Vems namn aktar du högre — ditt eget eller Guds?
”Ett gott namn är mer värt än stor rikedom, ett gott anseende är bättre än silver och guld.” — Ords. 22:1.
1. Beträffande vilket ordspråk om ett namn ställs frågan om vi instämmer med det?
INSTÄMMER du med den forntida kung Salomo, som sade att ”ett gott namn är mer värt än stor rikedom”? Att Salomo syftade på ryktet eller anseendet framgår av parallelltanken i det här ordspråket. Salomo fortsätter: ”Ett gott anseende är bättre än silver och guld.” (Ords. 22:1) Silver och guld är rikedom.
2. a) Hur kom kung Salomo att ha ett gott namn såväl som rikedom? b) Vad gör man klokt i att välja, när man har att välja mellan ett gott namn och stor rikedom? Varför det?
2 Många människor söker vinna stor rikedom utan att fråga efter hur det påverkar deras namn. Andra söker skydda sitt namn genom att dölja de förslagna metoder och skändliga tillvägagångssätt som förskaffar dem ”stor rikedom”. Men kung Salomo hade ett gott namn såväl som rikedom, och detta med heder och ära. Den Gud som Salomo dyrkade gjorde honom rik på silver och guld och andra materiella ägodelar, alldeles som hans Gud lovade att han skulle göra med orden: ”Därtill giver jag dig ock, vad du icke har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall vara din like.” (1 Kon. 3:13) Om man måste välja mellan ett gott namn och stor rikedom, gör man klokt i att välja ett gott namn. Den mänskliga erfarenheten bevisar detta. Och alla instämmer vi säkert i detta, eftersom vi har aktning för oss själva.
3, 4. a) Hur är vi Guds avbilder, när det gäller vår inställning till vårt namn? Förklara. b) Hur fick Salomos folk lära sig sanningen i det som tredje budet framhåller, och vad bevisar detta för oss?
3 Liksom flertalet andra människor har du aktning för ditt namn. Det bör du ha, ty ditt namn betyder du. Din Skapare gjorde dig sådan, gav dig egenskapen självaktning. I detta avseende är vi hans avbilder, ty han hyser också självaktning. Han högaktar sitt eget namn. Vi har skäl att helt och fullt inse detta, ty vi kommer ju ihåg de tio budorden som han gav kung Salomos folk. I tredje budet sade han: ”Du skall inte ta upp Jehovas, din Guds, namn på ett värdelöst sätt, ty Jehova skall inte lämna den ostraffad, som tar upp hans namn på ett värdelöst sätt.” — 2 Mos. 20:7, NW.
4 Det var år 1513 före den vanliga tideräkningens början, i profeten Mose dagar, som kung Salomos Gud sade detta; och under detta folks långa historia, sedan de hade fått budorden, lärde sig Salomos folk på ett smärtsamt sätt att Gud menade vad han sade. Av deras historia framgår det att det inte nyttar något till att ta upp Guds namn ”på ett värdelöst sätt”, på ett sätt som inte tjänar något gott syfte, dvs. så att man missbrukar hans namn, gör orätt bruk av hans namn.
5. Hur visar vi att vi aktar vårt eget namn högre än Guds, och varför är det välbetänkt av oss att nu begrunda denna personliga fråga som har med aktningen att göra?
5 Om vi gör orätt bruk av Guds namn, använder det som vore det något värdelöst, då ger vi till känna att vi inte högaktar det gudomliga namnet. I så fall måste vi med nödvändighet akta vårt eget personliga namn högre än vi aktar Guds namn. Blir det till nytta för oss, om vi gör det? Får vi gå ostraffade, om vi gör det? Inte efter vad Gud förklarade i tredje budet. Även om flertalet människor inte inser det, så är Guds namn inbegripet i världsförhållandena i dag. Det är välbetänkt av oss att begrunda den fråga som riktas till var och en av oss: Aktar du ditt eget namn högre än Guds? Det är mycket angeläget för oss att vi noga tänker igenom den här frågan, ty världen kommer nu mycket snart att straffas för att den ringaktar Guds namn. Inte vill vi väl lida detta straff med världen!
6. a) Hur jämförde Salomo välluktande olja som en person använder och ett gott namn? b) Vad menade Jakob om sitt namn på grund av det blodbad som Simeon och Levi anställde?
6 När du är frånvarande och ditt namn nämns i någon annans närvaro, vilken föreställning om dig söker då den som använder ditt namn skapa, eller vilken bild av dig kan lyssnaren komma att se för sin inre syn? Du skulle vilja att den är fördelaktig, eller hur? Du vill inte att själva ditt namn skall stinka, som om du vore en obehaglig, anstötlig person. I forna dagar gjorde den välluktande olja, som en person använde, hans fysiska närvaro angenäm, doftfylld. Är effekten av att ditt namn nämns likadan? Kung Salomo ansåg att den kunde vara det, ty han sade under inspiration från Gud: ”Gott namn är bättre än den bästa olja.” (Pred. 7:2, Åk) Kung Salomos förfader, i trettonde ledet bakåt i tiden, Jakob (Israel), menade att det var så. När hans båda söner Simeon och Levi anställde blodbad i staden Sikem, förebrådde Jakob dem och sade: ”Ni har dragit förkastelsedom över mig genom att göra mig till en stank för landets inbyggare.” (1 Mos. 34:25—30, NW; jämför 2 Samuelsboken 10:6.) Jakob, som av landets inbyggare förbands med sin Gud, Jehova, tyckte inte om att hans eget namn gjordes förhatligt, ”illaluktande” (NW), stinkande.
7. Vilken lukt har kristenhetens präster gjort att Guds namn har, och varför har de inte gjort någon ändring i fråga om detta?
7 Lika litet vill vi att vårt namn skall komma att stinka bland människor med anledning av hur andra talar om oss eller handlar mot oss. Därför kan vi väl förstå hur Gud känner det med avseende på sitt eget namn. Nu har det blivit så att de som påstått sig vara hans närmaste vänner på jorden har dragit den största vanäran över hans namn. Kristenhetens religiösa prästerskap har kommit Guds namn att stinka himmelshögt runt hela jorden. De vet eller borde veta — på grund av sin teologiska utbildning — att bibeln förkunnar att Guds namn är Jehova. Århundradena igenom har kristenhetens präster lärt att bibelns Gud är en Gud som finner behag i att hans egna skapelser utsätts för evig pina, att han har berett ett ställe kallat ”helvetet”, uppfyllt av en evigt brinnande eld med svavel, och att han där håller syndiga människosjälar vid liv efter döden för att de skall plågas för evigt utan någon lindring. Prästerna vränger innebörden i det som sägs i bibeln för att kunna lära ut detta, och fram till denna dag har de inte strukit denna lära ur sina bekännelseskrifter, för att på så sätt förklara denna lära vara helt och hållet falsk, till vanära för Gud, demoninspirerad. De vill inte tillstå att de förkunnat lögner.
8. För vilkas namns skull låter de sina lögner stå fast, och vilkas namn har de dragit vanära över?
8 För sitt eget namns skull föredrar prästerskapet att låta sina lögner, som är riktade mot Gud, stå fast. Inte nog med att de drar vanära över Gud, utan de drar också vanära över den främste i Guds familj, hans Son, Jesus Kristus, eftersom de påstår att Jesus Kristus lärde ut sådana lögner i sin himmelske Faders namn.
9. I vilken krigföring blandar kristenhetens präster in Gud? Hur gör de det?
9 Prästerna förbinder också denne bibelns Gud med all sin blodsutgjutelse i våldsamma krig. Hur då? Genom att be till honom om att han måtte ge deras egen nation seger över den andra nationen, ja, genom att rentav sätta mottot ”Gud med oss” på soldaternas svångremmar. De har i sina böner förpassat sitt lands soldater till himmelen genom att hävda att de soldater som dör på slagfältet för sina politiska härskare vinner direkt passersedel till himmelen för att få vara med Gud och Jesus Kristus. Det är oväsentligt för prästerna, om deras soldater visar sig ha kämpat för den förlorande sidan, och till synes på fel sida; de går i alla fall till himmelsk salighet därför att de har dött välsignade av sina präster, som ber för dem. De målar alltså ut Jehova såsom en Gud som har stått bakom all krigföring och blodsutgjutelse i kristenheten under de gångna sexton hundra åren.
10. a) Bland vilka har prästerna gjort Guds namn illaluktande, och har detta varit utan intresse från Guds sida? b) Vad lärde Jesus oss att be om med avseende på detta namn, och hur påverkas han av att människor begår våld mot denna bön?
10 Inte att undra på att Guds namn stinker i deras näsborrar som bittert förklarar att ”religion är opium för folket”, ja, också i näsborrarna på de hundratals millioner människor som man i kristenheten kallar hedningar och som bor i icke-kristna länder! Skall vi då mena att Gud inte lägger märke till detta, att han är död och likgiltig inför detta, att han inte känner det minsta inför det? Hur orealistiskt vore det inte av oss att tänka så! Hur kan så kallade kristna människor tänka så, människor som går i kyrkan och förenar sig med prästen och församlingen i att be den bön som Jesus Kristus lärde ut, i det de säger: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn”? (Matt. 6:9) Jesus Kristus lärde sina efterföljare att be om att hans himmelske Faders namn måtte bli helgat, inte att detta heliga namn skulle bli en stank i hela universum. När människor som ger sig ut för att vara hans efterföljare begår våld mot denna bön och smutskastar hans himmelske Faders namn, skall vi då mena att Jesus Kristus inte har några känslor i förbindelse med detta, att han har så ringa aktning för sin Faders namn att han inte bryr sig om det? Visst inte! Jesus Kristus aktar nämligen sin Faders namn högre än sitt eget namn.
En fråga för människor med religiös anknytning
11. Vilken fråga bör vi som har aktning för Guds namn ställa oss beträffande vilket som helst religiöst samfund som vi kan tillhöra, och vilken åtgärd måste vi vidta för att undgå samhällsansvar?
11 Personligen kanske vi inte vill visa ringaktning för Guds namn, men om vi har någon som helst religiös anknytning, bör vi ställa oss den här frågan: Tillhör jag ett religiöst samfund som ringaktar Guds namn och svärtar ner det på dessa och andra sätt? Antag att någon av oss gör det. I så fall bör vi veta hur vi bör handla, om vi har aktning för Guds namn. Hur då? Jo, vi bör frigöra oss från att ha någon som helst del i ett sådant religiöst samfunds samhällsansvar inför bibelns Gud, som nitälskar för sitt namn. — Hes. 39:25.
12, 13. a) Varför är vi och det personnamn vi har av ringa betydelse? b) Vad uppmanar Psalm 148:11—13 människor av alla slag att göra?
12 När vi tänker efter, är det personnamn som var och en av oss bär såsom människa av jämförelsevis ringa betydelse. Vi lever ett ofullkomligt liv under några få år, sedan dör vi och blir snart bortglömda av dem som överlever oss. Och även om vårt namn på ett eller annat sätt bevaras i någons hågkomst, förbleknar det slutligen i betydelse och makt. Men förhåller det sig så med Guds namn? Långt därifrån! Ty i Psalm 148:11—13 riktar sig den inspirerade nedskrivaren av denna sång till olika grupper av människor och säger: ”Ni jordens konungar och alla ni folkgrupper, ni furstar och alla ni domare på jorden, ni unga män och även ni jungfrur, ni gamla män tillsammans med gossar” och tillägger så:
13 ”Må de prisa Jehovas namn, ty endast hans namn är ouppnåeligt högt. Hans värdighet är ovan jorden och himmelen.” — NW.
14. a) Hur har människor försökt att sätta sitt namn jämte Jehovas namn, och varför har detta slagit fel? b) I vems dagar gjordes en början med att åkalla Jehovas namn, och vilken händelse av världsvid betydelse avslöjar hur det verkligen förhöll sig med detta åkallande?
14 Värdigheten som denne bibelns Gud, Jehova, äger, hans höghet, hans aktningsvärdhet, hans betydelse — allt detta når skyhögt över jorden. Inte en enda mänsklig skapelse på jorden, hur ryktbar han eller hon än har lyckats göra sig i den mänskliga historien, har kunnat höja sitt namn och anseende över denne Guds namn eller ens så högt som Guds namn. Ingen skapelse i himmel eller på jord kan upphöja sitt namn så högt som Jehovas, ty ”endast hans namn är ouppnåeligt högt”. Ja, ”endast hans namn är suveränt”. (Ps. 148:13, NW; Moffatt) Det är riktigt att människor i sin missaktning har försökt sätta sitt namn i höjd med namnet Jehova eller till och med över detta namn. Bara omkring 235 år efter det att den första människan hade skapats, började till exempel Adams syndiga avkomlingar missbruka Guds namn. En av Adams sonsöner fick namnet Enos, och om hans dagar heter det i 1 Moseboken 4:26 (NW): ”Vid den tiden gjordes en början med att åkalla Jehovas namn.” Det skedde på ett skrymtaktigt eller vanhelgande sätt. I Noas dagar, 1.656 år efter Adams skapelse, kom därför den världsomfattande syndafloden och tillintetgjorde dem alla.
15, 16. a) Hur upphöjde Nimrod sin rang bland sina beundrare och efterföljare, och hurudan är Guds syn på honom? b) Hur skedde det långt senare att en efterträdare till Nimrod på Babylons tron gav uttryck åt sin ärelystnad gentemot Jehova?
15 Vi kan också tänka på en man som var den trettonde från Adam räknat. Den mannen kallades Nimrod. Han gjorde sig så bemärkt att han räknades för att vara någon att jämföra andra med. I 1 Moseboken 10:8—10 (Åk) heter det om denne sonsonsson till Noa: ”Han begynte bliva väldig på jorden. Han var en väldig jägare inför Jehová; därför säger man: ’En väldig jägare inför Jehová såsom Nimrod.’ Och hans rikes begynnelse var Babel [Babylon].” Betyder detta att han var en ”väldig jägare” från Jehovas ståndpunkt och med Jehovas gillande? Nej! Ty hans jakt gällde också människor och kom att omfatta krigsoperationer, som leder till att mänskligt blod utgjuts. Nya Världens översättning av den Heliga skrift lägger fram förhållandet i det rätta, skriftenliga ljuset, genom att återge skildringen: ”Alldeles som Nimrod en väldig jägare i opposition mot Jehova.” Nimrod visade ingen aktning för den ende levande och sanne Gudens namn; Nimrods namn fördunklade Jehovas namn i hans beundrares och efterföljares sinnen. Femton hundra år senare sade en efterträdare till Nimrod på Babylons tron:
16 ”Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.” — Jes. 14:4, 13, 14.
17, 18. a) Hur visade sig Jehovas namn vara ouppnåeligt högt för Nimrod och hans kungliga efterträdare? b) Hur förstår vi av Psalm 126:1—3 att nationerna fick ett gynnsamt intryck beträffande Jehovas namn?
17 Men Jehovas namn visade sig vara ouppnåeligt högt för Babylons jägarkung, Nimrod, och hans efterträdare. År 539 före den vanliga tideräkningens början blev Nimrods efterträdares kungliga ätt störtad, när rikshuvudstaden Babylon föll för mederna och perserna. Mindre än två år senare, år 537 f.v.t., blev Jehovas namn högt upphöjt, när hans ande förmådde den persiske erövraren, Cyrus den store, att utfärda det välkända påbud som bemyndigade Jehovas landsförvista folk att återvända till sitt hemland och återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem. (2 Krön. 36:19—23; Esr. 1:1—11) Det var nästan för bra för att vara sant, ja, det föreföll som en dröm för de landsförvista judarna eller israeliterna, men det gjorde ett för Jehova gynnsamt intryck på hednanationerna. I Psalm 126:1—3 framhålls detta i sköna ordalag:
18 ”När Jehovah förde tillbaka Zions hemkomna, då voro vi såsom drömmande. Då uppfylldes vår mun av löje och vår tunga av jubel; då sade de bland hednafolken: Jehovah har gjort stora ting med dem. Ja, Jehovah har gjort stora ting med oss, däröver äro vi glada.” — Myrberg.
19. Hur kan det sägas att prästerna genom sin treenighetslära inte ger ära åt Jehova såsom Gud utan i stället förringar hans namn?
19 Kristenhetens präster och predikanter i våra dagar ger inte ära åt Jehova såsom Gud. De har stuckit undan hans namn i ett hörn. Genom sin lära om en treenighet bestående av en Gud Fadern och Gud Sonen och Gud den Helige Ande har de gjort Jehovas Son, Jesus Kristus, till Hans, Faderns, jämlike och likaså gjort den ”Helige Ande” jämlik Jehova, som gjuter ut denna heliga ande. För att tjäna sina religiösa syften har präster och predikanter fört namnet Jesus Kristus fram i rampljuset. Skärskåda ditt exemplar av den svenska kyrkobibeln, 1917 års utgåva, och ta reda på hur många gånger du kan finna Guds namn, Jehova, i den. Se efter om du över huvud taget alls finner namnet Jehova. I flertalet bibelöversättningar av såväl äldre som yngre datum finner du sällan eller aldrig namnet Jehova. Man påstår att när de som skrev ned Nya testamentet kallade Jesus Kristus för Herre eller Herren, betydde detta att han var Jehova eller Jahve själv. Allt detta är sannerligen ett förringande av Guds namn.
20. Vad säger aposteln Paulus i Filipperna 2:5—11 om Guds Son?
20 Men vad har den kristne aposteln Paulus att säga? Han redogör för hur Guds Son blev förnedrad och hur Guds trogne Son därpå blev förhärligad, i det att han, enligt The New English Bible av år 1970, säger: ”Må er hållning mot varandra uppkomma av ert liv i Kristus Jesus. Ty han hade från början gudomlig natur; men han tänkte inte på att gripa efter jämlikhet med Gud, utan han gjorde sig till intet, i det han antog en slavs natur. Iförd mänsklig likhet, uppenbarad i mänsklig gestalt, ödmjukade han sig, och i lydnad godtog han till och med döden — döden på ett kors. Därför uppväckte Gud honom till höjderna och förlänade honom namnet över alla namn, så att inför Jesu namn varje knä skall böja sig — i himmelen, på jorden och i djupen — och varje tunga bekänna: ’Jesus Kristus är Herre’, Gud Fadern till ära.” — Fil. 2:5—11.
21. a) Hur visar detta uttalande att Jehovas namn förblir ouppnåeligt högt? b) I vilken utsträckning visar vi såsom kristna aktning för Jehovas namn?
21 Av detta inspirerade uttalande ser vi att Gud, Fadern, belönade sin Son, Jesus Kristus, med ett namn som är över alla andra av Guds söners eller Guds skapelsers namn. Följaktligen måste alla andra skapelser erkänna detta upphöjda namn och böja sig inför det. Men till vems ära skall de göra detta? Till den högt upphöjde Jesu Kristi ära? Nej! Utan såsom aposteln Paulus säger: ”Gud Fadern till ära.” Den högt upphöjde Jesus Kristus kallas ”Herre”, men han kallas inte Gud och inte heller Fader, ty han är och förblir Guds Son. Rangen och titeln som ”Gud Fadern” kommer alltid att förbli hos Jehova. Han gav inte sin himmelske Son ett namn högre än sitt eget, nej, inte ens ett namn jämlikt sitt eget. Hans namn är och förblir suveränt, ouppnåeligt högt. Jesus Kristus i himmelen erkänner att det är detta. I Herren Jesu Kristi namn fortsätter därför vi kristna att be till Jehova Gud: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.” (Matt. 6:9) Vi missbrukar inte detta namn utan visar aktning för det såsom det högsta namnet i hela tillvaron. Vi tar avstånd från alla religionssamfund som svärtar ner Guds namn.
När han gjorde sig ett namn
22, 23. a) Bör man upphöra att använda det gudomliga namnet på ett aktningsfullt sätt, och varför bör vi aldrig visa en sådan inställning gentemot det som Farao hade? b) Hur krävde Gud ett speciellt erkännande av namnet, när han första gången framträdde för Mose?
22 Det ursprungliga gudomliga namnet har inte blivit gammalmodigt, och man bör inte lägga bort att använda det på ett aktningsfullt sätt. Må vi aldrig tillåta oss att bli lika det forntida Egyptens härskare, Farao, och stå emot detta namn och bli styvsinta gentemot det såsom han, när han sade: ”Vem är Jehová, vilkens röst jag skall höra och släppa Israel: Jag känner icke Jehová, jag vill ej heller släppa Israel.” (2 Mos. 5:1, 2, Åk) Genom sin vägran att erkänna Jehova kom Farao ingen vart — utom till förintelse i Röda havet. Gud, den Högste, krävde speciellt erkännande av namnet, när han sände sin profet Mose att träda fram inför Farao och fordrade att de förslavade israeliterna skulle släppas, för att de skulle kunna ta det utlovade landet i besittning. Genom en ängel uppenbarade sig Gud för israeliten Mose vid foten av berget Horeb (eller Sinai) på Arabiska halvön. När Mose uppmanades att vända tillbaka till Egypten, frågade han vad han skulle tillkännage såsom namnet på den Gud som hade sänt honom. Från Helge Åkesons översättning läser vi nu svaret:
23 ”Då sade Gud till Mose: ’Jag är den jag är.’ Och han sade: ’Så skall du säga till Israels barn: ”Jag är” har sänt mig till eder.’ Och Gud sade vidare till Mose: ’Så skall du säga till Israels barn: Jehová, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta är mitt namn i tidsåldern, så skall jag nämnas från tidevarv till tidevarv [eller: ”detta är min titel i varje generation”, The New English Bible, 1970]. Gå, och du skall samla de äldste av Israel och säga till dem: Jehová, edra fäders Gud, har synts för mig, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’” — 2 Mos. 3:13—16.
24. a) Varför har då de kristna inte någon rätt att ändra på förhållandena beträffande Guds namn? b) Vilken åtgärd vidtogs med rätta av överlämnade, döpta kristna som samlats till allmänt konvent år 1931?
24 Eftersom han sade att Jehova är hans namn i tidsåldern eller för evigt och är hans titel i varje generation, är det hans namn och titel i dag, i vår generation. Vi har ingen rätt att ändra på detta, inte ens såsom kristna. ”Jehova” är namnet till hans åminnelse, enligt Amerikanska standardöversättningen av bibeln, där inte orden ”nämna” eller ”titel” förekommer, utan där det heter: ”Detta är mitt namn för evigt, och detta är min åminnelse intill alla generationer.” (2 Mos. 3:15) Det var hans åminnelse i människosläktets allra första generation, ty i bibelns andra kapitel och fjärde vers läser vi följande: ”Detta är himmelens och jordens generationer, när de skapades, på den dag då Jehova Gud gjorde jord och himmel.” (1 Mos. 2:4, Amer. stand. övers.) Såsom en åminnelse är det hans namn som han skall ihågkommas med för evigt, i alla generationer. Var det då olämpligt, när tusentals åt Gud överlämnade, döpta kristna, som hade samlats till allmänt konvent i Columbus i Ohio i USA, söndagen den 26 juli 1931 omfattade det skriftenliga namnet Jehovas vittnen? Nej; det var mycket lämpligt.
25. a) Vilken åtgärd från Guds sida hade dessa kristna redan år 1925 börjat inse att tiden var inne för? b) Vad hade Vakt-Tornet för 1 april 1926 att säga i sin ledande artikel, som stämde överens med detta?
25 Redan så tidigt som år 1925 hade de kristna, som omfattade denna benämning för att använda den på sig, börjat inse att tiden var kommen för den ende sanne och levande Guden att ”göra sig ett namn”. (2 Sam. 7:23) Hur passande var det inte då att den ledande artikeln i Vakt-Tornet för 1 april 1926 (på engelska 1 januari) bar rubriken ”Vem vill ära Jehova?” På sidan 102 under underrubriken ”Gud gör sig ett namn” hette det i paragraferna 37 och 38:
”Den trogne Abrahams naturliga efterkommande blevo bosatta i Egypten. Guds namn var då åsidosatt, och för det fanns intet rum varken i den egyptiska nationens tankar eller i någon annan nations i världen. David förtäljer oss att Gud steg ned till Egypten för att befria sitt folk och för att göra sig ett namn. (2 Sam. 7:23.) Nu råder ett liknande tillstånd. De som äro av Abrahams tro äro bosatta i denna onda värld, vars alla organisationer ha övergivit Gud och vanärat hans heliga namn.
Den tid närmar sig, då Gud vill göra sig ett namn. Gud vill ha någon till att vara hans vittnen på jorden. Och vem kunde vi vänta skulle få det privilegiet att fylla denna plats? Förvisso ingen annan än Sion, [Guds organisation,] av vars medlemmar några ännu befinna sig på jorden. Till dessa säger Jehova: ’I ären mina vittnen, säger Herren, och min tjänare som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig, och förstå att det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma. Jag, jag är Herren, och förutom mig finnes ingen frälsare. Jag har förkunnat det och skaffat frälsning och låtit eder höra det, jag och ingen främmande gud bland eder. I ären mina vittnen, säger Herren, att jag är Gud.’ — Jes. 43:10—12.”
26, 27. Behovet av vilken förnyad befrielsehandling var det profeten Jesaja förutsåg, och vad skrev han därför i Jesaja 63:11—14?
26 Förutom det som kung David i Jerusalem sade om att Gud gjorde sig ett namn vid den tid då han befriade sitt utvalda folk, Israel, ur slaveriet i det forntida Egypten, förutsåg den senare profeten Jesaja att en tid skulle komma då Jehova på nytt skulle utföra en befrielsehandling genom att rädda sitt utvalda folk ur deras svåra belägenhet. Det är till samme Gud man måste vända blicken när det gäller denna befrielse, och därför säger profeten Jesaja vidare (i Jesaja 63:11—14, Åk):
27 ”Då kom man ihåg forntidsdagar, Mose (och) hans folk: Var är han som förde dem upp ur havet med sin hjords herde? Var är han som gav sin helige Ande ibland dem, han som lät sin härliga arm vandra med Moses högra hand, han som delade vattnet framför dem, på det att han skulle göra sig ett namn för alltid, han som förde dem genom djupen, såsom en häst föres på betesmarken, så att de icke snavade? Såsom boskapen går ned i dalen, så förde Jehovás Ande dem till vila. Ja, så ledde du ditt folk, på det att du skulle göra dig ett härligt namn.”
28. Vilka som bodde i Egypten var det som kom att frukta Guds namn vid tiden för Israels befrielse? Vilken åtgärd vidtog de, och vad fick de erfara på grund därav?
28 Vid tiden för Israels befrielse ur Egypten var det så många icke-israeliter i detta land som kom att frukta Guds namn att de vidtog lämpliga åtgärder. Hur då? Jo, när israeliterna drog ut ur Egypten, sedan de hade firat den första judiska påskmåltiden, inträffade det som vi läser om i 2 Moseboken 12:38: ”En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem.” När Gud skilde Röda havets vattenmassor åt, drog denna blandade folkhop tvärs över den torrlagda havsbottnen med israeliterna. Och när Gud lät havsvattnet vända tillbaka över Faraos förföljande hästar, vagnar och ryttare och dränkte dessa blodtörstiga förföljare, hörde denna blandade folkhop israeliterna sjunga sedan de kommit i säkerhet på Sinaihalvöns strand: ”Jehova är en oförfärad stridsman. Jehova är hans namn. ... Jehova skall härska som konung till obestämd tid, ja, för evigt.” — 2 Mos. 14:31—15:18, NW.
29. Vad har hänt med verkan av det intryck som Jehovas underverk gjorde på nationerna då, och vad blev israeliterna pliktiga att vara och att göra?
29 Det ofantliga intryck som detta häpnadsväckande underverk gjorde på nationerna vid den tiden, år 1513 f.v.t., har sedan dess mist sin bedövande verkan. Det namn som Jehova gjorde sig på den tiden, för så länge sedan, uppskattas inte mycket av nationerna i dag, inte ens av de så kallade kristna nationerna i kristenheten. De varken fruktar det eller högaktar det. Kristenheten har råkat i ett tillstånd likt det som rådde i det forntida Egypten, där man förtryckte Jehovas folk. (Upp. 11:8) De köttsliga israeliterna då på den tiden var i själva verket ögonvittnen till vad Jehova gjorde, de fick lära känna och kom att uppskatta hans namn såsom deras trogna förfäder aldrig hade gjort. (2 Mos. 6:2, 3) Genom omständigheternas makt var de vittnen för Jehova, och därför var det deras plikt att bära vittnesbörd inför kommande generationer om Jehovas namn och gärningar. Genom profeten Jesaja sade Jehova dem direkt att de var hans vittnen. De borde ha högaktat det namn som Jehova gjorde åt sig och borde ha levat i överensstämmelse med sina plikter att vara vittnen om honom såsom den ende levande och sanne Guden. Kristenheten i våra dagar befinner sig i en liknande ställning.
30. Varför är människorna i kristenheten i vår tid pliktiga att vara vittnen för samme Gud, det forntida, köttsliga Israels Gud?
30 I dag, såväl som i gångna århundraden, gör kristenheten anspråk på att vara ett andligt Israel, ett kristet Israel. Dess Gud måste då ofrånkomligt vara det forntida, köttsliga Israels Gud. Därför är människorna i kristenheten nu, i lika hög grad som fallet var med folket i det köttsliga Israel i forna tider, pliktiga att vara vittnen för samme Gud, det forntida Israels Gud, som samtidigt är Messias’, Jesu, Guds Sons, Gud. Genom att vara ett vittne för Jesus, Messias eller Kristus, kan man inte frita sig från att också vara ett vittne för Jehova, och detta i första hand. — Apg. 1:8; 5:27—32.
31. Vad för någonting, som Gud skall göra, har tiden nu kommit för, att döma av vad kristenheten och dess kyrkor gör och säger i vår tid? Vad kommer detta att förebåda för det gäller folken och nationerna i vår tid?
31 Men ge akt på kristenhetens nationer och på deras kyrkor. Lyssna till vad de säger. Granska i bibelns ljus vad de ägnar sig åt. Vilka fakta finns det som visar att dessa nationer och kyrkor i kristenheten är vittnen för Jehova? Fakta anger klart och tydligt att tiden på nytt har kommit för Jehova att göra sig ett namn inför alla nationer och folkgrupper som stolt och gensträvigt vägrar att erkänna, högakta och frukta hans gudomliga namn. Det historiska exemplet med Farao och hans militära styrkor i Röda havet förebådar olycka för sådana nutida nationer och folk, när Jehova åter gör sig ett namn i det annalkande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” (NW), i Harmageddon! — Upp. 16:14—16; 19:11—21.
32. Har alla nationer i vår tid goda skäl att inte veta något om allt detta, och vad är det som de människor inom kristenheten, som är fientligt sinnade och inställda på att tvista, inte kan utplåna beträffande Jehovas kristna vittnen?
32 Har alla nationer i denna sena tid, år 1972, goda skäl att inte veta något om allt detta? Har Jehova, på grund av försummelsen från kristenhetens sida med dess mer än nio hundra millioner kyrkobokförda medlemmar, underlåtit att ha trogna, frimodiga vittnen för sig nu på 1900-talet, i vår egen generation? Absolut inte! Kristenhetens många kyrkobundna folk kanske visserligen ifrågasätter att dessa som är internationellt kända såsom Jehovas kristna vittnen verkligen är vittnen för Gud, den Högste, i denna tid. De kanske säger att vittnena inte har rätt till detta namn och är falska profeter. Följaktligen kanske de motstår, förtalar och förföljer dem för att tvinga dem att sluta upp med vittnandet runt hela jorden. Men dessa fientligt sinnade folk i kristenheten såväl som i den så kallade hednavärlden kan aldrig utplåna historiska fakta om den verksamhet som dessa kristna vittnen för Jehova har bedrivit nu på 1900-talet i mer än två hundra länder och på mer än ett hundra sextio språk.
33. Vad är det alltså de oppositionella folkgrupperna i hela kristenheten tvingas medge beträffande Jehovas vittnens arbete, och varför har det varit så?
33 De kan aldrig vederlägga påståendet att Guds namn, sådant det förekommer flera tusen gånger i bibelns huvudtext, har gjorts känt för människor världen utöver och att hundratusentals människor av alla raser, nationaliteter, stammar och samhällsgrupper har fått hjälp att lära känna och frukta och tjäna Jehova, Herren Jesu Kristi Gud och Fader. Detta är något som falska profeter aldrig lyckats åstadkomma. (5 Mos. 18:15—22) Ja, dessa oppositionella folkgrupper i hela kristenheten tvingas medge att de har misslyckats i att förhindra det världsomfattande prediko- och undervisningsarbete som dessa kristna vittnen för Jehova har utfört intill denna stund. Hur kommer det sig? Det beror på att de har vägrat att följa det lagenliga råd som den religiöse lagläraren Gamaliel gav dem som i första århundradet motstod Jehovas kristna vittnen på den tiden, då han sade: ”Jag [säger] er: Befatta er inte med dessa män, utan låt dem gå, ty om detta är människoplaner eller människoverk, kommer det att tillintetgöras, men om det är av Gud, kan ni inte slå ned dem. Ta er till vara, så att det inte kommer att visa sig, att ni strider mot Gud själv.” — Apg. 5:34—39, Hd.
”Ett folk för sitt namn”
34. Vad hände under första århundradet med dem som befattade sig med den apostoliska kristendomen, och varför har detta väckt en fråga beträffande Jehovas existens?
34 Vad blev det av dem som befattade sig med dessa kristna apostlar i första århundradet och med deras medtroende? I stället för att göra den apostoliska kristendomen om intet blev deras eget religiösa system omstörtat år 70 v.t., när det gamla muromgivna Jerusalem och dess tempel förstördes för att aldrig mer återuppbyggas av judiska händer. Deras prästerskap upphörde att finnas till eller att bevara sin identitet. Må de faktiska förhållandena få avgöra om dessa ofördragsamma religionsutövare, som ingrep mot apostlarna, faktiskt kom ”att visa sig” strida ”mot Gud själv”. Denna sorgliga händelse, som inträffade år 70 v.t., innebar på intet sätt att Jehova upphörde att existera, som om han bara hade varit israeliternas Gud, en nationell Gud som bara fanns till så länge som hans historiska nation existerade. Den odödlige Jehova, som är Gud utan begynnelse och utan slut, har levat vidare och är fortfarande i livet, trots alla ateisters förnekanden. Men har han, på grund av det som hände år 70, varit utan en nation sedan dess?
35. Varför var Israels nation i forntiden ett folk för Jehovas namn, och varför har det uppstått ett problem i samband med frågan om nationen är ett folk för hans namn i vår tid?
35 Det är sant att när profeten Mose år 1473 f.v.t. gav Israels nation råd och föreskrifter i sitt avskedstal, innan israeliterna gick över floden Jordan in i det utlovade landet, sade han till dem: ”Jehova skall upprätta dig såsom ett heligt folk åt sig, alldeles som han svor dig, därför att du fortsätter att hålla Jehovas, din Guds, bud och du har vandrat på hans vägar. Och alla jordens folk skall få lov att se att Jehovas namn har blivit nämnt över dig, och de skall i sanning vara rädda för dig.” (5 Mos. 28:9, 10, NW) De hade enligt Jehovas ord till dem blivit ”min särskilda egendom ut ur alla andra folk”. (2 Mos. 19:3—5, NW) Genom att de blev uppkallade efter hans namn kunde de sägas vara ett ”folk för ... [hans] namn”. (Jer. 14:9; Dan. 9:19) Men har Israels folk förblivit ett ”folk för ... [hans] namn” intill denna dag? Har upprättandet av den självständiga, oteokratiska republiken Israel år 1948 bekräftat att de är ”folket för ... [hans] namn”, fastän de inte håller Mose lag och inte har något tempel i Jerusalem som är uppkallat efter Jehovas namn? Det är viktigt för oss att veta hur det är med detta.
36. Var Jesus medlem av detta folk för Jehovas namn, och hur visade Jehova sitt beslut i fråga om huruvida hans namn skulle överföras från det köttsliga Israel?
36 Första århundradet enligt den vanliga tideräkningen var den kritiska tid då denna fråga avgjordes. Jesus Kristus, som var född i Betlehem i Juda i kung Davids ätt, var i sanning genom födelsen medlem av detta ”folk för ... [Jehovas] namn”. Hans eget namn Jesus inbegriper det gudomliga namnet, eftersom det betyder ”Jehova är frälsning”. Men Jesu egen nation ville inte kännas vid honom. Vad hans efterföljare beträffade, som utgjorde en liten kvarleva av israeliter, så blev de skilda från Israels nation, och de blev en andlig nation. Fortsatte Israels köttsliga, omskurna nation under dessa omständigheter att vara ”folket för ... [hans] namn” (Jehovas namn), eller blev Jehovas namn överfört och den andliga nationen av Jesu efterföljare uppkallad efter detta namn? Gud själv gav svaret på denna kvistiga fråga. På pingstdagen år 33 v.t. utgöt han sin heliga ande i uppfyllelse av sin profetia i Joel 2:28—32. Över vilka? Inte över de icke-kristna judarna i det då ännu bestående templet i Jerusalem utan över Jesu tolv apostlar och andra lärjungar. Uppfyllda av anden förkunnade de Guds namn. — Apg. 2:1—36.
37, 38. a) Hur många judar blev en del av detta nya folk för Jehovas namn? b) När öppnade Jehova tillfällets dörr, så att de som inte var judar kunde fogas till detta folk för hans namn?
37 Där och då, för mer än nitton hundra år sedan, började Jehova ta ut ett nytt folk, som skulle bli uppkallat efter hans namn eller som kallas med hans namn. (1 Petr. 2:9) Flera tusen köttsliga, omskurna judar tog emot Jesus såsom Messias och blev en del av detta ”folk för ... [Jehovas] namn”. Inte fullt tre och ett halvt år senare öppnade Jehova Gud tillfällets dörr åt de icke-judiska eller hedniska nationerna. Han sände aposteln Petrus till ett hedniskt hem i Caesarea, för att han där skulle förkunna de goda nyheterna om Jesus, Messias, för Kornelius och hans vänner. Därför att de trodde, utgöt Jehova sin heliga ande över dem. På så sätt gjorde han dessa troende hedningar till en del av detta ”folk för sitt namn”. Därefter stod medlemskap i detta andliga ”folk för ... [Jehovas] namn” öppet för alla icke-israelitiska eller hedniska nationer. (Apg. 10:1—11:18) Så förhåller det sig, inte därför att vi säger det, utan därför att den inspirerade lärjungen Jakob, Jesu Kristi halvbror, sade det. Detta inträffade omkring tretton år efter hedningen Kornelius’ och hans vänners omvändelse. Jakob talade inför konferensdeltagare i Jerusalem och sade:
38 ”Simeon [Petrus] har utförligt omtalat hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn. Och med detta överensstämmer profeternas ord, alldeles som det är skrivet: ’Efter dessa ting skall jag återvända och återuppbygga Davids hydda, ... för att de som är kvar av människorna må allvarligt söka Jehova, tillsammans med folk av alla nationer, folk som är kallade med mitt namn, säger Jehova, som gör dessa ting.’” — Apg. 15:12—18, NW; 1878; Hd (1966); Am. 9:12.
39. a) Varför har Jehova inte upphört att ha ett ”folk för sitt namn” efter Jerusalems förstöring år 70? b) Vad för någonting som Jehova påbörjade för nitton hundra år sedan är det som han i vår tid gör fullständigt, och vilket bevis för detta har vi?
39 Jehova upphörde följaktligen inte att ha ett ”folk för sitt namn”, sedan det gamla muromgivna Jerusalem och dess tempel hade förstörts år 70 och de köttsliga, omskurna judarna hade förskingrats. Han hade det nybildade kristna folket ”för sitt namn”. Vad Jehova påbörjade då, i första århundradet, är han i färd med att avsluta nu på 1900-talet. Nu, innan den största vedermödan i hela människans historia bryter ut över denna tingens ordning, gör han detta andliga ”folk för sitt namn” fullständigt, och i dag finns det fortfarande en kvarleva av dem på jorden. Om det inte vore så, hur skulle vi då kunna förklara det som nu försiggår på alla bebodda kontinenter och på öarna i de sju haven? Vad är det som försiggår? Jo, Jehovas namn blir kungjort och upphöjt i en utsträckning som aldrig tidigare skett, sedan det gudomliga namnet blev föremål för sådan oerhörd smälek vid Jerusalems och dess mångomtalade tempels förstöring år 70. Det går inte att ta miste på detta: Jehova har sitt ”folk för sitt namn” på jorden i dag, och de bevisar sig vara just detta, även om de bara är en kvarleva.
Finner du att ditt kyrkosamfunds läror och sedvänjor förhärligar Guds namn? Förkunnar det om helveteselden och treenigheten? Har det någonsin tagit del i att välsigna ditt lands krig?
Tusentals kristna som var församlade vid denna sammankomst i Columbus i Ohio i USA i juli 1931 visade respekt för det gudomliga namnet genom att omfatta namnet ”Jehovas vittnen”
[Bild på sidan 206]
Alldeles som Jehova gjorde sig ett stort namn vid Röda havet kommer han åter att göra sig ett namn i det annalkande kriget vid Harmageddon