om denna sak utrotas ur folket. — 4 Mos. 15:30, 31.

Det tycks emellertid ha varit något annat som alla dessa speciella föreskrifter om orenhet hade sin grund i. Gud skapade Adam och Eva och nedlade hos dem könsdriften och fortplantningsförmågan och uppmanade dem att frambringa avkomlingar. (1 Mos. 1:28) Men när de syndade genom att äta av det träd som de inte fick äta av, förändrades förhållandena; de blev ofullkomliga, syndare. Deras skuldmedvetna, syndbelastade samveten uppenbarade för dem att de var nakna. De var inte längre rena och syndfria inför Gud, och när de såg på varandra var av allt att döma deras tankar inte längre rena och oskyldiga. De skylde hastigt sina könsorgan. — 1 Mos. 3:7, 10, 11.

Vare sig Adam och Eva insåg det omedelbart eller inte, kunde de inte nu, eftersom de hade syndat, frambringa fullkomliga barn såsom Gud hade avsett. Deras möjlighet att nu föda barn genom sexuellt umgänge berodde helt på om Gud i sin oförtjänta godhet skulle låta dem leva. De skulle ge sina barn sådana brännmärken i arv som synd och ofullkomlighet och slutligen döden. — Ps. 51:7; Rom. 5:12.

Lagens föreskrifter om menstruation, sädesutgjutning och barnafödande skulle ge israeliterna en kraftig påminnelse om deras syndfullhet. Könsorganen var danade för ett rätt och ärligt syfte, att förmedla fullkomligt liv. För en israelitisk man innebar förmedlandet av liv att han skulle utgjuta sin säd. För hans hustrus del inbegrep det menstruation, eftersom denna ingick i den cykel genom vilken hon kunde bli havande. Barnafödande var ofta slutresultatet av deras äktenskapliga samlevnad. Men eftersom de var ofullkomliga människor, frambragte dessa normala funktioner ofullkomlighet och syndbelastat liv. Perioderna av tillfällig ”orenhet”, som var förbundna med dessa ting, gjorde dem gång på gång uppmärksamma på denna syndfullhet, som de fått i arv. Och detta var särskilt påtagligt i samband med barnafödande, som krävde att ett syndoffer blev framburet. — 3 Mos. 12:8.

Genom allt detta fick israeliterna hjälp att inse att de var i behov av ett lösenoffer, som kunde överskyla deras synder och återskänka människan hennes fullkomlighet. De djuroffer som de frambar kunde inte åstadkomma detta. (Hebr. 10:3, 4) Lagen skulle alltså föra dem till Kristus och hjälpa dem att inse att de kunde vinna sann förlåtelse tack vare att han utgav sitt mänskliga liv såsom offer och beredde vägen för en återställelse av den mänskliga fullkomligheten. — Gal. 3:24; Hebr. 9:13, 14.