Hur du övar din uppfattningsförmåga

1. a) Hur bör de kristna se på sökandet efter och användningen av världslig vishet? b) Vad kan vi lära av de kontraster Paulus framställde mellan Guds vishet och världens vishet?

DETTA kan tyckas vara en rubrik som fångar blicken, eftersom många är djupt intresserade och skulle gå hur långt som helst och betala vilket pris som helst för att öva och utveckla sin uppfattningsförmåga. För vilket ändamål? Vi måste medge att det ofta är med ett själviskt motiv. Det kan göras med önskan att överlista medtävlare i affärer eller att lära sig att genomskåda andra för att få övertaget och utnyttja dem. Detta kan vara försvarbart, när det betraktas från den världsliga vishetens synpunkt, men en människa som söker Guds ynnest kan inte godta denna synpunkt. Motivet är orätt. Under alla förhållanden ger bibeln en rättfram varning för farorna som ligger i värdslig vishet och uppfattning. Aposteln Paulus hade mycket att säga om detta, när han skrev till församlingen i Korint. Han ställde den nuvarande världens vishet i kontrast mot Guds vishet och sade att ”världen genom sin vishet inte lärde känna Gud”. Han förklarade vidare att när Gud kallade dem som skulle utgöra den kristna församlingen, blev ”inte många i köttslig måtto visa ... kallade, ... utan Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle komma de visa människorna på skam”. Varför det? ”På det att intet kött må berömma sig inför Gud.” När vi söker Gud, måste vårt motiv alltid vara uppriktigt och ödmjukt. Alltså är det som Paulus ytterligare sade: ”Vi [talar] vishet bland dem som är fullvuxna, men inte denna tingens ordnings vishet, inte heller styresmännens i denna tingens ordning, vilka skall bli till intet. Men vi talar Guds vishet i en helig hemlighet, den dolda visheten.” Och hur underbart har inte Gud gjort detta! Alltsammans finns där i bibeln, en bok som vem som helst kan läsa — men hur få är det inte som verkligen uppfattar dess dolda vishet! Flertalet av dem som menar att de godtar bibeln som Guds ord säger att den motsäger sig själv, och därigenom visar de genast att de inte har minsta begrepp om hur storslaget harmonisk den är helt igenom. — 1 Kor. 1:21, 26—29; 2:6, 7; NW.

2. Varför är mogenhet någonting som är viktigt för en kristen, och vad är inbegripet?

² Vad menade Paulus, när han sade: ”Vi [talar] vishet bland dem som är fullvuxna”, mogna? (1 Kor. 2:6, NW) Detta har en viktig uppgift, när du övar din uppfattningsförmåga som kristen. Att bli en sann kristen innebär att göra en stor förändring i sitt synsätt och i sin livsföring. Det innebär också att man ständigt gör framsteg och är i utveckling. Tänk på vad vi kan lära av våra bröder i Korint. Många där var senfärdiga med att göra de nödvändiga förändringarna. Det var helt enkelt så att de inte tillväxte som kristna. De åtnjöt inte en nära kristen enhet. I stället förekom det söndringar, i det de såg upp till människor som sina ledare i en sekterisk anda och inte till Kristus som sitt enda huvud. Paulus lade märke till den världsliga andan av ”svartsjuka och kiv”, och han måste säga till dem: ”Jag [kunde] inte tala till er såsom till andliga människor, utan såsom till köttsliga människor, såsom till små barn i Kristus. Jag gav er mjölk att dricka, inte någonting att äta [någon fast föda], ty ni var ännu inte starka nog.” Lägg också märke till vilken varning Paulus senare gav, som stämmer överens med det vi tidigare dryftat: ”Må ingen förleda sig själv” genom att tänka att ”han är vis i denna tingens ordning. ... Ty denna världens vishet är dårskap för Gud.” Du bör alltså inte öva din uppfattningsförmåga i fråga om världslig vishet med ett själviskt motiv! — 1 Kor. 1:10—13; 3:1—4, 18, 19; NW.

3. Vad är hemligheten med den sanna kristna tillväxten?

³ När vi riktar uppmärksamheten mot den positiva sidan, lägger vi märke till hur samme bibelskribent förklarade det nära sambandet mellan denna övningsprocess och frågan om mogenhet. När han skriver till de hebreiska kristna, framhåller han först den förut nämnda tendensen att underlåta att tillväxa och göra framsteg. Han säger: ”Ni ... har blivit så tröga till att höra. Ty sannerligen, fastän ni borde vara lärare, om man tänker på tiden, behöver ni återigen någon som från början undervisar er om de elementära tingen i Guds heliga utsagor”, och han tillägger att ”var och en som lever på mjölk är obekant med rättfärdighetens ord, ty han är ett barn.” Sedan uppenbarar han den sanna kristna tillväxtens hemlighet, då han säger att ”fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning har sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt. Fördenskull, då vi nu har lämnat de första grunderna av läran om Kristus, låt oss sträva framåt mot mogenhet.” — Hebr. 5:11—6:1, NW.

4. a) Vad måste vi vara på vår vakt mot i vårt arbete med att öva oss? b) På vilket sätt är den tillbörliga övningen beroende av att man tillbörligt tillägnar sig föda?

⁴ Detta visar tydligt att vi inte bara måste ha det rätta motivet, utan att vi också måste vara noga med att kontrollera att vi använder rätt metod eller process, när vi arbetar med att öva oss. Såsom kristna vågar vi inte lita på vårt eget initiativ eller omdöme och själva avgöra hur vi skall skilja mellan rätt och orätt. Det var det Satan avsåg, då han gav den ursprungliga signalen ”Sätt i gång”: Då ”skola edra ögon [i fråga om uppfattning] öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån, vad gott och ont är”. Vad blev resultatet? Då ”öppnades bådas ögon”, ja, de blev självmedvetna, men det betydde bara att de blev medvetna om sin skuld. Deras motiv var ont, och deras metod var ond. (1 Mos. 3:5—7) I kontrast till detta kan vi lägga märke till det nära samband som råder mellan fast föda och övningsprocessen. Enligt vad Paulus förklarar har mjölken avseende på de elementära tingen i Guds ord, och följaktligen liknas de mer avancerade bibliska sanningarna och tillämpningen av dem vid fast föda. Det är nödvändigt för vår tillväxt till mogenhet att vi införlivar dessa sanningar med oss, eftersom det utgör den enda säkra vägledning varigenom vi kan få vår ”uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt” på det rätta sättet och lära oss att uppfatta allting från Guds synpunkt.

5. Hur gav Jesus troget exempel på denna regel, och vilken vägledning lovade han för vår tid?

⁵ Jesus själv var inget undantag från denna regel. Under hela sin förkunnartjänst förlitade han sig på Skriften när det gällde att möta varje frestelse och utmaning, i det han sade: ”Det är skrivet.” (Matt. 4:4—10) Han undervisade inte om någonting som var av hans eget ursprung och gjorde inte heller något sådant. Han livnärde sig av Guds ord, inte endast genom att tillväxa i insikt och förståelse beträffande det, utan också genom att tillämpa det på sig själv på ett praktiskt sätt i fråga om dess principer och profetior, som skulle bli uppfyllda i hans liv och förkunnartjänst. Följaktligen kunde han med rätta säga: ”Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.” Han förutsade också att det vid slutet av denna tingens ordning skulle finnas en ”trogen och omdömesgill slav”-klass, som skulle vara förordnad över alla hans tillhörigheter, däribland att sätta fram ”mat i rätt tid”, varigenom det gavs försäkran om att anordningen med att utdela föda skulle fortsätta i vår tid genom såväl rätt motiv som rätt metod. — Joh. 4:34; 14:10; Matt. 24:45—47, NW.

6. På vilka sätt bör vi alltid söka växa och gå framåt?

⁶ Fysiskt sett når människor mogen ålder och passerar den, men de behöver fortfarande livnära sig av fast föda. Mentalt och andligt finns det emellertid alltid rum för tillväxt i mogenhet, och följaktligen har man ett ännu större behov av att ständigt ta till sig av den andliga födan och smälta den. Vi bör alltid vara ivriga att ”sträva framåt mot mogenhet”. (Hebr. 6:1, NW) Ingen mjölkdiet för oss! Till att börja med, då vi som ”nyfödda barn” först kommer till kunskap om Guds ord, längtar vi ”efter att få den andliga oförfalskade mjölken”, men vi bör alltid vara redo och angelägna att göra framsteg med växande uppskattning och villighet att ta emot det ökande ansvar som blir följden. — 1 Petr. 2:2.

7. Vad antyds om det saknas framsteg, och hur varnade Paulus för de faror som är inbegripna?

⁷ Kärnpunkten är att vi inte kan stå stilla i detta avseende. Om vi inte går framåt, börjar vi glida tillbaka. Det var detta som var svårigheten för många av dessa hebreiska (judiska) kristna. Deras intresse avtog, de blev tröga till att höra, de behövde återigen någon som undervisade dem om de elementära tingen från själva begynnelsen. De hade förlorat kontakten och blivit okunniga om sanningens ord. Vi hör samma utlåtande om somliga i vår tid, som låter tingen glida undan, sedan de har börjat som sanna kristna genom överlämnande och vattendop. Har vi — vare sig vi är medvetna om denna tendens hos oss själva eller lägger märke till den hos andra — råd att vara likgiltiga och hoppas att sådana människor skall vinna frälsning? Paulus hade inte den inställningen utan visade tydligt vad följden blir för den som framhärdar med ett sådant handlingssätt så länge att han känner sig förnärmad över varje erbjudande om hjälp. Han sade: ”Det är omöjligt vad dem beträffar, som en gång för alla har blivit upplysta ... och som har smakat Guds förträffliga ord och de krafter som hör den kommande tingens ordning till, men som har avfallit, att återuppliva dem till bättring.” — Hebr. 6:4—8, NW.

8. Hur bör en varning på tillbörligt sätt balanseras med uppmuntran?

⁸ Men vi måste vara försiktiga, så att vi inte snabbt blir otåliga med några sådana som tycks driva bort i likgiltighet och så överger dem. Paulus gjorde inte det. Lägg märke till vad han därnäst skriver: ”Men fastän vi talar på detta sätt, är vi övertygade om att det står bättre till med er, mina älskade, och att ni är på väg till frälsningen.” (Hd) Han gav oss ett gott föredöme i fråga om att bevara den rätta jämvikten, i det han förenade varningen med uppmuntran. Det är såsom han senare skrev: ”Tänk nu tillbaka på de gångna dagarna, då ni, sedan ni nyss hade blivit upplysta, uthålligt kämpade er igenom många svåra lidanden.” (Hd) Och sedan, efter det att han citerat från Habackuk 2:4: ”’Min rättfärdige skall leva på grund av tro’, och ’om han ryggar tillbaka, har min själ inte behag i honom’”, tillägger han: ”Nu är vi inte av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv.” (NW) Hur uppmuntrande är inte detta! — Hebr. 6:9; 10:32, 38, 39.

9. På vilket sätt är Paulus ett gott föredöme för oss?

⁹ Paulus bevisade sannerligen att hans uppfattningsförmåga var väl övad, vilket han visade genom sitt sätt att ta itu med de många problemen i de olika församlingarna och även genom sitt sätt att oförskräckt möta och handskas med häftigt motstånd från fiender. Det visades också genom Jehovas sätt att bruka honom till att under den heliga andens medverkan skriva de många brev, som utgör en nödvändig del av bibeln. Hur uppnåddes denna grundliga övning? Enligt vad han själv säger var det ”genom användning”, genom ihållande och outtröttlig användning, medan han uppehölls genom att ständigt livnära sig av ”fast föda” från Guds ord. Häri följde Paulus det fullkomliga föredöme som gavs av Jesus, när han var på jorden, och följaktligen kunde han säga: ”Följ mitt exempel, liksom jag följer Kristi exempel.” Låt oss därför ägna större uppmärksamhet åt denne mycket använde och trogne tjänare, när vi söker öva vår egen uppfattningsförmåga på ett gudaktigt sätt. — Hebr. 5:14, NW; 1 Kor. 11:1, Hd.

Var mycket uppmärksam

10. På vilket sätt bör vi visa noggrann uppmärksamhet enligt vad som visas i bibeln?

¹⁰ Överallt i bibeln finner vi många uttryck som uppmanar oss att vara vakna och uppmärksamma med det rätta motivet. Här följer några få exempel: ”Bevaren edra själar väl ... att I icke fördärven eder.” ”Om I där söken Jehová, ... så skall du finna honom, när du söker honom av hela ditt hjärta och av hela din själ.” ”Vakta dig, att du icke förgäter Jehová, din Gud.” ”Huru kär har jag icke din lag! Hela dagen begrundar jag den.” ”Var på er vakt, vaka!” ”Ge akt ... så att edra hjärtan aldrig blir nedtyngda.” — 5 Mos. 4:15, 16, 29; 8:11; Åk; Ps. 119:97; Mark. 13:33, Hd; Luk. 21:34, NW.

11. Hur betonar Paulus samma sak, och i vilken utsträckning?

¹¹ Men när vi undersöker vad Paulus skrivit, finner vi om möjligt ännu starkare uttryck. Mental uppfattning är betydelsefull, men Paulus talar om att ”ert hjärtas ögon har blivit upplysta”, och det vittnar om en uppskattning i hjärtat som går längre än den uppskattning som blott och bart förståndsmässig kunskap ger. Detta kan komma till stånd endast när det är ett fritt flöde av Guds ”ande som skänker vishet och uppenbarelse”, så att vi kan fatta ”hur översvinneligt stor hans makt är gentemot oss som tror” och ”känna Kristi kärlek, som övergår kunskap” från mänsklig synpunkt. På nytt uppmanar han oss att inte endast vaka utan att ”vaka ... noga ... eftersom dagarna är onda ... [och att fortsätta] med att fatta vad Jehovas vilja är”. Dessa uttryck står i superlativ form och inbegriper varje tänkbar synpunkt. — Ef. 1:17—19; 3:18, 19; 5:15—17; NW; se också Kolosserna 1:9—11.

12. Vilka liknande uttryck förekommer i brevet till hebréerna, och vilken ytterligare synpunkt drar till sig var uppmärksamhet?

¹² Paulus’ brev till hebréerna är inte något undantag. Han uppmanar inte bara till att visa uppmärksamhet, utan att ”ägna mer än den vanliga uppmärksamheten”. Han talar inte bara om dem som bidar efter Kristus, utan om ”dem som allvarligt bidar efter honom”, och uppmanar oss att ”oavvänt [betrakta] ... ja, betrakta noga den [Jesus] som har uthärdat ... på det att ni inte må bli trötta och ge tappt i edra själar”. Men förutom dessa fängslande uttryck ger aposteln ytterligare ett skäl till att vi skall visa stor uppmärksamhet, och det är — någon ägnar stor uppmärksamhet åt oss. Vem är det, och hur utförs denna noggranna granskning? — Hebr. 2:1; 9:28; 12:2, 3, NW.

13. a) Vad betonas med början i Hebréerna 3:7, och hur används Israel som en illustration? b) Vilken uttrycksfull kommentar görs i Hebréerna 4:11, 12?

¹³ Svaret är i korthet att det är Jehova som granskar oss så här noggrant, och han gör det förmedelst sitt ord. När vi förstår hur detta sätts i verket, får vi hjälp att öva vår uppfattningsförmåga på rätt sätt. I den tidigare delen av sitt brev, med början i Hebréerna 3:7 i samband med en kommentar till hur Gud handlade med forntidens Israel, citerar Paulus två gånger vad ”den heliga anden säger” i Psalm 95:7, 8: ”I dag, om ni hör hans [Guds] röst, förhärda inte edra hjärtan.” (Hebr. 3:7, 8, 15, NW) Detta är vad han betonar, behovet att noga lyssna på ett mottagligt sätt närhelst Gud talar. Detta kommer att hjälpa oss att dra oss allt närmare honom, vilket får till följd en ständigt växande tro. Paulus förmanade oss uttryckligen att undvika ett motsatt handlingssätt, när han sade: ”Tag er i akt, bröder, så att det aldrig i någon av er utvecklar sig ett ont hjärta, som saknar tro på grund av att det drar sig bort från den levande Guden”, och Paulus pekar ytterligare på faran att bli ”förhärdad genom syndens bedrägliga makt”. (Hebr. 3:12, 13, NW) Som nation visade Israel olydnad mot Guds ord och misslyckades följaktligen med att komma in i Guds vila. Lägg märke till att Paulus påvisar ett nära samband mellan olydnad och brist på tro. (Se Hebréerna 3:18, 19.) Sedan, i kapitel fyra, visar han att det fortfarande finns en utlovad vila i andlig mening för dem som tillhör det andliga Israel, den kristna församlingen, och betonar samma behov att visa noggrann uppmärksamhet, i det han säger: ”Låt oss därför göra vårt yttersta för att komma in i den vilan, så att inte någon må hemfalla åt samma olydnadsmönster.” För att göra argumenteringen eftertrycklig ger Paulus sedan följande verkningsfulla förklaring: ”Ty Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom ända därhän att det åtskiljer själ och ande och leder och deras märg och är i stånd till att uppdaga hjärtats tankar och avsikter.” — Hebr. 4:11, 12, NW.

14. a) Hur bör man med rätta betrakta bibeln? b) På vilket sätt kan den sägas vara levande och livgivande? c) Vad kan vi därigenom lära i fråga om hur Gud handlar med sitt folk och dömer det?

¹⁴ Vilken märklig beskrivning av Guds ord — som om det vore en levande person med genomträngande förmåga, som kan se vad man verkligen är i hjärtat. Det går till roten med saker och ting. På vilket sätt? Jo, bibeln är inte bara en religiös bok, som skrevs och sammanställdes av gudfruktiga människor för länge sedan, en forntida skildring som handlar om det döda förflutna. Nej, som en kanal för Guds ande kan den i stället sägas vara levande. Den är Guds ord, ”hans röst”. När David skrev och talade under inspiration, var det inte David som sade så eller så, utan det var ”den heliga anden [som] säger”, vilket både Paulus och David insåg. (2 Sam. 23:2; Hebr. 3:7, NW) Bibeln är inte endast levande, utan den kan förläna liv på ett ännu underbarare sätt än fallet är med mänskligt liv. Alldeles som aposteln Petrus framhåller, när han talar om dem som har blivit kristna, har de fått ”en ny födelse, inte genom förgänglig utan genom oförgänglig fortplantningssäd, genom den levande och förblivande Gudens ord”. (1 Petr. 1:23, NW) Men lägg nu märke till vad Paulus ytterligare förklarar i Hebréerna 4:13, där han säger: ”Och det finns intet skapat som inte är uppenbart för hans ögon, utan allting är naket och blottat för dens blickar, inför vilken vi skall avlägga räkenskap.” (NW) Paulus talar nu om Jehova själv och hans genomträngande synförmåga. Hans uppfattningsförmåga är överlägsen i varje bemärkelse, har alltid det rätta motivet och använder den effektivaste metoden. Är det inte, med tanke på det förut sagda, tydligt att Gud granskar oss och dömer oss genom sitt ord och enligt vårt sätt att reagera för det? Detta är den bästa metoden, eftersom den gör det möjligt för oss att i stor utsträckning pröva oss själva genom samma medel och uppfatta exakt var vi står. Försöker vi uppriktigt att rätta oss efter Guds ord i varje sida av livet, och försöker vi om och om igen trots våra många misslyckanden? Vi bör göra det, och det är någonting vi skall dryfta längre fram. — Ords. 17:3.

15. Hur antyder Skriften att alla skapelser ”skall avlägga räkenskap” inför Gud?

¹⁵ Förr eller senare skall alla skapelser ”avlägga räkenskap” inför Jehova, den högste domaren. Det tycks vara så att samma metod används, nämligen den enskildes reaktion för Guds ord vid tiden för domen. (Upp. 20:12) Det förhåller sig så nu. De som tillhör denna generation gör det mer och mer uppenbart hurudana de är genom sitt sätt att reagera för bibelns sanningsbudskap, budskapet om Guds rike. (Matt. 24:14) Den på tronen insatte konungen, Kristus Jesus, använder ett liknande medel för att skilja ”fåren” från ”getterna”, i det han avgör deras inställning till honom genom deras inställning till och uppförande mot ”en av dessa mina minsta bröder”, dvs. en av hans lärjungar med det himmelska hoppet. — Matt. 25:31, 32, 40, 45.

Ägna mer uppmärksamhet åt de viktigare tingen

16. a) Vilka två ting kräver företräde? Varför? b) Hur betonade Jesus detta i sin profetia?

¹⁶ När vi övar vår uppfattningsförmåga, är det betydelsefullt att vi låter de viktigaste tingen få företräde. Låt oss oförskräckt tänka på det. Det är två ting som är mycket dyrbara — tid och liv. På sätt och vis är det knapp eller begränsad tillgång på dem båda. Det kommer inte att vara knapp tillgång på liv under Guds rikes styre, men det finns endast ett medel att vinna liv, endast en frälsningens väg — genom Kristi ”dyrbara blod”. (1 Petr. 1:19, Hd) Och tiden är sannerligen begränsad, nu när omkring 56 år redan har gått för den generation som bevittnar tecknet på ”ändens tid”. (Matt. 24:34) Detta betyder att vi måste välja. Vi önskar bli tillbörligt vägledda, så att vi väljer de betydelsefullare tingen för vår betydelsefullare uppmärksamhet och reducerar till ett minimum eller tonar ned de mindre viktiga tingen för allt mindre och mindre uppmärksamhet. Bibeln bör vara vår vägledare, när vi avgör dessa ting. Tänk till exempel på vad Jesus sade i sin profetia beträffande ”ändens tid”, där han först betonar hur angelägen och brådskande tiden är och sedan fortsätter: ”Men ge akt på er själva, så att edra hjärtan aldrig blir nedtyngda av omåttligt ätande och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen plötsligt — i ett ögonblick — är över er som en snara. ... Håll er därför vakna [var mycket uppmärksamma] och bed ... så att det skall lyckas för er att undfly allt detta, som är bestämt att inträffa”, inte genom att bli borttagna från skådeplatsen utan genom att bli bevarade från snarorna tack vare vår vaksamhet. Som en följd av detta skall vi befinnas ”bestå inför Människosonen” i hans ynnest och i vår ostrafflighet och vårt uthärdande. — Luk. 21:34—36, NW; se också 1 Korintierna 10:13.

17. Vilket samband visar Paulus att det finns mellan att undfly och att visa noggrann uppmärksamhet?

¹⁷ Jesus talade om att undfly, och det påminner oss återigen om brevet till hebréerna. Det skrevs kort innan det bröt ut förföljelse mot de judiska kristna i Jerusalem och bara nio år innan denna stad förstördes. Vi står inför liknande omständigheter i denna tid. Tiden håller på att löpa ut. Den ”stora vedermödan” nalkas hastigt, och detta drar upp frågan om undflykt. Lyssna till Paulus’ varning: ”Se till att ni inte ber er fria från honom som talar [genom att inte lyssna eller visa uppmärksamhet]. Ty om de inte slapp undan som bad sig fria från honom, som gav gudomlig underrättelse och varning på jorden [när israeliterna befann sig vid Sinai berg], långt mindre skall vi då göra det [undfly], om vi vänder oss bort från honom som talar från himlarna” och som inom kort skall skaka och helt och hållet avlägsna den gamla tingens ordning. — Hebr. 12:25—27, NW.

18. Bör vi visa noggrann uppmärksamhet bara som en plikt? Ge skäl för svaret.

¹⁸ Menar du att denna fråga om att visa noggrann uppmärksamhet är ganska tröttsam, för att inte säga i viss mån skrämmande? Den behöver inte vara det. Den bör inte vara det. Visa uppmärksamhet, så att din tro och din hängivenhet förblir starka. Med andra ord: var uppmärksam på ditt hjärta. Det är nyckeln till hela situationen så långt det gäller dig personligen, ”ty ut ur det [hjärtat] går livets källor”. (Ords. 4:23, NW) Inser du inte att det inte är ditt huvud, utan snarare ditt hjärta — det organ som bestämmer dina motiv, böjelser och önskningar — som verkligen bestämmer vad du kommer att ägna mest uppmärksamhet åt, samtidigt med att du finner nöje i att göra det?

19. a) På vilken grundval kan det bli en alltuppslukande glädje att visa uppmärksamhet? b) Gör sig agápe-kärleken tillbörligt gällande i personliga förhållanden? Hur gäller detta särskilt Jehova?

¹⁹ Lägg märke till ett bevis för detta. Har du inte haft den erfarenheten, särskilt när du vuxit förbi barnaåren, att du funnit att du ägnat mer än den vanliga uppmärksamheten åt någon särskild person? Vilken underbar och alltuppslukande erfarenhet kan inte detta vara, som omfattar alla de timmar du är vaken! Och när denna särskilda person vänligt ger gensvar och börjar ägna dig mer än den vanliga uppmärksamheten, vilken upplevelse är inte det! Ingenting kan hindra dig att visa mycket mer än vanlig uppmärksamhet. Är det inte så? Å, ja visst, säger du, men ett personligt förhållande av det slaget är något helt annat än det vi har dryftat. Nåja, kanske inte så helt och hållet annorlunda. Frågan om kärlek kommer in i bilden; det är sannerligen en fråga som gäller hjärtat. Den högsta formen av kärlek är, såsom Vakttornet förklarat, agápe-kärleken. Av vad som ibland har sagts kan man få intrycket att denna form av kärlek är överlägsen och önskvärd därför att den höjer sig över personligheter, i det den beskrivs som en kärlek grundad på rätta principer. Men det är inte så Vakttornet har definierat det grekiska ordet agápe. När Petrus använde detta ord, sade han inte: ”älska helt och hållet i överensstämmelse med goda principer av hjärtat”, utan han sade i verkligheten: ”älska ... varandra intensivt av hjärtat”. (1 Petr. 1:22, NW) Ja, agápe-kärleken kan vara starkt personlig, men den är alltid i full överensstämmelse med och vägledd av rätta principer. Såsom Vakttornet har sagt är den en ”kärlek grundad på principer”, men det betyder inte att den är opersonlig. Detta gäller särskilt om vår kärlek till Jehova. Det är inte tillräckligt eller tillbörligt att älska Gud som ett avlägset, osynligt, abstrakt förkroppsligande av goda principer, som en stor första orsak, vilket många tycks göra. Det var det stora misstag som Jobs tröstare gjorde. När de talade om Gud, använde de hans titel, men aldrig hans personnamn, Jehova. På liknande sätt är det med prästerskapet, den nutida Jobs tröstare. Men Jehova är det högsta väsendet, den största personligheten, och han inbjuder oss till att genom att ständigt visa noggrann uppmärksamhet lära känna och älska honom som den som är förtjänt av allt vi kan ge, hela vårt hjärta, vårt sinne, vår själ och vår kraft. Han är källan till och domaren över alla rätta och goda principer.

20. Vad har varit och vad är fortfarande en grundläggande orsak till att människor driver bort från sanningen?

²⁰ Som vi väl känner till har på senare år tusentals människor kommit till kunskap om sanningen och verkligen blivit Jehovas vittnen, men sedan har de antingen helt enkelt försvunnit ur sikte eller också har de måst uteslutas ur den kristna församlingen. I det senare fallet kan orsaken till avvikelsen oftast spåras i ett starkt personligt inflytande som verkar mot sanningen och dess höga principer. Varför händer sådant? I grunden beror det på att dessa människor inte har stannat i sanningen länge nog eller trängt djupt nog in i den för att verkligen lära känna och älska Jehova som en person, den främste personen. O, ja, de älskade sanningen och det lyckliga umgänget med bröderna och de framtidsutsikter Riket ger, men de lärde sig aldrig att mellan sig själva och Jehova, såsom mellan en människa och en annan, bygga upp den nära, personliga, bindande tillgivenheten och hängivenheten som ingenting kan förstöra.

21. Vilken uppmuntran får vi, när vi håller fast vid det rätta handlingssättet? Från vilka källor kommer den?

²¹ Det är inte omöjligt. Det är inte alltför svårt, om du bara inriktar ditt hjärta på det. Trogna män och kvinnor i forntiden gjorde just detta, såsom det beskrivs i Hebréerna, kapitel 11. Genom tro bevisade de sin lojala hängivenhet under svår nöd, i det de visste att Jehova belönar dem som ”allvarligt söker honom” och ägnar honom mer än den vanliga uppmärksamheten. (Hebr. 11:6, NW) Enligt vad som visas av redogörelsen i Årsboken är det på samma sätt i vår tid — det är en stor skara människor som bevarar sin ostrafflighet överallt i världen och som visar samma handlingssätt av orubblig hängivenhet. Likaså är det varje dag många överlämnade män och hustrur som visar sig trogna mot sin äktenskapspartner, och vi måste medge att kärleken mellan man och hustru är personlig, alltifrån den första tiden, då de börjar ägna varandra särskild uppmärksamhet. Återigen klargörs med användning av det grekiska ordet agápe den kristne mannens främsta ansvar: ”Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles som Kristus också älskade församlingen”, ja, var och en av dem som ingår i hans brudklass, vilken utgör den kristna församlingen. — Ef. 5:25, NW.

22. Hur kan vi få den rätta synpunkten på Kristus Jesus, och hur kommer det att hjälpa oss?

²² Jesus Kristus är naturligtvis vårt främsta föredöme. Efter den nyss omnämnda redogörelsen i Hebréerna, kapitel 11, får vi en uppfordran att ”med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt, medan vi oavvänt betraktar” ... och noga ger akt på ”den [Jesus] som har uthärdat sådan motsägelse av syndare, emot deras eget intresse”. (Hebr. 12:1—3, NW) Hur ser du på honom? Genom vems ögon ser du honom? Ser du honom som en som är värd att följa, eller har du samma uppfattning som de människor om vilka det har förutsagts att de skulle säga: ”När vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss”? (Jes. 53:2) För att få den rätta synpunkten måste vi betrakta honom genom att använda Guds ord som en spegel. Alldeles som vi ibland använder en spegel för att se på någon annan i en ovanlig vinkel, kan vi använda bibeln för att få en ny uppskattning av Guds Son. Detta kommer att hjälpa oss att ikläda oss en ny personlighet, en som liknar hans, och det kommer att uppmuntra oss att i varje sida av livet forma oss enligt det gudomliga mönstret och hjälpa oss att uthärda, alldeles som Jesus uthärdade ända till slutet. — Jak. 1:22—25.

[Bild på sidan 42]

Gud dömer oss efter hur vi reagerar för hans ord