Frågor från läsekretsen
● Visar bibeln att en människa som vill tjäna Gud bör avhålla sig från att använda tobak? — USA.
Bibeln nämner inte tobak, eftersom det inte användes på den tid då bibeln skrevs, enligt vad de historiska vittnesbörden visar. Men genom att begrunda bibelns principer kan vi komma fram till en slutsats beträffande bruk av tobak.
De kristna är inbegripna i ett tävlingslopp som gäller livet. Aposteln Paulus framhöll detta för de kristna i Korint, som var väl förtrogna med de isthmiska spelen som hölls i närheten. De tävlande i dessa spel hade ett hårt träningsprogram, som upptog det mesta av deras tid, och de var hela tiden under sträng uppsikt av olika domare. Om någon bröt mot en regel, blev han diskvalificerad.
Paulus fortsatte sedan sin framställning genom att inskärpa hos de kristna att de ständigt stod under uppsikt av den store domaren, Jehova. Han påpekade att om man ville följa det kristna tävlingsloppets regler, måste man bekämpa köttets begärelser, och sade vidare: ”Var och en, som tar del i en tävlingskamp, [utövar] självbehärskning i allting. ... Jag kuvar min kropp och leder den som en slav, för att jag inte, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bli underkänd.” — 1 Kor. 9:24—27, NW.
Aposteln skrev längre fram till de kristna i Rom: ”[Frambär] edra kroppar till ett offer, som är levande, heligt, välbehagligt för Gud, en helig tjänst med er omdömesförmåga.” (Rom. 12:1, NW) ”Helig” inbegriper renhet i både fysiskt och andligt avseende. Såsom kristna måste vi rena oss från ”all köttets och andens förorening, i det vi fullkomnar heligheten i Guds fruktan”. — 2 Kor. 7:1, NW.
Personlig orenhet är något icke önskvärt och är till förfång, särskilt för den kristne. Att man avsiktligt håller fast vid en vana som betyder att man tillför kroppen giftiga ämnen, att man förorenar den, hindrar en från att tjäna Gud. Om lukten av tobak eller det fläckiga utseendet i munnen och på tänderna kan uppfattas av andra, drar det människors uppmärksamhet från de goda nyheterna om Riket som man förkunnar. Det förtar också det förträffliga, vackra och tilldragande i den sanna gudsdyrkan som man representerar och understöder.
En människa som söker tillfredsställa det fallna köttet och som vanemässigt äter för mycket eller ägnar sig åt något som är skadligt för hennes kropp blir slav under sitt begär. Aposteln sade: ”Allt är lovligt för mig; men jag vill inte låta mig föras under myndighet av någonting.” Därefter fortsätter han i själva verket med att säga att den som låter sig kontrolleras av något inte blir varaktigare än det som han låter sig kontrolleras av. ”Födan för buken och buken för födan; men Gud skall göra både det ena och det andra om intet”, förklarar han. (1 Kor. 6:12, 13, NW) Vi vill naturligtvis inte komma under kontroll av något som förbrukas när det används, vare sig det är mat, tobak eller något annat.
Dessa skriftenliga tankar angående bruket av tobak är inte nya. Somliga som fått undervisning om dem hade i sinnet att de skulle tillämpa dem i sitt liv, men ändå sköt de det hela på framtiden. De fann att de kunde komma tillsammans med Jehovas vittnen utan att helt och hållet sluta med sitt bruk av tobak. Även om de nu bär på en viss skuldkänsla för sin tobakslast, gör de ingen verklig ansträngning att göra sig av med den.
Sådana människor bör emellertid uppriktigt fråga sig själva: Leder det till Jehovas godkännande att man håller fast vid ett handlingssätt som tyder på likgiltighet för att tillämpa bibelns principer? Älskar verkligen en sådan människa Jehova av hela sitt hjärta, om hon fortsätter att utöva det som hon erkänner vara fel? Eller finner hon i stället behag i det som misshagar Gud? Om hon verkligen vill befinna sig bland dem som Jehova kommer att välsigna med liv i sin nya ordning, måste hon nu göra en uppriktig ansträngning att bringa sitt liv i harmoni med Guds ord. Kom ihåg att när några av Jesu lärjungar frågade honom: ”Herre, är de som blir frälsta få?” rådde han dem att bemöda sig kraftigt, därför att många skulle söka komma in i Riket, men skulle inte kunna det. — Luk. 13:23, 24, NW; Matt. 22:37.
Paulus skrev med liknande tonfall: ”Vaka därför noga över att ni vandrar, inte såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köper den lägliga tiden åt er, eftersom dagarna är onda. Sluta fördenskull upp med att vara oförnuftiga [i det att vi inte gör bruk av ett falskt eller bestickande resonemang till att stödja något som vi kan vilja rättfärdiga], men fortsätt med att fatta vad Jehovas vilja är.” (Ef. 5:8—17, NW) Man bör ”köpa” tiden och inte dröja med att sluta med en dålig vana. Dagarna är onda, och dröjsmål när det gäller att lyda i ett avseende kan leda till större olydnad i andra avseenden.
De kristna vill ha ett gott samvete inför Gud nu, eftersom detta är nödvändigt för att kunna dyrka honom helhjärtat. Om någon som nu använder tobak överväger att låta döpa sig, bör han allvarligt begrunda denna fråga, eftersom dopet betyder ”inte bortskaffandet av köttets orenhet, utan den begäran som framställs till Gud om ett gott samvete”. (1 Petr. 3:21, NW) Han bör skaffa bort all köttets orenhet i förväg. Han skulle vara något inkonsekvent när han bad om ett helt och hållet gott samvete, om han visste att han misslyckades med eller vägrade att sluta med en oren, skadlig vana. Om han redan har blivit döpt, bör han göra sig kvitt denna vana nu, så att det inte finns något som hindrar hans goda samvete, i det att han är tacksam mot Gud för hans oförtjänta godhet. — Hebr. 4:16.
Somliga som önskar göra sig kvitt tobakslasten kan känna sig mycket missmodiga och nedtyngda. Men vi har apostlarnas försäkran om att vi kan bryta vilken dålig vana som helst genom tro på Kristi lösenoffers kraft och med Guds hjälp. Paulus beskrev sin egen kamp mot det fallna, syndfulla köttet och sade sedan: ”Vilken eländig människa jag är! Vem skall rädda mig från den kropp som undergår denna död? Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!” Han skrev också: ”För allt har jag styrka tack vare honom som förlänar mig kraft.” — Rom. 7:21—25; Fil. 4:13; NW.
Om du har svårigheter med att göra dig kvitt tobakslasten, bör du intensivt be till Gud att han skall hjälpa dig. Du får också rådet: ”Kom ihåg dem som har ledningen bland er, som har talat Guds ord till er; och när ni begrundar hur deras vandel utfaller, efterlikna deras tro.” (Hebr. 13:7, NW) Då kommer du att betrakta sådana föredömen som behagar Gud. Du kommer att känna dig uppmuntrad, eftersom många av dessa män har upplevt samma svårigheter som du brottas med. De kommer att hjälpa dig. Tala med dem och få deras råd och förböner. — Jak. 5:13—18.
I den utsträckning det är möjligt bör du vidare umgås med dem som är fria från denna last. Det är också till stor hjälp att ha en nära vän som du snabbt kan ringa till eller som du kan besöka när du känner en stark längtan efter att använda tobak. Håll dig sysselsatt med att studera bibeln, med sådant som du måste göra för att sköta om din familj, med att vara med vid möten där bibeln dryftas och med vilken som helst gren av tjänsten för Gud som du kan ta del i. Endast på detta sätt kan du vara säker på att få framgång i att bryta den dåliga vanan och ersätta den med goda vanor. Du kommer att göra detta för att bli en bättre, mer godtagbar lovprisare av Jehovas namn. Och Gud kommer att vara nöjd med dig. — Ords. 27:11.
● Jesaja 7:8 förklarar att om ”sextiofem år skall Efraim vara krossat, så att det icke mer är ett folk”. När inträffade detta? — USA.
Denna profetia uttalades efter det att Peka, kung i Israel, invaderat Juda under kung Ahas’ regering. (Jes. 7:1) Enligt bibeln regerade Peka i omkring tjugo år, och i det sjuttonde året av hans regering, eller år 762 f.v.t., blev Ahas kung. (2 Kon. 15:27; 16:1) Det kan alltså inte ha varit långt efter år 762 f.v.t. som de sextiofem åren i Jesajas profetia började räknas. År 740 f.v.t. omstörtade assyrierna det norra riket, Israel. Detta rike med Efraim som dominerande stam nådde alltså sitt slut omkring tjugo år efter det att Jesaja förutsagt att Efraim skulle ”vara krossat”. Men det var inte förrän under den assyriske kungen Esarhaddons regering som ett främmande folk slutligen överflyttades till israelitiskt område. (Esr. 4:2) I och med israeliternas bortförande och denna slutliga överflyttning av utlänningar till Israels land blev Efraim tydligen ”krossat, så att det icke mer är ett folk”. Mellan det norra rikets fall och Esarhaddons regering hade de assyriska kungarna Sargons och Sanheribs regeringar inträffat. Inskrifter visar att Esarhaddon var samtida med kung Manasse i Juda (vars regering sträckte sig från år 716 f.v.t. till år 661 f.v.t.). Den tidsperiod som sträckte sig från det tillfälle då orden i Jesaja 7:8 uttalades till dess att Esarhaddon försökte omplacera ett främmande folk i landet ger säkerligen rum för den sextiofem år långa perioden i Jesajas profetia.